The Ruins av Mat Osman

För några veckor sedan tillbringade vi en regnig helg med att se på brittiska förlagan till Bäst i test, Task Master. En av deltagarna var Richard Osman, som jag kände igen lite vagt som deltagare i andra brittiska lekprogram, jag följde honom på Twitter, insåg att det var han som skrivit The Thursday Murder Club som är så enormt hyllad och flög upp på topplistorna i England när den kom ut och tyckte att det var himla skoj. Några dagar senare upptäckte jag att han a) är lillebror till Mat Osman, basist i Suede som är ett av mina favoritband genom tiderna, och att b) Mat Osman också släppt sin debutroman i år. Så jag fick ju kasta mig över Kindle Store och plocka hem The Ruins, och åh, vilken bok det är!

Jag vet knappt var jag ska börja när jag försöker skriva något om den, och jag tror inte att jag ens kan försöka göra en sammanfattning. Däremot kan jag berätta om startskottet, och det som får boken att få en riktig kickstart.

Adam Kussgarten är något av en eremit. Han bor ensam i en lägenhet i västra London där han byggt upp ett eget litet universum i form av en otroligt avancerad modellstad, Umbrage. Umbrage är fullt utrustat med el, vatten och allt man kan tänka sig, och har en helt egen historia. Otroligt spännande att läsa om, faktiskt. En dag får han ett telefonsamtal, där han får reda på att hans identiska tvillingbror Brandon, en bedagad musiker, har skjutits till döds en kort sträcka från Adams lägenhet. Bröderna har inte pratat på många år, men när Brandons flickvän och modern till Adams brorson i USA ber honom nysta i vad som hänt kan han inte säga nej.

Spåren leder först till ett exklusivt barockhotell i östra London, där Adam inser att han kan passera för Brandon helt utan problem. Detta leder till en av de mest unika och intressanta berättelser jag någonsin läst. På sätt och vis är det förstås en deckare, eller snarare spänningsroman, men det är så mycket mer. Det handlar om identitet, och flytande identitet, och om att fatta beslut om förfluten tid och framtid. Brandons värld är så diametralt olik Adams, och det är en otrolig beskrivning av en undre värld och att äntra den, från att ha varit nästan isolerad.

Osman har en otrolig talang för att skriva och berätta. Det är verkligen förtrollande att läsa The Ruins, som är så mycket mer än bara en roman. Här finns allt. Spänning, dekadens, kärlek – och musik. Massor av musik och texter. Man förstår att Osman känner till hur den brittiska musikindustrin funkar, för det är väldigt trovärdigt beskrivet och säkert sant. En vän berättade att han sagt i en intervju att Bernard Butler, Suedes första gitarrist som hoppade av strax innan den stora succén, är den bäste skribenten bland dem. Eftersom båda Brett Andersons böcker varit magnifikt välskrivna får man ju hoppas att även Butler tar sig an skrivandet!

We are family av Nicola Gill

Nicola Gills bok säljs in som ”något för dig som gillar Marian Keyes, Ruth Jones och Fleabag”, och jag var sugen på att lyssna på något härligt och brittiskt så jag var lättköpt, även om jag inte alls visste vad jag skulle vänta mig. Men det kändes ändå som om det skulle vara något lite mer edgy än vanlig chicklit, och det stämde. Det är bästa sortens chicklit, om man kan säga så. Mörk och rolig på samma gång.

Jess och Laura är systrar, men diametralt olika. De har behandlats väldigt olika av sin mamma, där Jess varit den tydliga favoriten, sedan barndomen och så förblev det. Tills nu, när deras mamma har gått bort i bröstcancer och de måste samarbeta för att ta hand om allt det praktiska – men de kan inte komma överens om någonting. Jess är ordentlig, självsäker och piffig influencer medan Laura inte är särskilt noggrann, har uselt självförtroende, lever ”i synd” med sin mansbebis till sambo och deras son, dricker lite mer vin än hon borde och äter lite mer ost än hon borde.

Sakta men säkert tvingas de dock kompromissa, släppa på stenhårda gränser och faktiskt prata med varandra om vad de upplevt under barndomen, förlusten av sin pappa i ung ålder och hur livet ser ut nu. De är båda nyanserade karaktärer vilket jag gillar, ingen framstår som perfekt egentligen och jag tycker att karaktärsutvecklingen är bättre än vanligt i denna genre.

Det är skickligt att skriva en så här rolig bok om döden tycker jag. Ingen sorg är den andra lik och hur det än är så går livet vidare. Dock är We are family lite för lång och lite upprepande – ibland känns det som om det tryckts in lite väl många draman som inte riktigt behövs för varken handling eller karaktärer.

The Moth Catcher (Vera Stanhope, #7) av Ann Cleeves

Valley Farm i Northumberland är ett litet och stillsamt samhälle. Här finns några äldre par, ditflyttade från storstan efter pension, som umgås under smått vilda former på helgerna, och ”the Big House” där områdets rikaste familj bor. De är bortresta och har anställt en ung man för att ta hand om huset och trädgården när de är borta, men den unge ekologen Patrick hittas död utomhus, en bit från huset. När Vera Stanhope, Joe och Holly anländer till brottsplatsen gör de ännu ett fynd, denna gång inne i huset, där en äldre man ligger finklädd – och död.

De två morden måste vara relaterade till varandra, men den enda kopplingen som kommer fram är att de båda offren var djupt intresserade av att fånga och studera nattfjärilar och malar. Men kan något sådant verkligen medföra en risk för att bli mördad?

Det gäller för Vera och hennes team att komma samhället in på skinnet för att försöka komma närmare sanningen. Och de dekadenta pensionärerna har hemligheter. Ett av paren har en dotter, Annie, som sitter i fängelse för misshandel och ska släppas vilken dag som helst. En av de äkta männen sitter i sitt fönster med en kikare för det mesta. En hustru döljer att hon är svårt sjuk. Och listan på mördade är ännu inte komplett.

Det känns som om Vera får lite karaktärsutveckling i denna bok, och jag tycker att det är trevligt. Hon anstränger sig medvetet för att vara en bättre chef och försöker verkligen ge sina underordnade en chans att göra något själva och berömma dem när de gör något bra. Det är en väldigt klurig berättelse med många ledtrådar som visar sig vara villospår för läsaren och det uppskattar jag. Jag är inte den som alltid listar ut vem mördaren är tidigt i en deckare, men ibland blir det för uppenbart och det är ganska tråkigt. Jag hade verkligen ingen aning om vart det skulle leda och det håller ju onekligen intresset uppe hela vägen. Trevlig och underhållande läsning.

More than a woman av Caitlin Moran

För ett decennium sedan kom Caitlin Morans How to be a woman – en sorts kombination av memoarer och manifest, om feminism, patriarkatet och allt annat som är mer eller mindre välkommet i paketet ”att vara kvinna”. Den boken följde hennes liv från tidiga tonåren till trettioårsåldern, och här kommer uppföljaren. Moran är nu mellan fyrtio och femtio, och mycket har hänt sedan dess. Både i omvärlden och med henne själv.

Det visar sig att hon har fått tänka om gällande botox, till exempel – och jag tycker faktiskt att det är uppfriskande när folk kan ändra åsikt och motivera den. Särskilt när det är åsikter som man inte förväntas ha. Hon har dessutom upptäckt att hon inte längre tål alkohol, att alla kläder i hennes garderob hatar henne, att det är besvärligare än man kan tro att ha sin lillebror inneboende, att det är jättesvårt att uppfostra tonårsdöttrar till feminister och att somliga saker aldrig verkar förändras. Såsom samhällets sjuka normer som leder till att en tonårsdotter slutar äta.

Moran skriver så otroligt roligt, men aldrig utan mörker – och mörker levereras som bekant, enligt mig, alltid bäst i humor. Jag lyssnade på boken i inläsning av henne själv i några längre svep och den gör sig verkligen utmärkt som ljudbok. Jag snöade in totalt på Moran i någon vecka efter att jag blivit klar med boken, lämpligt nog kom filmatiseringen av How to build a girl ut på SF Anytime strax efter och jag hittade diverse intervjuer och samtal med henne på nätet att lyssna på. Och ja, hon är ett geni med sina ord, såväl i skrift som tal. Jag blir även väldigt nyfiken på Morans make, Pete Paphides som verkar vara en riktig pärla bland män, och har nu införskaffat hans färska bok, Broken Greek som jag ser fram emot!

The burning air av Erin Kelly

Erin Kelly golvade mig med The Poison Tree, och jag har betat av större delen av hennes utgivning under åren som gått. Just The Burning Air har gått mig förbi, men så hittade jag den i en bokbytarhylla någon gång i vintras tror jag och sist jag var på kontoret plockade jag med den hem från den lilla högen jag har på jobbet för att langa till folk som ber om boktips till semestern. Det känns alltid bra!

The Burning Air cirkulerar kring familjen MacBridge, och inleds med ett utdrag ur matriarken Lydias dagbok. Vi förstår att hon snart ska dö, och det gör hon också, tidigt i handlingen. Ett antal månader går och det är dags för Bonfire Night, som familjen alltid firar i sin ombyggda lada i Devon. Ingenting är som vanligt i och med Lydias död. Äldsta dottern Sophie kämpar med sina fyra barn och ett krångligt äktenskap, och ende sonen Felix har med sig en flickvän för första gången.

Kerry, Felix flickvän, verkar väldigt udda – hon säger knappt ett ord och har med sig helt fel kläder för en helg ute på landet, men verkar väldigt bra med barn. Sophie går motvilligt med på att låta henne sitta barnvakt för sin yngsta när resten av familjen ska åka in till Ottery St. Mary för att fira Bonfire Night – för visst har Sophie förtjänat en kväll ute. När de kommer tillbaka är både Kerry och bebisen borta. Men vart kan de ha tagit vägen? Hon har inte haft tillgång till bil och det är alldeles för långt att gå till närmsta större ort. Har båda två blivit kidnappade? I så fall – varför?

Parallellt med den nutida berättelsen finns en annan berättelse, om ett barn som växer upp med en svårt psykiskt sjuk mamma och inte får de möjligheter de tycker att de förtjänar i livet.

Detta är kanske ingen speciellt trovärdig berättelse – det är för långsökt på sina ställen. Men det är faktiskt otroligt spännande, och Erin Kelly lurar mig ett par gånger om. Vilket är precis vad jag önskar mig av en spänningsroman. Hon skriver fruktansvärt bra och det är underhållande hela vägen igenom.

All the lonely people av Mike Gayle

Mike Gayle och jag blev bekant genom hans lad-lit under tidigt 2000-tal, men under de snart tio år som jag varit hemma i Sverige igen har jag glömt bort honom lite grann. Men så hade Norstedts den goda smaken att översätta och ge ut hans förra roman, En halv värld bort förra året och jag påmindes om hur mycket jag tycker om honom. Hans senaste böcker är lite djupare och allvarligare än de tidiga, men de har fortfarande samma humor och värme som förr. Det känns tryggt.

Gayle har själv västindiskt påbrå, och så även flera av hans karaktärer. Här träffar vi Hubert Bird, som lämnade Jamaica på femtiotalet för att det var i England som jobben fanns. Han fick kämpa hårt på tuffa jobb för att hanka sig fram, i ett fortfarande rasistiskt och segregerat samhälle, men hade stöd och vänskap omkring sig och träffade sitt livs kärlek i en brittisk kvin, Joyce, vars familj stötte bort henne då hon valt en svart man. Det blev de två mot världen, så småningom med två barn och relativt god levnadsstandard.

Men nu är Hubert gammal och ensam och lever för telefonsamtalen från dottern i Australien på söndagarna. Ja, och katten Puss också. Hans dotter är orolig för sin pappa, att han ska vara ensam, så Hubert har resolut uppfunnit ett gäng andra pensionärer som han lever loppan med på trädgårdscentra och bingo. Men det finns inga vänner, inte på riktigt.

En dag knackar den nya grannen på dörren – singelmamman Ashleigh med sin lilla dotter Layla i följe. Just den dagen ska dottern Ruth ringa från Australien så Hubert skickar iväg dem, men några dagar senare behöver Ashleigh desperat hjälp med barnvakt och Hubert ställer upp. Och det blir – som de bevingade orden säger – början på en underbar vänskap. Och mer därtill – de beslutar sig tillsammans för att få ordning på ensamhetsepidemin i Bromley.

Hemligheter och lögner uppdagas, och det blir en oväntad period framöver. Det är både roligt och lite spännande, ibland gräsligt sorgligt och ibland lika hjärtevärmande. Emellan kapitlen om Ashleigh och Hubert kommer berättelsen om Huberts liv i kronologisk ordning – hemskt och vackert, allt på en gång. En jättefin roman om vänskap över generationsgränserna, om familj, kärlek, ursprung och känslan av ett hem.

Come together (Jack & Amy, #1) av Emlyn Rees och Josie Lloyd

Jag köpte Come Together i en välgörenhetsbutik i Golders Green för cirka sjutton år sedan, och har säkert läst den fyra-fem gånger under åren i London – man kan inte ha något större bibliotek när man bor i kollektiv och flyttar runt då och då 😉 Nu upptäckte jag för några veckor sedan att en tredje bok kommit i serien, och bestämde mig för att det kunde vara skoj att läsa om från början. (Den andra boken handlar om Jack och Amys kompisar.)

Jack är 27, bor tillsammans med sin barndomskompis Matt i en konverterad pub i västra London och letar mest efter kortvarig kärlek, så att säga. Han försöker försörja sig på sin konst, men det är lättare sagt än gjort och deltidsarbetet i ett litet galleri drar inte heller in många pund. Som tur är Matt a) advokat och b) generös, så Jack klarar sig ganska bra på att få bo gratis och låna kläder av Matt. Han behöver inte tänka så långt framåt, så att säga.

Amy är 25, har egen lägenhet och letar absolut efter långvarig kärlek. Hennes mamma tjatar och hon börjar närma sig bristningsgränsen – som i hennes fall skulle vara att söka till Blind Date, Cilla Blacks gamla dejtingprogram som väl blev Vem tar vem i Sverige.

Vad händer när dessa två, diametralt olika men samtidigt ganska lika, unga Londonsinglar träffas? Det blir mindre förutsägbart än man kan tro.

Boken kom ut 1999, och det är svårt att tänka sig att det är drygt tjugo år sedan och att mobiltelefoner inte fanns alls i samma utsträckning som nu – och i England var de faktiskt lite senare än vad vi var med att mobiltelefonen fanns i gemene mans ficka. Det kan bli lite frustrerande när man läser, för det finns så många problem som hade kunnat undvikas om Jack och Amy bara hade haft varsin Nokia 3310. Men det är lite uppfriskande också, det är det. Och det är roligt och smart skrivet.

Josie Lloyd och Emlyn Rees är gifta och har skrivit flera böcker tillsammans. Jag gissar att de mer eller mindre skrivit vartannat kapitel då Jack och Amy berättar växelvis, men det känns sömlöst och flyter på bra till skillnad från vissa andra författarpar där ute. Det var kul att återbesöka Jack och Amy, och det ska bli roligt att läsa fortsättningen. Jag minns faktiskt inte om jag läst Come Again, som är bok nummer två, förut, men ska ta mig an den inom kort.

Invisible girl av Lisa Jewell

Cate Fours och hennes familj har tvingats flytta till en temporär lägenhet ett tag, medan nödvändigt arbete utförs på deras hus i Kilburn. Erbjudandet om ersättning för boendet från försäkringsbolaget var generöst, och Cate tänkte att det kunde vara spännande för henne, maken Roan och deras två tonårsbarn att bo i en lägenhet i fina Hampstead under tiden. Men fint område betyder inte tryggt område, och när Cates dotter känner sig förföljd en kväll och dotterns väninna blir attackerad en annan kväll känner Cate sig helt säker på att hon vet vem det är.

I närheten bor Owen tillsammans med sin faster. Han är några och trettio och har aldrig haft en flickvän, och när han blir avstängd från sitt jobb på en gymnasieskola efter att ha uppfört sig olämpligt mot några unga tjejer när han varit berusad på en fest börjar han fundera på sitt liv. Han söker likasinnade på nätet och träffar på ett helt gäng med killar som honom, ensamma och oälskade och förbannade på hela världen. I gemenskapen finns Bryn, som anser sig ha en lösning på deras problem. Owen vet att det är fel, men kanske är det det enda raka?

En bit bort, i ett kommunalt höghus, bor Saffyre med sin styvfar och styvbror. Hon är bara sjutton år, men har upplevt saker i sitt liv som ingen borde behöva göra och går i terapi hos Roan Fours, den berömde barnpsykologen. Hon har gått i behandling hos honom i två år, men har fortfarande inte berättat varför hon mår så dåligt. När han tycker att det är dags att avsluta behandlingen blir hon djupt besviken och nästan besatt av Roan. Och hon vet saker om honom som han definitivt inte vill ska komma ut.

Som ni säkert förstår kommer dessa tre människor att hamna i varandras liv, på olika sätt. Jag tycker att Jewell lyckas väldigt bra med att disponera denna berättelse, som är rysligt spännande, ur flera perspektiv och med små, små ledtrådar. Det är alltid spännande när det kryper under ytan – den vackra fasaden i Hampstead är en utmärkt plats att utforska detta. Incels och ”toxic masculinity” blir allt större, och Jewell lyckas med att beskriva denna värld, eller en del av den, på ett sakligt sätt. Det blir riktigt intrikat utan att bli för komplicerat, och jag blir lurad och vilseledd flera gånger om. Mycket bra – såhär vill jag att spänningsromaner ska vara.

Filmtips: How to build a girl

Jag kan inte förstå att det är nästan fem år sedan jag läste Konsten att skapa en tjej – det känns inte som om det var så längesen. Alls! Och då kom den ändå ut 2011, men jag hade inte fastnat så totalt för Moran då. Dock kom ju uppföljaren How to be famous förra året, så det är inte så längesen vi fick hänga med Dolly Wilde.

Premiären av filmen har, som så mycket annat, blivit uppskjuten gång på gång på grund av Corona-pandemin men i måndags kom den äntligen till SF Anytime och vi såg den i tisdags. Och den är verkligen magnifik. Beanie Feldstein spelar Johanna/Dolly på ett underbart sätt – det är stundtals dråpligt men mestadels varmt, charmigt och så älskvärt. Paddy Considine gör en fantastisk pappa Morrigan och Alfie Allen är en ljuvlig fiktig singer/songwriter. Och så tittar Emma Thompson fram mot slutet!

Är det något jag hade velat ha mer av så är det London, och särskilt Camden, för jag tycker att romanerna doftar så otroligt mycket av platser jag känner till så väl – men kanske var det mer i bok två, och jag hoppas sannerligen att även den blir film för detta är så otroligt bra.

Frankissstein: en kärlekshistoria av Jeanette Winterson

Under min arbetsdag har jag idag gått en introduktionskurs i artificiell intelligens, för att få lite inblick i vad det innebär för företaget jag arbetar på, vart vi är på väg och hur framtiden kan tänkas se ut. Det passar ju ruskigt bra att Frankissstein låg härnäst bland mina utkast då – ja, jag ligger ungefär 18 titlar efter med mina texter och det är inte idealiskt, jag hade tänkt att jag skulle komma ikapp under sommaren men det verkar ha gått sådär. Bättre disciplin, alltså.

Hur som helst. Anledningen till att det passar så bra att skriva om Frankissstein idag är för att den handlar en hel del om AI och framtiden. En ung läkare, Ry, håller på att mot sitt bättre vetande förälska sig i Victor Stein, en av världens ledande debattörer kring AI. Samtidigt håller Ron Lord, som nyss flyttat hem till mamma i Wales efter en skilsmässa, på att utveckla en helt ny sorts sexrobotar. Och i Phoenix, Arizona finns ett kryogeniskt laboratorium (eller dylikt) där massor av kroppar efter döda människor finns bevarade i väntan på att bli återupplivade – men hur?

Som bas för berättelsen ligger Mary Shelley och hennes sällskap vid Genèvesjön i början på 1800-talet. Shelley skriver berättelsen om hur en vetenskapsman försöker skapa en icke-biologisk livsform, som vi förstås nu känner som Frankenstein.

Vad händer när människan inte längre är den mest intelligenta livsformen på jorden? Kommer de icke-biologiska formerna att ta över?

Det är förstås lite sci-fi här, och därför trodde jag att det inte skulle vara något för mig – men jag gillar verkligen Winterson och jag är SÅ glad att jag gav boken en chans, för jag tyckte otroligt mycket om den. Den är både rolig och läskig och väcker massor av högst relevanta tankar om var vi befinner oss och vart vi – kanske – kommer att hamna inom en hyfsat överskådlig framtid. Underhållande och utbildande. Strålande bra.