Deckare – Stories from the city, stories from the sea

A World of Curiosities (Kommissarie Gamache, #18) av Louise Penny

Under bokhelgen i Varberg hann jag läsa hela denna. En hel roman! Inbunden! Så himla skönt det var att kunna ligga i sängen hur mycket jag hade lust med och bara LÄSA. Och en ny Louise Penny, av alla böcker. Ljuvligt.

Som vanligt är böckerna om Gamache olika något annat i genren, men nu blir det något alldeles extra för vi får följa med bakåt i tiden, till första gången Gamache och Beauvoir arbetade tillsammans. Då var det en ung kvinna med mycket mörker i sitt liv som mördades. Nu har hennes två barn plötsligt dykt upp i Three Pines. Men varför? Gamache och Beauvoir vet båda två vad som hände dem i barndomen, och undrar nu hur de sår och ärr de åsamkats kan ha påverkat dem som vuxna.

I jakten på svar dyker ett gammalt brev upp – 160 år gammalt, närmare bestämt. Det är skrivet av en stenhuggare och han beskriver ett rum som han var med om att mura igen, där en stor fasa dolde sig. När rummet faktiskt hittas, av en slump, bestämmer man sig för att öppna upp det och det som finns därinne både förvånar och skrämmer. Gåtor och pussel uppenbarar sig, liksom en gammal fiende – men ingen förstår riktigt hur fienden möjligtvis kan befinna sig på fri fot, eller var han kan befinna sig.

Komplext och enormt spännande. Ingen bygger världar som Louise Penny, och ingen lyckas så väl med att blanda upp intrigen med sann fakta, konst och historia på ett bra sätt. Jag vågar liksom inte förvänta mig att nästa bok ska vara ännu bättre än förra, artonde boken i en serie är ganska långt in och ibland blir det ju inte så lyckat med riktigt långa serier. Här blir det faktiskt bara bättre och bättre.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

Kallmyren (Stenträsktrilogin, #2) av Liza Marklund

Jag tröttnade på Liza Marklund efter några böcker om Annika Bengtzon – jag minns inte riktigt varför, för jag tyckte att de första var otroligt spännande – men jag tror att Den röda vargen från 2003 var den sista jag läste. Ett tag efter det blossade ju hela Gömda-debatten upp och jag blev orimligt intresserad av den – sedan vet jag inte riktigt vad som hände.

Vi var många som blev otroligt förtjusta i Polcirkeln, Marklunds ”comeback” och nu är alltså del två i trilogin här. Det tog mig väldigt lång tid att komma in i den, av den enkla anledningen att jag somnade hela tiden. Det är inte bokens fel, ska jag säga. Men så lyckades jag få fart på läsningen och oj, vad bra det blev.

Vi återser polisen Wiking från Polcirkeln här. För trettio år sedan försvann hans fru Helena när hon gav sig iväg för att plocka hjortron med deras lilla bebisflicka. Bebisen hittades, otroligt nog vid liv efter att ha blivit hårt ansatt av insekter. Helena kom aldrig tillbaka och man utgår ifrån att Kallmyren blev hennes sista vila.

Wiking har aldrig kommit över tragedin. Han har levt för sina barn och för sitt arbete som polis, och blivit smått besatt av myrar. En dag får sonen Markus ett brev – kanske en varning, kanske ett hot – som otroligt nog verkar vara skrivet av Helena då det har hennes unika bomärke, en stjärna som liknar ärret efter hennes kejsarsnitt, längst ner. Brevpappret kommer från ett hotell i Stockholm. Wiking förstår inte hur det kan vara möjligt, men han måste reda ut vad det är som händer.

Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig vart denna berättelse skulle ta vägen, och hade jag känt till det innan hade jag antagligen bara skakat på huvudet och struntat i att läsa (nej, det är inte fantasy eller sci-fi) – men det blir helt otroligt bra. Sååå spännande och smart ihopvävt. Andra delen av berättelsen gjorde mig smått andlös. Mycket läsvärd spänning!

Kallmyren är hyfsat fristående från Polcirkeln, men somliga karaktärer och platser dyker upp även här. Jag rekommenderar verkligen att man börjar med Polcirkeln, hur som helst.

Boken kan man köpa här.

The Adventure of the Blue Carbuncle (Sherlock Holmes, #7) av Sir Arthur Conan Doyle

I mellandagarna kommer Dr. Watson hem till Sherlock Holmes för att önska god fortsättning. Holmes sitter och studerar en gammal hatt, som Commissionaire Peterson tagit hand om – tillsammans med en stor fin gås – efter att han sett en man tappa dem på gatan efter att ha sprungit från ett gäng unga busar. Henry Baker, som är namnet som står i hatten, går inte att hitta någonstans så Peterson lämnade in den till Holmes som förstås kan leta rätt på vem som helst.

Ännu konstigare är att Mrs Peterson hittade en stor vacker blå ädelsten i gåsens kräva när hon skulle tillaga den till middag. Grevinnan av Morcar har nyss förlorat en sådan sten, som dessutom kan kopplas till en massa mord och hemskheter. Nog måste det vara den – men hur kan den ha hamnat i gåsen?

En Sherlock-novell som har allt man kan önska sig. Ett lite lagom klurigt mysterium med geniala slutsatser och tillvägagångssätt. Underhållande!

PS: Det är lite osäkert vad en karbunkel är – det verkar som om det kan vara ett slags slipning av en ädelsten – men också ett starkt röd ädelstensmineral. Det kan också vara en väldigt otrevlig böld – men vi får väl tänka oss att detta har med slipningen att göra.

The Sittaford Mystery av Agatha Christie

Precis på gränsen till Dartmoor har mrs Willett och hennes dotter hyrt Sittaford House. De är på resa från Sydafrika och ingen förstår riktigt hur de fick nys om att hyra huset av kapten Trevelyan, som temporärt hyrt ett mindre hus i närmsta stad istället. Men nu är de där och sällskapssjuka är de så de bjuder ofta in de få andra invånarna i lilla Sittaford på te och middagar och annat.

Just denna kväll har Sittaford blivit isolerat av en snöstorm. Man sitter vid bordet efter teet när någon kläcker idén att de borde hålla en seans. ”Anden”, eller vem det nu är, berättar att kapten Trevelyan blivit mördad. Major Burnaby, kaptenens gamle vän, bestämmer sig för att ge sig av till staden för att kolla läget. I snöstorm. Nio kilometer till fots.

Väl framme visar det sig att kaptenen mycket riktigt ligger ihjälslagen i sitt hus, och det verkar som om han dog ganska exakt samtidigt som ”anden” berättade om mordet.

När hans brorson visar sig ha befunnit sig i staden samma kväll som mordet begicks häktas han. Fästmön Emily Trefusis beslutar sig för att ta itu med att ta reda på vad som verkligen hände för att rentvå sin fästman. Hon teamar upp med journalisten Charles Enderby och det blir en lyckad kombination – ett riktigt radarpar.

Jag tycker att det kan vara lite uppfriskande att läsa Agatha Christie utan varken Poirot eller Miss Marple. Det hela är mycket klurigt och fullt av villospår för läsaren, det finns allusioner till Sherlock Holmes och Baskervilles hund (som ju utspelar sig på Dartmoor) vilket är kul och upplösningen är oväntad för mig, även om inte gärningspersonen är det.

Jag lyssnade på en inläsning av Hugh Fraser utgiven av Harper Audio. I mångt och mycket är inläsningen alldeles utmärkt men jag förstår inte var den mycket konstiga sydafrikanska accenten han använder kommer ifrån för så låter då ingen sydafrikan jag träffat.

Boken kan man köpa här.

Payment in blood (Lynley & Havers, #2) av Elizabeth George

Jag är up to date med alla deckarserier jag följer, vilket är roligt när en ny bok äntligen kommer men kasst att vänta i ett år på nästa. Och vad gör man då? Tar sig an en där det finns många böcker att komma ikapp med – och då blir det Lynley & Havers. (Jag läste första boken för ett par år sedan, och det verkar som om jag har läst tre stycken som ligger längre fram i serien för nio-tio år sedan. Får väl se när jag når dit vad jag minns.)

Ett teatergäng har begett sig till ett gods i Skottland för att förbereda sig för en stor produktion som ska upp i West End inom kort. Pjäsens författare, Joy Sinclair, hittas mördad med en dolk genom halsen och Lynley och Havers skickas dit från Scotland Yard. Lynley, som ju vid sidan av kommissarie även är den åttonde earlen av Asherton, får bryta sin semester i Cornwall och åka dit. Han hade bjudit med sig Lady Helen, kvinnan han har en något märklig relation med, men hon tackade nej – och det visar sig att hon faktiskt befinner sig på godset i Skottland istället.

En intrikat väv av karaktärer kommer fram – producent, landets största skådespelare, pjäsförfattarens syster och ett helt gäng andra. På godset finns även ägarinnan, kökspersonalen och två ungdomar som jobbar med att ta hand om huset och serva gästerna. Även en av dessa hittas attackerad i kökstrappan. Vad visste han som mördaren behövde tysta?

Det är en rätt lång bok med liten text och jag ska erkänna att min trötta småbarnsmammahjärna inte riktigt hängde med ibland. Mycket folk med komplicerade relationer sinsemellan. Men då är det oftast bäst att bara läsa vidare, och det gjorde jag. Och gjorde en mental notering om att kanske göra en liten notering över karaktärerna i kommande böcker om det går åt samma håll.

Men det är väldigt klurigt och spännande. Otroligt trevligt skrivet, en stor kontrast mot moderna spänningsromaner som ofta är ganska… platta, rent språkmässigt. Det är som om man bara vill antingen få läsaren att få hjärtat i halsgropen, eller nå fram till något sorts klimax, utan att tänka jättemycket på hur det ska presenteras. Jag kan förstå varför vissa böcker endast blir ljudbok faktiskt, för då går i alla fall jag med på att berättelsen bara… berättas.

Elizabeth George är definitivt en av de största och nu ser jag fram emot att hänga mer med Lynley och Havers. Båda är väldigt lyckade karaktärer, den adlige Lynley och den kärva Havers, och trots att George är amerikanska fångar hon verkligen det brittiska. I like it a lot.

Boken kan man köpa här.

Tidigare jag läst i serien:

Payment in blood (Gamla synder)

Som vi lekte (Siljan, #1) av Ninni Schulman

Vi var många som tyckte att det var väldigt tråkigt när Ninni Schulmans Hagfors-serie led mot sitt slut. Den är verkligen lysande bra – vad kommer härnäst? Jo, nu kommer Siljan-serien och av första boken att döma kommer den att bli minst lika bra. Phew!

Ingrid Wolt kommer till den lilla byn Våmhus vid Siljans strand efter att ha blivit utsläppt från ett fyra år långt fängelsestraff på Anstalten Hinseberg. Hon är polis i grunden, men dit kan hon förstås inte gå tillbaka. Hon hyr ett hus och börjar bygga upp sitt liv igen, med särskilt hopp om att bli återförenad med dottern Anna som bott hos fosterföräldrar sedan Ingrid åkte in i fängelse. Men för att socialtjänsten ens ska överväga att låta Anna bo hos henne igen måste hon ha ett arbete för att bevisa att hon kan försörja dem. Hon bestämmer sig för att starta eget – Siljans spaningsbyrå.

1982 – ett år tidigare – försvann 12-årige Mattias spårlöst i Våmhus. Hans mamma håller på att förgöras av ovissheten, och anlitar Ingrid för att försöka nysta i fallet, eftersom polisen inte lyckats komma någonvart med de potentiella spår som funnits. På den lilla orten finns hemligheter och oanat mörker. För mig är småorter väldigt lyckade deckarmiljöer eftersom jag genast drabbas av en krypande klaustrofobisk känsla när jag tänker på att bo någonstans där alla känner alla och alla vet vad alla gör.

Persongalleriet är mycket trovärdigt och dialogen likaså. Det finns många tidsmarkörer – kläder, kassettband, telefonkataloger, musik – men det blir inte krystat vilket är imponerande. Jag läste nyss en annan roman där tidsmarkörerna kändes så forcerade att det störde läsningen, men i Schulmans text flyter det på alldeles utmärkt. Berättelsen får vi såväl från 1982 som 1983, och ibland är det så ohyggligt spännande – särskilt berättelsen om Mattias och hans bästis och vad de sysslade med under sommaren 1982.

Längtar redan efter mer om Ingrid Wolt och Siljansbygden!

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker av Ninni Schulman:

Snöängeln (Charlotte von Klint och Per Berg, #2) av Anki Edvinsson

Jag börjar aldrig någon annanstans än med första boken när det handlar om serier. Men här blev jag lurad av appen jag använder, vilket jag inte förstod förrän en bra bit in i Snöängeln, som då är bok nummer två om Charlotte af Klint. Men då hade jag kommit såpass långt att det fick vara. Grämer mig lite ändå, förstås, principer är principer… 😉

Handlingen är förlagd till ett vintrigt Umeå. En ung kille med svår OCD hoppar från en bro, mitt framför ögonen på sina föräldrar. En medelålders, till synes skötsam och ordentlig kvinna utan kopplingar till brottslighet hittas mördad i sitt badkar. Och efter en fest i ett hus ute på landsbygden försvinner en tonårsflicka spårlöst. I tunna kläder, i flera minusgrader.

Det är svårt för poliserna att se en koppling, men sakta kryper det fram att detta handlar om droger, gamla konflikter och sådant som inte går att förlåta.

Charlotte, som är adlig och stenrik men också polis, och kollegan Per Berg står smått handfallna inför de mörka makter som rör sig i den undre världen.

Någon exceptionell deckare är detta kanske inte, men den har tempo och driv och en ganska intressant story som inte är helt förutsägbar. Några scener är otroligt välskrivna, särskilt en där snö och is är pivotal. Om jag hoppar tillbaka och läser bok nummer ett, Sjöjungfrun, vet jag inte, men det är inte omöjligt alls.

Boken kan man köpa här.

Trogen intill döden (Nathalie Svensson, #4) av Jonas Moström

Jag läste tre böcker av Jonas Moström under 2017 ser jag. (Himlen är alltid högre, Dominodöden och Midnattsflickor.) Sedan blev det visst en… paus, ja. På ganska många år. Nu fick jag visst feeling och plockade upp bok nummer fyra i serien!

En berömd fotbollsspelare hittas död i sin sommarstuga i Ystad. Det verkar ha varit en naturlig död, men man kan inte förklara varför han har en blå ros liggande på bröstet. Inom en vecka hittas ytterligare två personer döda med en likadan ros på bröstet, men på helt andra ställen i landet – en pilot i Kiruna och en dansare i Göteborg. Man misstänker förstås en seriemördare och GMP-gruppen kallas in. Nathalie Svensson avbryter sin semester och tar sin plats i gruppen som psykiater. Johan Axberg har fullt upp hemma och vill egentligen inte vara med, men ett telefonsamtal får även honom att sluta upp.

Jag ser att jag i en gammal text klagade på alla beskrivningar av kvinnors utseende i böckerna. Det pratas hela tiden om Nathalies höga klackar och hur vacker hon är och det har ingen betydelse för berättelsen. Just den biten hade jag glömt, men blir definitivt påmind här. Jag vet att författaren är en man, men vissa saker hade man kanske kunnat fråga en kvinna om. Såsom hur man gör med parfym. Även omslaget är väldigt onödigt sexualiserat upptäcker jag nu.

Ännu en sak jag blir tokig på är hur uselt korrekturläst boken är. Turning Torso har till exempel utsikt över Öregrund, enligt denna bok. Man har dessutom hittat på en helt egen spårvagnshållplats i Göteborg, vilket är helt onödigt eftersom det ligger fyra stycken tillräckligt nära för att ha funkat i texten. Det går inga spårvagnar på Såggatan. Från ena hållet kan man gå från Ekedal eller Majvallen. Från andra hållet har man både Kaptensgatan och Chapmans torg. Det stannar inte där, men jag ska inte fortsätta.

Annars är det en ganska intressant deckarhistoria om ett ämne som är mycket aktuellt just nu. Det är inte alls omöjligt att jag plockar upp en bok till, men det får framtiden utvisa.

Boken kan man köpa här.

The rising tide (Vera Stanhope, #10) av Ann Cleeves

På Lindisfarne, eller Holy Island, har en grupp vänner träffats regelbundet för att fira jubileet av skolresan dit då de alla träffades femtio år tidigare – och för att minnas den av dem som dog fem år efter det första besöket, när hon körde ut på brovägen för nära tidvattnets ankomst.

Nu, vid femtioårsjubileet, är det dags att ses igen. Alla har sina egna liv, somliga hörs mellan träffarna, andra inte alls. De är mestadels glada att se varandra, men det finns ett och annat som skaver ändå.

När en av dem hittas hängd i sitt rum kopplas Vera och hennes team in, då ett och annat talar för att detta inte är ett självmord som det verkade först. Mannen i fråga kanske hade anledning att avsluta sitt liv då han just blivit uppsagd från sitt jobb inom TV för att han trakasserat kvinnor – men det är något som inte stämmer. Och han verkade inte det minsta självmordsbenägen kvällen innan.

Jag har aldrig varit på Lindisfarne, men en god vän till mig från Northumberland har alltid talat varmt om hur vackert det är och jag har sett otaliga foton. Ann Cleeves beskriver miljöerna så fantastiskt, man blir otroligt medryckt och sugen på att åka dit, även om just denna mordhistoria förstås bryter idyllen. Och beskrivningarna av Vera är ju alltid gudomliga. Hon är och förblir en av mina stora favorithjältinnor i deckargenren – både i böckerna och tv-serien, där Brenda Blethyn är en helt perfekt Vera. Jag höll på att ramla baklänges när jag såg en bild på henne från Stolthet och fördom från 2005, för mig ÄR Blethyn Vera nu.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

The Crow Trap (Kråkfällan)
Telling Tales (I lögnernas spår)
Hidden Depths (Dolda djup)
Silent Voices (Döda talar inte)
The Glass Room (Glasverandan)
Harbour Street (som jag tydligen glömt skriva om)
The Moth Catcher
The Seagull
The Darkest Evening

De första tolv (Marianne Jidhoff, #12) av Denise Rudberg

Det är alltid kul att återse karaktärerna i Denise Rudbergs elegant crime-serie. En blandning av spänning och lyx och livsnjuteri på Östermalm. Långt ifrån min egen vardag, och ibland är det väl just precis det man önskar sig av en bok.

Två grova brott begås på Östermalm under ett och samma dygn. Ett våldsamt inbrott hos en barnfamilj, och bortförande av Ia Bergdahl, den mest lovande studenten på Handels. Brotten landar hos Mariannes särskilda utredningsgrupp, och de verkar inte ha något med varandra att göra – men det visar sig finnas gemensamma nämnare. Elitism och möjligheten att köpa sig prestige och framgång.

Lättläst och underhållande men ganska mycket åt skrap-på-ytan-hållet. Det verkar som om detta kanske är det sista vi ser av Syjuntan på ett tag och jag kan tänka mig att Rudberg vill fokusera på något nytt. Lite tråkigt, för jag tycker alltid att det är väldigt kul när en ny är på gång, men samtidigt är det ju bra att sluta innan det spårar ur alldeles.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i elegant crime-serien: