Kalla, vita vinternätter (Cilla Storm, #3) av Christoffer Holst

Christoffer Holsts serie om Cilla Storm är verkligen trevlig läsning, i den utsträckning man kan säga att berättelser om mord är trevliga. Just morden är förstås varken mysiga eller trevliga, men allt runt omkring är det. Mysigt utan att vara perfekt, kanske man kan säga.

Cillas vänner Zacke och Jonathan har köpt en stuga i Idre fjäll, och bjuder med henne dit, för att få lite julstämning och gemyt. Stockholm slaskar och Cilla borde egentligen stanna hemma och jobba, men hon har drabbats av skrivkramp och miljöombyte kanske är precis vad hon behöver. Kompisen Rosie hänger på och saken är biff.

Redan första dagen kommer mordet – en ung man hittas död på skidanläggningen. Cilla och Rosie börjar rota i fallet, som leder dem till ett ökänt hus på orten där en välbärgad familj bor. Och det blir ganska spännande på sina ställen!

Jag gillar ändå mest att läsa om vännerna, deras relationer sinsemellan och deras rappa och roliga dialog. Holst har ett väldigt driv och flyt i språket, det känns äkta och blir väldigt lättläst utan att på något vis vara banalt. Dessutom har han humor! Min absoluta favorit av honom är Mitt hjärta går på, men Cilla Storm-serien ligger mig också varmt om hjärtat. Bra!

Tio grisar nere (Marianne Jidhoff, #10) av Denise Rudberg

Marianne Jidhoff är tillbaka – denna gång i Corona-Sverige. Det är nog den första skönlitterära bok jag läst som faktiskt tar upp pandemin, och det görs på ett lagom sätt, tycker jag. Hennes gamla pappa har isolerat sig på en skärgårdsö med sin nya flickvän och teamet håller avstånd och sitter inte för många i ett rum. Det är ganska sympatiskt faktiskt, eftersom det hålls på en god nivå.

Något som inte är sympatiskt är brottet som är katalysator till bokens händelser – en dödsskjutning på en lugn krog på Östermalm, där ett gäng poliser just äter middag tillsammans. Utredningen hamnar på Mariannes, Torstens och deras övriga kollegors bord, men den sätter även fart på Mariannes minne. Minnet om en annan dödsskjutning på en krog på Stureplan 1993, där hennes nu avlidne man Hans var utredare och där en ung kvinna, Sacha, försvann från platsen och nu lever gömd i London – vi får följa henne också, men den historien är ganska ointressant.

Det är inga språkliga mästerverk man hittar i denna serien, men jag tycker att de är otroligt underhållande och lagom lättsmälta. Det kan vara väldigt skönt att plocka upp en deckare som inte kräver så mycket av mig som läsare – jag får reda på praktiskt taget allt, behöver inte tänka speciellt mycket själv, det är inte mycket mellan raderna och så blandas allt det jobbiga upp med vit tryffelnougat och andra godsaker. Och det är inte så dumt, det är det inte.

Den grymmaste månaden (Kommissarie Gamache, #3) av Louise Penny

För att inte hamna i samma fälla som jag gjort med serierna om Roy Grace och Ruth Galloway, där jag kastar mig över varje nysläppt titel praktiskt taget samma dag som den kommer ut och sedan får vänta, under stort lidande, i ett helt ÅR innan nästa bok kommer, så försöker jag sansa mig med min senaste favoritserie, nämligen Louise Pennys serie om Kommissarie Gamache i Montreal. Det kräver karaktär, det måste jag säga! Men det finns femton släppta böcker, så då och då får jag tillåta mig att sticka in med en.

Påsken är på ingång i Three Pines – det är äggjakt och middagar och alla möjliga härligheter som händer. Några av invånarna bestämmer sig för att fira långfredagen genom att hålla en seans tillsammans med ett medium som lägligt råkar ha checkat in på pensionatet i byn. Men under seansen dör en av deltagarna – till synes ihjälskrämd – och Gamache och hans team kallas ännu en gång till den idylliska lilla byn. Han tror inte ett ögonblick på att något övernaturligt har orsakat kvinnans död, och utredningsteamet får verkligen något att bita i.

Parallellt med detta fortlöper dramat kring Arnot-affären, som i mitt tycke spelat lite för stor roll i de senaste böckerna eftersom det är först nu som vi som läsare får reda på vad det är som har hänt, och varför Gamache är persona non grata i vissa delar av polisväsendet. Intressant historia, men den hade kanske kunnat ha vecklats upp på ett annat sätt. Nu håller jag med Monika, som skrivit att hon hoppas att det lugnar ner sig kring detta efter det vi faktiskt får reda på i denna boken.

Jag håller även med Monika om att det är härligt att läsa om de originella karaktärerna i Three Pines – och om att Ruth Zardo, den lite aviga och vrånga poeten, är bäst av dem alla.

Mordgåtan är klurig men inte helt svår att lista ut – men det gör ingenting, när boken är så väldisponerad och historien berättad på ett så lågmält och trevligt vis. Det är så njutbar läsning, och även om det bär mig emot att prata om ”mysdeckare” – att någon dör är aldrig mysigt – så är det trevligt och gemytligt att befinna sig i detta universum för några timmar. Ljudboken är inläst av Tomas Bolme – just denna läste jag i textform, men jag lyssnade till stor del på den första boken och han gjorde ett toppenjobb.

The Moth Catcher (Vera Stanhope, #7) av Ann Cleeves

Valley Farm i Northumberland är ett litet och stillsamt samhälle. Här finns några äldre par, ditflyttade från storstan efter pension, som umgås under smått vilda former på helgerna, och ”the Big House” där områdets rikaste familj bor. De är bortresta och har anställt en ung man för att ta hand om huset och trädgården när de är borta, men den unge ekologen Patrick hittas död utomhus, en bit från huset. När Vera Stanhope, Joe och Holly anländer till brottsplatsen gör de ännu ett fynd, denna gång inne i huset, där en äldre man ligger finklädd – och död.

De två morden måste vara relaterade till varandra, men den enda kopplingen som kommer fram är att de båda offren var djupt intresserade av att fånga och studera nattfjärilar och malar. Men kan något sådant verkligen medföra en risk för att bli mördad?

Det gäller för Vera och hennes team att komma samhället in på skinnet för att försöka komma närmare sanningen. Och de dekadenta pensionärerna har hemligheter. Ett av paren har en dotter, Annie, som sitter i fängelse för misshandel och ska släppas vilken dag som helst. En av de äkta männen sitter i sitt fönster med en kikare för det mesta. En hustru döljer att hon är svårt sjuk. Och listan på mördade är ännu inte komplett.

Det känns som om Vera får lite karaktärsutveckling i denna bok, och jag tycker att det är trevligt. Hon anstränger sig medvetet för att vara en bättre chef och försöker verkligen ge sina underordnade en chans att göra något själva och berömma dem när de gör något bra. Det är en väldigt klurig berättelse med många ledtrådar som visar sig vara villospår för läsaren och det uppskattar jag. Jag är inte den som alltid listar ut vem mördaren är tidigt i en deckare, men ibland blir det för uppenbart och det är ganska tråkigt. Jag hade verkligen ingen aning om vart det skulle leda och det håller ju onekligen intresset uppe hela vägen. Trevlig och underhållande läsning.

Nästan död man (Kommissarie Winter, #9) av Åke Edwardson

Det var ett tag sedan jag läste en Erik Winter-roman nu. Jag tar allt som oftast upp Åke Edwardson som ett bra exempel på författare som skildrar Göteborg på ett sätt som för mig känns ”som hemma”, och så är fallet även här. Handlingen är förlagd till flera ställen jag känner väl, såsom Hisingen, Vasastan och södra skärgården (såväl som platser jag inte har någon koll på alls, såsom Lunden) – det piggar alltid upp!

På en bro som jag i vanliga fall åker över flera gånger i veckan, Älvsborgsbron, hittas en övergiven bil en sen natt av polisinspektör Lars Bergenhem. Det finns ett kulhål i ena sätet, men ingen människa syns i närheten. En gangster får sin bil repad i ett parkeringshus i Linné och skapar sig en livsuppgift i att få tag på den som gjorde det. En författare hyr ett avlägset hus för att få skriva ifred men störs av grannen och bestämmer sig för att säga ifrån. Det finns kopplingar mellan dessa händelser, och det viktigaste visar sig vara en flicka som försvann från ett kollo på Styrsö på sjuttiotalet.

Erik Winter lider av en gräslig huvudvärk som han vägrar göra något åt. Han lider även av att hans mor plötsligt bestämt sig för att flytta hem från Mallorca, och av att en av hans nära kollegor och vänner utsätts för fientlighet på grund av den hen är. Och så måste han ju lösa mord, som om ovan inte var nog.

Jag hade glömt hur speciella dessa böcker är, särskilt i dialogen. Det tog en stund att vänja mig igen. Jag tänker mig att det inte är speciellt naturligt att prata som Edwardsons karaktärer gör, men det skulle kunna vara en generationsfråga. Men jag gillar det, när jag väl får flyt. Jag tyckte att jag kände igen delar av storyn från något jag sett på tv, men just denna bok verkar inte ha filmatiserats, så jag tror att det är I sanningens namn av Viveca Sten som jag blandar ihop den med. Det gjorde ju ingenting, för på det viset hade jag till slut ingen aning om hur upplösningen skulle te sig.

Kommissarie Winter finns på Öppet Arkiv, för den som är sugen. Serien är riktigt bra.

Nådastöt (Kommissarie Gamache, #2) av Louise Penny

Louise Penny är en väldigt trevlig ny litterär bekantskap. Jag vet inte varför det har tagit mig så lång tid att bekanta mig med kommissarie Gamache och invånarna i Three Pines, för beskrivningarna av dem är ju ganska precis vad jag gillar när jag vill läsa deckare i trevlig miljö. Och en trevlig miljö får jag sannerligen i Québec.

Vintern har kommit till Three Pines, och några dagar efter jul går den årliga curlingturneringen av stapeln på byns sjö. Plötsligt, efter att en av de mer seniora damerna i laget, har ”tömt boet” görs en gräslig upptäckt då en av åskådarna ligger förkolnad på isen, efter att ha tagit i en strömförande stol framför henne. Ingen har sett hur mordet gick till och det finns inga spår, inga ledtrådar och inget motiv. Inte för att någon i byn tyckte om den avlidna så särskilt, tvärtom hade hon mest under sin korta tid i Three Pines ställt till med bekymmer och upprörda känslor. Men vem kan ha mördat henne?

Gamache och hans team gräver i offrets bakgrund och hittar mörka hemligheter. Parallellt med detta utreds mordet på en äldre hemlös kvinna inne i staden. Flera saker pekar på att de två offren kan ha något gemensamt – men hur hänger det samman? Gamache blir tvungen att inte bara ta reda på hur detta kan ha gått till, men måste även hålla koll på sin egen rygg. Han visar sig ha egna fiender och bistra vindar sveper inte bara genom det kanadensiska vinterlandskapet utan även genom honom själv.

Det är alldeles lagom spännande och jag är mycket förtjust i Pennys karaktärer. Särskilt de tre äldre damerna i Three Pines, som kallas ”de tre gracerna” är underbart tecknade. Det är trevligt att träffa konstnärerna Clara och Peter i Three Pines igen, liksom Olivier och hans partner som driver pensionatet och bistron i staden. Jag ser nu att det finns 16 böcker i serien hittills, så för en gångs skull behöver jag inte hårdransonera för att inte läsa för mycket för fort och bli utan i ett år tills nästa kommer.

Slutet är otroligt skickligt och jag förstår varför Penny jämförs med Agatha Christie – mästerligt bra.

Veckans kulturfråga, v.34

Veckans fråga hos enligt O lyder:

Vilken är din favoritförfattare inom spänningslitteraturen? Vilken är hens bästa bok?

Frågeställerskan har själv svarat med en manlig och en kvinnlig författare, så det tänker jag också göra!

Vad gäller den manlige så är jag enig med enligt O – Peter James är överlägsen för mig. Jag läste hans Levande begravd 2016 och plöjde sedan hela serien om Roy Grace under några månader. Sedan dess har jag fått vänta tålmodigt tills nästa kommit ut, under våren eller försommaren. Och jag blir aldrig besviken! Grace är en bra manlig poliskaraktär, vilket inte alltid är fallet, och hans privatliv har varit alldeles lagom viktigt i böckerna och under ett antal av dem var det minst lika spännande som mordfallen han och hans team löser. I början på serien får vi veta att hans fru Sandy försvann på Graces trettioårsdag, vilket utgör ett otroligt fängslande mysterium i flera volymer. Det är svårt att välja den bästa, men förra årets Dead at first sight, som tydligen inte kommit på svenska ännu, var fantastiskt bra.

Vad gäller kvinnliga författare vill jag också försiktigt instämma i Lindas svar, men jag har bara läst två böcker av Sharon Bolton så jag vet inte om jag ska uttala mig så säkert. Därför väljer jag att svara Elly Griffiths här. Jag tycker mycket om hennes böcker om rättsarkeologen Ruth Galloway, och får även där vänta tålmodigt på nästa bok i serien varje år. Dock släpptes första boken i en ny serie, med den kvinnliga polisen Harbinder Kaur i huvudrollen, förra året – The Stranger Diaries, eller Främlingen på svenska. Den var otroligt bra och jag längtar efter nästa, The Postscript Murders som kommer i höst.

Mörkt motiv (Kommissarie Gamache, #1) av Louise Penny

Varför det har tagit mig så lång tid att ta mig an Louise Penny är faktiskt något av ett mysterium i sig. Allt säger ju att jag skulle gilla dem – deckare i lantlig miljö med en jovialisk men rättvis kommissarie i huvudrollen. Lite Midsomer, lite Anna Jansson, det är ju min grej. Och tänk, det var det också. Jag tyckte mycket om Mörkt motiv och kommer definitivt att läsa mer om kommissarie Gamache i Québec.

Handlingen är placerad i den lilla byn Three Pines, där tre stora tallar står i mitten av byn. Alla känner alla och här kan väl inget hända? Jovisst – för morgonen efter Thanksgiving hittas Jane Neal, en äldre kvinna älskad av de flesta, död på ett fält. Hon verkar ha blivit skjuten med pilbåge, och bågskytte är fortfarande hyfsat populärt bland lokalbefolkningen – kan det vara en jaktolycka?

Gamache och hans kollegor får en svår nöt att bita i. Somliga i lokalbefolkningen hjälper, andra stjälper. Ett missförstånd sätter fel man bakom galler. Kan faktumet att Jane Neal fått en tavla antagen till den årliga konstutställningen ha något med saken att göra? Varför har hon aldrig velat släppa in någon i sitt vardagsrum, men lovat på Thanksgiving-middagen med vänner att det nu är dags för dem att få komma dit?

Jättespännande, charmigt och jag blir vilseledd flera gånger om. Mycket trevlig deckare – Gamache lär snabbt bli en favorit. Jag växlade lite mellan ljudbok och e-bok – Tomas Bolme läser ljudboken med den äran, så båda funkar fint.

The Long Call (Two Rivers, #1) av Ann Cleeves

Ann Cleeves är en av mina favoriter bland brittiska deckarförfattare – hon ligger bakom Vera Stanhope som ju är världsbäst, och även Shetlands-serien där jag inte kommit så långt som jag hade önskat men jag gillar det jag läst.

Nu har hon startat en ny serie om kriminalkommissarie Matthew Venn, som bor och verkar i norra Devon. Jag varvade läsning med lyssning men kan tyvärr inte rekommendera ljudboken, den är riktigt undermåligt inläst vad gäller såväl uttal (av vanliga namn, mind you) och frasering. Jag är tyvärr missnöjd med översättningen också – jag förstår på väldigt många ställen vad det stått i originaltexten där översättaren valt något helt annat än vad uttrycket faktiskt betyder. ”Front room”, till exempel, översätts lämpligen till ”vardagsrummet” – inte ”rummet mot gatan”.

Nåväl. Matthew Venn är lite annorlunda mot de flesta andra kriminalkommissarier vi presenterats för genom åren. Han växte upp i en kristen gemenskap (eller sekt, om man vill) men lämnade församlingen för ett antal år sedan och blev därefter utstött. Det hjälpte inte att han gifte sig med en man, som ni kan tänka er. När vi träffar honom står han på avstånd utanför kyrkan och bevittnar sin fars begravning, som han förstås inte varit välkommen till.

Samma dag kallas han till en brottsplats – en ung man med en stor albatross tatuerad på halsen har hittats knivhuggen till döds på stranden. Det blir Venns uppdrag att ta reda på vem mannen är och varför han blivit mördad. Det finns många vägar att ta – kvinnorna som mannen delade hus med, dagcentret i närheten där han arbetat, konstprojektet som Matthews man har hand om – och den evangeliska församling som Matthew lämnat. En bit in i utredningen försvinner en kvinna med Downs syndrom – kan det finnas ett samband?

Det är en intressant historia, lagom spännande hela boken igenom och med Cleeves omisskännligt härliga språk och vackra miljöbeskrivningar. Liksom i Shetlandsserien får man intrycket av en idyll (om än en karg en på Shetlandsöarna), men skrapar man än så lite på ytan blir det tydligt att ett stort mörker ligger dolt – som så ofta, i deckaridyller. Jag fortsätter gärna att läsa om Matthew Venn, men håller mig nog till originalspråk hädanefter.

Körsbär i november (Christer Wijk, #29) av Maria Lang

Maria Lang är härlig semesterläsning – det är inga problem att klippa en titel på en dag eller två – men det gäller att inte överdosera, för det är inte helt svårt att bli lite förvirrad av böckerna om man läser flera tätt inpå varandra. Det är nog dags för mig att pausa Lang-läsandet i ett par veckor, för hur underhållande de än är så rör jag ihop dem.

Nåväl. Körsbär i november har en intressant premiss – Christer Wijk kommer hem till Skoga för att slicka sina sår efter ett drama med Camilla. Hans mamma nämner som i förbifarten att ett 25 år gammalt olöst mord bara är några dygn från att preskriberas, vilket förstås sätter griller i huvudet på kriminalkommissarien. Mordplatsen är borta, men personerna som var närmast offret råkar alla befinna sig på hemorten igen. Ska Christer Wijk lyckas lista ut hur Matti Sandors älskade körsbärspraliner blev förgiftade, under sorgehögtiden för Gustav V – och varför?

Spoiler alert: klart han lyckas. Lagom spännande, lagom klurigt – man vet vad man får med Lang och jag blir inte besviken.