Begrav dina döda (Kommissarie Gamache, #6) av Louise Penny

Som skrivet så blev jag missnöjd med slutet på förra boken om Gamache, Ett ohyggligt avslöjande, och gick därmed ifrån mina vanliga principer om att blanda upp böcker lite grann och inte plöja en hel serie på en gång eftersom det blir så himla tråkigt att vänta ett helt år på nästa. Men nu hade jag faktiskt inget val, för jag var tvungen att få veta mer (och en fråga på Goodreads avslöjade att det skulle komma mer).

Det är vinter i Québec – och det är inte nådigt. Gamache befinner sig hemma hos sin gamle mentor i Québec stad, för att återhämta sig både fysiskt och psykiskt efter en hemsk yrkesinsats som gick alldeles fel. Hustrun Reine-Marie är med till en början, men efter att hon rest hem igen tillbringar Gamache en stor del av sina dagar på biblioteket hos Litterära och Historiska Sällskapet.

En excentrisk historiker som vigt sitt liv till att leta efter kvarlevorna av Québecs grundare Samuel de Champlain hittas mördad. En koppling finns till Litterära och Historiska Sällskapet och Gamache blir förstås indragen. Under tiden får han dagliga brev från Three Pines gällande utredningen från förra boken, där en person upprepar, gång på gång, att fel person dömts. Gamache vet varken ut eller in, men han skickar Jean-Guy Beauvoir för att göra efterforskningar – utan att berätta att det är därför han är där.

Jag tyckte att berättelsen om mordet i Québec stad var lite rörig – det var väldigt mycket folk och väldigt många namn, och det blev lite stökigt i mitt huvud. Dessutom var jag mest intresserad i hur den gamla historien skulle vecklas ut – och den biten var jag nöjd med! Jag är överhuvudtaget väldigt nöjd med att ha startat denna serie, och så skönt att ytterligare 11 böcker fortfarande väntar på mig!

Boken finns att köpa t.ex här.

Smakebit på søndag, 28 februari 2021 – Midnattsbiblioteket av Matt Haig

Kan det verkligen stämma att det är mars redan imorgon? Nog för att februari är en kort månad, men det känns som om den bara har rusat förbi i år. Inte mig emot, i och för sig, för nu är det nästan ljust när klockan är 18 och det känns inte längre som en total orimlighet att gå upp ur sängen på morgonen.

Jag läste ut Vänligheten av John Ajvide Lindqvist imorse (intressant och välskriven men alldeles för lång och så otroligt konstiga kvinnoporträtt) och kom på att jag ska ha läst Midnattsbiblioteket av Matt Haig till på onsdag så det blir dags att sätta igång med den härnäst, och det är därifrån som veckans Smakebit kommer.

Nitton år innan hon beslöt sig för att dö befann sig Nora Seed i Hazeldene-skolans varma lilla bibliotek i staden Bedfors. Hon satt vid ett lågt bord och stirrade på ett schackbräde.

”Nora, vännen, det är bara naturligt att oroa sig för framtiden”, sa bibliotekarien, mrs Elm, med glimten i öat.

Mrs Elm gjorde sitt första drag. En springare hoppade över den prydliga raden av vita bönder. ”Självklart oroar du dig över din examen. Men du kan bli precis vad du vill, Nora. Tänk på alla möjligheter! Det är väl spännande!”

”Ja, det är väl det.”

”Du har ett helt liv framför dig.”

”Ett helt liv.”

”Du kan göra vad som helst, bo var som helst. Någonstans där det inte är fullt lika kallt och blött som här.”

Nora flyttade fram en bonde två steg.

Hon kunde inte låta bli att jämföra mrs Elm med sin mor. Noras mamma hade alltid gett dottern en känsla av att hon var ett misstag som behövde rättas till.

Ur Midnattsbiblioteket av Matt Haig, Bokförlaget Polaris: 2020

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese.

Här ska det firas första Vårvent idag, jag vet bara att det innefattar grön smoothie, Vivaldi och semla men inväntar vidare instruktioner från Vårvent-styrgruppen i Skåne. Fyra veckor till vårdagjämningen!

Ett ohyggligt avslöjande (Kommissarie Gamache, #5) av Louise Penny

När en död man hittas på golvet i Oliviers bistro i Three Pines blir hela byn lamslagen. Och när kommissarie Gamache kommer dit är kaoset ett faktum – det finns inget mordvapen att hitta och ingen vill kännas vid att de vet vem mannen är. Läsaren vet, dock, vilket gör det hela ganska frustrerande – men ohyggligt spännande.

Fler och fler ledtrådar avtäcks, fynd görs och en skatt upptäcks på ett väldigt oväntat ställe. Allt pekar till slut åt ett håll, och det är inte ett håll jag vill att det ska barka åt. Då är det jättejobbigt att veta mer än poliserna 😉

Penny tecknar miljöer och persongalleri på ett underbart sätt. Det är en så fin kombination av livet på Kanadas glesbygd, av deckarhistoria och sammanflätade liv och personligheter.

Det hände något väldigt ovanligt när jag hade läst ut Ett ohyggligt avslöjande, och det var att jag plockade upp efterföljande bok på en gång. Vanligtvis sparar jag på dem, men eftersom jag var så missnöjd med vad som hade hänt var jag bara tvungen att få veta mer. Och tur är väl det. Text om den kommer inom kort!

Smakebit på søndag, 21 februari 2021 – Redhead by the side of the road av Anne Tyler

Solsken och 7 plusgrader! Man vågar faktiskt börja drömma om våren – och imorse vaknade jag till talgoxens kvitter vilket var väldigt mysigt. (Jag brukar bli lite tokig på talgoxarna längre fram, de behöver lära sig en ny melodi, men än så länge: mys.)

I eftermiddag är det dags för bokcirkel om Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger, men veckans smakebit kommer ur Redhead by the side of the road av Anne Tyler som jag började på igår kväll. Bokens huvudperson, Micah, har fått besök av en ung man som säger sig vara Micahs son – men det kan inte stämma. En snurrig situation, alltså.

”It’s only chili”, Micah told him. ”And I’ve got my woman friend coming, Cass.”
”Chili would be great!” Brink said. ”And I’d love to meet Cass!”
Micah said, ”So…”
Brink took on a wary look.
”So, what’s going on here, exactly?” Micah asked.
”Going on?”
”I mean, school’s in session now, isn’t it? You’re not on some kind of fal break or something.”
”Not really,” Brink said.
Micah popped the tab on his beer. Then he said, ”Where is Montrose College, anyhow?”
He hated having to ask, but Brink didn’t take offense. ”It’s in Virginia,” he said. ”Just over the other side of DC.”
”You live in a dorm there? Or commute from home.”
”Oh, God, no. I’m in a dorm. Who would want to commute?”
”Right,” Micah said. He took a swig of his beer.
”Speaking of which,” Brink said. ”I don’t suppose you happen to have a spare bed I could maybe crash on.”
”Here?” Micah was taken aback.
”Or just a couch, even. Your couch would be fine,” Brink said, and he shot a glance toward the living area.
”Well… I do have a sort of guest room, I guess,” Micah said.

Ur Redhead by the side of the road av Anne Tyler, Chatto Windus: 2020

Jag läser så himla många bra böcker just nu – det är denna, det är Stöld av Ann-Helén Laestadius, det är Vänligheten av John Ajvide Lindqvist och det är Adrian Mole and the Wilderness Years av Sue Townsend. Och det finns fler som väntar. Varför får inte vi ”vuxna” något lov här på vårvintern? 😉

Fler Smakebitar finns denna veckan på Flukten fra virkeligheten!

Det sista solot av Jennie Dielemans

Det sista solot valdes till senaste bokklubbsbok för Bokbubblarna, och som så ofta när det gäller cirkelböcker är det kanske inte en bok jag hade plockat upp spontant. Och som så ofta blir det en bok som jag är glad att ha kommit i kontakt med.

Detta är en berättelse om en frånvarande far, kan man väl säga. En charmig men ganska hopplös jazztrummis som aldrig vill växa upp och efterlämnar många fruar och barn utmed vägen. Vi träffar honom i mitten av 2010-talet i Stockholm, när han kommit till Stockholm för att träffa de flesta av sina barn, och sedan berättas hela hans liv i flashbacks.

Från barndomen i Schiedam – Rotterdams lillebror – genom ungdom och slutligen turnébussen som tar honom till Sverige där han träffar Eva och Den Stora Kärleken. Det är bara det att han redan har en fru och son i Nederländerna, men det går väl att lösa. Sjon Kastelein tar ingenting på särskilt mycket allvar, och man blir otroligt trött på honom boken igenom. Men han är charmig och det är på något vis svårt att inte tycka om honom, även om man såklart inte skulle vilja ha en sådan person nära sig.

Det känns som om detta är en sann historia, men när vi pratade om den i bokcirkeln var det ingen som hade hittat något belägg för det. Jag har fått för mig att jag läst något åt det hållet någonstans men det är nog inbillning. Men det är ett gott betyg för boken. Som ändå är helt okej.

Boken finns att köpa t.ex här.

Smakebit på søndag, 14 februari 2021 – Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger

Att vi är halvvägs genom februari redan känns faktiskt helt absurt. Det har varit svinkallt men otroligt vackert i Göteborg denna veckan, men nu verkar det som om vargavintern tänker stryka på foten lite grann. Jag har inget emot kyla egentligen, men avskyr halka.

Det är Alla Hjärtans dag idag, förstås, men jag läser faktiskt ingenting just nu som kan tänkas räknas till kärleksroman och följa någon sorts tema. Därmed kommer veckans Smakebit ur bokcirkelboken som ska diskuteras om en vecka – Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger. Utdraget kommer ur början på allra första kapitlet.

Ibland drömde jag att jag vaknade. Det var halvmörkt i rummet och ljus silade in mellan gardinen och fönstret. Jag kastade av mig täcket och satte mig på sängkanten och trevade efter skjorten som hängde på en stol. Tog sedan på mig byxorna och gick fram till fönstret och drog ifrån gardinen. Det var dag därute. Vita moln gick på himlen.

Jag stod vid fönstret och tittade ut och tänkte på vad jag skulle göra under dagen. Först måste jag ha frukost och sedan borde jag åka in till stan. Jag skulle kunna ta spårvagnen klockan tio. Som jag stod så och funderade och såg ut på gatan, upptäckte jag något som inte stämde. En kamel stod bredvid gatlyktan. Den stod alldeles stilla med slutna ögon. Eller också kom fyra kineser i gåsmarch på trottoaren, barfota, med svarta portföljer i händerna. Men vad det än var, så talade det om för mig att jag ingalunda var vaken.

Ur Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger, Bonniers: 1986

Fler Smakebitar finns denna veckan hos Astrid Terese!

The secret garden av Frances Hodgson Burnett

Man tycker väl sällan att januari går för fort, men i år kom jag på först den 31:e att jag behövde läsa något för #färggladahyllvärmare2021. Enda chansen att hinna klart den dagen hade varit att läsa Vild iris av Louise Glück, men det kan jag inte på något vis kalla en hyllvärmare – men Den hemliga trädgården har flyttat med mig till olika ställen sedan 2003, så den kvalificerade sig även om jag inte läst klart förrän ett par dagar in i februari.

Nåväl! Det är kul att äntligen ha läst denna, som känns som en sådan där barnklassiker som vuxna ändå kan uppskatta. Dessutom är den helt underbart illustrerad av Robert Ingpen. Titta bara!

Boken handlar om lilla Mary, som växer upp i Indien men blir hastigt föräldralös då koleran kommer och tar död på ungefär alla i hennes närhet över en natt. Själv låg hon på sitt rum och var totalt bortglömd, och sådan verkar hela hennes barndom ha varit. Hennes närmsta relation har varit till barnsköterskan, och hon var ju en betjänt. Det är med den bortskämda attityden som Mary skickas till England för att bo hos sin mystiske farbror – hon är sjuklig och allmänt odräglig, men mjuknar upp efter ett tag när hon blir vän med husjungfrun Martha som berättar om sin lillebror Dickon, som är vän med alla djur på heden och kan allt om alla växter.

Hon börjar även prata med den buttre trädgårdsmästaren Weatherstaff, och får reda på att det finns en hemlig trädgård på egendomen som tillhörde morbroderns unga vackra fru som dog tio år senare. Sedan dess har ingen fått lov att bevista trädgården. Nyckeln är nergrävd och så är det med det.

Mary börjar förstås leta efter nyckeln, och leds dit av en oväntad bekantskap – en rödhake. Hon hittar även morbroderns son som ligger undangömd i ett rum i det stora huset, där alla tror att han ligger för att han är sjuklig och aldrig kommer att bli vuxen – men det visar sig snarare att han är sjuklig för att han legat därinne hela livet. De två och Dickon skapar sig ett projekt och såklart slutar allt extremt lyckligt.

Det är ju en Bildungsroman deluxe, med otrolig karaktärsutveckling. Hade den kommit ut idag hade den nog känns smått pekoral, men eftersom den är över hundra år gammal så köper jag det mesta. Gulligt och välskrivet – jag förstår varför den filmatiserats om och om igen.

Just denna utgåvan med de vackra illustrationerna finns i en app nära dig (läs på telefonen eller surfplatta för att få de vackra färgerna!) eller att köpa här.

The Switch / Bara på besök av Beth O’Leary

Beth O’Learys debut, Sambo på försök, var verkligen en sådan där förtjusande feelgood som har allt det där en feelgood bör ha. Jag köpte The Switch på Kindle så fort jag fick syn på den, men glömde sedan bort att läsa den. As you do. Sedan blev det lite så att jag började läsa den på engelska men bytte till svenska när min nya Storytel Reader kom och jag ville testa den. Men översättningen var bra, så det gjorde ingenting.

Men varför envisas de svenska förlagen med sådana plottriga omslag med brush-letter writing så fort det är finurlig feelgood på gång? Nåväl – det är åtminstone inte en kvinna avbildad bakifrån på framsidan, och den döptes heller inte om till Den lilla byn på landet där en kvinna från storstaden klättrade in i en byrå och läste högt på tunnelbanan. (Egentligen bryr jag mig inte så himla mycket om omslag då jag oftast läser e-böcker ändå, men det börjar faktiskt bli lite tröttsamt.)

Leena är managementkonsult i London och har en strålande karriär framför sig – tills hon en dag får en total blackout under en presentation och chefen tvingar henne att ta ett par månaders tjänstledigt. Hon bestämmer sig för att åka och hälsa på sin mormor i Yorkshire – familjen har inte riktigt läkt sedan de förlorade Leenas syster i cancer ett år innan och Leenas relation till sin mamma är minst sagt spänd. Men mormodern finns där, alldeles som vanligt.

Dock är mormodern Eileen inte heller riktigt där hon skulle vilja vara i livet. Hennes man har stuckit med en yngre förmåga och själv är hon rätt trött på att nästan vara åttio år och helt utan chans till romans bland de gamla gubbarna i byn. När Leena sett hennes projektplan för att skaffa en ny man bestämmer hon sig resolut för att presentera en idé för Eileen – de ska byta liv i två månader. Själv ska hon stanna på landet, i Hamleigh-in-Harsdale, och rodda allt som Eileen vanligtvis skulle ha gjort, medan Eileen ska flytta till London, bo med Leenas rumskamrater och börja dejta. De ska byta telefoner, datorer, allt.

Det blir en häftig resa, som ni förstår, men det är väldigt trevligt, mysigt och varmt med en lagom dos humor. Beth O’Leary skriver på ett mycket lättläst men smart sätt, hon har kul idéer som inte helt och hållet gjorts förut och presenterar en schysst blandning av karaktärer, vilket inte alltid är självskrivet i brittiska berättelser från landsbygden. Definitivt i den bättre klassen av feelgood, och jag ser fram emot O’Learys nästa bok, The Roadtrip, som kommer ut i slutet av april.

Boken finns att köpa här.

Girl A av Abigail Dean

Jag följer många författare på Twitter och det är inte alla tips jag reagerar på, men när jag såg Abigail Deans Girl A omnämnd råkade det bli en som jag kollade upp och blev genast väldigt nyfiken. Skickade inköpsförslag till biblioteket en fredagseftermiddag och på lördagen kunde jag ladda ner e-boken. Det är en otrolig service! Bibliotek är bäst.

Lex Gracie försöker skjuta undan sitt förflutna, och sin identitet som Girl A – namnet medierna gav henne när hon som tonåring lyckades fly The House of Horrors och därmed frita sina syskon. Syskonskaran växte upp med en far som blev mer och mer radikaliserad, och en mor som inte gjorde mycket åt situationen. Till slut var de kedjade i sina sängar, utan mat eller möjlighet att gå på toaletten eller ens äta särskilt ofta.

Det har inte varit några problem att undvika föräldrarna. Fadern tog sitt liv när han fick klart för sig att Lex tagit sig ut och därmed kunde larma polisen. Modern hamnade i fängelse och har suttit där sedan dess – men nu har hon dött, och av någon anledning visar det sig att hon utsett Lex till testamentsexekutor. Lex och hennes syster vill göra något bra av det gamla huset som håller så många gräsliga minnen, en sorts kulturhus för umgänge och trevliga saker. Men för att kunna ordna med arvet måste Lex kontakta sina övriga syskon, en efter en. Det är ingen uppgift hon ser fram emot.

Narrativet skiftar mellan uppväxt och nutid, från att ha varit en ganska normal familj till den totala misären syskonen hamnade i. Hjärtskärande är bara förnamnet.

En otroligt stark berättelse om syskonskap, familj, konflikter och svek. Om hur en persons minnen och erfarenhet kan vara vitt skild från en annans. Om familjens mytologi, om vem som fortfarande tror på barndomens indoktrinering och vem som verkligen lyckats slå sig fri. Fantastiskt välskrivet, väldigt spännande och en riktig bladvändare. Årets bästa hittills, tror jag!

Hantverkaren (The Craftsman, #1) av Sharon Bolton

Nu när jag är klar med Lacey Flint-serien är det inte annat att göra än att ge mig på Sharon Boltons andra böcker – det finns ett gäng fristående, men jag upptäckte att Hantverkaren är första delen i ännu en serie, och att del två just var på gång på svenska, så jag valde den först.

För trettio år sedan, 1969, gjorde Florence Lovelady ett namn för sig inom Lancashire-polisen när hon grep Larry Glassbrook för en hel radda barnamord där offren begraves levande. Glassbrook erkände mordet och hamnade i fängelse och nu är han död. Florence reser tillbaka till Sabden för att vara med på begravningen. Hon har sin tonårsson med sig, och maken ska ansluta när han jobbat klart i Paris, för att den lilla familjen ska kunna ha en trevlig semester vid vackra Pendle Hill.

Men historien börjar visa tecken på att upprepa sig. Händelserna 1969 nystas sakta men säkert upp, parallellt med berättelsen från 1999. 1969 var det inte speciellt lätt för en ung kvinna att ta sig in i den grabbiga polisvärlden, kvinnliga poliser titulerades fortfarande WPC (Woman Police Officer) och fick slita hårt för att göra sin röst hörd. Florence har det verkligen inte lätt när hon vill få fram sina argument och spår, och tar då och då saken i egna händer – hon är en riktig tuffing.

Vid Pendle Hill finns en stark tradition av häxkonst (under 1600-talet bedrevs häxprocesser), och den har absolut inte avtagit bara för att 2000-talet närmar sig – tvärtom. Det finns många hänvisningar till häxkonst, örtmedicin och ritualer och det är ganska intressant att läsa insprängt i en mer klassisk thriller. Effektfullt. Småstadsmentaliteten (nå, Sabden är knappt en stad) är alltid klaustrofobisk tycker jag, och det är den sannerligen här. Alla känner alla, alla vet allt om alla. Nästan, i alla fall. Stämningen är obehaglig men trovärdig.

Är det lika bra som Lacey Flint? Nej, det är det inte. Men det är underhållande, spännande och annorlunda.

Andra som skrivit om Hantverkaren är Läsvärd eller inte?, Bokdamen, Bokraden, Hyllan, Fiktiviteter, Tofflan och enligt O.