The murders in the Rue Morgue av Edgar Allan Poe

Eftersom det var jag som föreslog att vi skulle ha en hallowe’en-ruta i höstbingot fick jag ju se till att läsa lite skräck över just den helgen – och varför inte det som kallas världens första deckare? Edgar Allan Poe är en författare som jag inte läst så mycket av som jag skulle vilja, så då passar det ju fint att börja här.

Jag ska inte gå in på handlingen, mer än att vi befinner oss i Paris och att C. Auguste Dupin är detektiven som löser det brutala mordet på två kvinnor på Rue Morgue, genom att utöva en logik som Arthur Conan Doyle måste ha inspirerats av vid kreationen av Sherlock Holmes. Det är spännande och lite lagom läskigt.

Ovan syns en faksimil av Poes originalmanus. Ett kul inslag, tycker jag!

Us av David Nicholls

Jag läste någonstans att Us har blivit tv-serie, och även om den inte lär komma till någon streamingtjänst nära mig under den närmaste tiden så blev jag sugen på att läsa boken, som legat i min Storytelhylla i flera år. Sagt och gjort! Jag lyssnade på den engelska ljudboken och den funkade fint i det formatet. Lagom långa kapitel och en bra berättarröst.

Douglas Petersen, hans fru Connie och deras son Albie ska resa runt i Europa i en hel månad. Det är Connies idé, att de ska se huvudstäder och väcka Albies konstintresse och Douglas, mild och snäll, tänker att detta ska bli resan då deras relation får en ny gnista och när han ska få chansen att bonda med sonen, som är en typisk lite humörsvängig tonårsgrabb.

Det är bara det att strax innan resan ska bli av meddelar Connie att hon funderar på skilsmässa. Douglas har längtat efter att de ska bli gamla tillsammans – men varför skulle någon längta efter det, frågar sig Connie. De bestämmer sig för att åtminstone göra denna resa tillsammans – Douglas med en viss naiv optimism.

I dessa tider, när vi inte får resa fritt, tyckte jag att det var väldigt trevligt att åka tåg genom Europa tillsammans med familjen Petersen. Somliga platser de besöker har jag egna bilder av, somliga är nya (och där känns det lite som om jag läser en guidebok). Det är förstås inte bara en uppradning av konstgallerier och katedraler – det händer en hel del annat också, blandat med tillbakablickar från när Douglas och Connie var unga och förälskade. Och det är rätt mysigt. Ibland väldigt roligt, ibland extremt vemodigt och sorgligt.

Lite ojämnt och lite för långdraget – men jag tyckte ändå ganska mycket om den, om än inte lika mycket som de andra böcker jag läst av Nicholls. Jag kommer absolut att se serien om jag får chansen!

Annat – bättre – av David Nicholls: En dag, Starter for ten och Bitterljuva dagar.

Kalla, vita vinternätter (Cilla Storm, #3) av Christoffer Holst

Christoffer Holsts serie om Cilla Storm är verkligen trevlig läsning, i den utsträckning man kan säga att berättelser om mord är trevliga. Just morden är förstås varken mysiga eller trevliga, men allt runt omkring är det. Mysigt utan att vara perfekt, kanske man kan säga.

Cillas vänner Zacke och Jonathan har köpt en stuga i Idre fjäll, och bjuder med henne dit, för att få lite julstämning och gemyt. Stockholm slaskar och Cilla borde egentligen stanna hemma och jobba, men hon har drabbats av skrivkramp och miljöombyte kanske är precis vad hon behöver. Kompisen Rosie hänger på och saken är biff.

Redan första dagen kommer mordet – en ung man hittas död på skidanläggningen. Cilla och Rosie börjar rota i fallet, som leder dem till ett ökänt hus på orten där en välbärgad familj bor. Och det blir ganska spännande på sina ställen!

Jag gillar ändå mest att läsa om vännerna, deras relationer sinsemellan och deras rappa och roliga dialog. Holst har ett väldigt driv och flyt i språket, det känns äkta och blir väldigt lättläst utan att på något vis vara banalt. Dessutom har han humor! Min absoluta favorit av honom är Mitt hjärta går på, men Cilla Storm-serien ligger mig också varmt om hjärtat. Bra!

Flickebarn nr. 291 av Ninni Schulman

Jag tyckte väldigt mycket om Ninni Schulmans blogg när den fortfarande fanns, och känner till en del av det som tas upp i boken sedan innan. Detta är inget hinder – tvärtom. Ibland, när man har följt någon i sociala medier eller bloggvärlden lite känns det nästan som om man känner dem, och det gör bara att denna boken talar ännu mer till mig än den kanske hade gjort annars.

Och åh, vad den talar och vad den får mig att känna! Det är inte speciellt ofta som jag varken skrattar eller gråter åt böcker, men tårarna sprutade när jag läste de sista sidorna i Schulmans bok. Fantastiskt bra och så känslosamt. Hela boken är otroligt känslosam, hudlös och naken, det är riktigt imponerande.

Det hela tar sin början i en inte alltför distant dåtid, då Ninni Schulman befinner sig på botten efter en skilsmässa. Tack och lov får hon professionell hjälp, bland annat psykologstöd, och det är i samband med dessa samtal som hon beslutar sig för att det är dags att ta tag i barndomstrauman och beställer fram sina journaler från barndomens långdragna vård med sjukhusvistelser på grund av hennes medfödda ryggskada. Flickebarn nr 291 står det i journalerna, och ju mer hon läser desto mer kastas hon tillbaka till utanförskapet och ensamheten hon upplevde genom barndomen, trots en fin familj omkring sig.

Om detta berättar boken, men också om nutiden och om Schulmans problem med att acceptera kärlek och att hon kan bli älskad för den hon är, liksom kontrollbehovet – ingen får lämna hennes hem utan att säga hejdå, och hon måste veta att hon är älskad. Det finns även underbara beskrivningar av hennes fina föräldrar, som är det som gör att jag fullständigt kollapsar i gråt i slutet. Så varmt och fullt av kärlek. Hudlöst, ärligt, vackert och modigt skrivet skrev jag på Goodreads när jag lagt ner boken, och det är en beskrivning jag står fast vid.

Ju mer jag ser dig av Louise Boije af Gennäs

Det var dags att läsa en gammal favorit för vårt höstbokbingo. Vanligtvis väljer jag något lite nätt och lätt, men jag har varit sugen på att läsa om Louise Boije af Gennäs äldre böcker ett tag och det fick bli denna, som var en stor favorit för mig i tjugoårsåldern.

Det handlar om fyra kvinnor som börjar närma sig trettio. Lizzie, som är gift med Frank och väntar sitt första barn. Catta, som har en komplicerad relation till sin far och till sin gifte älskare Charlie. Gunvor, som flyttat från familjens gods till en egen lägenhet på Södermalm med ett alldeles eget himmelsblått rum men utan en hjärtevän. Och Stella, som driver egen second hand-butik och bor ihop med den mycket yngre och destruktive Benjamin.

De lärde känna varandra på Lundsberg, där de alla hamnade av olika anledningar och blev oväntade bästa vänner, bildade skolans första tjejband och rökte gömda Prince och skrattade och grät tillsammans. Nu har de delvis glidit isär, men träffas då och då och ett av dessa tillfällen är på Cattas födelsedag där de efter några glas champagne och en rejäl bastu beslutar sig för att det är dags att starta upp bandet igen. Men kommer det att fungera, när deras livssituationer är så olika jämfört med då?

Vid sidan av storyn om bandet finns allas separata liv. Lizzie vet inte längre vem hon är, när hon nu förväntas vara mamma och fru. Catta kämpar med det konstanta bekymret att ha en gift älskare, men hittar plötsligt Stefan som verkar vara den perfekta mannen för henne. Eller? Gunvor sliter på jobbet som ekonom, känner sig malplacerad överallt förutom när hon är hemma på landet med brorsan Claes. Och Stella, med sina ätstörningar och allmänt destruktiva livsstil, har även en alkoholiserad åldrande mamma att ta hand om, vare sig hon vill eller inte.

En annan viktig karaktär i boken är Stockholm. Jag är inte så väldigt bekant med huvudstaden även om jag förstås varit där ett tiotal gånger, kanske, och jag älskar beskrivningarna av miljöerna – det är så härligt. Musiken spelar också en stor roll, och citaten som valts ut för att inleda varje kapitel är mycket välfunna.

Överhuvudtaget är boken välfunnen och välformulerad. Den är lång, men jag upplever inte att den är babblig – även om inte allt känns lika fantastiskt som det var när jag läste den för första gången, för sisådär femton år sedan. Men mysigt är det, och varmt och fint om vänskap och om hur livet förändras men somligt består. Och om att göra svåra val och fatta beslut som man inte vill, för att det är det som måste ske.

Annihilation (Southern Reach, #1) av Jeff VanderMeer

Jag drabbades av lite skräckblandad förtjusning när denna valdes till bokcirkelbok i en av mina grupper häromsistens. Detta är inte min genre, sci-fi-skräck-dystopi eller vad man vill kalla den, och det har det inte blivit efter läsningen heller, men jag tyckte mycket mer om den än jag hade förväntat mig.

Area X har varit avskuren från världen i flera decennier och naturen har fått härja fritt där. Mänskligheten har skickat dit flera expeditioner – den första återkom med berättelser om en ren och vacker plats, den andra slutade med att alla tog livet av sig och den tredje med en masskjutning. Den elfte och senaste kom tillbaka sjuka och utmärglade och inom några veckor hade alla dött av cancer.

Nu är det dags för den tolfte expeditionen, och den första som består endast av kvinnor. En antropolog, en psykolog, en lantmätare och en biolog, tillika berättarrösten i boken. De ska kartlägga terrängen, dokumentera allt de ser och allt de uppfattar av varandra. Och så ska de försöka undvika att bli smittade av vad det nu är som finns i Area X.

Det blir en väldigt intressant berättelse, särskilt utifrån ett psykologiskt perspektiv. Vi får veta mer om de olika kvinnorna, men alla benämns endast utifrån sina yrkestitlar – inga namn. Det finns förstås en tanke bakom det, men jag tyckte att det blev lite jobbigt att lyssna på. Men det är spännande för det mesta och jag blir oväntat indragen och engagerad i berättelsen.

Jag vet inte om jag blev så indragen och engagerad att jag kommer att fortsätta med trilogin, helt ärligt, men det är faktiskt inte omöjligt.

Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson

Bibbs ska snart fylla 39, och har, trots sin brist på talang, varit ganska framgångsrik som influencer i ett antal år. Nu börjar hon bli bedagad. Pengarna rullar inte in så lätt som de gjort och utgifterna lägger sig på hög. Den enda fasta punkten är sambon Baby. Men inte ens han består, för han lämnar Bibbs och ställer ett ultimatum – om hon vill behålla lägenheten på Södermalm där de levt sitt gemensamma liv ska han ha 100 000 kronor. Bibbs har alltid påstått att hon har rejäla sparpengar, men det stämmer inte – hon har inte ett öre. Nu måste hon få fram pengarna inom en vecka och det blir ingen enkel uppgift.

Och det är kring pengarna hela romanen handlar, inser jag efter ett tag. Inte bara att summan behöver skrapas ihop, utan även runt omkring. Allt kostar, allt har ett pris, och Bibbs tidigare lögner kostar henne fler och värre lögner.

Jag hade svårt för Schunnessons debut, Tripprapporter. Det blev för mycket knark och kroppsvätskor och jag hade svårt att hitta humor eller sympati i den. Men här kommer Schunnessons otroliga talang för att formulera sig fram, det är mörkt, cyniskt, knivskarpt och stundtals fruktansvärt roligt. Somliga beskrivningar är så roliga och perceptiva att jag skrattade rakt ut, och det hör inte till vanligheterna när jag läser böcker. Det finns kroppsvätskor här också, men för mig blir det på något vis snyggare här – även om beskrivningen tidigt i boken av ett katastrofalt toalettbesök hemma hos någon annan är allt annat än prydlig.

Svart som natten – javisst. Men kan man se humorn och den vassa samhällskritiken i mörkret är detta en triumf.

Smakebit på søndag, 22 november 2020 – The Thursday Murder Club av Richard Osman

Hösten kom i veckan, med ösregn och hård vind. Igår kom kylan för första gången under nollan på dagtid (tror jag) och efter en blåsig och regnig natt är det en riktigt vacker höstdag i Göteborg. Får se vad det blir av den!

Det höstiga vädret inspirerar ju åtminstone till läsning och jag har tagit mig igenom flera böcker, av varierande kvalitet, under veckan som gått. Igår började jag äntligen på en titel jag längtat efter – det tog flera månader för biblioteket att få in den – The Thursday Murder Club av Richard Osman. Den har hyllats i England och sköt i höjden på topplistorna så fort den kom ut, tack vare – får man gissa – att Richard Osman är en populär programledare för diverse nöjesprogram. De flesta nöjesprogramledare och komiker i UK skriver kanske mest skojsiga skämtböcker och möjligtvis memoarer, men detta är något annat. En klurig, trevlig och väldigt välskriven kriminalroman, som utspelar sig i en slags pensionärsby i Kent. Sådana finns mig veterligen inte i Sverige, åtminstone inte ännu, men man kan väl se det som ett slags utökat seniorboende.

Dagens Smakebit kommer således därifrån och ni får faktiskt en hel sida, för jag tycker att den sätter tonen i boken på ett så väldigt bra vis. Den är ur ett mycket tidigt skede, så spoilar ingenting.

Elizabeth had formed the Thursday Murder Club with Penny. Penny had been an inspector in the Kent Police for many years, and she would bring along the files of unsolved murder cases. She wasn’t really supposed to have the files, but who was to know? After a certain age, you can pretty much do whatever takes your fancy. No one tells you off, except for your doctors and your children.

I’m not even supposed to say what Elizabeth used to do for a living, even though she does go on about it herself at times. Suffice to say, though, that murders and investigations and what have you wouldn’t be unfamiliar work for her.

Elizabeth and Penny would go through every file, line by line, study every photograph, read every witness statement, just looking for anything that had been missed. They didn’t like to think there were guilty people still happily going about their business. Sitting in their gardens, doing a sudoku, knowing they had got away with murder.

Also, I think that Penny and Elizabeth just thoroughly enjoyed it. A few glasses of wine and a mystery. Very social, but also gory. It is good fun.

They would meet every Thursday (that’s how they came up with the name). It was Thursday because there was a two-hour slot free in the Jigsaw Room, between Art History and Conversational French. It was booked, and still is booked, under the name Japanese Opera – A Discussion, which ensured they were always left in peace.

There were certain favours both of them would call upon, for different reasons, and all sorts of people had been called in for a friendly chat over the years. Forensics officers, accountants and judges, tree surgeons, horse-breeders, glassblowers – they’d all been to the Jigsaw Room. Whomever Elizabeth and Penny thought might help them with some query or other.

Ur The Thursday Murder Club av Richard Osman, Viking: 2020

Jag är inte överförtjust i termen ”mysdeckare” – det är inte mysigt när folk blir mördade – men stämningen i boken är ändå mysig, det går inte att sticka under stol med. Byn där damerna och deras vänner och fiender bor ligger idylliskt på landsbygden, här finns restaurang och pool och en flock på tjugo lamor. Det är så väldigt trevligt att befinna sig där!

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese! Ha en riktigt härlig söndag och vecka framöver.

Boken om Beck och Sjöwall-Wahlöö och tiden som for av Johan Erlandsson

Jag insåg när jag lyssnade på denna bok att jag ju faktiskt inte slutfört mitt Beck-projekt – jag har fortfarande inte läst Polismördaren eller Terroristerna. Men det kommer. I julas hade vi CMore hemma i några veckor och såg de utmärkta filmerna med Gösta Ekman och Kjell Bergqvist, och Beck-peppen höjdes – men jag tror att jag går och suger på de sista eftersom jag inte riktigt vill att det ska ta slut. Lite som att jag fortfarande inte läst sista Miss Marple-romanen.

Jag har dock inte sett en enda av Beck-filmerna med Peter Haber och Mikael Persbrandt, vilket kanske gör mig unik i detta land. Men det är inte direkt något som stör mig.

Hur som helst. Johan Erlandsson har gjort ett alldeles fantastiskt researcharbete med denna bok. Roman om ett brott, denna svit om tio böcker, är inte bara en rasande kritik mot kapitalistsamhället, och det är inte heller ”bara” en deckarserie – det är en stormig, intensiv och stundtals mycket mörk kärlekshistoria mellan Maj Sjöwall och Per Wahlöö. I Erlandssons bok får vi lära känna dem, genom intervjuer, brev och dagböcker, och man förstår vilken dynamisk duo de var – även om det sannerligen inte var en idealisk relation.

Det är otroligt intressant att få ta del av detta – jag lyssnade på boken, och hade svårt att sluta. Den är naturligtvis full av spoilers, så om man inte kommit så långt i serien får man göra ett avvägande gällande om det är värt att få somligt i handlingen avslöjat. Mig gjorde det ingenting, även om jag nu bara har två böcker kvar. Det var så himla härligt att få befinna sig i Sjöwall-Wahlöö-universumet under dessa timmar.

Den grymmaste månaden (Kommissarie Gamache, #3) av Louise Penny

För att inte hamna i samma fälla som jag gjort med serierna om Roy Grace och Ruth Galloway, där jag kastar mig över varje nysläppt titel praktiskt taget samma dag som den kommer ut och sedan får vänta, under stort lidande, i ett helt ÅR innan nästa bok kommer, så försöker jag sansa mig med min senaste favoritserie, nämligen Louise Pennys serie om Kommissarie Gamache i Montreal. Det kräver karaktär, det måste jag säga! Men det finns femton släppta böcker, så då och då får jag tillåta mig att sticka in med en.

Påsken är på ingång i Three Pines – det är äggjakt och middagar och alla möjliga härligheter som händer. Några av invånarna bestämmer sig för att fira långfredagen genom att hålla en seans tillsammans med ett medium som lägligt råkar ha checkat in på pensionatet i byn. Men under seansen dör en av deltagarna – till synes ihjälskrämd – och Gamache och hans team kallas ännu en gång till den idylliska lilla byn. Han tror inte ett ögonblick på att något övernaturligt har orsakat kvinnans död, och utredningsteamet får verkligen något att bita i.

Parallellt med detta fortlöper dramat kring Arnot-affären, som i mitt tycke spelat lite för stor roll i de senaste böckerna eftersom det är först nu som vi som läsare får reda på vad det är som har hänt, och varför Gamache är persona non grata i vissa delar av polisväsendet. Intressant historia, men den hade kanske kunnat ha vecklats upp på ett annat sätt. Nu håller jag med Monika, som skrivit att hon hoppas att det lugnar ner sig kring detta efter det vi faktiskt får reda på i denna boken.

Jag håller även med Monika om att det är härligt att läsa om de originella karaktärerna i Three Pines – och om att Ruth Zardo, den lite aviga och vrånga poeten, är bäst av dem alla.

Mordgåtan är klurig men inte helt svår att lista ut – men det gör ingenting, när boken är så väldisponerad och historien berättad på ett så lågmält och trevligt vis. Det är så njutbar läsning, och även om det bär mig emot att prata om ”mysdeckare” – att någon dör är aldrig mysigt – så är det trevligt och gemytligt att befinna sig i detta universum för några timmar. Ljudboken är inläst av Tomas Bolme – just denna läste jag i textform, men jag lyssnade till stor del på den första boken och han gjorde ett toppenjobb.