Konst – Stories from the city, stories from the sea

Liv Strömquists astrologi av Liv Strömquist

Nej men vad ska jag säga. Humoristiskt, välformulerat och ofta med huvudet på spiken. Jag är tokig i Liv Strömquist och detta är faktiskt en av mina favoriter hittills, även om jag inte tror speciellt mycket på astrologi och sånt. Kul betraktelser är alltid välkomna!

Jag är personligen lejon och älskar kanske inte uppmärksamhet, dock är jag en sucker för bekräftelse. Jag har kanske lite fler läppstift än man absolut behöver och nog är jag förtjust i sociala medier… dock klarar jag mig nog utan plastikoperationer!

Notera den otroliga biten om vattumannen Cristiano Ronaldo också. Gen-i-alt!

Boken kan man köpa här.

Magiska godiskulor av Baek Heena

Baek Heena tilldelades ALMA-priset 2020 och jag har läst och blivit mycket förälskad i hennes bok Magiska godiskulor.

Det är en bilderbok som handlar om Dongdong, en liten kille som är rätt ensam. Han går och köper sig en påse godiskulor, och de visar sig vara magiska! När han äter dem kan han höra soffan prata, han hör vad pappan egentligen menar mellan allt tjat – att han älskar Dongdong – och mormodern, som berättar att hon har det bra som det är. Till sist ger kulorna Dongdong modet att ta steget för att fråga en kompis om de ska leka.

Det är inte bara en söt berättelse, bilderna är helt ljuvliga. Jag läste den två gånger på raken och ser fram emot att läsa fler. Och att köpa dem till vår lilla dotter när hon blir lite större och slutar äta upp böcker och riva sönder dem.

Den inbundna boken är tyvärr slut hos förlaget, men man kan köpa e-boken här – eller läsa den i en app nära sig.

Good pop, bad pop av Jarvis Cocker

”This is not a life story. It’s a loft story.” skriver Jarvis Cocker om sin bok. Det känns som ett typiskt Cocker-uttalande – jag drar mig till minnes när jag såg Pulp på Reading Festival 2003 och hans första mellansnack inleddes ungefär: ”It’s great to see so many people who love books here… at the READING festival.” Finurligt men enkelt.

Och detta är en loftberättelse. Han har bott på många ställen sedan detta loft fylldes, men nu är det dags att återvända, krypa in och börja gräva. Detta är ingen tjusig loftlägenhet, det är ett vindskontor där man inte kan stå rak. Varenda liten pinal måste gås igenom och få sitt öde bestämt – behålla eller inte.

Varenda pinal kanske inte tas upp i boken direkt, men väldigt många saker är det. Varje kapitel har ett antal foton av grejer som illustrerar vad som berättas – om planerna för Pulp som ritades upp i ett rutat kollegieblock under lektioner i skolan hemma i Sheffield, kläder som har en historia att berätta, tuggummipaket, konsertbiljetter, foton… ja, allt möjligt. Ett extra kul kapitel är det om plastpåsar, och om hur det är hans favoritsätt att frakta grejer. Döm om min förvåning när jag slog upp kapitel 19 och denna bild fanns på sidan mittemot!

En alldeles underbar bok. Kanske särskilt om man är Pulp-och-kanske-annan-brittisk-indie-fan, men jag tror att vem som helst med ett visst intresse för brittisk samtidshistoria kan hitta många godbitar här.

Boken kan man köpa här.

Hata samtiden av Nanna Johansson

Samtiden är så krävande. Man ska vara dynamisk och flexibel och jobba halvt ihjäl sig samtidigt som man ska vara en perfekt partner, förälder, vän och medmänniska. Det ska vara vackert och ljust och fräscht hemma och man ska helst vara rik, smal, glad och pigg hela tiden.

Nanna Johansson gör satir över detta på ett otroligt effektivt och roligt sätt. Hon är alltid rolig, men detta är absolut min favorit av hennes böcker hittills. Det är så mycket som är huvudet på spiken. Som anställd i ett innovationsföretag, och hyfsat nybliven förälder, och varken rik eller smal (fast oftast glad och ibland pigg) är det väldigt lätt att identifiera sig med detta. (Ljust och fräscht hemma har jag dock aldrig strävat efter, jag vill att det ska kännas att det bor och lever folk hemma hos mig.)

Argt och skitkul och med sensmoral mitt i ilskan: nog borde vi leva i ett mjukare och härligare samhälle!

Boken kan man köpa här.

Den långa vägen hem (Kommissarie Gamache, #10) av Louise Penny

Varje gång jag börjar skriva om en Gamache-bok vill jag skriva en lång kärleksförklaring till serien. Jag har nog gjort det tillräckligt nu, jag är övertygad om att ni vet att jag tycker att de är bland de bästa deckarna som finns. Det är dessa, Maria Adolfssons serie om Doggerland, Peter James serie om Roy Grace och Elly Griffiths serie om Ruth Galloway som smäller högst hos mig just nu, men inga av de andra serierna är i samma klass som Louise Penny ändå, för dessa böcker innehåller så otroligt mycket mer än bara deckargåtor. Nästan alla deckare har ju bitar om privatliv och relationer, men ingen skriver så bra karaktärer och relationer som Penny.

Nu blev det visst en lång bit ändå. Jaja, så får det vara. Det förtjänar den.

Nu har Gamache pensionerat sig från Sûreté de Quebéc och flyttat till Three Pines med hustrun Reine-Marie. Han promenerar och läser och går på bistron och pratar med sina vänner. En morgon kommer Clara Morrow till honom och är bekymrad – hennes make Peter, som skulle komma tillbaka på årsdagen av deras separation, har inte dykt upp.

Gamache tar hjälp av sin före detta kollega och numera svärson Jean-Guy Beauvoir samt Myrna, psykologen som blivit bokhandlare i Three Pines, för att ta reda på var Peter tagit vägen och varför han inte dykt upp som avtalat. Det blir en berättelse om ett konstnärsliv och om desperationen att återfå sin berömmelse, allt i det stillsamma tempo som 98% av Pennys böcker håller men alltid utan att tappa tryck och spänning. Eller ja – ibland glömmer man att det är spännande under en kort stund. Vad det alltid är är intelligent, reflekterande och oförutsägbart. Och vansinnigt trevligt skrivet.

Tidigare böcker i serien:

Boken kan man köpa t.ex här!

Humlan Hanssons Hemligheter och Hola Humlan Hansson (Humlan Hansson #1 och #2) av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson (ill.)

Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson tilldelades Augustpriset 2020 för Humlan Hanssons hemligheter men det dröjde uppenbarligen innan jag kom mig för att läsa. På sätt och vis var det lika bra att jag väntade, för då hampade det sig så att bok nummer två, Hola Humlan Hansson, just kommit ut.

Titelkaraktären, självaste Humlan, är en underbart lillgammal dagboksskribent. Jag har jättesvårt att formulera mina tankar om boken, har haft uppe utkastet massor av gånger men landar inte rätt. Därför vänder jag mig till Augustjuryns motivering när priset delades ut till första boken, som löd:

Balansakten mellan existentiell smärta och humor är kongenial i Humlan Hanssons hemligheter. Den avväpnande berättelsen om bästissvek och växtvärk kickstartar i dagboksformat. Kristina Sigunsdotters text är skruvad och sällsynt levande. Ester Eriksson excellerar i svärta, i illustrationer som fångar Humlans konstnärssjäl. Här har hästtjejerna faktiskt hästhuvud, och den psykiskt sjuka fasterns konstnärskap ger relief åt Humlans tillvaro i ett text- och bildsamarbete som bjuder på vrålskratt och hjärtenyp.

Ja. Missa inte Humlan Hansson! I andra boken reser hon och familjen till Spanien.

Första boken kan man köpa här och andra här.

Paola Persson Peroni – Allas vän och Skrattar sist av Emi Gunér och Maja Säfström

Paola Persson Peroni susade förbi i mitt instagramflöde häromveckan, jag önskade mig något lättläst och mysigt och hittade e-böckerna på biblioteket, så plöjde dessa första två inom ett par dagar. (Bok tre har också kommit ut, och heter Älskar kanske.)

Jag hade kanske inte räknat med att målgruppen var såpass låg i ålder som 6-9 år, men äsch, vad är väl trettio år hit eller dit? Dessutom tycker jag att det är så härligt med alla fina och bra barnböcker som finns numera. Det känns inte som om det kom ut så mycket nytt i den genren när jag var i den åldern, det blev mycket Astrid Lindgren och sjuttiotalsböcker. Nu finns det en uppsjö, och jag hoppas att vår lilla tjej visar sig vara lika förtjust i att läsa som hennes föräldrar och storasyster är för oj, vad roligt vi ska ha!

Böckerna om Paola Persson Peroni handlar mycket om kompisrelationer och mycket om familj. Texterna är finurliga och roliga och Maja Säfströms illustrationer perfekta komplement. Mycket trevlig läsning.

Allas vän finns att köpa här, och Skrattar sist finns här.

Watch her fall av Erin Kelly

När Erin Kelly har en ny bok på gång ser jag till att vara tidigt ute med att antingen beställa den på biblioteket eller komma på en annan lösning. Inför Watch her fall förbeställde jag den till min Kindle, glömde nästan bort den och blev mycket glatt ”överraskad”, eller påmind, på skärtorsdagen när den damp ner klockan sex på morgonen.

Watch her fall utspelar sig på ett ryskt balettkonservatorium i London, där dansarna bor, tränar, lever och framträder. Från 11 års ålder kan barn accepteras på internatet, och det gäller att leva upp till förväntningarna – som är höga. Det är ingen enkel värld att existera i, det är ett som är säkert.

Ett inpass här – Svenska Balettskolan huserar på min gamla högstadieskola, och en av mina dåvarande nära vänner gick i en av dessa klasser. Berättelserna om hur hårt de tränade och den hårda press de hade på sig gällande utseende och liknande var skrämmande. Det är inte lätt att genomgå puberteten i tight balettdräkt inför kritiska ögon, så mycket var säkert och mer än en tjej i hennes klass blev ätstörd på kuppen. Nästan ingen fortsatte dansa på en sådan nivå efter högstadiet. Så jag har sett detta på nära håll – men på en helt annan nivå än den i Erin Kellys bok.

Handlingen cirkulerar kring Ava Kirilova, dotter till chefen för hela kompaniet, Nicky Kirilov, som tog sig till England från Ryssland många år tidigare. Man förbereder sig för ett framträdande av Svansjön, där Ava har rollerna som Odette/Odile, den berömda dubbla rollen. Hon är den stora stjärnan – men med detta kommer förstås avundsjuka från andra runt omkring.

Det hela blir en oerhört smart spänningsroman, i en spiral av händelser som jag absolut inte kunde förutse. Jag vill inte gå in på det heller, just för att den är så oförutsägbar. Men det är klurigt och väl sammansatt, Kelly skriver fantastiskt bra och jag läste under varje ledig sekund under ett par dagar.

Jag gillar böcker som får mig att googla och forska vidare och så blev det verkligen här, jag blev tvungen att se flera olika klipp från olika uppsättningar av Svansjön för att se de olika karaktärerna och särskilt de 32 fouettéerna i slutet (börjar vid 0.39).

Boken säljs in som en kombination av filmen Black Swan och tv-serien Killing Eve, och kan köpas här.

Återvinningscentralen av Ulrika Linder

Återvinningsstationen på bilden har ingenting med Återvinningscentralen i Ulrika Linders bok att göra, men visst finns det likheter. Det är tydligen något med återvinningsplatser som gör att folk plötsligt blir ohyggligt lata och inte kan slänga saker på rätt plats. Jag tycker att det är så himla konstigt – om man nu orkar ta sig dit kan man väl lika gärna skärpa sig och sortera det sista också?

Det är sådana frågor som Ulrika Linder ställt sig själv under alla år arbetandes på återvinningscentralen, så vitt jag kan förstå. Här finns underbart roliga observationer – både i Linders härliga teckningar men även i form av foton. Ja, det är inte utan att man undrar vad folk håller på med…

Sedan finns det förstås väldigt universella saker med arbetsplatser – återvinningscentraler eller något helt annat. Galago beskriver boken såsom följer: ”Med en stor dos humor, uttrycksfulla teckningar och absurda foton ger Ulrika Linder ett unikt vittnesmål från Prylsveriges kyrkogård.” – och det är en utmärkt beskrivning. Fascinerande, underhållande och stundvis lite läskigt.

Boken finns att köpa här.

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel

På vårvintern 1969 har den österrikiske expressionisten Oskar Kokoschka en utställning på galleriet Marlborough Fine Arts i London. En dag kommer en ung man in och frågar vad det skulle kunna tänkas kosta om han anlitar Kokoschka för att måla ett porträtt av hans mormor inför hennes åttioårsdag. Mormodern ifråga är Agatha Christie, som är högst motvillig inför sin dotterson och makes önskan att få porträttet målat, och Kokoschka är inte heller så pigg på idén – men till slut går de båda åldrande konstnärerna med på projektet. Sex sittningar ska det bli och inte en minut längre.

Det tar ett tag, men snart börjar de öppna sig för varandra. Kokoschka berättar om sin ungdom, om Centraleuropa under två världskrig, om Wien och Dresden. Christie berättar om när hon ”försvann” på 1920-talet efter att hennes första make lämnat henne för sin älskarinna. Sakta men säkert får vi till oss två stora konstnärers livshistorier, allt med diskussioner kring konsten. Varför måste de skapa? Var finns drivkraften, och hur relaterar inspiration till konst? Christie har flytt in i sina romaner, men Kokoschka behöver veta hur hon fungerar för att kunna måla henne.

Det är en kort roman, men den är kompakt och otroligt väl strukturerad. Jag blev helt förtrollad av att läsa – givetvis är en stor del en litterär fantasi som utvecklats kring riktiga händelser, men det blir aldrig överdrivet eller vulgärt. Så vackert och så lågmält, allvarligt men med humor. Pleijel är otroligt skicklig och detta är en mycket fin bok som fick högsta betyg av mig. Jag tycker om böcker som får mig att googla och läsa mer, och det gör denna sannerligen.

Boken finns att köpa t.ex här.

Andra som skrivit om boken: Fiktiviteter, Ugglan och boken, Hanneles bokparadis.