Den långa vägen hem (Kommissarie Gamache, #10) av Louise Penny

Varje gång jag börjar skriva om en Gamache-bok vill jag skriva en lång kärleksförklaring till serien. Jag har nog gjort det tillräckligt nu, jag är övertygad om att ni vet att jag tycker att de är bland de bästa deckarna som finns. Det är dessa, Maria Adolfssons serie om Doggerland, Peter James serie om Roy Grace och Elly Griffiths serie om Ruth Galloway som smäller högst hos mig just nu, men inga av de andra serierna är i samma klass som Louise Penny ändå, för dessa böcker innehåller så otroligt mycket mer än bara deckargåtor. Nästan alla deckare har ju bitar om privatliv och relationer, men ingen skriver så bra karaktärer och relationer som Penny.

Nu blev det visst en lång bit ändå. Jaja, så får det vara. Det förtjänar den.

Nu har Gamache pensionerat sig från Sûreté de Quebéc och flyttat till Three Pines med hustrun Reine-Marie. Han promenerar och läser och går på bistron och pratar med sina vänner. En morgon kommer Clara Morrow till honom och är bekymrad – hennes make Peter, som skulle komma tillbaka på årsdagen av deras separation, har inte dykt upp.

Gamache tar hjälp av sin före detta kollega och numera svärson Jean-Guy Beauvoir samt Myrna, psykologen som blivit bokhandlare i Three Pines, för att ta reda på var Peter tagit vägen och varför han inte dykt upp som avtalat. Det blir en berättelse om ett konstnärsliv och om desperationen att återfå sin berömmelse, allt i det stillsamma tempo som 98% av Pennys böcker håller men alltid utan att tappa tryck och spänning. Eller ja – ibland glömmer man att det är spännande under en kort stund. Vad det alltid är är intelligent, reflekterande och oförutsägbart. Och vansinnigt trevligt skrivet.

Tidigare böcker i serien:

  1. Mörkt motiv
  2. Nådastöt
  3. Den grymmaste månaden
  4. Ett förbud mot mord
  5. Ett ohyggligt avslöjande
  6. Begrav dina döda
  7. En ljusets lek
  8. Det vackra mysteriet
  9. Hur ljuset tar sig in

Boken kan man köpa t.ex här!

Humlan Hanssons Hemligheter och Hola Humlan Hansson (Humlan Hansson #1 och #2) av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson (ill.)

Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson tilldelades Augustpriset 2020 för Humlan Hanssons hemligheter men det dröjde uppenbarligen innan jag kom mig för att läsa. På sätt och vis var det lika bra att jag väntade, för då hampade det sig så att bok nummer två, Hola Humlan Hansson, just kommit ut.

Titelkaraktären, självaste Humlan, är en underbart lillgammal dagboksskribent. Jag har jättesvårt att formulera mina tankar om boken, har haft uppe utkastet massor av gånger men landar inte rätt. Därför vänder jag mig till Augustjuryns motivering när priset delades ut till första boken, som löd:

Balansakten mellan existentiell smärta och humor är kongenial i Humlan Hanssons hemligheter. Den avväpnande berättelsen om bästissvek och växtvärk kickstartar i dagboksformat. Kristina Sigunsdotters text är skruvad och sällsynt levande. Ester Eriksson excellerar i svärta, i illustrationer som fångar Humlans konstnärssjäl. Här har hästtjejerna faktiskt hästhuvud, och den psykiskt sjuka fasterns konstnärskap ger relief åt Humlans tillvaro i ett text- och bildsamarbete som bjuder på vrålskratt och hjärtenyp.

Ja. Missa inte Humlan Hansson! I andra boken reser hon och familjen till Spanien.

Första boken kan man köpa här och andra här.

Paola Persson Peroni – Allas vän och Skrattar sist av Emi Gunér och Maja Säfström

Paola Persson Peroni susade förbi i mitt instagramflöde häromveckan, jag önskade mig något lättläst och mysigt och hittade e-böckerna på biblioteket, så plöjde dessa första två inom ett par dagar. (Bok tre har också kommit ut, och heter Älskar kanske.)

Jag hade kanske inte räknat med att målgruppen var såpass låg i ålder som 6-9 år, men äsch, vad är väl trettio år hit eller dit? Dessutom tycker jag att det är så härligt med alla fina och bra barnböcker som finns numera. Det känns inte som om det kom ut så mycket nytt i den genren när jag var i den åldern, det blev mycket Astrid Lindgren och sjuttiotalsböcker. Nu finns det en uppsjö, och jag hoppas att vår lilla tjej visar sig vara lika förtjust i att läsa som hennes föräldrar och storasyster är för oj, vad roligt vi ska ha!

Böckerna om Paola Persson Peroni handlar mycket om kompisrelationer och mycket om familj. Texterna är finurliga och roliga och Maja Säfströms illustrationer perfekta komplement. Mycket trevlig läsning.

Allas vän finns att köpa här, och Skrattar sist finns här.

Watch her fall av Erin Kelly

När Erin Kelly har en ny bok på gång ser jag till att vara tidigt ute med att antingen beställa den på biblioteket eller komma på en annan lösning. Inför Watch her fall förbeställde jag den till min Kindle, glömde nästan bort den och blev mycket glatt ”överraskad”, eller påmind, på skärtorsdagen när den damp ner klockan sex på morgonen.

Watch her fall utspelar sig på ett ryskt balettkonservatorium i London, där dansarna bor, tränar, lever och framträder. Från 11 års ålder kan barn accepteras på internatet, och det gäller att leva upp till förväntningarna – som är höga. Det är ingen enkel värld att existera i, det är ett som är säkert.

Ett inpass här – Svenska Balettskolan huserar på min gamla högstadieskola, och en av mina dåvarande nära vänner gick i en av dessa klasser. Berättelserna om hur hårt de tränade och den hårda press de hade på sig gällande utseende och liknande var skrämmande. Det är inte lätt att genomgå puberteten i tight balettdräkt inför kritiska ögon, så mycket var säkert och mer än en tjej i hennes klass blev ätstörd på kuppen. Nästan ingen fortsatte dansa på en sådan nivå efter högstadiet. Så jag har sett detta på nära håll – men på en helt annan nivå än den i Erin Kellys bok.

Handlingen cirkulerar kring Ava Kirilova, dotter till chefen för hela kompaniet, Nicky Kirilov, som tog sig till England från Ryssland många år tidigare. Man förbereder sig för ett framträdande av Svansjön, där Ava har rollerna som Odette/Odile, den berömda dubbla rollen. Hon är den stora stjärnan – men med detta kommer förstås avundsjuka från andra runt omkring.

Det hela blir en oerhört smart spänningsroman, i en spiral av händelser som jag absolut inte kunde förutse. Jag vill inte gå in på det heller, just för att den är så oförutsägbar. Men det är klurigt och väl sammansatt, Kelly skriver fantastiskt bra och jag läste under varje ledig sekund under ett par dagar.

Jag gillar böcker som får mig att googla och forska vidare och så blev det verkligen här, jag blev tvungen att se flera olika klipp från olika uppsättningar av Svansjön för att se de olika karaktärerna och särskilt de 32 fouettéerna i slutet (börjar vid 0.39).

Boken säljs in som en kombination av filmen Black Swan och tv-serien Killing Eve, och kan köpas här.

Återvinningscentralen av Ulrika Linder

Återvinningsstationen på bilden har ingenting med Återvinningscentralen i Ulrika Linders bok att göra, men visst finns det likheter. Det är tydligen något med återvinningsplatser som gör att folk plötsligt blir ohyggligt lata och inte kan slänga saker på rätt plats. Jag tycker att det är så himla konstigt – om man nu orkar ta sig dit kan man väl lika gärna skärpa sig och sortera det sista också?

Det är sådana frågor som Ulrika Linder ställt sig själv under alla år arbetandes på återvinningscentralen, så vitt jag kan förstå. Här finns underbart roliga observationer – både i Linders härliga teckningar men även i form av foton. Ja, det är inte utan att man undrar vad folk håller på med…

Sedan finns det förstås väldigt universella saker med arbetsplatser – återvinningscentraler eller något helt annat. Galago beskriver boken såsom följer: ”Med en stor dos humor, uttrycksfulla teckningar och absurda foton ger Ulrika Linder ett unikt vittnesmål från Prylsveriges kyrkogård.” – och det är en utmärkt beskrivning. Fascinerande, underhållande och stundvis lite läskigt.

Boken finns att köpa här.

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel

På vårvintern 1969 har den österrikiske expressionisten Oskar Kokoschka en utställning på galleriet Marlborough Fine Arts i London. En dag kommer en ung man in och frågar vad det skulle kunna tänkas kosta om han anlitar Kokoschka för att måla ett porträtt av hans mormor inför hennes åttioårsdag. Mormodern ifråga är Agatha Christie, som är högst motvillig inför sin dotterson och makes önskan att få porträttet målat, och Kokoschka är inte heller så pigg på idén – men till slut går de båda åldrande konstnärerna med på projektet. Sex sittningar ska det bli och inte en minut längre.

Det tar ett tag, men snart börjar de öppna sig för varandra. Kokoschka berättar om sin ungdom, om Centraleuropa under två världskrig, om Wien och Dresden. Christie berättar om när hon ”försvann” på 1920-talet efter att hennes första make lämnat henne för sin älskarinna. Sakta men säkert får vi till oss två stora konstnärers livshistorier, allt med diskussioner kring konsten. Varför måste de skapa? Var finns drivkraften, och hur relaterar inspiration till konst? Christie har flytt in i sina romaner, men Kokoschka behöver veta hur hon fungerar för att kunna måla henne.

Det är en kort roman, men den är kompakt och otroligt väl strukturerad. Jag blev helt förtrollad av att läsa – givetvis är en stor del en litterär fantasi som utvecklats kring riktiga händelser, men det blir aldrig överdrivet eller vulgärt. Så vackert och så lågmält, allvarligt men med humor. Pleijel är otroligt skicklig och detta är en mycket fin bok som fick högsta betyg av mig. Jag tycker om böcker som får mig att googla och läsa mer, och det gör denna sannerligen.

(Kokoschka, 1969)

Boken finns att köpa t.ex här.

Andra som skrivit om boken: Fiktiviteter, Ugglan och boken, Hanneles bokparadis.

The Ruins av Mat Osman

För några veckor sedan tillbringade vi en regnig helg med att se på brittiska förlagan till Bäst i test, Task Master. En av deltagarna var Richard Osman, som jag kände igen lite vagt som deltagare i andra brittiska lekprogram, jag följde honom på Twitter, insåg att det var han som skrivit The Thursday Murder Club som är så enormt hyllad och flög upp på topplistorna i England när den kom ut och tyckte att det var himla skoj. Några dagar senare upptäckte jag att han a) är lillebror till Mat Osman, basist i Suede som är ett av mina favoritband genom tiderna, och att b) Mat Osman också släppt sin debutroman i år. Så jag fick ju kasta mig över Kindle Store och plocka hem The Ruins, och åh, vilken bok det är!

Jag vet knappt var jag ska börja när jag försöker skriva något om den, och jag tror inte att jag ens kan försöka göra en sammanfattning. Däremot kan jag berätta om startskottet, och det som får boken att få en riktig kickstart.

Adam Kussgarten är något av en eremit. Han bor ensam i en lägenhet i västra London där han byggt upp ett eget litet universum i form av en otroligt avancerad modellstad, Umbrage. Umbrage är fullt utrustat med el, vatten och allt man kan tänka sig, och har en helt egen historia. Otroligt spännande att läsa om, faktiskt. En dag får han ett telefonsamtal, där han får reda på att hans identiska tvillingbror Brandon, en bedagad musiker, har skjutits till döds en kort sträcka från Adams lägenhet. Bröderna har inte pratat på många år, men när Brandons flickvän och modern till Adams brorson i USA ber honom nysta i vad som hänt kan han inte säga nej.

Spåren leder först till ett exklusivt barockhotell i östra London, där Adam inser att han kan passera för Brandon helt utan problem. Detta leder till en av de mest unika och intressanta berättelser jag någonsin läst. På sätt och vis är det förstås en deckare, eller snarare spänningsroman, men det är så mycket mer. Det handlar om identitet, och flytande identitet, och om att fatta beslut om förfluten tid och framtid. Brandons värld är så diametralt olik Adams, och det är en otrolig beskrivning av en undre värld och att äntra den, från att ha varit nästan isolerad.

Osman har en otrolig talang för att skriva och berätta. Det är verkligen förtrollande att läsa The Ruins, som är så mycket mer än bara en roman. Här finns allt. Spänning, dekadens, kärlek – och musik. Massor av musik och texter. Man förstår att Osman känner till hur den brittiska musikindustrin funkar, för det är väldigt trovärdigt beskrivet och säkert sant. En vän berättade att han sagt i en intervju att Bernard Butler, Suedes första gitarrist som hoppade av strax innan den stora succén, är den bäste skribenten bland dem. Eftersom båda Brett Andersons böcker varit magnifikt välskrivna får man ju hoppas att även Butler tar sig an skrivandet!

Chinglish av Sue Cheung

Chinglish stod på engelska YA-hyllan på Högsbo bibliotek och väntade på mig en dag när jag egentligen inte alls skulle ha med mig något hem, men jag blev så sugen av omslaget och väntade mig en rolig dagboksroman med kul illustrationer. Och det fick jag också, men Cheungs bok (som är baserad på hennes egen barndom) tar en viss vändning när huvudpersonen bestämmer sig för att vara ärlig i sin dagbok. Hjärtskärande.

Men det är dråpligt och underhållande också. Jo är i yngre tonåren och det är åttiotal när boken börjar, och hennes familj har just flyttat från en ganska fin kinarestaurang till en betydligt fulare och mindre takeaway i Coventry. Hon vet inte riktigt varför de flyttade, men det är bara att hänga på. Hennes föräldrar sköter hämtmatsverksamheten trots att hennes mamma knappt kan ett ord engelska och det leder till en hel del incidenter. Vilket även systrarnas vänskaper med lokalbefolkningen gör, och pappans inköp av olika husdjur som ska bo i trädgården.

Teckningarna är fantastiskt bra (Sue Cheung är illustratör idag) och det är en väldigt charmig bok. På många sätt är den mycket brittisk – på andra är den långt ifrån västvärlden. Jättefin.