De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton

Detta var mars månads bok för Bokcirkeln Varmprat, och det var jag som kom med förslaget efter att flera vänner pratat om den och hur det var en av deras bästa läsupplevelser under 2020. Därför blev förväntningarna höga, och jag hoppades nog på en lagom klurig deckare som skulle vara ganska lätt att förstå sig på.

Det var den inte. Den var väldigt stökig. Jag undrade om det bara var mig det var ”fel” på, men två medlemmar som vanligtvis har bättre förståelse för abstrakta och krångliga berättelser än jag tog sig inte igenom den, så jag känner mig inte riktigt lika korkad efter att vi diskuterat den.

Det är en sorts pusseldeckare, men inte riktigt i vanlig bemärkelse. Eller åtminstone inte berättad som vanligt. En person, Aiden Bishop, vaknar upp i olika kroppar och genomlever samma dag på godset Blackheath sju gånger – en dag som hela tiden slutar med att dottern i familjen, Evelyn Hardcastle, blir mördad. Aidens uppgift blir att lösa mordet – annars kommer han aldrig att kunna lämna Blackheath. Svimmar han eller somnar i en kropp hoppar han över till en annan, men om han inte levt en hel dag i en kropp kastas han sedan tillbaka till den för att avsluta dagen.

Rörigt? Ja, det är ju det, tyvärr. Ibland tycker jag att jag får bra flow, men sedan tappar jag farten igen. Jag tror att nyckeln till att njuta av romanen (vilket de övriga två som läst klart höll med om) är att inte försöka hänga med hela tiden utan bara få ett flöde i läsningen och inte bry sig så mycket om om man råkat glömma bort vad butlern heter eller exakt vad folk har för relation till varandra.

Underhållande, ja, det är det och det är fascinerande också, men för mig var den faktiskt mest tungrodd. Tråkigt nog, för jag hade verkligen höga förväntningar.

Boken heter i brittiskt original The seven deaths of Evelyn Hardcastle, men döptes i USA om till The 7½ deaths of Evelyn Hardcastle för att inte skapa förvirring med The seven husbands of Evelyn Hugo. Vilket man ändå kan förstå. Den svenska översättningen kan man köpa här.

Midnattsbiblioteket av Matt Haig

När Nora Seed bestämmer sig för att göra slut på sitt liv, som mest kantats av besvikelser och svek, tar livet inte riktigt slut. Istället hamnar hon i Midnattsbiblioteket, där hon blir guidad av sin gamla skolbibliotekarie i att plocka fram böcker där hon får prova på att leva andra liv, där hon inte gjort de misstag hon nu ångrar. Ett liv där hon inte gjort slut med ett ex, ett liv där hennes katt lever, ett där någon som dött lever igen, ett där hon vågade sig på att resa med sin bästa vän. Och så vidare.

Så fort hon upplever en viss osäkerhet i det ”nya” livet kastas hon åter till biblioteket – för det visar sig naturligtvis att även om man plockar bort sådant man ångrar eller är ledsen över så blir livet inte perfekt.

Det är en ganska rar berättelse, men jag får lite självhjälpsvibbar vilket som alltid får det att krypa så smått i hårbotten. Jag kan identifiera mig med det här att man i mitten av trettioårsåldern börjar blicka tillbaka på livet man haft, saker man gjort och människor man träffat och fundera över vad som hade hänt om man gjort något annorlunda. Dock är det naturligtvis en ganska meningslös aktivitet för vad sjutton ska man göra åt saken nu? (Förutom möjligen att be någon om ursäkt om det är lämpligt, eller återknyta en kontakt, eller höra av sig till någon och tacka eller säga ifrån.)

Helt okej läsning – men Historieläraren var mycket bättre. Tyvärr missade jag ”träffen” med Bokbubblarna om den – kanske hade jag fått fler perspektiv på den vägen. Midnattsbiblioteket kan du köpa t.ex här.

Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger

Denna valdes till cirkelbok för februari i Bokcirkeln Varmprat, lite baserat på att den verkade vara full av härliga göteborgsskildringar. Vilket den är, men ännu mer ger den Pariskänsla. Att möta våren i Paris, ska man få göra det någon gång, tro?

Det hemliga sällskapet är den första boken av tre om Knut, som av en slump blir anlitad till ett uppdrag i Paris där han kommer i kontakt med ett hemligt sällskap. Ja- på den vägen är det. Ärligt talat kommer jag inte ihåg så hemskt mycket mer av handlingen, det var fullt av gubbar och kaféer och missförstånd och lite kärlek men ingenting som riktigt fastnade hos mig förutom spåmannen på Lilla Kyrkogatan.

Helt okej, smårolig och trevlig läsning, men det var inget som fastnade hos mig, tyvärr.

Boken finns att köpa här.

Det sista solot av Jennie Dielemans

Det sista solot valdes till senaste bokklubbsbok för Bokbubblarna, och som så ofta när det gäller cirkelböcker är det kanske inte en bok jag hade plockat upp spontant. Och som så ofta blir det en bok som jag är glad att ha kommit i kontakt med.

Detta är en berättelse om en frånvarande far, kan man väl säga. En charmig men ganska hopplös jazztrummis som aldrig vill växa upp och efterlämnar många fruar och barn utmed vägen. Vi träffar honom i mitten av 2010-talet i Stockholm, när han kommit till Stockholm för att träffa de flesta av sina barn, och sedan berättas hela hans liv i flashbacks.

Från barndomen i Schiedam – Rotterdams lillebror – genom ungdom och slutligen turnébussen som tar honom till Sverige där han träffar Eva och Den Stora Kärleken. Det är bara det att han redan har en fru och son i Nederländerna, men det går väl att lösa. Sjon Kastelein tar ingenting på särskilt mycket allvar, och man blir otroligt trött på honom boken igenom. Men han är charmig och det är på något vis svårt att inte tycka om honom, även om man såklart inte skulle vilja ha en sådan person nära sig.

Det känns som om detta är en sann historia, men när vi pratade om den i bokcirkeln var det ingen som hade hittat något belägg för det. Jag har fått för mig att jag läst något åt det hållet någonstans men det är nog inbillning. Men det är ett gott betyg för boken. Som ändå är helt okej.

Boken finns att köpa t.ex här.

Sympatisören av Viet Thanh Nguyen

Sympatisören var månadens bok för januari i en av mina bokcirklar – och ett spännande val, för det är antagligen inte en bok jag hade plockat upp om det inte vore för cirkeln. Det finns många bra saker med att bokcirkla, och detta är definitivt en av dem.

Romanen tar sin början 1975, när Saigon håller på att falla och man tror att Vietnamkriget äntligen är över. Berättaren är en nordvietnamesisk spion, som tagit sig in i sydvietnamesiska armén och lyckas fly till USA. Därifrån rapporterar han hem till den segrande sidan genom brev i osynligt bläck, om hur sydsidan vill återuppta kriget. Generalen som han arbetar för i Los Angeles vid sidan av sitt arbete på universitetet misstänker att de har en spion ibland sig, så berättaren jagar spioner samtidigt som han själv är en.

Dualiteten är ett starkt tema i romanen. Berättaren är till hälften asiat, till hälften amerikan. Till hälften spion, till hälften spionjägare. Till hälften akademiker, till hälften spion. Från att ha varit akademiker blir han plötsligt expertrådgivare till en Hollywoodfilm om Vietnamkriget (som spelas in på Filippinerna) – just den biten känns nästan lite Forrest Gump, men det är underhållande. Har ni någonsin tänkt på att personer med olika språk skriker på olika sätt, till exempel? ,

Romanen är lite lång. Det hör inte till ovanligheterna att jag tycker det – men det blev faktiskt lite segt på sina ställen, och det kändes lite som om samma sak händer flera gånger om. Vissa scener är otroligt roliga (läs: bläckfisken) och somliga, särskilt mot slutet, groteska. Det är inte svårt att förstå varför Sympatisören vunnit Pulitzerpriset, för det är en sjujäkla resa med massor av humor och satir såväl som fina porträtt av personer i en krigszon som inte själva får komma till tals eftersom historien alltid berättas av vinnarna.

Boken finns att köpa här.

Annihilation (Southern Reach, #1) av Jeff VanderMeer

Jag drabbades av lite skräckblandad förtjusning när denna valdes till bokcirkelbok i en av mina grupper häromsistens. Detta är inte min genre, sci-fi-skräck-dystopi eller vad man vill kalla den, och det har det inte blivit efter läsningen heller, men jag tyckte mycket mer om den än jag hade förväntat mig.

Area X har varit avskuren från världen i flera decennier och naturen har fått härja fritt där. Mänskligheten har skickat dit flera expeditioner – den första återkom med berättelser om en ren och vacker plats, den andra slutade med att alla tog livet av sig och den tredje med en masskjutning. Den elfte och senaste kom tillbaka sjuka och utmärglade och inom några veckor hade alla dött av cancer.

Nu är det dags för den tolfte expeditionen, och den första som består endast av kvinnor. En antropolog, en psykolog, en lantmätare och en biolog, tillika berättarrösten i boken. De ska kartlägga terrängen, dokumentera allt de ser och allt de uppfattar av varandra. Och så ska de försöka undvika att bli smittade av vad det nu är som finns i Area X.

Det blir en väldigt intressant berättelse, särskilt utifrån ett psykologiskt perspektiv. Vi får veta mer om de olika kvinnorna, men alla benämns endast utifrån sina yrkestitlar – inga namn. Det finns förstås en tanke bakom det, men jag tyckte att det blev lite jobbigt att lyssna på. Men det är spännande för det mesta och jag blir oväntat indragen och engagerad i berättelsen.

Jag vet inte om jag blev så indragen och engagerad att jag kommer att fortsätta med trilogin, helt ärligt, men det är faktiskt inte omöjligt.

Lisa och Lilly: en sann kärlekshistoria av Mian Lodalen

Mian Lodalen är en av mina favoritpersoner inom mediesfären. Hon är rak och tydlig och rolig som bara den. Har haft nöjet att lyssna på henne live ett par gånger på West Pride och hon har en otrolig karisma och värme. Hennes självbiografiska böcker, Tiger och Dårens dotter är fantastiskt fina och böckerna om My, Smulklubbens smaklösa systrar och Trekant är hysteriskt roliga – men inte utan mörker.

Nu skriver Lodalen en trilogi som belyser homosexuella i Sverige i en tid före vår, som inleds med Lisa och Lilly – en kärlekshistoria. Det handlar om två unga arbetarkvinnor som samma sommarkväll smiter hemifrån och hamnar på samma hemliga dans vid Årstaviken, där de träffas för första gången. Nästföljande höst, 1911, hittas deras kroppar sammanbundna i Hammarby sjö. Detta är ingen spoiler – det vet vi redan från början. Lodalens bok berättar historien om Lisa och Lilly, deras år tillsammans och ifrån varandra, och vad som gjorde att de till slut tog beslutet att avsluta sina korta liv.

Det är en hjärtskärande berättelse. Förstås. Men det är romantiskt och vackert också, allt mot en fond av ett sekelskiftes-Stockholm i rörelse och förändring. Det är en sann historia, och man förstår att Lodalen gjort en otrolig research i förarbetet – även riktiga personer skrivs in i handlingen och det gillar jag verkligen.

Jag lyssnade på boken i inläsning av författaren, trots att jag hört väldigt blandade omdömen om just ljudboken, men jag tyckte att den var utmärkt.

Frankissstein: en kärlekshistoria av Jeanette Winterson

Under min arbetsdag har jag idag gått en introduktionskurs i artificiell intelligens, för att få lite inblick i vad det innebär för företaget jag arbetar på, vart vi är på väg och hur framtiden kan tänkas se ut. Det passar ju ruskigt bra att Frankissstein låg härnäst bland mina utkast då – ja, jag ligger ungefär 18 titlar efter med mina texter och det är inte idealiskt, jag hade tänkt att jag skulle komma ikapp under sommaren men det verkar ha gått sådär. Bättre disciplin, alltså.

Hur som helst. Anledningen till att det passar så bra att skriva om Frankissstein idag är för att den handlar en hel del om AI och framtiden. En ung läkare, Ry, håller på att mot sitt bättre vetande förälska sig i Victor Stein, en av världens ledande debattörer kring AI. Samtidigt håller Ron Lord, som nyss flyttat hem till mamma i Wales efter en skilsmässa, på att utveckla en helt ny sorts sexrobotar. Och i Phoenix, Arizona finns ett kryogeniskt laboratorium (eller dylikt) där massor av kroppar efter döda människor finns bevarade i väntan på att bli återupplivade – men hur?

Som bas för berättelsen ligger Mary Shelley och hennes sällskap vid Genèvesjön i början på 1800-talet. Shelley skriver berättelsen om hur en vetenskapsman försöker skapa en icke-biologisk livsform, som vi förstås nu känner som Frankenstein.

Vad händer när människan inte längre är den mest intelligenta livsformen på jorden? Kommer de icke-biologiska formerna att ta över?

Det är förstås lite sci-fi här, och därför trodde jag att det inte skulle vara något för mig – men jag gillar verkligen Winterson och jag är SÅ glad att jag gav boken en chans, för jag tyckte otroligt mycket om den. Den är både rolig och läskig och väcker massor av högst relevanta tankar om var vi befinner oss och vart vi – kanske – kommer att hamna inom en hyfsat överskådlig framtid. Underhållande och utbildande. Strålande bra.

Smakebit på søndag, 13 september 2020 – Terapeuten av Helene Flood

Det är en riktig hösthelg i Göteborg. Regn som kommer från alla möjliga och omöjliga vinklar och givetvis blåst på det. Jag får vara glad att de flesta av mina fritidsintressen kan avnjutas inomhus – såsom läsning, förstås.

Veckans Smakebit kommer ur Terapeuten av Helene Flood, en hyllad norsk spänningsroman som valdes till månadens bok i en av mina cirklar för diskussion nästa söndag. Den har inte riktigt huggit tag i mig ännu, men jag hoppas att den tar fart snart.

Hon gifte aldrig om sig, men verkar inte det minsta ensam. Hon känner så många människor, går på så många bjudningar. Det är exotiskt och oroväckande på samma gång. Ibland är hon hemma hos kändisar och hon har vänner med kopplingar till kungahuset, men det är ständiga byten i hennes umgängeskrets. En gång frågade jag Sigurd om han inte tyckte det var ett dåkigt tecken att det bland alla dem som omger Margrethe är så få som har funnits där länge. Sigurd tyckte inte om att höra det.

Hon står vid vardagsrumsfönstret och ser ut i trädgården när vi kommer in. Hon vänder sig mot oss och vinkar. Blicken är förkrossad. Sigurd var hennes älskling.

Ur Terapeuten av Helene Flood, Polaris: 2020

Vi lyckades sparka igång mitt gamla Nintendo Entertainment System igår. Hittills har bara ett spel kommit tillrätta, men det är min stora favorit Super Mario Bros 3. Underligt hur mycket jag minns, och hur mycket som fortfarande sitter i muskelminnet – jag har nog inte spelat på tjugofem år, men lyckades ändå ta oss genom tre världar (nästan) utan större problem. Tror dock att jag får läsa en walkthrough eller två, för jag vet säkert att det finns en massa små bonusar som vi missade… ett helt okej regnigt nöje!

Fler Smakebitar finns denna vecka på Flukten fra virkeligheten. Ha en härlig söndag!

Smakebit på søndag, 23 augusti 2020 – Frankissstein av Jeanette Winterson

Till träffen med Bokbubblarna på onsdag valdes två böcker ut – Rodham och Frankissstein. Jag hade tänkt nöja mig med Rodham, men så föll det sig ändå så att jag började på den i förrgår kväll och har fastnat totalt. Den berättar två historier – om Mary Shelley och hennes sällskap i Genève när hon började skriva Frankenstein, och tvåhundra år senare när en brittisk läkare och transperson, Ry, förälskar sig i Victor Stein, en ledande forskare inom artificiell intelligens. I den nutida berättelsen finns även Ron Lord, som håller på att göra sig en förmögenhet på sexrobotar för ensamma män, och ett centrum i Arizona där döda kroppar väntar på tekniken som krävs för att de ska kunna komma tillbaka till livet.

Dagens Smakebit kommer ur Mary Shelleys funderingar på sin kommande berättelse.

Du måste skapa mig en kvinna, som jag kan leva tillsammans med under ömsesidigt utbyte av de ömma känslor som är nödvändiga för mig… jag kräver en varelse av ett annat kön, men lika anskrämlig som jag… Vi kommer visserligen att vara monster, avskurna från hela världen, men av den anledningen kommer vi att bli desto mer fästa vid varandra. Vårt liv blir inte lyckligt, men skadar ingen, och tyngs inte av den olycka jag nu känner. Om du går med på detta, ska varken du eller någon annan människa någonsin se oss igen: jag ska ge mig av till Sydamerikas väldiga vildmarker… Mitt liv kommer att förflyta stilla och i min dödsstund kommer jag inte att förbanna min skapare.

Min make är ute på sjön tillsammans med Byron. Huset är stilla och varmt. När huset torkar ångar det om det, och det verkar fyllt av uppenbarelser, eftersom våra tankar formar ångan till gestalter som vi tycker oss känna igen.

Vad känner vi igen? Vad vet vi?

Ur Frankissstein av Jeanette Winterson, Wahlström & Widstrand: 2020

Idag är min sista semesterdag! Det kommer att kännas konstigt att börja jobba efter semestern utan att faktiskt åka till jobbet – jag behöver bara sätta på kaffe och förflytta mig från ett rum till ett annat – men det är klart att det är skönt att slippa det där joxet sista kvällen också, leta efter passerkort och packa väska och lista ut matlåda och ligga vaken halva natten av rädsla att inte vakna i tid.

Det har ”hotats” med rejäla oväder i flera dagar men hittills har det mest varit några enstaka smällar och lite regn. Och regnet behövs, så jag hoppas att eftermiddagens ”hot” faktiskt uppfylls. Då kan man dessutom ligga och läsa i soffan med gott samvete 😉

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese!