Etikett: Cirkelbok

Julhälsningar från ett slott i Normandie av Jo Thomas

Jag kan bli lite trött på alla julböcker som numera sprutar ut från förlagen från oktober och framåt, särskilt de som har kvinnor avbildade bakifrån på omslagen (vilket gäller alla feelgood-omslag). Det funkar ju bevisligen, jag gjorde en empirisk undersökning av omslagen på alla böcker som är nominerade till årets feelgood på Storytel Awards och 18 av 30 har kvinnor avbildade bakifrån på sig. Men mer om det en annan gång, kanske.

Men nu blev detta bokcirkelbok i december och jag gillar Jo Thomas (har aldrig läst någon av hennes böcker tidigare men hon har varit reporter på BBC och producerat flera radioprogram jag gillar, såsom Women’s Hour på Radio 4) – och jag gillar Normandie och Frankrike.

Nu handlar Julhälsningar från ett slott i Normandie knappt om julen alls. Vinter, ja, men inte direkt jul. En lite lustig översättning av Celebrations at the Chateau kanske men julen säljer. Och förlaget har i alla fall stått emot att kalla den för Det lilla slottet i Normandie…!

Annars har vi en ganska standard-setup för feelgood. Fliss farfar går bort och hon och hennes systrar blir mycket förvånade när det visar sig att han ägde ett slott i Normandie. De reser dit för att försöka reda ut vad de behöver göra för att kunna sälja, men väl på plats visar det sig att det behövs gigantiska renoveringar, att en stor arvsskatt behöver betalas in och att de faktiskt inte får sälja slottet då en slottsfru, en chatelain, har rätt att bo kvar. Men de har heller inte resurser att varken renovera eller betala skatten.

Fliss bestämmer sig för att stanna kvar och försöka driva slottet som en B&B-rörelse. För att få göra det måste hon söka tillstånd hos byns unge, snygge borgmästare Jacques som är emot förslaget till en början men de inser att de har mer gemensamt än de trodde (förstås). Och på den vägen är det.

Själva storyn är alltså inte speciellt originell men boken är väldigt trevligt skriven och jag gillar verkligen detaljerna och beskrivningarna. Det äts en massa god fransk mat, det finns en fruktträdgård och jag kan verkligen föreställa mig byn. Underhållande är det och det är väl just det man önskar sig av feelgood.

(En rolig fotnot: när jag tittade på olika länders utgåvor på Goodreads såg jag att den tyska titeln är Das kleine Château in den Hügeln, så Tyskland är tydligen inte sämre än svenskarna på att döpa böcker.)

Boken kan man köpa här.

Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht

I Korea 1943 jobbar Hana, liksom kvinnorna som gått före henne, som djuphavsdykare. När några japanska soldater får syn på henne på stranden låter hon dem ta henne med sig till sin militärbordell – allt för att skydda sin lillasyster. Närmare 70 år senare kämpar lillasystern, Emi, fortfarande med att hantera uppoffringen systern gjorde för henne. Nu är det dags att konfrontera det förflutna. Deras historier berättas parallellt.

Bitarna om Hana är helt fruktansvärda att läsa. Jag kände inte till så värst mycket om tröstekvinnorna, alla de kvinnor som blev sexslavar åt japanska soldater under andra världskriget. Det är gräsligt hemskt och för tankarna till den fantastiska Girls burn brighter som jag läste förra sommaren. Bitarna om Emi känns väldigt triviala i sammanhanget tycker jag. Mest som utfyllnad och inte speciellt intressanta – de hade kunnat vara färre och mer introspektiva än de är.

Ojämnt, alltså. Hade det inte varit en bokcirkelbok hade jag antagligen inte orkat läsa ut den, eftersom hälften är så hemskt och hälften ganska tråkigt. Men det blir ett fint slut!

Boken kan man köpa här.

IB: som i inhämtning Birger av Lena Ebervall och Per E. Samuelsson

IB-affären är något som varit ganska abstrakt i mitt medvetande. Jag vet att det handlade om åsiktsregistrering och jag vet att Jan Guillou hamnade på Långholmen. Mycket mer än så har det inte varit. Jag var lite tveksam när den valdes till bokcirkelbok ärligt talat, men jag har läst annat av författarna och vet att de skriver intressant och så man förstår. Och det var både lärorikt och lite lagom underhållande.

Jag tror att man har betydligt större behållning av boken om man faktiskt minns IB-affären och hur det skrevs och talades om den då. Bitvis blir det lite tjatigt – bitvis är det riktigt spännande, särskilt när de håller på och härjar i Göteborg.

Jag tror att avsnittet av P3 Dokumentär som behandlar IB-affären är mer på min nivå. Men jag är ändå glad att jag läste ut boken och fick lite mer grepp om det hela.

Boken kan man köpa här.

Harun och sagornas hav av Salman Rushdie

Salman Rushdie skrev Harun och sagornas hav till sin son när han gått i exil på grund av fatwan som utfärdades emot honom 1989. Det är en svindlande saga om pojken Harun, vars pappa är sagoberättare men som förlorar sin förmåga att berätta när mamman sticker med en granne.

Harun ger sig ut i världen för att hitta pappans sagoskatt och hamnar på jordens andra måne. Där, i Sagornas Hav, finns nämligen alla världens sagor.

En mysig, rolig och spännande liten bok! Jag har väl tänkt att Rushdies författarskap varit alldeles för stort och krångligt för mig, men man kan bli överraskad och det blev jag. En bra cirkelbok var det också!

Boken kan man köpa här.

Babetta av Nina Wähä

Nu känns det som om jag kommer att upprepa vad varenda recensent redan sagt – men det må vara hänt. Jag tyckte att Wähäs Testamente var helt fantastisk, och hade därmed höga förväntningar på Babetta. Förstås. Den blev trevligt nog utsedd till bokcirkelbok för maj, perfekt!

Detta är något helt annat, vilket jag visste från start. Katja reser ner till sin kompis Lou i södra Frankrike enligt den senares önskemål. De två gick teaterlinjen tillsammans och Lou har gjort stor succé som skådespelerska, framför allt i den historiska storfilmen Babetta. Katja gav upp på skådespelardrömmen efter att ha sökt scenskolan många gånger utan framgång och jobbar istället på ett ekologiskt kafé i Stockholm – så när möjligheten att tillbringa sommaren på ett franskt chateau uppstår kan hon förstås inte säga nej. Hon säger förresten aldrig nej till Lou.

Den gamla symbiotiska vänskapen återuppstår snabbt, men jag funderar på om det inte är parasiti snarare än symbios. Redan från start känns vänskapen inte varken hälsosam eller särskilt äkta – det är effektivt gestaltat av Wähä.

Det finns två saker som jag inte riktigt gillar. För det första – en hel drös kapitel som bara analyserar Babetta. Det intresserar mig inte ett skvatt att läsa om en film som inte ens finns. Och det intresserar mig absolut inte att läsa otaliga utläggningar om Lous utseende, kläder, smink, parfym, skor… och så vidare. Dessutom blir jag lite galen på alla kapitel som inleds med att Lou ligger vid poolen och drar handen genom vattnet. Det kanske bara händer ett par gånger, men det känns som femton.

Men visst får det mig att längta till Frankrike. Och visst blir man lite hungrig. Välskrivet är det, även om jag tycker att somligt är tjatigt så är Wähäs språk tilltalande, och nog kommer att jag att läsa mer av henne i framtiden. Just Babetta var inte för mig, dock.

Dock – bonus för det alternativa slutet! Först då väcktes mitt intresse på riktigt.

Boken kan man köpa t.ex här.

Depeche Mode av Serhiy Zhadan

Det blev Ukraina-tema i ena bokcirkeln i april, och jag föll för beskrivningen av just Depeche Mode när Moa läst upp förslagen. När jag väl började läsa blev jag först smått skeptisk och det tog tid att komma in i berättelsen – som är uppdelad i fyra förord, del ett, del två, och fyra epiloger. Kaotiskt i allmänhet alltså, liksom Charkiv 1993. Sovjetunionen har nyss fallit och ingenting är sig likt. Bara faktumet att ett gäng bögar startat reklambyrå i Ungkommunisternas gamla lokal, liksom.

Det hela cirklar runt ett uppdrag – huvudpersonen Serhij, hans kompisar Doggen Pavlov och Kommunist-Vasja försöker leta rätt på sin gamle vän Turbo-Sasja för att informera honom om att hans styvfar tagit sitt liv. Kring, och i samband med, detta händer en hel blandat stök, och somligt i den här boken är så roligt att jag skrattade så tårarna rann. Som när en amerikansk väckelsepredikant talar inför en jättepublik och simultantolken översätter helt åt skogen. Och när Depeche Mode omnämns som en irländsk folkmusikgrupp, och när det ska gömmas en stulen staty av Molotov.

Det är som en odyssé genom en otroligt förvirrad tid. Ingenting verkar ha fotfäste. Dialogen är fantastiskt roligt skriven och ofta helt absurd. Baksidan utlovar ”proletärpunk” och det är perfekt beskrivning. Jag är så glad att jag kom in i historien (det var biten med väckelsepredikanten som fick mig att fastna) för det är verkligen en väldigt, väldigt bra roman. Spännande är det också.

(De långa utläggningarna i slutet om hur man bygger bomber hoppade jag faktiskt över. Det blev lite för mycket.)

Boken kan man köpa t.ex här.

Eileen av Ottessa Moshfegh

Eileen är en karaktär olik alla andra jag kommit i kontakt med i litteraturen, och en av de absolut bästa gestaltade. Hon är också en av de mest komplexa, och på många sätt, motbjudande och osympatisk. Men på något vis är framställningen av henne på något sätt förtrollande.

På dagarna arbetar hon som sekreterare på en ungdomsvårdsanstalt. På ”fritiden” tar hon hand om sin alkoholiserade pappa i deras ruckel till bostad, hon handlar hans sprit för husfridens skull. Hon snattar, hon har perversa fantasier och drömmer om något mer, något i storstaden. Men det händer inte särskilt mycket nytt.

Åtminstone inte förrän en ny kurator dyker upp på ungdomsvårdsskolan. Rebecca Saint John är allt som Eileen inte är – glamourös, vacker, glad och intelligent. Hennes största önskan verkar vara att bli Eileens vän, och en vänskap formas mycket riktigt, hur märkligt det än verkar. Men det leder inte bara till vänskap, utan till ett gräsligt brott som Eileen blir indragen i.

Det är så mörkt, men absolut inte utan humor. Bland alla beskrivningar av misär och olycka döljer sig ett och annat oväntat gapskratt, och det är verkligen min grej. Jag har haft boken på min lista rätt länge, men det var först när den blev cirkelbok som jag plockade upp den. Ännu en bra sak med bokcirklar.

Ottessa Moshfegh är också författaren bakom den mycket hyllade Ett år av vila och avkoppling, och det börjar nog bli dags att plocka upp även den. Om inte annat för verklighetsflykten, i och med att titeln känns rakt motsatt mot livet som bebisförälder 😉

Boken kan man köpa t.ex här.

Livsregler för en medelstor get av Ina Ekegård

I februari hade vi tema Grekland på Kaffe och Kultur, och när det var min tur att lämna förslag på böcker till Bokbubblarna sökte jag på ”Grekland” på Storytel och fick bland annat upp denna, som blev vald i omröstningen. Det var väl inte riktigt så mycket Grekland som jag hade hoppats eller som baksidestexten utlovade, men jag läste klart i alla fall. Det är lättläst och stundtals riktigt humoristiskt.

Det hela var lite stökigt för mig, men nu ska vi se: Julia och Adam jobbar på ett äldreboende, där den vresige Bernt bor. Han berättar som sitt barnbarn Elvira, som han skulle vilja få kontakt med, och när hon äntrar berättelsen kommer även hennes kompis Patrik, som har en cp-skada och sitter i rullstol, och hans kompis Anton, med vilken Patrik planerar en road trip till Grekland (den vi lovades i baksidestexten). Om det stannade här och berättelsen höll ihop hade det varit en sak, men jag håller med enligt O om att det kunnat bli flera böcker där karaktärerna fått ta plats med sina egna berättelser, nu blir det väldigt flaxigt men inte utan flera goda idéer. Jag hade gärna velat veta mer om Patrik och hans liv, och förstås om hans och Antons upplevelser i Grekland. Jag har inte kommit över speciellt mycket i litteraturen om funktionshindrade som i stort sett lever ”vanliga” liv men behöver assistans på heltid och jag tycker väldigt mycket om Patrik.

Boken kan man köpa t.ex här. Det är en fristående uppföljare till Schimpansen från Munkfors som handlar om Elviras mamma och utspelar sig många år tidigare.

K2 – på liv och död av Fredrik Sträng

Fredrik Strängs bok (nå – spökskrivna bok) har varit uppe på förslag och för omröstning i ena bokcirkeln ett antal gånger genom åren, men inte blivit vald. Nu blev den det förra månaden! Det är verkligen inte en bok jag någonsin hade plockat upp på eget bevåg, och det är ju sådant som är så väldigt kul med bokcirklar. Man blir utmanad och utmanar sig själv.

Utmaningar är väl just vad K2 – på liv och död handlar om. Den sortens utmaningar som jag verkligen inte kan förstå mig på, nämligen där man pressar sig fysiskt, rakt emot vad elementen säger, för att komma högst upp på ett berg. Eller sju berg i sju världsdelar, eller… ja. Ni förstår.

Jag kan på något sätt beundra de som vill göra sådant, men samtidigt är det verkligen totalt obegripligt och jättekonstigt. Särskilt som i detta fallet, där Sträng bett om förskott på sitt arv för att kunna bekosta vansinnesklättringen. Hemma i Sverige går hans föräldrar och oroar ihjäl sig, för att han prompt ska klättra upp på världens farligaste berg, där 25% av de som försöker ta sig upp inte kommer ner levande igen.

Detta var en av de mest ödesdigra expeditionerna, där 11 personer miste livet. Det är ingen spoiler, det är känt från start (och kanske även av den som lyssnat på P3 Dokumentär om Dödsolyckan på K2. (Jag rekommenderar varmt programmet, det tar upp ett och annat som jag funderat över, såsom sherpornas situation och arbetsmiljö.)

Boken då? Tja. Jag är lite förvånad över att någon som uppenbarligen får sitt levebröd genom att vara spökskrivare inte gör bättre ifrån sig, för det är ingen välskriven bok. Det finns ett gäng strålande miljöbeskrivningar, och visst satte jag igång att bildgoogla många gånger under bokens gång – men det är även väldigt mycket onödiga bitar. Långa stycken om hur någon mekanisk pryl inte funkar, eller om hur det är att bajsa på en glaciär eller gå i nerbajsade kläder eller att hålla tag i en kompis för att HAN ska bajsa på en glaciär. (Nog för att man undrar lite hur sådant går till, men det kanske räcker med en gång.)

Jag blir alltid lite illa till mods när jag tänker på de höga bergen, främst i Asien, som numera är stora sopberg och fulla av döda kroppar. Det görs klart flera gånger att på K2 är det inte ens döda kroppar – det är separata kroppsdelar. Ännu mindre mysigt, va.

Läsvärt, undrar du då. Ja, det är det väl, på något plan. Jag lyssnade på en del och läste en del och båda formaten funkar. De av oss som helst lyssnar var väldigt nöjda med inläsningen, jag tappar lätt fokus så det är enklare att varva. Och missa inte P3-dokumentären som sagt, den är koncis och kompakt och ett par personer som verkligen var intressanta under läsningen får själva komma till tals, såsom norskan Cecilie Skog.

Boken kan man köpa t.ex här.

Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg

Kärlek i Europa blev cirkelbok för Bokbubblarna sist. Jag måste erkänna att jag fick kämpa mig igenom den – det är inte säkert att jag hade orkat om det inte vore just en cirkelbok. Det är en ganska uppslukande historia, men den är bitvis seg som kola – men jag har en teori om varför jag kände så. Vi kommer till det.

Reseberättelsen – en ung svensk kvinna som lämnar hemmet på Gotland med förevändningen att hon ska studera på en flickskola i Frankrike, men istället fastnar för det dekadenta livet i Paris, fullt av sex, drugs and rock ‘n’ roll. Typ. Skildringen av sökande efter nya äventyr är intressant och något många säkert kan känna igen sig i på något plan, men jag kan bli så evinnerligt trött på dekadensberättelser. Det arkaiska språket här gör det inte enklare, även om man nästan fnissar till lite förskräckt de första tjugo gångerna n-ordet nämns. Boken utspelar sig på 50-talet men släpptes först 1988, då den gjorde både succé och lite skandal, om jag förstått det rätt.

Språket är det som bär berättelsen i partierna som inte är sirapssega. Berättelserna om sexualitet och könsmaktsordning är gripande på sitt sätt, och för mig handlar liksom hela boken om mäns förtryck av kvinnor. Vilket är viktigt att berätta om, förstås. Det är deppigt att vi på vissa plan inte kommit speciellt långt på 60 år.

Boken finns att köpa här.