Etikett: Danskt

Höga Visan på Palermovägen av Annette Bjergfeldt

Det finns så mycket berättarglädje i Höga Visan på Palermovägen, som jag läste i samband med Danmarksmånaden på Kaffe & Kultur. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig – på sätt och vis trodde jag att det skulle vara en klassisk feelgood, och jag skulle nog kalla det feelgood i meningen att det är en riktigt njutbar bok att läsa.

En rysk-dansk-svensk familj under samma tak på Palermovägen i Köpenhamn – det är lika färgstarkt som det låter. Det är både sorgligt och vardagligt men framför allt otroligt charmigt och kul. Bjergfeldt skriver med en sanslös humor – berättelsen om flodhästen som syns på omslaget är så rolig att tårarna rinner. Ryska mormodern är gammal cirkusflicka, pappan är svensk och älskar sina brevduvor, huvudpersonens tvillingsyster slickar folk i ansiktet som ömhetsbetygelse och mamman är gammal flygvärdinna som älskar flärd, glamour och nattkräm och huvudpersonen själv siktar på konst som sitt värv.

Det är en ljuvlig roman. Äventyr, kärlek, mörker och kolsvart humor. Och jätteroliga anekdoter.

Missa inte denna, som jag höll på att göra. Boken kan du köpa här.

Pulver (Louise Rick, #1) av Sara Blædel

Detta är ännu en titel som jag plockade ur det danska urvalet för april månads Danmarkstema på Kaffe & Kultur. Jag måste börja från början om jag ska läsa deckare ur en serie, så det blev till att ta mig an Pulver. Jag tyckte ändå att det lät rätt bra på papper, en livsstilsdeckare sades det och ja, varför inte. Den är från 2004 vilket låter som nyss för mig, men så inser jag att det faktiskt är 19 år sedan. Herregud, vad mycket vatten som runnit under broarna sedan dess. Den kom ut i Sverige ett par år senare.

Två mord inträffar under samma helg i centrala Köpenhamn och det blir full fart på mordroteln där Louise Rick jobbar. Hon arbetar med det ena fallet, men blir snart inkopplad på det andra också då det visar sig att hennes bästa vän Camilla, som är journalist, kände offret och tänker gräva i fallet. Louise försöker hindra henne från att ta sig vatten över huvudet men det blir förstås en salig röra.

Det blir lite halvspännande här och där men jag blir liksom aldrig riktigt intresserad. Som tur var läste jag aldrig ”baksidestexten” på Storytel, och gör inte det om du blir sugen på boken för den förstör hela det ena fallet och det andra är bara… meh.

Skulle du bli intresserad trots min svala inställning så kan man köpa boken här.

Monstret av Ane Riel

När jag letade lite kul dansk skönlitteratur inför april månads tema – alltså Danmark – på Kaffe & Kultur kom Monstret upp, och jag förstår inte hur jag missat den tidigare för jag älskade verkligen Riels förra roman Kåda.

John Steinbecks Möss och människor utgör en slags ramberättelse för Monstret. Jag hade inte fattat det innan, men det blev snabbt uppenbart att det handlade om två daglönare, varav en med lite speciellt sinnelag. Vi träffar Mirko och Leon när de är mellan två jobb, och man förstår att det hänt något dramatiskt strax innan.

Sakta nystas historien upp. Ingen förstår varifrån Leon fått sin styrka – redan som mycket litet barn har han stora synliga muskler och en förmåga att skada – fast han egentligen bara vill mysa. Hans mamma Danica kämpar med sonen – hon älskar honom högt och rent, men han är snudd på ohanterlig. Och grannpojken Mirko kämpar å sin sida med sina förbjudna känslor för Danica. Mirko och Leon knyts till varandra efter en ödesdiger natt på gården, och efter det är vandrandet deras lott.

Det är så otroligt vackert skrivet, och en roman som verkligen kommer att stanna hos mig länge. Det var ett par månader sedan jag läste den nu, men den förblir färsk i minnet vilket jag verkligen inte kan säga om alla böcker jag läser, särskilt nu för tiden. Titta bara på detta:

”Lika älskad som vinden var för att den tog med sig sprickfärdiga moln in över törstiga jordar och därefter nådigt blåste bort dem igen, lika fruktad var den för sin plötsliga våldsamhet. När den träffade bergen blev den oförutsägbar som en biljardboll som har fått skruv av ett retsamt öde.”

Ur Monstret av Ane Riel, Modernista: 2021

Miljöerna är otroliga och karaktärerna levande. Allt finns här – vänskap, familj, passion, kärlek, äventyr och ond bråd död. Det är verkligen en förtrollande roman.

Boken kan man köpa t.ex här.

Bob av Helle Helle

Huvudpersonen och berättaren i Bob är flickan från magnifika de, som nu har vuxit upp och flyttat hemifrån, vilket vi får veta i bokens inledning: ”Ut flyttar Bob och jag med honom till Vanløse.”

Boken handlar om Bob, men berättas av henne. Mycket av det som berättas är sådant som hon inte är del av. Bob är inte så säker på vad han ska göra med livet, av en slump börjar han jobba på Sjömanshotellet i Nyhavn och utöver det inreder och pysslar han hemma, lagar mat och förälskar sig i gatunamnen i Köpenhamn. Jobbet fick han när han egentligen skulle jobbat ett provpass på flygbåtarna till Malmö, men han blev försenad eftersom han hjälpte en tant. För så snäll är Bob.

Jag skrev såhär på Kaffe & Kultur på Instagram:

”Vardagligt, visst är det det – men det finns dramatik under ytan. Helle Helle skriver så oerhört bra – det kan inte vara lätt att skriva så komprimerat men ändå så levande och kraftfullt som hon gör. Njutbart och lite ångestfyllt, jag tyckte väldigt mycket om den.”

Och det kvarstår. Jag tänker då och då på Bob och hans namnlösa berätterska – det är en väldigt fin bok. En nätt sådan, på föredömliga 156 sidor. Hur man kan säga mer på så få sidor än somliga författare gör på fyra gånger så långa böcker är ett mysterium men det är uppenbarligen genialiskt.

Boken kan man köpa t.ex här.

Brittiska seriemördare – en studie i ondska av Lone Theils

True Crime är en svår genre tycker jag. Det är ju egentligen inte det minsta underhållande att läsa om mord och mördare, men samtidigt är det fascinerande. Det kan ju presenteras på olika sätt, förstås, och här har Lone Theils, den danska deckarförfattaren, skrivit en sorts faktabok om några av de värsta seriemördarna som Storbritannien haft genom det senaste århundradet, eller så.

Ian Brady och Myra Hindley (ovan) – också kända som the Moors Murderers – är kanske de allra mest kända. Jag glömmer aldrig löpsedlarna i England när Hindley dog 2002 – morden skedde på sextiotalet, men de är så djupt rotade i folksjälen, eller vad man ska kalla det. Vi får även stifta bekantskap med Fred och Rose West, som gömde offren i sin trädgård och under altanen, Peter Sutcliffe, känd som The Yorkshire Ripper, nekrofilen Dennis Nilsen som mördade unga homosexuella män runt hörnet från där jag bodde i Muswell Hill (här finns den hyllade miniserien Des med David Tennant att streama) och förstås läkaren Harold Shipman som mördade patienter på löpande band.

Saken med denna boken är att den inte säger så mycket mer än vad man enkelt kan läsa sig till på Wikipedia, eller någon annan sajt dedikerad till seriemördare. Det finns inget nytt, och jag upplever inte att Theils direkt försöker gräva djupt i psykologin hos seriemördare.

Den är dessutom riktigt dåligt korrekturläst. Jag vet inte om något hänt i översättningen från danska, eller om det var så här dåligt från början, men det är katastrof. 31 februari var det första jag kom över, sedan fortsatte det. Northumberland har döpts om till Northumbershire. Piccadilly Circus får heta Piccadilly Square. En kvinna byter namn från Jane till Janet och sedan tillbaka igen. Jag förstår att det är en Storytel Original och därmed kanske inte åtnjuter samma omsorg som en bok utgiven på ett riktigt förlag, men såhär dåligt får det inte vara.

Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg

Alla läste Fröken Smillas känsla för snö där i mitten på nittiotalet. Jag försökte också, men kom aldrig så långt – men jag måste ha gjort många försök, för när jag nu faktiskt kom igenom den mindes jag vissa passager och meningar nästan ordagrant. Jag kanske var för ung och boken kanske var för tjock. Det är den fortfarande, skulle jag vilja hävda, men så är det.

Jag började lyssna på den, men kom inte riktigt överens med ljudboken. Det var inte inläsningens fel, men jag blev bara distraherad och trött. Tyvärr hittade jag den inte som svensk e-bok (jag ser nu att den släpps 6 oktober), så jag läste faktiskt en engelsk översättning och det funkade okej. Det var nog bra att jag började med lyssning så att jag fick lite skandinaviska termer och ord att bära med mig in i översättningen.

Eftersom jag hävdar att alla har läst denna behöver jag inte gräva ner mig i handlingen, som är invecklad och vetenskaplig och knökfull med gubbar, men i korta drag – Smilla är en grönländsk geolog mellan trettio och fyrtio, som bor i Köpenhamn och föredrar ett liv som närmast eremit med sina böcker. Hon träffar sin pappa och hans nya unga fru då och då, och grannen Juliane och hennes son Esajas, som hon utvecklat en ovanlig vänskap med. När Esajas en bister vinterdag hittas död tror polisen att han har fallit från ett tak, men Smilla har en känsla för snö och förstår saker som ingen annan gör.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att denna berättelse skulle leda dit den gör. Jag hade förväntat mig en ganska stillsam, klurig deckare men det blir rena actiondramat av det och jag är faktiskt lite sugen på att se filmen. Jag gillar att lära mig saker av skönlitteratur, och jag har lärt mig så mycket om Grönland, om Danmark, om snö och geologi – och kanske om människans natur.

Slutet är alldeles för långdraget och stundom för tekniskt – jag kan inte föreställa mig miljön på platsen där det utspelar sig alls, min erfarenhet av större fartyg är liksom Danmarksbåten, och det pågår i en smärre evighet. Men visst är det spännande och det är en skicklig och klurig deckare som inte följer standardmåtten. Och jag ska se filmen, det blir intressant att se hur man fått ihop denna tegelsten till långfilm på två timmar!

de av Helle Helle

Det var tack vare enligt O och hennes hyllning av denna bok som jag fick upp ögonen för de och för Helle Helle överhuvudtaget, faktiskt. Jag känner igen några av hennes titlar när jag tittar på bibliografin, men det är väl inget som riktigt har väckt min hunger förut.

Det är Danmark och åttiotal när vi träffar flickan som är huvudperson i boken och hennes mamma. De har alltid varit tillsammans, alltid bara de två och trots att de ofta haft det knapert får man intrycket av en trygghet dem emellan som är viktigare än att ha mycket pengar.

Några månader innan flickan börjar gymnasiet börjar mamman må dåligt och när ett kort tag av gymnasietiden gått kommer svaren och det är allvarligt. I skolan finns nya kompisar och killar, hemma finns sjukdom och ovisshet om framtiden.

Detta är en kort bok – bara 159 sidor – men Helle Helle får mer sagt på dessa än många andra författare lyckas med på det tredubbla. Det känns intimt och äkta utan att någonsin bli sentimentalt eller flottigt och det är otroligt bra. Sorgligt och vemodigt men med värme och någon sorts hopp. Jag gillade skarpt.