The No-Show av Beth O’Leary

Jag fick läsa The No-Show i två omgångar, för jag hann inte längre än till sidan 127 under första låneperioden på bibblan. Sedan var det kö, så det tog sin lilla tid att komma till slutet! Och så kan det ju bli.

Tre kvinnor står i fokus i O’Learys bok. Det är Siobhan, som jobbar stenhårt som lifecoach. Miranda, trädkirurg som är van vid att bli behandlad som en av grabbarna. Och så Jane, som jobbar i en secondhandbutik i en liten stad i Kent, dit hon flytt efter att livet i London inte längre var hållbart.

De tre känner inte varandra, men alla tre har väntat förgäves på en Alla hjärtans dag-dejt – och dessutom på samma man. Alla förlåter honom och relationerna återuppstår – men han har ju tre tjejer på gång samtidigt. Hur kan det ens gå ihop?

Det kan man fråga sig, och man kan också fråga sig hur det kan komma sig att en kille som verkar så himla helylle och jättetrevlig kan vara ett sådant svin. Men Beth O’Leary ordnar upp detta på ett helt otroligt smart sätt och jag blev riktigt imponerad. Hela boken är trevligt skriven, lagom rolig och med skärpa. Snyggt.

Boken kan man köpa här.

Andra böcker jag läst av Beth O’Leary:

Sambo på försök
The Switch / Bara på besök

Jag har haft The Road Trip hemma från bibblan ett par gånger men inte kommit mig för. Får ta tag i det när jag plöjt mig igenom jättehögen som väntar…!

My man Jeeves (Jeeves, #1) av P G Wodehouse

P G Wodehouse tenderar att nämnas väldigt ofta när kända personer ska berätta om sin favoritförfattare. Jag vet att jag började bläddra i en av pappas böcker för många år sedan men fastnade väl inte riktigt. Stephen Fry och Hugh Laurie har ju gjort en bejublad tv-serie om Jeeves och Wooster som finns på Youtube, och mitt resonemang blev att ska jag börja kika på den får jag ju läsa åtminstone en av böckerna. Och det lär bli fler.

Jag tänkte först att detta skulle bli ljudboken som fick mig att börja lyssna på böcker igen, men det var en fåfäng tanke för det gick inte särskilt bra. Biblioteket informerade mig dock om att Project Gutenberg har e-böckerna vilket ju är alldeles ypperligt. Jag glömmer att Gutenberg finns, men det är en så himla bra grej.

Bertie Wooster är en ung man ur noblessen – rik, sysslolös och naiv. Utbildad vid såväl Eton som Oxford, men trots detta inte den vassaste kniven i lådan, vilket han vet själv:

”I know perfectly well that I’ve got, roughly speaking, half the amount of brain a normal bloke ought to possess”

Ur Carry on Jeeves, 1925

Han är snäll, inte speciellt snobbig, godhjärtad och med hög moral. Vid hans sida finns den oefterhärmlige betjänten Jeeves, som anställdes tack vare att han fixade en bakfyllekur åt Wooster när de först träffades och Wooster tvingats göra sig av med en tjuvaktig föregångare. Jeeves är diskret, intelligent, klurig och lojal – det är han som löser problem åt Wooster och hans vänner, och lyckas ta dem ur både en och annan knipa. Han flyter runt ljudlöst, som en bra betjänt ska, och kan det mesta – även sådant som gäller småbrottslighet.

Nu blev detta en karaktärsbeskrivning mer än något annat, men Wodehouses persongalleri är så väldigt härligt. Berättelserna likaså, förstås. I de flesta noveller i denna samling befinner sig radarparet i New York, vilket förvånade mig men är rätt skoj. Två av novellerna handlar om en slags föregångare till Wooster, Reggie Pepper.

Wooster berättar (åtminstone i de jag har läst) i första person, och har ett sådant underbart jovialiskt lite överklassigt språk. Inte som samtida Downton Abbey om man säger så, men det är mycket ”old chap” och ”jolly good” och ”don’t you know”. Smashing, på min ära!

Boken kan man köpa här – jag tror faktiskt att den måste läsas på originalspråk.

Hej! Mitt namn var Elton Persson av Martin Svensson

Martin Svensson är kanske numera mest känd som författare och spökskrivare men för många i min generation (mig) är det fortfarande (Du är så) Yeah Yeah Wow Wow och möjligtvis Fiskar som viskar som börjar spela i huvudet när namnet nämns eller man (jag) får syn på en bild på honom.

Att han var gift med Dilba Demirbag (I’m sorry) minns man kanske också. Och nog finns det ett vagt minne om en viss kontrovers kring en autofiktiv bok han skrev?

Hej! Mitt namn är Elton Persson berättar historien om en vanlig kille från en småstad som plötsligt blir popstjärna och flickidol. Han bor i en tjusig lägenhet tillsammans med den äldre hustrun Någon och boken berättar om livet innan de träffades, slutet på äktenskapet och livet efter. Elton är medveten om att relationen lider mot sitt slut, han dricker sprit och knaprar Sobril och ställer till det för sig – men vill av någon anledning ändå vara sin fru till lags.

Jag gillar hur Martin Svensson skriver. Det finns en skärpa och en cynism och mörk humor kring kändisliv och glamour som tilltalar mig. Jag upptäckte att jag läste en annan bok av honom för många år sedan, nämligen Din heder, som jag inte tyckte var speciellt välskriven men med ett viktigt budskap. Han var även med och skrev Monster tillsammans med Joakim Lundell och Leif Eriksson. Även den hade absolut något att säga.

Däremot känns det ju rätt tråkigt att skriva böcker för att hänga ut folk som hemska människor. Nu är detta många år sedan och jag tror nog ändå att kulturen kring detta har förändrats – men det är ju inte så himla snyggt.

Boken kan man köpa som ljudbok till ett förmånligt pris. Vill man läsa den i text finns den åtminstone på Göteborgs bibliotek.

Kan innehålla spår av Tommy Roos (Forshammar, #1) av Cecilia Klang

Tommy Roos har lämnat rockstjärnelivet bakom sig och är nu rätt nöjd, med fru och två barn i en villa i Forshammar. Jobb på fabriken, allt är stabilt. Åtminstone tills hans fru Martina meddelar under en parterapisession att hon vill skiljas. Hon har träffat en fransman, och deras mångåriga äktenskap är alltså över. Dessutom kommer nyheten att fabriken ska köpas upp och flyttas till Estland, vilket kommer att resultera i hundratals arbetslösa i Forshammar.

I femtioårspresent får han av sina kompisar ett presentkort på tio sånglektioner hos den gamla firade operasångerskan Gunnel Aurell, som nu dragit sig tillbaka efter många år på världsscenerna. Kompisarna tycker att han borde börja sjunga igen, men Tommy är minst sagt motvillig. Han går dit första gången, meddelar att han absolut inte är intresserad och så var det bra med det.

Men det tar inte riktigt stopp där. Gunnel ger honom rösten åter, om än på ett lite ovanligare sätt än bara sånglektioner. Det är dags att ta kontroll över livet igen.

Skildringar av bruksorter i nutid är alltid rörande på något vis. Jag menar inte det på något överlägset stadsbo-sätt, jag tycker bara att det är fascinerande och fint. Och väldigt tråkigt när det säljs och avvecklas, naturligtvis.

Förlaget beskriver Kan innehålla spår av Tommy Roos som en powerballad i romanform och det är väldigt träffande. Tommy är sannerligen inte ofelbar, men jag kan inte låta bli att fästa mig vid honom på något sätt. Han vill så väl, även om det blir alldeles tokigt ibland. Jag tycker också väldigt mycket om skildringen av manlig vänskap mellan Tommy och hans gamla kompis Shabbe, som numera är den som går i kostym på fabriken men bryr sig väldigt mycket om sin gamle vän på golvet.

Jag hade absolut inga höga förväntningar på boken, men det blev väldigt trevlig läsning. Mycket underhållande, schysst dialog och ibland riktigt dråplig. Det verkar som om detta är första delen i en svit om Forshammar, och det vore kul att få lite mer. Den skulle förresten göra sig bra som tv-serie!

Boken kan man köpa här.

Vi i villa av Hans Koppel

Vi blev otroligt förtjusta i Henrik Schyfferts drama-komediserie Vi i Villa med bl.a Mattias Nordkvist och Johan Widerberg i rollerna, som kom ut på Discovery+ i våras. Mycket skratt och många skämskuddar – en briljant satir över medelklassen.

Det blev snabbt lång kö på biblioteket på Hans Koppels bok, som är förlaga till serien och jag väntade otåligt. Och blev inte besviken! Jag har bara läst ett par av Koppels thrillers förut (Kommer aldrig mer igen och Kom ska vi tycka om varandra) och gillat dem mycket, men detta är alltså något helt annat och det är alldeles ypperligt bra.

Anders bor i villa med fru och dotter. Han spelar innebandy med sina kompisar och har en älskarinna. Allt är alltså precis som det ska. Tills det visar sig att hans dotter är utsatt för mobbing i skolan – och då tar det hus i helvete. Nu ska det hämnas. Det är grannen, som familjen umgås med, som det ska hämnas på – men det stannar inte riktigt där. Anders måste till varje pris se till att han inte blir påkommen, och därför sätter han igång med en hämnd-bärsärkagång.

Det är jätteroligt. Försöker man analysera Anders beteende, eller se någon rationalitet i det så kommer man inte tycka att det är kul. Men om man kan ta det för den absurda satir det är, och om man kan skratta åt det märkligt grabbiga så kommer man att ha kul här. Det är lättläst och finurligt och jag gillar det väldigt mycket.

TV-serien har placerat handlingen i en modernare miljö då boken har fjorton år på nacken – här spelar Anders (givetvis) padel istället för innebandy, och han jobbar på en talarförmedling där han har Björn Ranelid i telefon varannan minut. En scen på en trendig konceptrestaurang är otrolig. Men serien följer verkligen boken på ett väldigt lyckat och väl genomfört sätt, så jag vill verkligen rekommendera båda media.

Boken verkar inte gå att köpa – man får väl hoppas att något förlag gör en nyutgivning med tanke på tv-serien – men den finns åtminstone på Göteborgs bibliotek.

Vera Svansons dagbok för hjärtekrossare och bästistjuvar (Vera Svanson, #3) av Moa De Bruin

Jag har följt Moa sedan väldigt många år tillbaka, när hon bloggade som Spiderchick och nu som författare. Böckerna om Vera Svanson är helt underbara.

Vera är elva år och skriver dagbok om sitt liv, som är kantat av bästisen Lise Berg, storebror Sebastian som är Youtuber och vill hoppa av skolan, lillasyster Olivia som är mycket pratsam och ställer till med både det ena och det andra. Pappa som är galen i tacos i alla former och mamma som är impulsiv och blir smått besatt av olika saker i varje bok. Just nu – romantik. Och så är det moster Bibban, som är hobbypolis och startar utredningar om… ja, det mesta.

Och pojkvännen Hugo, förstås. Vera och Hugo är mycket kära, men i denna boken har Hugo för det mesta sin kusin Otis på besök – och han är då inte särskilt trevlig att umgås med.

Just denna bok läste som jag som e-bok, men det är Clara Henry som läser in böckerna. Jag har lyssnat tidigare och hon gör det så otroligt bra, så jag kan varmt rekommendera en lyssning.

Tidigare böcker:

  1. Vera Svansons dagbok för tacoälskare och Halloweenfantaster
  2. Vera Svansons dagbok för vloggstjärnor och lifehackberoende

Boken kan man köpa t.ex här!

Bögen är lös av Edvin Törnblom

Jag gillar Edvin Törnblom så himla mycket. Vissa tråkiga personer tycker att han är för mycket och syns överallt och visst är han mycket och visst syns han ofta MEN det är välförtjänt. Han är rolig, allmänbildad och verkar vara en väldigt varm och fin person. Därmed var det en självklarhet att lyssna på Bögen är lös när den kom ut. (Den var också utmärkt för min återinskolning i ljudboksvärlden, författarinläsning och knappt fem timmar lång.)

Här har vi en blandning av hjärtskärande berättelser om mycket mörka stunder, till hysteriskt roliga anekdoter, inspirerande personer och händelser och mycket matnyttig information om queerhistoria och om livet som queer, såväl i Sverige som utanför våra gränser.

Välformulerat och lättillgängligt med mycket av den karaktäristiska humor jag förknippar med Törnblom. Mitt enda problem är att ”obscen” och ”obskyr” verkar ha bytt plats med varandra några gånger (kanske har det helt enkelt blivit fel i inläsningen). Men det gick faktiskt bra ändå, och om jag som är så grinig med sådant kan se mellan fingrarna så måste det ju vara en riktigt bra bok. Borde läsas i skolor.

Boken kan man köpa här.

Höga Visan på Palermovägen av Annette Bjergfeldt

Det finns så mycket berättarglädje i Höga Visan på Palermovägen, som jag läste i samband med Danmarksmånaden på Kaffe & Kultur. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig – på sätt och vis trodde jag att det skulle vara en klassisk feelgood, och jag skulle nog kalla det feelgood i meningen att det är en riktigt njutbar bok att läsa.

En rysk-dansk-svensk familj under samma tak på Palermovägen i Köpenhamn – det är lika färgstarkt som det låter. Det är både sorgligt och vardagligt men framför allt otroligt charmigt och kul. Bjergfeldt skriver med en sanslös humor – berättelsen om flodhästen som syns på omslaget är så rolig att tårarna rinner. Ryska mormodern är gammal cirkusflicka, pappan är svensk och älskar sina brevduvor, huvudpersonens tvillingsyster slickar folk i ansiktet som ömhetsbetygelse och mamman är gammal flygvärdinna som älskar flärd, glamour och nattkräm och huvudpersonen själv siktar på konst som sitt värv.

Det är en ljuvlig roman. Äventyr, kärlek, mörker och kolsvart humor. Och jätteroliga anekdoter.

Missa inte denna, som jag höll på att göra. Boken kan du köpa här.

Depeche Mode av Serhiy Zhadan

Det blev Ukraina-tema i ena bokcirkeln i april, och jag föll för beskrivningen av just Depeche Mode när Moa läst upp förslagen. När jag väl började läsa blev jag först smått skeptisk och det tog tid att komma in i berättelsen – som är uppdelad i fyra förord, del ett, del två, och fyra epiloger. Kaotiskt i allmänhet alltså, liksom Charkiv 1993. Sovjetunionen har nyss fallit och ingenting är sig likt. Bara faktumet att ett gäng bögar startat reklambyrå i Ungkommunisternas gamla lokal, liksom.

Det hela cirklar runt ett uppdrag – huvudpersonen Serhij, hans kompisar Doggen Pavlov och Kommunist-Vasja försöker leta rätt på sin gamle vän Turbo-Sasja för att informera honom om att hans styvfar tagit sitt liv. Kring, och i samband med, detta händer en hel blandat stök, och somligt i den här boken är så roligt att jag skrattade så tårarna rann. Som när en amerikansk väckelsepredikant talar inför en jättepublik och simultantolken översätter helt åt skogen. Och när Depeche Mode omnämns som en irländsk folkmusikgrupp, och när det ska gömmas en stulen staty av Molotov.

Det är som en odyssé genom en otroligt förvirrad tid. Ingenting verkar ha fotfäste. Dialogen är fantastiskt roligt skriven och ofta helt absurd. Baksidan utlovar ”proletärpunk” och det är perfekt beskrivning. Jag är så glad att jag kom in i historien (det var biten med väckelsepredikanten som fick mig att fastna) för det är verkligen en väldigt, väldigt bra roman. Spännande är det också.

(De långa utläggningarna i slutet om hur man bygger bomber hoppade jag faktiskt över. Det blev lite för mycket.)

Boken kan man köpa t.ex här.

Again, Rachel (Walsh Family, #7) av Marian Keyes

Första boken om Rachel Walsh, nummer två i Marian Keyes serie om de fem systrarna och deras familj, heter En oväntad semester (Rachel’s holiday på originalspråk) och kom ut 1997. Vattenmelonen, det stora genombrottet, är ju titeln som satte chick-lit på kartan – även om den hade ett visst mörker – och En oväntad semester förväntades hamna i samma fack. (Jag minns att jag har läst en intervju med Keyes där hon förfasade sig över att en recensent kallat den typ ”a fun, frothy read” – för den handlar faktiskt om missbruk, beroende och tillfrisknande. Nog för att den är inramad i en väldig massa humor, men sensmoralen är allvarlig.

I böckerna som kommit sedan dess – Änglar (om Margaret), Är det någon där? (om Anna, som är helt magnifikt bra) och Hemligheten på Mercy Close (om Helen) har vi fått brottstycken om alla systrarnas liv, men nu får Rachel en ny bok.

Vi förstår att hon och Luke, nu är skilda åt och på allt annat än god fot. Rachel är tillsammans med en schysst kille, äger sitt boende och jobbar på behandlingshemmet där hon själv hamnade i sin första bok. Det har hänt mycket sedan uppbrottet med Luke och hemflytten till Dublin från New York. Det hände mycket innan uppbrottet också, och det får vi veta mer om under bokens gång.

Luke och Rachel tvingas träffas igen, trots bådas motvilja, när Lukes mamma gått bort och hans pappa absolut vill att Rachel ska komma på begravningen. Hon debatterar fram och tillbaka hur hon ska göra, men går dit till slut. Det är många sår som rivs upp, men även många känslor och tankar som sätts igång. Jag vill inte spoila alls, men det finns bitar här som jag nästan inte kunde förmå mig att läsa och som någon skrev i en recension på Goodreads – ”be careful and gentle with your heart when reading this”.

Men Marian Keyes gör det hon gör bäst – lägger fram det djupaste mörker bland mästerlig humor. Alla hennes böcker (så vitt jag minns) handlar om livsöden, problem och omtumlande händelser inramat av det där vansinnigt roliga som bär det mörka och gör det (typ) uthärdligt.

Jag har svårt att vara koncis här, vilket kanske märks, så jag rekommenderar istället att du läser boken. Serien om systrarna Walsh bör dock läsas i ordning – annars tror jag att det blir stökigt.

Boken kan man köpa t.ex här. Den kommer ut på svenska på Norstedts i sommar, men läs på engelska om du orkar. Det blir mycket roligare så.