Min storslagna kärlek (Skärblackatrilogin, #3) av Jenny Jägerfeld

Det har hänt mycket sedan Sigge och hans mamma och systrar flyttade till mormor Charlotte på The Royal Grand Golden Hotel Skärblacka. Sigge har fått kompisar, till och med en bästa kompis i Juno, och även om han fortfarande är rädd för att bli mobbad efter sina tidigare erfarenheter hemma i Rågsved är livet rätt gött. Förutom att han är kär i Adrian då. För som han säger själv:

En lista över fem saker som skulle vara mer behagliga än att vara kär i ADRIAN:

1. Droppa tabasco i ögat.

2. Använda två getingbon som handskar.

3. Bada med en brödrost.

4. Göra hål i öronen med ett hålslag.

5. Flytta ihop med en grizzlybjörn med aggressionsproblem.

Det drar ihop sig till klassresa, och Sigges klass behöver samla ihop pengar till klasskassan om de ska kunna resa till Gotland som de tänker sig. Här gäller det att klura. Och kanske är det på klassresan som Sigge äntligen ska få tillfälle att berätta för Adrian hur han känner?

Parallellt med detta har Sigges mamma bestämt sig för att hon och barnen har bott på The Royal Grand Golden Hotel Skärblacka för länge – det är dags att de flyttar till en egen lägenhet. Särskilt som Krille Maräng har börjat filma en dokusåpa om deras liv i samarbete med ett saltgurkeföretag. Men hur kan det bli bra med en flytt, när ingenting går upp mot hotellet och mormor Charlotte för barnens del?

Det finns så otroligt mycket att älska med dessa böcker. Karaktärerna är helt outstanding, särskilt lillasyster Majken som BARA TALAR I VERSALER. Klasskompisarna får alla vara sina egna personer (utom när två av dem blir ihop då, och de mystiskt verkar bli en och samma), alla är lite speciella på ett eller annat sätt och Junos ”komma-ut-scen” är verkligen sagolikt bra. (Det är ingen spoiler, tro det eller ej.) Dialogen är strålande och trovärdig, och berättelsen så vansinnigt rolig men samtidigt allvarlig.

Så gräsligt tråkigt att detta är slutet på trilogin – jag hoppas verkligen att dessa karaktärer kommer tillbaka, i en eller annan form, för de är unika på bästa sortens sätt.

Tidigare böcker i serien:

  1. Mitt storslagna liv
  2. Min storslagna död

Boken kan man köpa här. Den säljs som lämplig för 9-12 år men jag tror verkligen att högre åldrar kan ha stor behållning av den. Själv är jag till exempel 40.

The bullet that missed (The Thursday Murder Club, #3) av Richard Osman

Richard Osman som författare kom lite som en blixt från klar himmel. Han var folkkär programledare i ganska lättsamma frågesporter och liknande, men släppte då första boken om The Thursday Murder Club 2020 och sedan dess en till om året. Och det är fler på gång vilket jag är glad åt för jag tycker att de är utomordentligt underhållande.

Joyce, Elizabeth, Ibrahim och Ron är igång igen. Denna gång är det dags för Torsdagsmordklubben att ta sig an och försöka lösa ett tio år gammalt mord på en tv-programledare. Det sades att hon körde över en klippa för att ta sitt eget liv, men det är något som inte stämmer – till exempel att man aldrig hittade någon kropp.

Elizabeth – före detta MI5-agent – träffar på en synnerligen otrevlig person – The Viking – som vill att hon ska se till att mörda en annan snubbe, en KGB-general och kompis från förr. Om hon inte gör det tänker han i sin tur mörda alla hennes vänner.

Mycket att stå i, alltså, men storyn flyter på väldigt fint och även om mysteriet är ganska intrikat sammanvävt är det inga problem att hänga med. Berättarperspektivet skiftar och Osman lyckas väldigt bra med att ge varje person sin egen röst genom ton och aktion.

En riktig bladvändare, både för att det är spännande och väldigt underhållande. Brittisk humor är den bästa humorn och mitt i allt mördande och rusk är det otroligt roligt och charmigt. Klurig upplösning och mycket välskrivet.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien: The Thursday Murder Club, The man who died twice.

En bra plats i skallen av Marcus Berggren

Jag har faktiskt bara känt till Marcus Berggren i något år, när han var med i julspecialen inför Bäst i test och framförde den helt otroliga låten Baba Ganoush (som kan åtnjutas längst ner i detta inlägg). Jag blev förstås stormförtjust och har sedan dess lusläst hans fantastiskt roliga krönikor i GP (jag skrev i mitt insta-inlägg om boken att de är det enda som gör GP läsvärd nu för tiden och det står jag verkligen för) och även sökt upp äldre texter. Så extremt roligt och träffsäkert.

Extremt rolig är också En bra plats i skallen – inte bara rolig, ska sägas, men det försiggår sådant lysande ordkonstnäreri att även de mer allvarliga bitarna får mig att le.

Vi har framför oss en bildungsroman, om en ung man som växer upp i Kungälv på 90- och 00-talen. Montessoriskolan (ni vet väl att montessori betyder ”gör vad fan ni vill”), radhusområdet, nynazisterna. Ätstörningen, som kryper sig på i tidiga tonåren. Experimenterandet med sprit och droger. Och bandet, som Felix, Eddie, Mikko och Andy startar.

Handlingen rör sig mellan platser som jag känner väl. Kville, Lindholmen, Vasastan, Frölunda. Jag känner inte igen mig i jättestora delar av vad som händer, men somligt är mycket bekant. Sticky Fingers till exempel. Och de förvånansvärt komplicerade delarna av passerkortsadministration och posthantering.

438 inbundna sidor låter mastigt, men det är så njutbart att läsa att det inte ens märks. Vissa dagar åt jag lunch på tio minuter för att hinna läsa en lång stund vid skrivbordet på jobbet. Många kvällar läste jag tills ögonen började falla ihop (man vill, hur bra det än är, inte tappa 438 inbundna sidor i ansiktet).

Det är en otroligt bra debut. Rörande och finstämd i bitar, farsartat skitrolig en stor del av tiden – och språkligt mästerligt hela vägen igenom.

Boken kan man köpa här.

Dör för dig av Ann Edliden

Vilma har lämnat Briljantgatan i Västra Frölunda (typ en kvarts promenad hemifrån mig!) för att flytta till Stockholm tillsammans med sin kille (en avdankad flickidol) Niklas – allt för att inte fastna och bli som sin mamma. Innan hon vet ordet av har hon blivit anställd som assistent och bff till Tess Dunckel, en privilegierad influencer som driver eget sminkmärke och tycker sig själv ha kämpat hårt – men nog har hon haft en del till godo genom sina rika föräldrar som är kända kulturprofiler och bor på Östermalm.

Nu ska Tess bli folkkär, och Vilma ska med på tåget. Visst är det glitter och glamour av och till, men långt ifrån alltid. Under en resa till franska rivieran med Tess familj händer något som binder Tess och Vilma samman ännu tightare, för nu har de en hemlighet som till varje pris måste stanna mellan dem.

En otroligt rolig och välskriven satir över influencervärlden. Jag tyckte att jag kunde identifiera precis vilka som varit förlagor till många av karaktärerna, men författaren själv kommenterade förklarande på Bloggbevaknings inlägg och vi ska visst inte vara så snabba att läsa in sådant alls. Men det kan ju vara lite kul att på egen kammare låta sig tänka så om några karaktärer, t.ex en poddarduo som jag verkligen vill tänka mig som Edvin Törnblom och Johanna Nordström.

Numera är jag inte så särskilt insatt i influencers i det allmänna facket Löwengrip/Bianca/Kenza/Margaux – men lite grann här och där kan man ju inte låta bli att snappa upp och detta känns som en knivskarp satir som dessutom är mycket smart och underhållande. Influencers, privilegium, klassklyftor och samtiden i stort. Mycket bra av Edliden! (Jag var även mycket förtjust i hennes förra roman, Någon annans tidsfördriv.)

Boken kan man köpa här.

Happísland: The short but not too brief tale of a Swiss spy in Iceland av Cedric H Roserens

I Schweiz uppstår stor oro när island kommer högre i rankningen över världens lyckligaste folk. Hur ska detta lösas?

Den högt uppsatte spionen Hans-Ueli Stauffacher skickas dit för att ta reda på vad det är som gör islänningarna så nöjda med livet. En gång i månaden ska han rapportera, förklätt i brev till sin mamma Trudi.

Cédric H Roserens är en schweizisk globetrotter och reseskribent och har i sin lilla bok om Hans-Uelis upplevelser fått till en alldeles utmärkt trevlig och humoristisk introduktion till Island. Eftersom den sträcker sig över ett år får ”mamma” höra om allt från väder till högtider, traditioner, mat och historia och förstås jämförelser mellan länderna. Så mysig lyssning!

Det finns en bok till i serien som heter Fantasviss, där Sigmundur Sig Sigmundsson skickas till Schweiz. Jag måste nog faktiskt lyssna på den med.

Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe & Kultur. Boken kan man köpa här.

One day I shall astonish the world av Nina Stibbe

Det är många år sedan jag läste och älskade Love, Nina men av någon anledning har det inte riktigt slagit mig att kolla upp vad mer hon skrivit. Nu fick jag syn på denna någonstans och blev förtjust i baksidestexten, så jag blev glad när den råkade finnas som e-bok på bibblan. (Har jag nämnt hur mycket jag älskar biblioteket och hur säker jag är på att de suckar på inköpsavdelningen varje gång mitt namn kommer upp i inköpsförslagsinboxen?)

Detta är en roman med kolsvart humor, som täcker en tidsperiod mellan 90-tal och Covid. I prologen sitter berättaren, Susan, på sitt kontor på University of Rutland där hon jobbar som assistent åt rektorn, och ska försöka skriva ett nyhetsbrev. Det finns inte så mycket att säga, och hon börjar reflektera över hur hon hamnat där hon är.

Det som definierat livet är vänskapen med Norma Jean. De arbetade tillsammans i en sybehörsaffär på 90-talet, i samma veva som Susan träffade sin blivande man Roy på ett café över gatan. Sedan händer det grejer. Susan blir fort gravid, slutar på sin universitetskurs i litteratur och gifter sig istället. Åren går och mycket händer.

Prosan är väldigt detaljerad, vilket nog kan vara störande om man vill ha lite mer driv i berättelsen. Ofta gör jag det, men det gjorde verkligen ingenting här för det finns så mycket subtil och ibland dråplig humor i texten.

”My husband Roy and I have been at odds, starting when I accidentally called out the VC’s name during an unusually playful moment. All I can think is that I somehow got the names ‘Roy’ and ‘Professor Willoughby’ muddled.”

Ur One day I shall astonish the world av Nina Stibbe, Little, Brown: 2022

Mycket 90-talsnostalgi och många fniss och ett och annat gapskratt. Absolut min grej!

Boken kan man köpa här.

The No-Show av Beth O’Leary

Jag fick läsa The No-Show i två omgångar, för jag hann inte längre än till sidan 127 under första låneperioden på bibblan. Sedan var det kö, så det tog sin lilla tid att komma till slutet! Och så kan det ju bli.

Tre kvinnor står i fokus i O’Learys bok. Det är Siobhan, som jobbar stenhårt som lifecoach. Miranda, trädkirurg som är van vid att bli behandlad som en av grabbarna. Och så Jane, som jobbar i en secondhandbutik i en liten stad i Kent, dit hon flytt efter att livet i London inte längre var hållbart.

De tre känner inte varandra, men alla tre har väntat förgäves på en Alla hjärtans dag-dejt – och dessutom på samma man. Alla förlåter honom och relationerna återuppstår – men han har ju tre tjejer på gång samtidigt. Hur kan det ens gå ihop?

Det kan man fråga sig, och man kan också fråga sig hur det kan komma sig att en kille som verkar så himla helylle och jättetrevlig kan vara ett sådant svin. Men Beth O’Leary ordnar upp detta på ett helt otroligt smart sätt och jag blev riktigt imponerad. Hela boken är trevligt skriven, lagom rolig och med skärpa. Snyggt.

Boken kan man köpa här.

Andra böcker jag läst av Beth O’Leary:

Sambo på försök
The Switch / Bara på besök

Jag har haft The Road Trip hemma från bibblan ett par gånger men inte kommit mig för. Får ta tag i det när jag plöjt mig igenom jättehögen som väntar…!

My man Jeeves (Jeeves, #1) av P G Wodehouse

P G Wodehouse tenderar att nämnas väldigt ofta när kända personer ska berätta om sin favoritförfattare. Jag vet att jag började bläddra i en av pappas böcker för många år sedan men fastnade väl inte riktigt. Stephen Fry och Hugh Laurie har ju gjort en bejublad tv-serie om Jeeves och Wooster som finns på Youtube, och mitt resonemang blev att ska jag börja kika på den får jag ju läsa åtminstone en av böckerna. Och det lär bli fler.

Jag tänkte först att detta skulle bli ljudboken som fick mig att börja lyssna på böcker igen, men det var en fåfäng tanke för det gick inte särskilt bra. Biblioteket informerade mig dock om att Project Gutenberg har e-böckerna vilket ju är alldeles ypperligt. Jag glömmer att Gutenberg finns, men det är en så himla bra grej.

Bertie Wooster är en ung man ur noblessen – rik, sysslolös och naiv. Utbildad vid såväl Eton som Oxford, men trots detta inte den vassaste kniven i lådan, vilket han vet själv:

”I know perfectly well that I’ve got, roughly speaking, half the amount of brain a normal bloke ought to possess”

Ur Carry on Jeeves, 1925

Han är snäll, inte speciellt snobbig, godhjärtad och med hög moral. Vid hans sida finns den oefterhärmlige betjänten Jeeves, som anställdes tack vare att han fixade en bakfyllekur åt Wooster när de först träffades och Wooster tvingats göra sig av med en tjuvaktig föregångare. Jeeves är diskret, intelligent, klurig och lojal – det är han som löser problem åt Wooster och hans vänner, och lyckas ta dem ur både en och annan knipa. Han flyter runt ljudlöst, som en bra betjänt ska, och kan det mesta – även sådant som gäller småbrottslighet.

Nu blev detta en karaktärsbeskrivning mer än något annat, men Wodehouses persongalleri är så väldigt härligt. Berättelserna likaså, förstås. I de flesta noveller i denna samling befinner sig radarparet i New York, vilket förvånade mig men är rätt skoj. Två av novellerna handlar om en slags föregångare till Wooster, Reggie Pepper.

Wooster berättar (åtminstone i de jag har läst) i första person, och har ett sådant underbart jovialiskt lite överklassigt språk. Inte som samtida Downton Abbey om man säger så, men det är mycket ”old chap” och ”jolly good” och ”don’t you know”. Smashing, på min ära!

Boken kan man köpa här – jag tror faktiskt att den måste läsas på originalspråk.

Hej! Mitt namn var Elton Persson av Martin Svensson

Martin Svensson är kanske numera mest känd som författare och spökskrivare men för många i min generation (mig) är det fortfarande (Du är så) Yeah Yeah Wow Wow och möjligtvis Fiskar som viskar som börjar spela i huvudet när namnet nämns eller man (jag) får syn på en bild på honom.

Att han var gift med Dilba Demirbag (I’m sorry) minns man kanske också. Och nog finns det ett vagt minne om en viss kontrovers kring en autofiktiv bok han skrev?

Hej! Mitt namn är Elton Persson berättar historien om en vanlig kille från en småstad som plötsligt blir popstjärna och flickidol. Han bor i en tjusig lägenhet tillsammans med den äldre hustrun Någon och boken berättar om livet innan de träffades, slutet på äktenskapet och livet efter. Elton är medveten om att relationen lider mot sitt slut, han dricker sprit och knaprar Sobril och ställer till det för sig – men vill av någon anledning ändå vara sin fru till lags.

Jag gillar hur Martin Svensson skriver. Det finns en skärpa och en cynism och mörk humor kring kändisliv och glamour som tilltalar mig. Jag upptäckte att jag läste en annan bok av honom för många år sedan, nämligen Din heder, som jag inte tyckte var speciellt välskriven men med ett viktigt budskap. Han var även med och skrev Monster tillsammans med Joakim Lundell och Leif Eriksson. Även den hade absolut något att säga.

Däremot känns det ju rätt tråkigt att skriva böcker för att hänga ut folk som hemska människor. Nu är detta många år sedan och jag tror nog ändå att kulturen kring detta har förändrats – men det är ju inte så himla snyggt.

Boken kan man köpa som ljudbok till ett förmånligt pris. Vill man läsa den i text finns den åtminstone på Göteborgs bibliotek.

Kan innehålla spår av Tommy Roos (Forshammar, #1) av Cecilia Klang

Tommy Roos har lämnat rockstjärnelivet bakom sig och är nu rätt nöjd, med fru och två barn i en villa i Forshammar. Jobb på fabriken, allt är stabilt. Åtminstone tills hans fru Martina meddelar under en parterapisession att hon vill skiljas. Hon har träffat en fransman, och deras mångåriga äktenskap är alltså över. Dessutom kommer nyheten att fabriken ska köpas upp och flyttas till Estland, vilket kommer att resultera i hundratals arbetslösa i Forshammar.

I femtioårspresent får han av sina kompisar ett presentkort på tio sånglektioner hos den gamla firade operasångerskan Gunnel Aurell, som nu dragit sig tillbaka efter många år på världsscenerna. Kompisarna tycker att han borde börja sjunga igen, men Tommy är minst sagt motvillig. Han går dit första gången, meddelar att han absolut inte är intresserad och så var det bra med det.

Men det tar inte riktigt stopp där. Gunnel ger honom rösten åter, om än på ett lite ovanligare sätt än bara sånglektioner. Det är dags att ta kontroll över livet igen.

Skildringar av bruksorter i nutid är alltid rörande på något vis. Jag menar inte det på något överlägset stadsbo-sätt, jag tycker bara att det är fascinerande och fint. Och väldigt tråkigt när det säljs och avvecklas, naturligtvis.

Förlaget beskriver Kan innehålla spår av Tommy Roos som en powerballad i romanform och det är väldigt träffande. Tommy är sannerligen inte ofelbar, men jag kan inte låta bli att fästa mig vid honom på något sätt. Han vill så väl, även om det blir alldeles tokigt ibland. Jag tycker också väldigt mycket om skildringen av manlig vänskap mellan Tommy och hans gamla kompis Shabbe, som numera är den som går i kostym på fabriken men bryr sig väldigt mycket om sin gamle vän på golvet.

Jag hade absolut inga höga förväntningar på boken, men det blev väldigt trevlig läsning. Mycket underhållande, schysst dialog och ibland riktigt dråplig. Det verkar som om detta är första delen i en svit om Forshammar, och det vore kul att få lite mer. Den skulle förresten göra sig bra som tv-serie!

Boken kan man köpa här.