Disclaimer av Renée Knight

Catherine och hennes man har just flyttat från sitt hus till ett mindre boende, efter att sonen lämnat boet. När flyttkaoset lagt sig hittar hon en dag en bok på sitt nattduksbord som hon aldrig sett förut. Nyfikenheten gör förstås att hon börjar läsa, men blir skräckslagen när hon inser att boken handlar om henne. Om något som hände för tjugofem år sedan, när hon var ensam med sonen i Spanien under några dagar – som ingen kan känna till, förutom en person, som är död sedan länge. Närmare bestämt sedan tjugofem år tillbaka.

Premissen är onekligen intressant och det blir ganska spännande på sina ställen – vem har skrivit boken, hur kan de känna till detaljer som ingen annan borde veta om, och varför har författaren skickat ett exemplar till Catherines son? Detta kunde vara en ganska lyckad ”bok-i-boken”, men jag tycker att det kunde ha utförts bättre med en annan struktur där ”boken i boken” faktiskt fått gå parallellt med Catherines nutida berättelse.

Trots att allvarliga ämnen tas upp och det blir ganska intressant att läsa om just två kvinnor, två män, två familjer, två söner så är det ingenting som haft någon större inverkan på mig. Slutet kändes för tillrättalagt för att resten av boken ska kännas särskilt starkt. Karaktärerna är väl beskrivna, men jag tycker inte att någon riktigt fastnar.

Dock förstår jag att detta blev en succé när den kom, eftersom det var mitt i kaoset när varenda spänningsroman jämfördes med Gone Girl och Kvinnan på tåget. Jag hade höga förväntningar – de uppfylldes tyvärr inte. Men väldigt många tycker att det är en fantastiskt bra bok, så döm för all del inte ut den för att jag lämnades hyfsat oberörd.

Boken finns att köpa här.

Ett förbud mot mord (Kommissarie Ganache, #4) av Louise Penny

Man vet att när en stor grupp människor samlas på ett och samma ställe – gärna en herrgård eller en ö – och det är en deckare man har i händerna så kommer stort drama att uppstå. Så även här. Det är väldigt spännande, för i detta fallet är det en familj som ska ses och då blir det förstås alltid extra dramatiskt.

På Manoir Bellechasse ett par timmar från Montréal har familjen Finney samlats för sin årliga sammankomst. I år är det extra speciellt, då en staty över familjens patriark som nu är bortgången sedan flera år, ska avtäckas i herrgårdens trädgård. Sommarhettan är tryckande, och ju mer temperaturen stiger i luften, desto mer stiger temperaturen hos de deltagande familjemedlemmarna. Somliga har inte setts på flera år, somliga har en bitter rivalitet som aldrig slutat koka, och somliga har hemligheter. Till familjen hör även Peter och Clara, som vi ju känner från tidigare böcker.

En kväll blåser hettan upp till storm, och morgonen därpå hittas en av deltagarna död i trädgården – krossad av faderns staty.

Som tur är befinner sig även kommissarie Gamache på herrgården tillsammans med sin fru med det fantastiska namnet Reine-Marie (som betyder Drottning Marie på franska). De ska fira bröllopsdag, men Gamache får förstås annat att pyssla med. Det konstateras snabbt att det inte finns någon chans att statyn fallit av sig själv, men det verkar även otroligt att någon skulle ha kunnat välta statyn utan hjälp av någon form av tung maskin, och sådana spår finns inte.

På herrgården finns även personal, förstås. Somliga har varit där i evigheter, andra är unga, oerfarna säsongsarbetare. Alla blir sällade till den stora skaran misstänkta.

Jag har sagt det förut, men jag är så glad att jag och kommissarie Gamache-böckerna har träffat varandra, till slut. Riktigt spännande och klurigt, med alldeles lagom mycket om huvudpersonernas privatliv för att man ska kunna komma dem inpå livet och förstå mer om varför de tänker och agerar som de gör och kanske framförallt interagerar. Jag rekommenderar denna serie varmt!

Boken finns att köpa t.ex här.

The QI Book of General Ignorance – everything you think you know is wrong av John Lloyd och John Mitchinson (red.)

Trodde du att Henry VIII hade sex fruar? Eller att jorden bara har en måne? Att världens högsta berg är Mount Everest eller att säckpipor kommer från Skottland?

Just det. Det trodde jag också. The QI Book of General Ignorance slår hål på massor av saker som vi alla trott i hela våra liv, och ger en massa information om saker vi aldrig ens funderat på. Som att tvestjärtar har två penisar, ifall en skulle råka brytas av vid samröre med en tvestjärtskvinna, att man äter hund i somliga bergsbyar i Schweiz och att det finns 613 budord i Bibeln.

QI är ett tävlingslekprogram från BBC, som jag är osäker på om det sänts på svensk TV men är fortgående – de första 13 säsongerna leddes av Stephen Fry, och nu har Sandi Toksvid tagit över för andra hälften av alfabetet – för varje säsong har ett tema baserat på en bokstav. Så kul!

Jättekul och jättespännande bok! Trevligt nog finns massor av avsnitt av QI på YouTube så det är något jag kommer att ägna en del tid åt under min julledighet!

Smoke and mirrors (Stephens & Mephisto, #2) av Elly Griffiths

Brighton! Teater! 50-tal! Elly Griffiths! What’s not to love, liksom. Denna serien har gått mig lite förbi, i och med att den av någon anledning inte översatts till svenska, men jag gillade verkligen The Zig Zag Girl som är första boken om polisen Edgar Stephens och hans gamle armékamrat, trollkonstnären och illusionisten Max Mephisto så nu var det dags för bok nummer två. Jag har blivit plötsligt nykär i att läsa inbundna böcker, och det känns som om det passar extra bra här. Tur att biblioteket är välsorterat, för det sista som behövs i detta hushåll är fler böcker. Det passar också extra bra att läsa boken just nu, då den utspelar sig under december månad, ända fram till julafton.

Max Mephisto befinner sig ännu en gång i Brighton, denna gång för att spela i pantomimteatern Aladdin längst ut på Brighton Palace Pier. Han är berömd och populär, men hans löpsedlar faller i skugga när två barn, Annie och Mark, försvinner till synes spårlöst när de skulle gå och spendera sina ransoneringskuponger på godis. Efter flera dagars sökande hittas de i dalen Devil’s Dyke, omgivna av just godis. Det visar sig att somligt av godiset är från tiden innan andra världskriget, vilket inte gör det lättare för DI Stephens och hans team, Bob och Emma (som är toppenkaraktärer) att ta reda på sanningen.

När de försöker kartlägga Annie och Marks liv upptäcker de att Annie brukade skriva pjäser, blodiga och grymma sådana baserade på Bröderna Grimms sagor. Kan svaret finnas i hennes sista manuskript, eller hos läraren som hon skrev tillsammans med? Eller finns det en koppling till ett annat mordfall relaterat till en pantomimföreställning nästan fyrtio år tidigare? The Great Diablo, eller Stan, som också är armékompis med Edgar och Max och som också är med i Max föreställning var med på den tiden och ser paralleller – men den mördaren hängdes 1912…

Jätteklurigt och väldigt spännande. Jag fick mina misstankar ganska tidigt i berättelsen, men Griffiths lyckades lura mig på fel spår, även om det var åt rätt håll. Det är intressant att få en inblick i teatervärlden under efterkrigstiden, när artisterna reste runt till olika kuststäder för att spela, dansa eller på annat vis uppträda under en säsong och sedan åka vidare till nästa. En annan sorts säsongande än det vi kanske hör talas om idag!

Både Edgar Stephens och Max Mephisto är väldigt intressanta karaktärer, tycker jag. De är mångfacetterade, de har ett mörkt förflutet och fel och brister som alla andra. Det är alltid befriande när poliser inte är labila missbrukare – Stephens är en reko karl som är schysst mot sina kollegor. Det hörde nog inte till vanligheterna att en ung kvinna som Emma fick jobba med mordutredningar på femtiotalet, men det bringar absolut en extra krydda och progressivitet till boken, som på sina ställen annars har en hel del (tidsenlig) arkaiska skeenden och uttalanden.

Elly Griffiths är en riktigt stor favorit, och det är ju väldigt positivt att hon är oerhört produktiv!

I en mörk, mörk skog av Ruth Ware

När jag googlade lite recensioner om Bröllopsfesten fladdrade I en mörk mörk skog förbi någonstans. Jag tyckte att Kvinnan i hytt 10 var okej, men inte så mycket mer, men var ändå lite sugen på spänning och ”låsta rum”, så varför inte. Jag borde kanske ha tänkt ett steg längre och plockat upp något som jag egentligen var mer sugen på, men det blev denna till slut ändå.

Nora förstår verkligen inte varför hon blivit bjuden till sin gamla skolkamrat Clares möhippa och försöker undvika brudtärnans mail så länge det bara går. Till slut måste hon svara, och bestämmer sig tillsammans med sin bästa vän att de ska tacka ja och åka tillsammans till det märkliga glashuset i Northumberland där möhippehelgen ska hållas. Det finns förstås ingen mobiltäckning, och husets glasväggar skapar en känsla av att man befinner sig på en scen när man är där inne.

Spänningar uppstår ganska snabbt i det lilla gänget på plats och det blir inte direkt tydligare för Nora varför hon är bjuden överhuvudtaget, och särskilt varför hon är bjuden till möhippan men inte till bröllopet. Men så kryper det fram vem det är som Clare ska gifta sig med – det är Noras pojkvän från tonåren, en relation som vi förstår avslutades på ett dåligt sätt men vi vet inte vad som faktiskt hände.

Från märklig stämning och mycket sprit vänds handlingen hastigt och inte speciellt lustigt till brutalitet och våld när en objuden (?) gäst tar sig in i huset. Nora hamnar på sjukhus och har inget minne av vad som hänt från det att hon lämnade huset till att hon hamnade, skadad, i sjukhussängen.

Sakta men säkert kryper sanningen fram och det blir förvisso rafflande, men det är så långsökt alltsammans att jag bara skakar på huvudet till slut. Även om det inte direkt går att förutse slutet hela vägen är det lätt att lista ut vem som ligger bakom, och jag tycker inte att storyn riktigt hänger ihop. Karaktärerna är platta och ganska ointressanta, och även om jag inte har tolkningsföreträde så tycker jag att de starka känslorna kring ungdomsrelationen är orealistiskt löjliga.

Lögnernas träd av Frances Hardinge

Fjortonåriga Faith och hennes familj har flyttat till en liten ö utanför Storbritannien där utgrävningar ska ske och hennes pappa, som är framstående vetenskapsman, ska delta. Det finns anledningar till att familjen tvingats flytta dit, och Faith upptäcker att det handlar om något djupare – hennes far anklagas för att ha förfalskat ett fossil. När de bott på ön ett tag omkommer fadern tragiskt. Polisen beslutar sig för att det måste handla om självmord, men Faith är säker på att det inte kan stämma och beslutar sig för att ta reda på sanningen. När hon letar bland faderns saker hittar hon ett träd, som berättar en sanning för varje lögn det får. Faith börjar mata trädet med lögner, men det får ett högt pris.

Min behållning med denna bok är inte så mycket den övernaturliga aspekten, som ni vet är det inte min bästa gren (!), utan att få läsa om viktorianska England och Faiths kamp som ung kvinna i denna miljö. Hon vill helst bli vetenskapsman själv, men förväntningarna på henne är främst att vara tyst och söt och gärna lite korkad, särskilt i mäns sällskap. Det har hon absolut ingen lust med, hon är en tuff tjej och en tidig feminist och det är förstås härligt. Beskrivningen av hennes relation till sin lillebror är också jättefint beskriven.

Det blir dock lite långdraget för mig. Kapitlen känns evighetslånga, vilket kanske är delvis för att jag inte riktigt orkar med det övernaturliga, för det är inte en dålig bok på något vis – den var bara lite seg.

Apple and Rain av Sarah Crossan

Sarah Crossan har blivit något av en favorit hos mig efter att jag blev totalt golvad av hennes prosalyriska Vi är en för några år sedan. Jag har inte lyckats läsa så mycket som jag skulle ha velat, men lite grann har det blivit – mer prosalyrik i form av We come apart som hon skrev tillsammans med Brian Conaghan, och dystopin Breathe som jag läste i somras. Apple and Rain stod på engelska YA-hyllan när jag gick omkring smått planlöst på biblioteket innan restriktioner kring planlöst vandrande på bibliotek trädde i kraft och jag plockade med den hem.

Apple har växt upp med sin ganska strikta och religiösa mormor, efter att Apples mamma lämnade dem på julafton för elva år sedan, för att söka lyckan på Broadway. Livet med mormor är väl helt okej, även om Apple känner sig väldigt begränsad jämfört med sina skolkamrater. Och när hennes mamma plötsligt dyker upp, och vill bli Apples mamma igen, ställs allt på huvudet. Det börjar med små utflykter, men inom kort flyttar Apple in hos sin mamma – där det visar sig finnas en lillasyster, Rain.

Och om Apple känner sig vilsen i livet är det inget emot hur Rain har haft det hittills, och hur det är för henne att plötsligt ha flyttat till ett annat land, med en mamma som är allt annat än tillräknelig. Rain är tio år gammal, men bär omkring på en docka, Jenny, som hon är helt övertygad om är en riktig bebis. Det är så hjärtskärande att läsa om, ett sådant bevis på att hon är utsvulten på närhet och kärlek.

Apple är så otroligt stark för att bara vara i tidiga tonåren, och ingenting berättas med någon sorts skönmålning här. Det är gräsligt. Men hon finner tröst i skolan, på engelsklektionerna när de jobbar med och skriver egen poesi. Till en början försöker hon dölja sin talang och sina sanna tankar – vi får läsa dem, men inte läraren eller klassen – men hon kommer till slut ur sitt skal, även om det inte riktigt är med flit, och det blir en sådan triumf. Hon är en fantastiskt fin tonårskaraktär. Och detta är en riktigt fin YA-bok.

The Moth Catcher (Vera Stanhope, #7) av Ann Cleeves

Valley Farm i Northumberland är ett litet och stillsamt samhälle. Här finns några äldre par, ditflyttade från storstan efter pension, som umgås under smått vilda former på helgerna, och ”the Big House” där områdets rikaste familj bor. De är bortresta och har anställt en ung man för att ta hand om huset och trädgården när de är borta, men den unge ekologen Patrick hittas död utomhus, en bit från huset. När Vera Stanhope, Joe och Holly anländer till brottsplatsen gör de ännu ett fynd, denna gång inne i huset, där en äldre man ligger finklädd – och död.

De två morden måste vara relaterade till varandra, men den enda kopplingen som kommer fram är att de båda offren var djupt intresserade av att fånga och studera nattfjärilar och malar. Men kan något sådant verkligen medföra en risk för att bli mördad?

Det gäller för Vera och hennes team att komma samhället in på skinnet för att försöka komma närmare sanningen. Och de dekadenta pensionärerna har hemligheter. Ett av paren har en dotter, Annie, som sitter i fängelse för misshandel och ska släppas vilken dag som helst. En av de äkta männen sitter i sitt fönster med en kikare för det mesta. En hustru döljer att hon är svårt sjuk. Och listan på mördade är ännu inte komplett.

Det känns som om Vera får lite karaktärsutveckling i denna bok, och jag tycker att det är trevligt. Hon anstränger sig medvetet för att vara en bättre chef och försöker verkligen ge sina underordnade en chans att göra något själva och berömma dem när de gör något bra. Det är en väldigt klurig berättelse med många ledtrådar som visar sig vara villospår för läsaren och det uppskattar jag. Jag är inte den som alltid listar ut vem mördaren är tidigt i en deckare, men ibland blir det för uppenbart och det är ganska tråkigt. Jag hade verkligen ingen aning om vart det skulle leda och det håller ju onekligen intresset uppe hela vägen. Trevlig och underhållande läsning.

The day we disappeared av Lucy Robinson

The day we disappeared har stått på min att-läsa-lista i över fyra år, och den var lägligt nog en av de äldsta på listan när jag var på jakt efter en gul bok till bingot. Nu blev det inte den rutan den hamnade i, och jag vill egentligen inte berätta vad jag kryssade heller för detta är en sådan där bok där jag inte vill säga för mycket alls om handlingen för jag vill verkligen, verkligen inte spoila något. Detta är en riktigt skickligt utförd roman.

Men jag kan berätta att det handlar om två unga kvinnor, som har känt varandra länge och som båda har anledning att starta ett nytt liv, där de inte känner någon. En hamnar på en fälttävlansgård, den andra i London, och vi får följa bådas historier. Det finns ett härligt urval av karaktärer och det är otroligt underhållande och på sina ställen jätteroligt, men ni vet, skrapa lite på ytan…

Jag vill varmt rekommendera denna – en kompis lyssnade på den svenska ljudboken, Dagen då vi försvann och gillade den, så där är ett sommartips till solstolen – jag kommer definitivt att leta rätt på mer av Lucy Robinson och vet inte hur jag har missat henne tidigare. Eller varför det tog mig så lång tid att äntligen plocka upp denna!