2015 – Stories from the city, stories from the sea

Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie

Jag är ingen stor läsare av noveller, men blev ändå sugen på att ge mig på Chimamanda Ngozi Adichies samling från 2009.

Här finns tolv noveller – sex utspelar sig i Nigeria, fem i USA och en i Sydafrika. Det de har gemensamt utöver att samtliga huvudpersoner är från Nigeria, är kulturskillnader av olika slag. Flera karaktärer har flyttat till USA för att skapa ett nytt, bättre liv, men det är svårt att assimilera sig i ett samhälle som är så olikt det man kommer ifrån, och där man hela tiden bara är afrikan och någon sorts ofrivillig representant för hela Afrika.

I flera av novellerna märks de amerikanska influenserna på Nigeria tydligt, på något vis parallellt men samtidigt motsatt med det patriarkala, traditionella och religiösa arvet. Korruption, politik, våld, diktatur och Biafrakrigets efterdyningar finns alltid närvarande.

En annan sak novellerna har gemensamt är innerligt skapade huvudkaraktärer som är lätta att tycka om och känna för. Många bifigurer ger dock rakt motsatta känslor.

Uppslitande men varmhjärtat. Mycket fint!

Boken kan man köpa här.

P.S. Jag gillar dig fortfarande (To all the boys I’ve loved before, #2) av Jenny Han

Jenny Han är en koreansk-amerikansk författare, uppvuxen i Virginia, som gjort sig berömd som YA-författare. Första trilogin börjar med Sommaren blev vacker och andra trilogin handlar om Lara Jean Song Covey, och börjar med Till alla killar jag har gillat.

Detta är andra boken om Lara Jean. Hon och systrarna Margot och Kitty är mestadels uppvuxna med (den amerikanske) pappan då deras (koreanska) mamma är död. Mycket tonårstrassel och väldigt mycket bakverk, men inte alls så mycket om det koreanska arvet och traditionerna som jag hade för mig att första boken innehöll. I början firas det dock nyår, med traditionella koreanska kläder och sedvänjor, men sedan blir det inte så mycket mer av den varan.

Underhållande är det hur som helst, och jag undrar fortfarande om det är en slump att systrarna heter Margot och Kitty – Anne Franks syster hette ju Margot och hennes dagbok Kitty. Inte för att det finns några särskilda paralleller mellan Lara Jean och Anne Frank men… random annars?

Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe & Kultur under vår Sydkorea-månad. Boken kan man köpa här.

Första boken läste jag 2018 och har skrivit om den här.

Happísland: The short but not too brief tale of a Swiss spy in Iceland av Cedric H Roserens

I Schweiz uppstår stor oro när island kommer högre i rankningen över världens lyckligaste folk. Hur ska detta lösas?

Den högt uppsatte spionen Hans-Ueli Stauffacher skickas dit för att ta reda på vad det är som gör islänningarna så nöjda med livet. En gång i månaden ska han rapportera, förklätt i brev till sin mamma Trudi.

Cédric H Roserens är en schweizisk globetrotter och reseskribent och har i sin lilla bok om Hans-Uelis upplevelser fått till en alldeles utmärkt trevlig och humoristisk introduktion till Island. Eftersom den sträcker sig över ett år får ”mamma” höra om allt från väder till högtider, traditioner, mat och historia och förstås jämförelser mellan länderna. Så mysig lyssning!

Det finns en bok till i serien som heter Fantasviss, där Sigmundur Sig Sigmundsson skickas till Schweiz. Jag måste nog faktiskt lyssna på den med.

Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe & Kultur. Boken kan man köpa här.

Seeing other people av Mike Gayle

Flera av Mike Gayles böcker har samma (eller liknande titlar) som låtar. Just Seeing other people är en Belle and Sebastian-låt som jag är väldigt förtjust i och nynnade på varje gång jag fick syn på pocketen jag hade hemma från bibblan.

Joe Clarke jobbar med helgbilagan på en stor tidning, och ska göra ett reportage om ett gäng skilda pappor. Han tänker sig att det ska vara ett gäng snygga och coola killar, men de som dyker upp till studion när de ska fotograferas och intervjuas är inte riktigt som han har tänkt sig. Vilka töntar, tänker han, och är säker på att han aldrig kommer att träffa dem igen.

Joe är själv rätt snygg och cool, lyckligt gift med två gulliga barn och ägare av ett hus i London. Det är därför inte jättebra när han ett kort tag efter fiaskot med reportaget vaknar i en praktikants säng. Det sista han minns är att han blev rånad på gatan – men han har ju fortfarande sina grejer. Vad är det för dumma rånare som inte tar varken telefon eller plånbok?

Han erkänner hur som helst för hustrun Penny vad som hänt, och hon sparkar ut honom med huvudet före. Han hamnar i en deppig lägenhet på Old Kent Road, där han mestadels lever på kakor och bönor i tomatsås och en och annan flaska sprit. En dag springer han på en av papporna från reportaget i närbutiken – det visar sig att papporna som Joe dömde ut som töntar har blivit vänner. Kanske kan de bli Joes livlina?

Ganska nyss innan detta har hans flickvän på universitetet, som han hade ett väldigt giftigt och osunt förhållande med, dött. Hon ville särskilt att Joe skulle komma på begravningen, och han åkte dit trots att han inte förstod varför. Plötsligt börjar hon dyka upp och prata med Joe. Han blir livrädd för hallucinationerna, för det kan väl omöjligt vara ett spöke?

Detta är en intressant idé, som hela tiden håller en lite grann på halster. Det som exet berättar för Joe får en att ifrågasätta en hel del, och det dröjer verkligen till slutet innan man får reda på hur det går. Tyvärr fick jag slutet spoilat så fort jag kastade ett öga på Goodreads, eftersom någon stjärna skrivit ut slutet i den första recensionen som visas. Men det var spännande ändå, eftersom det var omöjligt att riktigt fatta hur det hela skulle gå till. Kul idé, om än lite knäpp.

Boken kan man köpa här.

(Andra låtar som givit namn till Gayle-titlar – jag utgår ifrån att ni blev jätteintresserade – är My legendary girlfriend av Pulp, Brand new friend av Lloyd Cole and the Commotions, Wish you were here av Pink Floyd – låt oss utgå ifrån att det inte är låten av Rednex med samma namn, Half a world away som i och för sig inte är exakt som Oasis-låtens titel men eftersom jag älskar den väljer jag att tro att det är så det hänger ihop och All the lonely people som förstås är ett citat ur Eleanor Rigby. Det finns också en låt som heter His ‘n’ hers, som ju är ett Pulp-album.)

Andra böcker av Mike Gayle som jag skrivit om här (jag har läst fler, men det var innan detta blev en bokblogg) är:

The importance of being a bachelor
Brand new friend
Turning forty
The stag and hen weekend
Half a world away
The Hope family calendar
All the lonely people
The man I think I know
The museum of ordinary people

Eileen av Ottessa Moshfegh

Eileen är en karaktär olik alla andra jag kommit i kontakt med i litteraturen, och en av de absolut bästa gestaltade. Hon är också en av de mest komplexa, och på många sätt, motbjudande och osympatisk. Men på något vis är framställningen av henne på något sätt förtrollande.

På dagarna arbetar hon som sekreterare på en ungdomsvårdsanstalt. På ”fritiden” tar hon hand om sin alkoholiserade pappa i deras ruckel till bostad, hon handlar hans sprit för husfridens skull. Hon snattar, hon har perversa fantasier och drömmer om något mer, något i storstaden. Men det händer inte särskilt mycket nytt.

Åtminstone inte förrän en ny kurator dyker upp på ungdomsvårdsskolan. Rebecca Saint John är allt som Eileen inte är – glamourös, vacker, glad och intelligent. Hennes största önskan verkar vara att bli Eileens vän, och en vänskap formas mycket riktigt, hur märkligt det än verkar. Men det leder inte bara till vänskap, utan till ett gräsligt brott som Eileen blir indragen i.

Det är så mörkt, men absolut inte utan humor. Bland alla beskrivningar av misär och olycka döljer sig ett och annat oväntat gapskratt, och det är verkligen min grej. Jag har haft boken på min lista rätt länge, men det var först när den blev cirkelbok som jag plockade upp den. Ännu en bra sak med bokcirklar.

Ottessa Moshfegh är också författaren bakom den mycket hyllade Ett år av vila och avkoppling, och det börjar nog bli dags att plocka upp även den. Om inte annat för verklighetsflykten, i och med att titeln känns rakt motsatt mot livet som bebisförälder 😉

Boken kan man köpa t.ex här.

Det ondas väsen (Kommissarie Gamache, #11) av Louise Penny

Jag fortsätter med min älskade Gamache, även om jag verkligen borde spara på dem. Monika läser dem efter årstid och jag önskar att jag hade det tålamodet men jag måste ju bara veta vad som händer härnäst…

Det ondas väsen är helt olikt något jag tidigare läst i deckarväg. Här finns saker som jag inte ens visste existerade. Så himla intressant! Och kul att kunna lära sig saker även av litteratur som främst är underhållning.

Armand och Reine-Marie Gamache har nu dragit sig tillbaka i Three Pines på heltid. Livet går sin gilla gång för dem och de andra invånarna. Ett stadigt inslag är nioårige Laurent Lepage, som gång på gång kommer in i byn med sin käpp och berättar om alla yttre hot som finns mot Three Pines och som han måste bekämpa – drakar och dinosaurier och flygande tefat, till exempel. Naturligtvis är det ingen som tror honom, men när han plötsligt försvinner måste man utvärdera det sista han varnade för – ett monster i skogen. Och det man finner är mycket riktigt ett monster – men inte riktigt av den vanliga varianten. En del av Three Pines historia nystas upp vid sidan av brottet, och som alltid är det spännande, underhållande, oförutsägbart och mycket välskrivet. En njutning i deckarform.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

Disclaimer av Renée Knight

Catherine och hennes man har just flyttat från sitt hus till ett mindre boende, efter att sonen lämnat boet. När flyttkaoset lagt sig hittar hon en dag en bok på sitt nattduksbord som hon aldrig sett förut. Nyfikenheten gör förstås att hon börjar läsa, men blir skräckslagen när hon inser att boken handlar om henne. Om något som hände för tjugofem år sedan, när hon var ensam med sonen i Spanien under några dagar – som ingen kan känna till, förutom en person, som är död sedan länge. Närmare bestämt sedan tjugofem år tillbaka.

Premissen är onekligen intressant och det blir ganska spännande på sina ställen – vem har skrivit boken, hur kan de känna till detaljer som ingen annan borde veta om, och varför har författaren skickat ett exemplar till Catherines son? Detta kunde vara en ganska lyckad ”bok-i-boken”, men jag tycker att det kunde ha utförts bättre med en annan struktur där ”boken i boken” faktiskt fått gå parallellt med Catherines nutida berättelse.

Trots att allvarliga ämnen tas upp och det blir ganska intressant att läsa om just två kvinnor, två män, två familjer, två söner så är det ingenting som haft någon större inverkan på mig. Slutet kändes för tillrättalagt för att resten av boken ska kännas särskilt starkt. Karaktärerna är väl beskrivna, men jag tycker inte att någon riktigt fastnar.

Dock förstår jag att detta blev en succé när den kom, eftersom det var mitt i kaoset när varenda spänningsroman jämfördes med Gone Girl och Kvinnan på tåget. Jag hade höga förväntningar – de uppfylldes tyvärr inte. Men väldigt många tycker att det är en fantastiskt bra bok, så döm för all del inte ut den för att jag lämnades hyfsat oberörd.

Boken finns att köpa här.

Ett förbud mot mord (Kommissarie Ganache, #4) av Louise Penny

Man vet att när en stor grupp människor samlas på ett och samma ställe – gärna en herrgård eller en ö – och det är en deckare man har i händerna så kommer stort drama att uppstå. Så även här. Det är väldigt spännande, för i detta fallet är det en familj som ska ses och då blir det förstås alltid extra dramatiskt.

På Manoir Bellechasse ett par timmar från Montréal har familjen Finney samlats för sin årliga sammankomst. I år är det extra speciellt, då en staty över familjens patriark som nu är bortgången sedan flera år, ska avtäckas i herrgårdens trädgård. Sommarhettan är tryckande, och ju mer temperaturen stiger i luften, desto mer stiger temperaturen hos de deltagande familjemedlemmarna. Somliga har inte setts på flera år, somliga har en bitter rivalitet som aldrig slutat koka, och somliga har hemligheter. Till familjen hör även Peter och Clara, som vi ju känner från tidigare böcker.

En kväll blåser hettan upp till storm, och morgonen därpå hittas en av deltagarna död i trädgården – krossad av faderns staty.

Som tur är befinner sig även kommissarie Gamache på herrgården tillsammans med sin fru med det fantastiska namnet Reine-Marie (som betyder Drottning Marie på franska). De ska fira bröllopsdag, men Gamache får förstås annat att pyssla med. Det konstateras snabbt att det inte finns någon chans att statyn fallit av sig själv, men det verkar även otroligt att någon skulle ha kunnat välta statyn utan hjälp av någon form av tung maskin, och sådana spår finns inte.

På herrgården finns även personal, förstås. Somliga har varit där i evigheter, andra är unga, oerfarna säsongsarbetare. Alla blir sällade till den stora skaran misstänkta.

Jag har sagt det förut, men jag är så glad att jag och kommissarie Gamache-böckerna har träffat varandra, till slut. Riktigt spännande och klurigt, med alldeles lagom mycket om huvudpersonernas privatliv för att man ska kunna komma dem inpå livet och förstå mer om varför de tänker och agerar som de gör och kanske framförallt interagerar. Jag rekommenderar denna serie varmt!

Boken finns att köpa t.ex här.

The QI Book of General Ignorance – everything you think you know is wrong av John Lloyd och John Mitchinson (red.)

Trodde du att Henry VIII hade sex fruar? Eller att jorden bara har en måne? Att världens högsta berg är Mount Everest eller att säckpipor kommer från Skottland?

Just det. Det trodde jag också. The QI Book of General Ignorance slår hål på massor av saker som vi alla trott i hela våra liv, och ger en massa information om saker vi aldrig ens funderat på. Som att tvestjärtar har två penisar, ifall en skulle råka brytas av vid samröre med en tvestjärtskvinna, att man äter hund i somliga bergsbyar i Schweiz och att det finns 613 budord i Bibeln.

QI är ett tävlingslekprogram från BBC, som jag är osäker på om det sänts på svensk TV men är fortgående – de första 13 säsongerna leddes av Stephen Fry, och nu har Sandi Toksvid tagit över för andra hälften av alfabetet – för varje säsong har ett tema baserat på en bokstav. Så kul!

Jättekul och jättespännande bok! Trevligt nog finns massor av avsnitt av QI på YouTube så det är något jag kommer att ägna en del tid åt under min julledighet!

Smoke and mirrors (Stephens & Mephisto, #2) av Elly Griffiths

Brighton! Teater! 50-tal! Elly Griffiths! What’s not to love, liksom. Denna serien har gått mig lite förbi, i och med att den av någon anledning inte översatts till svenska, men jag gillade verkligen The Zig Zag Girl som är första boken om polisen Edgar Stephens och hans gamle armékamrat, trollkonstnären och illusionisten Max Mephisto så nu var det dags för bok nummer två. Jag har blivit plötsligt nykär i att läsa inbundna böcker, och det känns som om det passar extra bra här. Tur att biblioteket är välsorterat, för det sista som behövs i detta hushåll är fler böcker. Det passar också extra bra att läsa boken just nu, då den utspelar sig under december månad, ända fram till julafton.

Max Mephisto befinner sig ännu en gång i Brighton, denna gång för att spela i pantomimteatern Aladdin längst ut på Brighton Palace Pier. Han är berömd och populär, men hans löpsedlar faller i skugga när två barn, Annie och Mark, försvinner till synes spårlöst när de skulle gå och spendera sina ransoneringskuponger på godis. Efter flera dagars sökande hittas de i dalen Devil’s Dyke, omgivna av just godis. Det visar sig att somligt av godiset är från tiden innan andra världskriget, vilket inte gör det lättare för DI Stephens och hans team, Bob och Emma (som är toppenkaraktärer) att ta reda på sanningen.

När de försöker kartlägga Annie och Marks liv upptäcker de att Annie brukade skriva pjäser, blodiga och grymma sådana baserade på Bröderna Grimms sagor. Kan svaret finnas i hennes sista manuskript, eller hos läraren som hon skrev tillsammans med? Eller finns det en koppling till ett annat mordfall relaterat till en pantomimföreställning nästan fyrtio år tidigare? The Great Diablo, eller Stan, som också är armékompis med Edgar och Max och som också är med i Max föreställning var med på den tiden och ser paralleller – men den mördaren hängdes 1912…

Jätteklurigt och väldigt spännande. Jag fick mina misstankar ganska tidigt i berättelsen, men Griffiths lyckades lura mig på fel spår, även om det var åt rätt håll. Det är intressant att få en inblick i teatervärlden under efterkrigstiden, när artisterna reste runt till olika kuststäder för att spela, dansa eller på annat vis uppträda under en säsong och sedan åka vidare till nästa. En annan sorts säsongande än det vi kanske hör talas om idag!

Både Edgar Stephens och Max Mephisto är väldigt intressanta karaktärer, tycker jag. De är mångfacetterade, de har ett mörkt förflutet och fel och brister som alla andra. Det är alltid befriande när poliser inte är labila missbrukare – Stephens är en reko karl som är schysst mot sina kollegor. Det hörde nog inte till vanligheterna att en ung kvinna som Emma fick jobba med mordutredningar på femtiotalet, men det bringar absolut en extra krydda och progressivitet till boken, som på sina ställen annars har en hel del (tidsenlig) arkaiska skeenden och uttalanden.

Elly Griffiths är en riktigt stor favorit, och det är ju väldigt positivt att hon är oerhört produktiv!