Lögnernas träd av Frances Hardinge

Fjortonåriga Faith och hennes familj har flyttat till en liten ö utanför Storbritannien där utgrävningar ska ske och hennes pappa, som är framstående vetenskapsman, ska delta. Det finns anledningar till att familjen tvingats flytta dit, och Faith upptäcker att det handlar om något djupare – hennes far anklagas för att ha förfalskat ett fossil. När de bott på ön ett tag omkommer fadern tragiskt. Polisen beslutar sig för att det måste handla om självmord, men Faith är säker på att det inte kan stämma och beslutar sig för att ta reda på sanningen. När hon letar bland faderns saker hittar hon ett träd, som berättar en sanning för varje lögn det får. Faith börjar mata trädet med lögner, men det får ett högt pris.

Min behållning med denna bok är inte så mycket den övernaturliga aspekten, som ni vet är det inte min bästa gren (!), utan att få läsa om viktorianska England och Faiths kamp som ung kvinna i denna miljö. Hon vill helst bli vetenskapsman själv, men förväntningarna på henne är främst att vara tyst och söt och gärna lite korkad, särskilt i mäns sällskap. Det har hon absolut ingen lust med, hon är en tuff tjej och en tidig feminist och det är förstås härligt. Beskrivningen av hennes relation till sin lillebror är också jättefint beskriven.

Det blir dock lite långdraget för mig. Kapitlen känns evighetslånga, vilket kanske är delvis för att jag inte riktigt orkar med det övernaturliga, för det är inte en dålig bok på något vis – den var bara lite seg.

Apple and Rain av Sarah Crossan

Sarah Crossan har blivit något av en favorit hos mig efter att jag blev totalt golvad av hennes prosalyriska Vi är en för några år sedan. Jag har inte lyckats läsa så mycket som jag skulle ha velat, men lite grann har det blivit – mer prosalyrik i form av We come apart som hon skrev tillsammans med Brian Conaghan, och dystopin Breathe som jag läste i somras. Apple and Rain stod på engelska YA-hyllan när jag gick omkring smått planlöst på biblioteket innan restriktioner kring planlöst vandrande på bibliotek trädde i kraft och jag plockade med den hem.

Apple har växt upp med sin ganska strikta och religiösa mormor, efter att Apples mamma lämnade dem på julafton för elva år sedan, för att söka lyckan på Broadway. Livet med mormor är väl helt okej, även om Apple känner sig väldigt begränsad jämfört med sina skolkamrater. Och när hennes mamma plötsligt dyker upp, och vill bli Apples mamma igen, ställs allt på huvudet. Det börjar med små utflykter, men inom kort flyttar Apple in hos sin mamma – där det visar sig finnas en lillasyster, Rain.

Och om Apple känner sig vilsen i livet är det inget emot hur Rain har haft det hittills, och hur det är för henne att plötsligt ha flyttat till ett annat land, med en mamma som är allt annat än tillräknelig. Rain är tio år gammal, men bär omkring på en docka, Jenny, som hon är helt övertygad om är en riktig bebis. Det är så hjärtskärande att läsa om, ett sådant bevis på att hon är utsvulten på närhet och kärlek.

Apple är så otroligt stark för att bara vara i tidiga tonåren, och ingenting berättas med någon sorts skönmålning här. Det är gräsligt. Men hon finner tröst i skolan, på engelsklektionerna när de jobbar med och skriver egen poesi. Till en början försöker hon dölja sin talang och sina sanna tankar – vi får läsa dem, men inte läraren eller klassen – men hon kommer till slut ur sitt skal, även om det inte riktigt är med flit, och det blir en sådan triumf. Hon är en fantastiskt fin tonårskaraktär. Och detta är en riktigt fin YA-bok.

The Moth Catcher (Vera Stanhope, #7) av Ann Cleeves

Valley Farm i Northumberland är ett litet och stillsamt samhälle. Här finns några äldre par, ditflyttade från storstan efter pension, som umgås under smått vilda former på helgerna, och ”the Big House” där områdets rikaste familj bor. De är bortresta och har anställt en ung man för att ta hand om huset och trädgården när de är borta, men den unge ekologen Patrick hittas död utomhus, en bit från huset. När Vera Stanhope, Joe och Holly anländer till brottsplatsen gör de ännu ett fynd, denna gång inne i huset, där en äldre man ligger finklädd – och död.

De två morden måste vara relaterade till varandra, men den enda kopplingen som kommer fram är att de båda offren var djupt intresserade av att fånga och studera nattfjärilar och malar. Men kan något sådant verkligen medföra en risk för att bli mördad?

Det gäller för Vera och hennes team att komma samhället in på skinnet för att försöka komma närmare sanningen. Och de dekadenta pensionärerna har hemligheter. Ett av paren har en dotter, Annie, som sitter i fängelse för misshandel och ska släppas vilken dag som helst. En av de äkta männen sitter i sitt fönster med en kikare för det mesta. En hustru döljer att hon är svårt sjuk. Och listan på mördade är ännu inte komplett.

Det känns som om Vera får lite karaktärsutveckling i denna bok, och jag tycker att det är trevligt. Hon anstränger sig medvetet för att vara en bättre chef och försöker verkligen ge sina underordnade en chans att göra något själva och berömma dem när de gör något bra. Det är en väldigt klurig berättelse med många ledtrådar som visar sig vara villospår för läsaren och det uppskattar jag. Jag är inte den som alltid listar ut vem mördaren är tidigt i en deckare, men ibland blir det för uppenbart och det är ganska tråkigt. Jag hade verkligen ingen aning om vart det skulle leda och det håller ju onekligen intresset uppe hela vägen. Trevlig och underhållande läsning.

The day we disappeared av Lucy Robinson

The day we disappeared har stått på min att-läsa-lista i över fyra år, och den var lägligt nog en av de äldsta på listan när jag var på jakt efter en gul bok till bingot. Nu blev det inte den rutan den hamnade i, och jag vill egentligen inte berätta vad jag kryssade heller för detta är en sådan där bok där jag inte vill säga för mycket alls om handlingen för jag vill verkligen, verkligen inte spoila något. Detta är en riktigt skickligt utförd roman.

Men jag kan berätta att det handlar om två unga kvinnor, som har känt varandra länge och som båda har anledning att starta ett nytt liv, där de inte känner någon. En hamnar på en fälttävlansgård, den andra i London, och vi får följa bådas historier. Det finns ett härligt urval av karaktärer och det är otroligt underhållande och på sina ställen jätteroligt, men ni vet, skrapa lite på ytan…

Jag vill varmt rekommendera denna – en kompis lyssnade på den svenska ljudboken, Dagen då vi försvann och gillade den, så där är ett sommartips till solstolen – jag kommer definitivt att leta rätt på mer av Lucy Robinson och vet inte hur jag har missat henne tidigare. Eller varför det tog mig så lång tid att äntligen plocka upp denna!