The Assistant av S K Tremayne

Jo är ung och nyskild, och har haft den stora turen att kunna flytta in i sin bästa kompis gästrum i den mer fashionabla delen av Camden Town. Där kan hon bo nästan gratis medan hon harvar sig fram som frilansskribent. Lägenheten är tjusig och mycket högteknologisk – värme, ljus och det mesta styrs genom en elektronisk assistent, Electra. Jo småpratar med henne ibland, för att få lite sällskap då kompisen allt som oftast är hemma hos sin pojkvän.

En dag vänder sig dock Electra emot henne och yttrar meningen ”I know what you did.”. Jo blir skräckslagen, för hon har mycket riktigt gjort något hemskt i sin ungdom, men det vet bara två personer om – hennes ex-man, som hon har en god relation till, och hennes bästa vän. Assistenten blir mer och mer påstridig och vet mer och mer om det som hänt, men hur är det möjligt och vem kan vilja Jo så illa? Det hela eskalerar bortom all kontroll och plötsligt är alla misstänkta.

London täcks av snö och temperaturen faller (nå, minusgraderna är inget som jag som svensk blir imponerad av men det ÄR faktiskt så att man fryser mer i England vid nollstrecket än vid -10 i Göteborg och då är det ganska blött här också) – jag tänker på beskrivningarna av Sylvia Plaths sista vinter i livet innan hon faktiskt dras in i Jos medvetande. Fitzroy Road, där Plath tog sitt liv, ligger runt hörnet och Jo blir fascinerad av hennes öde – till den grad att hon tror sig se Plath med de två barnen kämpa sig genom snön.

Jos pappa tog sitt liv under en episod av schizofreni som debuterade sent i livet, och hon börjar undra om hon lider av samma sjukdom.

Fler hemligheter kommer i ljuset, och upplösningen blir något kaotisk men alla trådar knyts ihop på ett bra sätt även om det känts lite spretigt på sina ställen. Det är snyggt gjort.

Min allra största behållning av boken är London. Jag har bott i Camden en period och tillbringat mycket tid där i allmänhet, gatorna och platserna som beskrivs är mycket bekanta och beskrivna väldigt fint. Kanalerna, promenaderna, parken.

Men jag gillar berättelsen i sig också. Jag har aldrig levt med en elektronisk assistent och det kommer jag nog inte att göra i närtid heller. Jag är inte så nervös för att min data finns ute på nätet, men elektroniska assistenter gone rogue är inte särskilt tilltalande… 😉

Boken finns att köpa på engelska här. Jag gissar att den kommer att översättas till svenska, då Tremaynes böcker verkar ha gått bra här tidigare. Jag lyssnade på boken, som avslutas med en författarintervju – kul!

Apan i mitten av Stephan Mendel-Enk

Här kommer den fristående uppföljaren till Tre apor, som jag läste i höstas och tyckte mycket om. Även om den sägs vara just fristående skulle jag rekommendera att man läser Tre apor först – dels för att den är väldigt bra, men även för att den ger mycket bakgrund som jag tror behövs för att kunna uppskatta Apan i mitten till fullo.

Nittiotalet är här, och turbulensen i Jacobs familj har lugnat ner sig efter skilsmässa och död. Världen omkring verkar också ha sansat sig – Berlinmuren har fallit, Arafat och Rabin har skakat hand i Washington D.C – och på ett personligt plan har Jacob äntligen fått komma med i det judiska fotbollslaget Maccabi. Det är konstant kris i laget, ekonomisk såväl som resultatmässig, men det blir ändå ett sammanhang och en gemenskap för Jacob.

Den dyrkade storebrodern Rafael har varit i Israel under en längre period, och när han äntligen kommer hem är Jacob extatisk. Men Rafael är inte som förut. Inom kort börjar han visa tecken på religiös radikalisering, han vill att familjen ska beakta de kosherlagar som de varit väldigt avslappnade kring hittills och han tillbringar timmar med sin nye vän, den förste chassidjuden i Göteborg och över böckerna med heliga skrifter och regler.

Detta leder till att familjen ännu en gång står inför att slitas sönder, och motsättningarna stannar inte i hemmet utan tar sig även in i Jacobs sfär – på fotbollsplanen och i Maccabi.

Vid sidan av dessa allvarligare skeenden finns de underfundiga och ibland hysteriskt roliga anekdoterna från livet runt omkring. Somliga kritiker har stört sig på detta men jag håller med Malin Krutmeijer som skriver i Aftonbladet: ”Det är ett generöst sätt att gestalta som inte handlar om att skämta bort saker.” För så är det ju i livet. Hur mörkt det än kan kännas så slutar inte roliga saker att hända – särskilt inte på en spelplan befolkad av karaktärer såsom Jacobs mormor och hennes bridgeklubb.

Och Göteborg! Mendel-Enk är en lysande skildrare av min kära hemstad. Det finns en del icke namngivna platser, såsom ett kafé, som jag är helt övertygad om är gamla Café Java på Vasagatan, där många koppar kaffe intagits under gymnasieåren. Jag har inga direkta belägg för att det är så, men jag vill att det ska vara så. (Det är numera en nagelsalong som jag aldrig kommer att beträda för jag vill inte tänka på att den inrökta, mysiga, murriga miljön kan ha blivit steril och ljus och fräsch.)

En varm och fin ungdomsskildring, med inslag av såväl högsta extatiska glädje som djupaste sorg och vemod. Mycket, mycket bra.

Läs gärna också Annas text om boken här! Apan i mitten finns att köpa t.ex här.

Funny Girl av Nick Hornby

Nick Hornby är en av mina favoritförfattare, men just Funny Girl har blivit liggande i evigheter. Kanske helt enkelt för att den inte fått så fantastiska recensioner, och jag ville väl inte bli besviken. Dock betydde ju detta att jag inte gick in i läsningen med jättehöga förväntningar, och det var nog nyttigt. Inte för att det är en dålig bok, men jag blev inte alls så engagerad som jag brukar bli av Hornbys böcker och den kändes väldigt utdragen.

Barbara Parker bor i Blackpool med sin pappa, efter att mamman stack med en annan man när hon var liten. Det är tidigt sextiotal när Barbara vinner titeln Miss Blackpool, men hon inser snabbt att det betyder att hon måste vara kvar i Blackpool i ett helt år till för att uppfylla sina plikter som Miss för staden.

Och det vill hon ju absolut inte. Barbara ska bli den nya Lucille Ball, och ska hon bli det måste hon flytta till London. Sagt och gjort – en vacker dag tar hon tåget ner, ordnar med boende och arbete och har turen att träffa precis rätt personer för att hon ska hamna rätt. Innan hon vet ordet av har hon bytt namn till Sophie Straw – ett mer kommersiellt gångbart namn – och spelar huvudrollen i en tv-komedi vid namn Barbara (and Jim). Ironiskt nog vill producenterna ha ett helyllenamn på kvinnan i paret och det blir då just Barbara.

Sedan är det en väldig massa sidor om tv-produktion och fester, konflikter och kärlek. Det absolut bästa med boken för mig är berättelsen om Swinging London på sextiotalet, berättelserna om de homosexuella som under inga omständigheter kan vara öppna med sin läggning då det fortfarande var kriminellt på den tiden – och den värme och humor som Hornby alltid förmedlar. Dessa bitar gör att boken absolut är läsvärd, men man får hålla sina förväntningar på rimlig nivå.

Boken finns att köpa t.ex här.

Absolute proof av Peter James

Vilken bok detta är. Jag vet verkligen inte var jag ska börja! Det visste jag knappt när jag började läsa heller – jag ville läsa den som inbunden men den var helt enkelt för tjock och tung för att jag riktigt skulle orka med det. Sagt och gjort – jag bytte språk och format och läste den istället på Storytel, på svenska.

Jag glömmer aldrig när jag läste Da Vinci-koden. Det var strax efter att den kommit ut i pocket i Storbritannien, jag hade besök från USA via Tyskland, en av mina äldsta vänner med kompis som fick sova i mitt rum och jag tog ett rum i kollektivet där den nye hyresgästen ännu inte flyttat in – så det måste ha varit hösten 2004. Sov är en överdrift, jag minns så väl att jag låg vaken praktiskt taget hela natten i en stenhård enkelsäng och kunde verkligen inte lägga ner boken.

Anledningen till att jag tar upp Da Vinci-koden här är att Absolute Proof handlar om ungefär samma sak, men i en annan tappning.

En frilansande reporter baserad i Brighton, Ross Hunter, får ett telefonsamtal en dag. Han tänker strunta i att svara, men beslutar sig av någon anledning för att göra det ändå. Det visar sig vara en man vid namn Harry Cook, som berättar att han har fått absoluta bevis på att Gud existerar. Hunter bestämmer sig för att träffa Cook och får information som han inte kan låta bli att titta närmare på, och det blir en fullständigt galen – men intressant – berättelse på närmare 600 sidor.

Här finns allt från Hunters erfarenheter som krigsreporter i Helmandprovinsen i Afghanistan, till en pengagalen TV-evangelist, till ett par munkar i olika kloster i Grekland och Sussex, en ateistisk vetenskapsmans livsverk, en bedagad komiker i USA och mycket, mycket mer. Vi rör oss från Afghanistan till Glastonbury till Brighton till Kalifornien via diverse andra platser och det är rafflande.

Det är också alldeles för långt och lite för invecklat för min smak. Jag förstår av efterordet att en del av berättelsen relaterar till ett telefonsamtal som Peter James själv fått, och som han och hans fru utforskat genom åren – vilket förstås bara det är väldigt spännande. Jag kan inte jättemycket om legenden kring den Heliga Graal (utöver det jag lärt mig ur Dan Browns bok) men det är ju på något vis kittlande att den kanske finns någonstans, inte alltför långt ifrån oss. Samtidigt är det ingenting som jag direkt lägger någon tankekraft vid – hade jag varit mer aktivt troende och intresserad av potentiella reliker hade jag förmodligen fallit pladask för denna boken.

Dock är inte detta – för mig – ett av Peter James bästa verk. Jag föredrar romanerna om Roy Grace och hans enskilda mer ”vanliga” spänningsromaner. Men – jag tog mig igenom den, vilket inte alltid händer när jag ställs inför 600 sidor text – vilket talar för att det fortfarande är en riktigt spännande story.

Många gånger i regn av Jack Hildén

Jag läste God och opåverkad av Jack Hildén för ett par år sedan och upplevde att jag inte riktigt förstod vad författaren ville med boken. Oftast bryr jag mig inte så mycket om det, konst behöver kanske inte alltid ha en strävan, men jag känner precis likadant med Många gånger i regn.

Premissen är tydlig och väcker känslor. Mikaela vet att hennes bror Victor kommer att dö, men inte när eller hur. Men han kommer att dö för att han vill dö, efter att ha levt hela sitt liv med psykisk ohälsa. Han vill inte vara med och bli vuxen vid sidan av kompisgänget – Mikaela, Tom, Siri och Edwin. Ett gäng hyfsat privilegierade stockholmare i slutet av tjugoårsåldern, med goda förutsättningar för ett gott liv men med en hel rad misslyckanden på vägen.

De festar mest, tycks det mig. Festar och byter partners, åker på festival, träffar någon ny utanför kompisgänget men återvänder till det mindre gruppen. Jag är inte speciellt road av att läsa fest- och supar- och knarkarskildringar och kanske ännu mindre intresserad när det är ett ganska bortskämt Stureplan-gäng som ägnar sig åt det. Karaktärerna är vilsna och vet inte vart de är på väg och det tycks inte romanen heller veta. Victors berättelse är, om än fruktansvärt tragisk, den mest intressanta – men hans röst hörs alldeles för lite.

Det finns passager där Hildéns formuleringar och språk verkligen får blänka till – en sen natt på ett utomhusbad, och ett ödesdigert besök på Bokmässan, till exempel. Han är definitivt en duktig författare, men jag känner att det går förlorat i Många gånger i regn. Kanske för att jag saknar igenkänning och är långt förbi nätter på klubbar och festivaler där man måste campa, kanske för att berättelsen inte fångar mig. För visst är det välskrivet och intressant disponerat – men det flyger inte.

I follow you av Peter James

Som ni säkert vet är jag väldigt förtjust i Peter James serie om Roy Grace. För ett par år sedan kom jag ikapp med serien, och nu får jag ju vara så god och vänta ett år mellan varje bok. Tur då att det finns fristående romaner att sticka emellan med! Jag läste The House on Cold Hill förra hösten och var inte helt såld, men kommer troligen att läsa uppföljaren The Secret of Cold Hill innan nästa vår när jag räknar med och hoppas på en ny Roy Grace.

I follow you utspelar sig på Jersey, vilket är trevligt. Jag hade nöjet att besöka Jersey för ett par år sedan, vilket jag alltid drömt om, och har fortfarande platser och miljöer färska i minnet. Det är förstås extra effektfullt att placera en spänningsroman på en plats som är lagom klaustrofobisk – Jersey är ju inte pyttelitet, men det är ändå så att ”alla känner alla”, eller åtminstone att man känner igen folk.

Berättelsen tar sin början när Marcus Valentine, hyllad överläkare på Jersey General Hospital, är nära att köra på en joggare. Han blir som förtrollad när han får syn på henne, för Georgie Maclean påminner honom starkt om hans ungdomskärlek, Lynette, som avvisade honom på ett smärtsamt sätt. Hemma har han allt – en vacker och kärleksfull fru och tre barn som han älskar – men finns det en chans att detta är Lynette, och att de skulle kunna återuppta sitt förhållande?

Marcus blir som besatt av Georgie. När det visar sig att de rör sig i samma sociala cirklar blir det etter värre. Jag vill inte riktigt gå in djupare på handlingen, den behöver liksom upplevas utan att veta mer än så, men jag hade aldrig kunnat förutse vart den här berättelsen tar vägen. Men det är snyggt och elegant, det håller ihop, det är uppenbarligen mycket väl researchat och väl ihopknutet.

Jag gillar Peter James språk, det är lättläst utan att vara banalt, men jag irriterar mig på hans väldigt frikostiga användning av utropstecken. Jag försökte läsa delar av dialogen högt för mig själv och de är kanske inte så malplacerade som det kan kännas när man ser dem i skrift. Men det är irriterande ändå 😉 Men berättelsen är bra nog för att vara en av de bättre psykologiska spänningsromanerna jag läst i år – jag gillar att bli överraskad och lagom förfärad och det blir jag verkligen här.

Som en fotnot läste jag i efterordet att James funderade på att göra denna berättelse till en Roy Grace-bok, men att han bestämde sig för att han ville placera den på Jersey just av anledningen att livet på en ö är annorlunda och jag tror att han valde rätt där. En stor del av det som gör denna bok så bra hade nog inte riktigt passat i en ”vanlig” deckare.

The Thursday Murder Club av Richard Osman

Richard Osman har existerat i periferin för mig i många år, tack vare att han varit både programledare och deltagare i diverse brittiska humor/panelprogram genom åren. För ett par månader sedan började vi se brittiska versionen av Bäst i test, som heter Taskmaster och finns på TV4 Play, där Richard Osman var med. Jag gillade hans milda men humoristiska framtoning och började följa honom på Twitter, där jag upptäckte att han a) just skulle släppa sin debutroman, alltså The Thursday Murder Club, och b) att han är lillebror till Mat Osman, basist i ett av mina favoritband genom tiderna, Suede.

Så – jag bad förstås genast biblioteket att köpa in The Thursday Murder Club och kastade mig sedan över storebroderns The Ruins, som jag tyckte mycket om. Det tog sin lilla tid, men för ett par veckor sedan fanns boken äntligen att hämta. Jag kastade mig över den och bar omkring på den överallt, läste när jag lagade mat och tills ögonen nästan ramlade ihop på kvällarna, på lunchraster och minsta lilla lediga stund under dagarna. Ett gott betyg från start, alltså.

Och det förblir ett gott betyg, för boken håller verkligen hela vägen. Jag älskade den! Strösslar inte direkt med fem stjärnor på Goodreads, men det var givet för denna mycket trevliga och spännande deckare.

I en ”pensionärsby” (alltså retirement community, så någon form av lyxigare seniorboende) i Kent, på gammal klostermark, har en liten grupp pigga 70+-are startat klubben The Thursday Murder Club. En av kvinnorna jobbade tidigare som polis och tar med sig mappar med olösta fall för de andra att gå igenom och försöka hitta detaljer kring som polisen missat. Det är förstås inte meningen att hon ska ha de här mapparna från första början, men det bryr hon sig inte så mycket om. Så Penny, Elizabeth, Ron och Ibrahim sitter i ett samlingsrum varje torsdagskväll och klurar. De är osannolika vänner med helt olika bakgrund – en sjuksköterska, en psykiater, en fackföreningsaktivist och en… ja, vad har hon jobbat med egentligen? De har bokat tiden under ”Japanese Opera – a discussion” för att undvika att andra nyfikna typer ska bli intresserade. När Penny blir sjuk rekryterar Elizabeth istället Joyce till gruppen och kvartetten är återigen komplett.

När en lokal byggherre hittas mördad i sitt hem med ett mystiskt fotografi bredvid sig hamnar den lilla gruppen plötsligt mitt i händelsernas centrum. De är inte bara kluriga, de är företagsamma också, och lyckas nästla sig in hos polisen – som är tacksamma för deras hjälp, men lite smått frustrerade också. Poliserna är riktigt bra karaktärer och det är alltid trevligt som omväxling. Fler mord sker och det blir bara mer och mer att nysta i.

Det är så originellt, smart, intelligent, observant och insiktsfullt – och skrivet med enorm värme och respekt. Och humor. Det är fruktansvärt kul. Berättelsen varvas med Joyces dagboksanteckningar och det är där mycket av humorn finns, 70+-are som ska handskas med teknik är inte alltid det lättaste, men man skrattar liksom inte på de äldres bekostnad för det är skrivet på ett så respektfullt sätt. Det är lätt att föreställa sig de olika karaktärerna och det är otroligt kul att rättigheterna har sålts till Steven Spielberg – jag hoppas att det kan bli en riktigt härlig tv-serie av detta. (Om Mr Spielberg behöver hjälp med casting så kan han gärna höra av sig till mig för jag har redan plockat ut skådespelare till de flesta rollerna ;))

Toppenläsning. Så brittiskt, så fantastiskt bra.

Just like you av Nick Hornby

Nick Hornby har varit en stor favorit sedan jag (och många med mig) blev helt såld på High Fidelity på nittiotalet. Det är garanterat den bok jag har gett bort flest gånger och jag har läst den många gånger själv också. Jag har fortfarande inte läst hans senaste roman innan denna, Funny Girl som kom 2014, men efter Just like you blev jag påmind om hur mycket jag tycker om Hornbys böcker så nu ska det bli av. Kanske under julledigheten!

Lucy gifte sig med ”rätt” kille. De har samma bakgrund, samma tankar om livet, och fick två söner tillsammans. Det var bara det att ”rätt” kille blev totalt fel kille, när han började dricka och ta droger. Nu lever de separerade och Lucy håller på att vänja sig vid att vara singelmamma, lärare och strax över fyrtio. Hur hamnade hon här?

I slakteributiken nära Lucy jobbar Joseph. Han är 22 år och kombinerar sitt lördagsjobb där han säljer korv och kotletter med diverse andra uppdrag, som fotbollstränare och på lokala fritidsgården och barnvaktande – men allra helst vill han bli DJ och jobbar med sin musik så ofta han kommer åt. Han bor hemma hos sin mamma som jobbar som sjuksköterska och hälsar så sällan han kan på sin pappa, som är långtidsarbetslös byggarbetare och förbannad på det mesta. Handlingen utspelar sig under 2016 – Det Stora Brexit-året – och Brexit spelar en stor roll i handlingen. Lucy och alla hon känner ska rösta Remain men Joseph är kluven. Hans föräldrar tycker att Leave är det enda raka – det utlovas mer pengar till den offentliga sjukvården och färre utlänningar som tar byggjobben – och Joseph vet inte vilket ben han ska stå på.

Varken Lucy eller Joseph letar efter kärleken när de möts över slakteridisken. Lucy är ute efter en barnvakt och Joseph erbjuder sig. På den vägen är det. De är helt olika – det skiljer tjugo år i ålder, han är svart och hon är vit, han är arbetarklass och hon typisk norra-London-medelklass. Hon är färdig med barnalstrande, han vet inte ens om han vill ha barn i framtiden. Men de trivs i varandras sällskap och Lucys söner älskar att spela FIFA med Joseph – de gör varandra lyckliga. Är det tillräckligt för att få en osannolik relation att bli det enda rätta?

Man vet aldrig vart Hornbys böcker är på väg. Det finns aldrig någon garanti för lyckliga slut, ens i böcker som lutar åt feelgood, och vägen till ett eventuellt lyckligt slut är aldrig spikrak eller förutsägbar. Hans språk är så flytande och med ett sådant driv, och det är svårt att sluta läsa även om man vill spara på boken så länge det går. Så mycket värme och mänsklighet strålar ut från berättelsen och det är just det som är Hornbys signum. Dessutom har han en fantastiskt brittisk humor vilket alltid är njutbart. Otroligt fin roman.

De kapabla av Klas Ekman

Jag såg hur De kapabla hyllades av diverse personer vars omdöme brukar överensstämma med mitt på Twitter och var just då sugen på en riktigt bra thriller – sagt och gjort. Tyvärr fick jag inte alls det jag önskade mig, vilket troligtvis beror på mig själv. Den lirade verkligen inte med mig – tyvärr.

En bladvändare är det dock – även om jag tyckte att varenda karaktär var gräslig (utom hunden och en tonårstjej) och att alla val de gjorde var idiotiska så var jag tvungen att få reda på vart sjutton detta skulle leda. In i kaoset, kan jag säga utan att vara alltför avslöjande. Det påminde mig lite om slutet i Hypnotisören av Lars Kepler, där jag till slut inte visste om jag skulle skratta eller gråta, det var en sådan total röra.

Nåväl. Johan och Anna har ett vänsterprassel på gång och möts på ett hotell för att… vänslas. På väg därifrån kör de ihjäl en man och frågar sig om de borde ringa polisen eller gömma kroppen i skogen. Eftersom jag nämnde idiotiska val i förra stycket kan ni ju gissa vad de väljer. Och så är spiralen igång.

Det är intressant att utforska vad människan är kapabel till i en pressad situation, det är det. Och Ekman skriver bra, det säger jag inget om. Jag tycker bara att det blir alldeles för mycket av allt, och det håller inte – för mig – i längden.

The murders in the Rue Morgue av Edgar Allan Poe

Eftersom det var jag som föreslog att vi skulle ha en hallowe’en-ruta i höstbingot fick jag ju se till att läsa lite skräck över just den helgen – och varför inte det som kallas världens första deckare? Edgar Allan Poe är en författare som jag inte läst så mycket av som jag skulle vilja, så då passar det ju fint att börja här.

Jag ska inte gå in på handlingen, mer än att vi befinner oss i Paris och att C. Auguste Dupin är detektiven som löser det brutala mordet på två kvinnor på Rue Morgue, genom att utöva en logik som Arthur Conan Doyle måste ha inspirerats av vid kreationen av Sherlock Holmes. Det är spännande och lite lagom läskigt.

Ovan syns en faksimil av Poes originalmanus. Ett kul inslag, tycker jag!