Etikett: Biografi

A likely lad av Peter Doherty med Simon Spence

Berättelsen om Pete Dohertys liv är deppig. Uppvuxen som ”army brat”, familjen flyttade runt mycket och han hamnade tidigt i dåligt sällskap och började med droger. Musiken tog stor plats förstås, han var bara 23 år när Libertines slog igenom och därifrån var det ju upp och ner och högt och lågt åt alla håll. Man blir lite utmattad av att läsa om det får jag säga.

Det är dock tydligt att Pete är intelligent. Han skriver fantastiskt bra, och kan få somliga av de deppigaste knarkhistorierna att bli ganska underhållande. Jag hade väl lite koll på honom så länge jag bodde i England, tabloiderna var väldigt förtjusta i att skriva om honom (särskilt när han var ihop med Kate Moss förstås) men det riktiga kaoset kom senare – som när han rymde från en rehabklinik i Thailand och diverse andra galna historier.

Boken är alltså mycket välskriven, ganska underhållande och delvis gräslig. Man blir helt snurrig ibland av att försöka hänga med i vad som händer, var och hur och när – men det går faktiskt rätt bra att hoppa över bitar också. Så roligt är det inte att läsa om knark och slagsmål för många sidor i rad. Absolut läsvärd, dock! Och absolut en insikt i vad beroendesjukdomen betyder.

Boken kan man köpa här. Simon Spence, som skrivit flera musikbiografier, har deltagit i skrivandet av boken men som jag förstår det mest som redaktör. Han kan inte ha haft ett lätt jobb 😉

Fotnot: I början av karriären, innan det spårade ur alldeles, fanns Doherty i periferin av min bekantskapskrets då min dåvarande sambo fotade Libertines mycket när han försökte slå sig fram som musikfotograf. Jag träffade honom aldrig förutom hastigt på någon spelning men även utan det var Doherty på något vis en del av livet ett kort tag. Så här 20 år senare tror jag inte att det färgar min uppfattning om boken.

Allt jag vet om kärlek (Everything I know about love) av Dolly Alderton

Ibland dyker det upp författare och skribenter som jag bara vet att jag kommer att gilla. Dolly Alderton är en sådan. Jag läste lite grann om henne och upptäckte att hon varit krönikor för min bästa engelska dagstidning, att hon bott i samma hoods som jag i London under mer eller mindre samma tidsepok, och att hon har pluggat samma program som jag – och att hon har ett passionerat intresse för vinäger, lustigt nog. (Det har jag också. Kan med nöje dricka maltvinäger om jag får chansen.)

Det tog dock lite tid innan jag tog mig an hennes debutbok, Allt jag vet om kärlek. Men det var nog helt rätt tid när jag väl plockade upp den, för det blev en ljuvlig läsupplevelse. Jag skrev på Goodreads att det är så himla härligt när en bok man har höga förväntningar på faktiskt överträffar dem, och det gjorde denna.

Det är en samling kortare texter – anekdoter, recept, satirer, listor och reflektioner. Ibland är det lite klyschigt, men det är alltid väldigt välskrivet, nästan alltid hysteriskt roligt – och ibland fruktansvärt hemskt och sorgligt – men genomgående ärligt, varmt och genomtänkt. Jag kan bli vansinnig på vissa val och påhitt som görs – men inser ganska snabbt att det nog är för att jag antingen gjort precis likadant i ett tidigare liv, eller skulle ha kunnat göra det.

Massor av igenkänning alltså, och en definitiv ny favorit hos mig. Alderton är en underbar skribent och jag kastade mig ganska omgående över hennes debutroman, Ghosts eller Kvinnor som vi som den heter på svenska. Mer om den snart!

Boken finns att köpa t.ex här på svenska eller här på engelska.

Barnen på Hidden Valley Road av Robert Kolker

Det är inte alltid som det funkar toppen med icke-skönlitteratur som bokcirkelbok, men jag blev ändå glad när Barnen på Hidden Valley Road blev månadens bok i min ena cirkel. Det är en slags kombination av facklitteratur och biografi, om en otroligt fascinerande familjekonstellation i Colorado under efterkrigstiden och ända fram till nutid.

Don Galvin gjorde karriär i militären, medan hustrun Mimi var familjens matriark som kämpade hårt med att hålla samman hemmet. Ingen bagatell när man får tolv barn under en tjugoårsperiod, varav tio pojkar – och varav sex diagnostiseras med schizofreni.

Familjens otroliga kamp skildras varvat med kapitel om forskning och olika rön kring sjukdomen som fortfarande är höljd i dunkel. Det finns teorier om varför man drabbas, men anledningarna är så vitt skilda och det är otroligt fascinerande. Fascinerande är även familjen Galvins sjukdomshistorik, och hur så många drabbade i samma familj gav forskningen en otrolig chans att studera den gemensamma anamnesen och kanske komma något närmare sanningen om sjukdomen.

Det är väldigt spännande att få sätta sig in i detta. Det är otroligt brett och det verkar inte som om det finns ordentliga sanningar någonstans – men jag tror att det är bra att något lite mer lättillgängligt skrivs kring schizofreni då jag är övertygad om att väldigt många fortfarande tror att schizofreni har med personlighetsklyvning att göra.

Robert Kolker har sammanställt boken på ett väldigt lättillgängligt vis – man behöver inte veta speciellt mycket i förväg för att kunna ta sig till texten. För mig blev det lite långt och delvis upprepande – men det går fint att hoppa över de mer vetenskapliga kapitlen om det blir lite tungt. Det gjorde definitivt jag mot slutet!

Boken finns att köpa t.ex här.

Eufori: en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed

Det känns som om jag har läst allt av och med och om Sylvia Plath genom åren – men det stämmer naturligtvis inte eftersom hon aldrig slutar vara aktuell. Det kommer ständigt nya artiklar, essäer och böcker om Plath och hon dyker upp där man minst anar det – senast i The Assistant av S K Tremayne.

Elin Cullhed har här skrivit en litterär fantasi om Plats sista år i livet, innan flytten till London och den där isande vintern 1962/1963 då hon till slut tog sig av daga. I Cullheds bok är hon kvar på Court Green i Devon med Ted och Frieda, höggravid med Nicholas som kommer till världen under bokens gång.

Det är en otroligt känslosam roman – mycket cirkulerar kring relationen till Ted. Kärleken som började så romantiskt stormigt har väl aldrig slutat storma, men nu handlar det mest om att försöka tackla livet med en krävande, ansvarslös, slarvig och otrogen man vid sidan av två små barn och ett hus att rodda.

På Instagram skrev jag: ”Det handlar om konstnärskap, föräldraskap, äktenskap, författarskap. Psykisk och fysisk ohälsa, förtvivlan, uppgivenhet, inget skönmålas – men även poesin förstås och kortare glimtar av lycka och skönhet.” och bättre än så kan jag nog inte formulera mig här. Jag skrev även: ”Cullhed skriver flyhänt och drivet, realistiskt och med ett stort mått kärlek, tycks det mig. En bitterljuv njutning att läsa.”

Och precis så är det. Jag rekommenderar Eufori å det varmaste, och den finns att köpa t.ex här.

Boken om Beck och Sjöwall-Wahlöö och tiden som for av Johan Erlandsson

Jag insåg när jag lyssnade på denna bok att jag ju faktiskt inte slutfört mitt Beck-projekt – jag har fortfarande inte läst Polismördaren eller Terroristerna. Men det kommer. I julas hade vi CMore hemma i några veckor och såg de utmärkta filmerna med Gösta Ekman och Kjell Bergqvist, och Beck-peppen höjdes – men jag tror att jag går och suger på de sista eftersom jag inte riktigt vill att det ska ta slut. Lite som att jag fortfarande inte läst sista Miss Marple-romanen.

Jag har dock inte sett en enda av Beck-filmerna med Peter Haber och Mikael Persbrandt, vilket kanske gör mig unik i detta land. Men det är inte direkt något som stör mig.

Hur som helst. Johan Erlandsson har gjort ett alldeles fantastiskt researcharbete med denna bok. Roman om ett brott, denna svit om tio böcker, är inte bara en rasande kritik mot kapitalistsamhället, och det är inte heller ”bara” en deckarserie – det är en stormig, intensiv och stundtals mycket mörk kärlekshistoria mellan Maj Sjöwall och Per Wahlöö. I Erlandssons bok får vi lära känna dem, genom intervjuer, brev och dagböcker, och man förstår vilken dynamisk duo de var – även om det sannerligen inte var en idealisk relation.

Det är otroligt intressant att få ta del av detta – jag lyssnade på boken, och hade svårt att sluta. Den är naturligtvis full av spoilers, så om man inte kommit så långt i serien får man göra ett avvägande gällande om det är värt att få somligt i handlingen avslöjat. Mig gjorde det ingenting, även om jag nu bara har två böcker kvar. Det var så himla härligt att få befinna sig i Sjöwall-Wahlöö-universumet under dessa timmar.