Blåmärken av Lina Arvidsson

Det är sent nittiotal när vi träffar Stella. Hon jobbar på ett äldreboende och trivs bra, men har ett helvete hemma med sin misshandlande och kontrollerande sambo, Samuel. Till slut händer något som får Stella att inse att hon måste komma därifrån, och lägligt nog får hon reda på att en gammal vårdtagare har testamenterat sin jättevåning på Söder till henne.

Lägenheten bär på hemligheter, vilket även grannkvinnan Lilly verkar göra. Stella försöker ta reda på vad Maj, lägenhetens tidigare ägare, pysslade med i lägenheten under sin livstid. Lilly låtsas inte veta något, men Stella förstår snart att hon i allra högsta grad var inblandad i verksamheten. Mer och mer kommer fram i ljuset via foton och brev och det är riktigt intressant – faktiskt min favoritdel av boken, även om det kanske mest är tänkt som en sidohistoria.

Det räcker förstås inte att Stella flyttar för att hon ska kunna bli kvitt Samuel. Sådana män ger sig inte så enkelt och detta är en exceptionellt osmaklig typ.

En lagom spännande thriller, tycker jag. Välskriven och inte utan humor i mörkret. En större händelse i handlingen känns extremt osannolik, men jag köper det ändå. Lilly är en utmärkt karaktär som man inte riktigt vet var man har. Kul också att handlingen är förlagd till en tid innan den väldigt avancerade tekniken vi alla bär omkring på idag fanns tillgänglig.

Boken kan man köpa t.ex här.

I en mörk, mörk skog av Ruth Ware

När jag googlade lite recensioner om Bröllopsfesten fladdrade I en mörk mörk skog förbi någonstans. Jag tyckte att Kvinnan i hytt 10 var okej, men inte så mycket mer, men var ändå lite sugen på spänning och ”låsta rum”, så varför inte. Jag borde kanske ha tänkt ett steg längre och plockat upp något som jag egentligen var mer sugen på, men det blev denna till slut ändå.

Nora förstår verkligen inte varför hon blivit bjuden till sin gamla skolkamrat Clares möhippa och försöker undvika brudtärnans mail så länge det bara går. Till slut måste hon svara, och bestämmer sig tillsammans med sin bästa vän att de ska tacka ja och åka tillsammans till det märkliga glashuset i Northumberland där möhippehelgen ska hållas. Det finns förstås ingen mobiltäckning, och husets glasväggar skapar en känsla av att man befinner sig på en scen när man är där inne.

Spänningar uppstår ganska snabbt i det lilla gänget på plats och det blir inte direkt tydligare för Nora varför hon är bjuden överhuvudtaget, och särskilt varför hon är bjuden till möhippan men inte till bröllopet. Men så kryper det fram vem det är som Clare ska gifta sig med – det är Noras pojkvän från tonåren, en relation som vi förstår avslutades på ett dåligt sätt men vi vet inte vad som faktiskt hände.

Från märklig stämning och mycket sprit vänds handlingen hastigt och inte speciellt lustigt till brutalitet och våld när en objuden (?) gäst tar sig in i huset. Nora hamnar på sjukhus och har inget minne av vad som hänt från det att hon lämnade huset till att hon hamnade, skadad, i sjukhussängen.

Sakta men säkert kryper sanningen fram och det blir förvisso rafflande, men det är så långsökt alltsammans att jag bara skakar på huvudet till slut. Även om det inte direkt går att förutse slutet hela vägen är det lätt att lista ut vem som ligger bakom, och jag tycker inte att storyn riktigt hänger ihop. Karaktärerna är platta och ganska ointressanta, och även om jag inte har tolkningsföreträde så tycker jag att de starka känslorna kring ungdomsrelationen är orealistiskt löjliga.