Etikett: Lind & Co

Mitt namn, ditt blod av Lina Arvidsson

För tio år sedan drabbades Sonjas pappa av en plötslig psykos på sin arbetsplats, som även var Sonjas högstadieskola. Sedan dess har han knappt lämnat lägenheten. Sonja och hennes mamma har trippat på tå sedan dess. Pappan har bättre och sämre dagar, men han är konstant överbeskyddande och paranoid vad gäller Sonja.

Mot sina föräldrars önskan börjar hon plugga matte på Bollnäs folkhögskola, en kort bit hemifrån. Kunde hon inte ha fortsatt jobba som personlig assistent hos grannen? När hon sedan beslutar sig för att flytta in på folkhögskolans internat rasar allt samman och strax därefter sker en gräslig olycka.

Det som händer, och vännerna Sonja fått på folkhögskolan, för henne till den lilla byn Bruksvallarna i Härjedalen. Hennes föräldrar bodde där när hon föddes men flyttade hastigt till Bollnäs och har därefter aldrig varit i kontakt med någon från Bruksvallarna. Eller? Det kom ett vykort därifrån för ett tag sedan som Sonjas mamma sa var ett felskick, och föräldrarna avslutade hastigt och lustigt sitt fasta telefonabonnemang efter ett antal ”felringningar”.

Väl i Bruksvallarna gör Sonja en hel rad upptäckter om sina föräldrar som hon aldrig kunnat tänka sig. När de var unga var de aktiva, glada, musikälskade, sociala personer – helt annorlunda mot hur de varit under hela Sonjas uppväxt, även innan psykosen. Hon minns inte att hon någonsin hört musik spelas hemma, men får reda på att både hennes mamma och pappa sjöng och spelade instrument förr.

Ju fler personer Sonja träffar, desto mer får hon reda på. För sanningen finns där, hur noga hennes föräldrar än försökt att dölja den.

Boken säljs som en psykologisk spänningsroman, men till stor del handlar det egentligen mest om familj och relationer. Det blir spännande mot slutet, även om jag tyckte att det blev förutsägbart lite för tidigt. Lättläst och med bra driv, men jag orkar inte med fler ben som ligger i onaturlig vinkel nu. (Det är inte kritik mot just denna författare, även om det förekommer här, mer en reflektion över att vi läsare snart måste få ett bättre uttryck.)

Boken kan man köpa här.

Trogen intill döden (Nathalie Svensson, #4) av Jonas Moström

Jag läste tre böcker av Jonas Moström under 2017 ser jag. (Himlen är alltid högre, Dominodöden och Midnattsflickor.) Sedan blev det visst en… paus, ja. På ganska många år. Nu fick jag visst feeling och plockade upp bok nummer fyra i serien!

En berömd fotbollsspelare hittas död i sin sommarstuga i Ystad. Det verkar ha varit en naturlig död, men man kan inte förklara varför han har en blå ros liggande på bröstet. Inom en vecka hittas ytterligare två personer döda med en likadan ros på bröstet, men på helt andra ställen i landet – en pilot i Kiruna och en dansare i Göteborg. Man misstänker förstås en seriemördare och GMP-gruppen kallas in. Nathalie Svensson avbryter sin semester och tar sin plats i gruppen som psykiater. Johan Axberg har fullt upp hemma och vill egentligen inte vara med, men ett telefonsamtal får även honom att sluta upp.

Jag ser att jag i en gammal text klagade på alla beskrivningar av kvinnors utseende i böckerna. Det pratas hela tiden om Nathalies höga klackar och hur vacker hon är och det har ingen betydelse för berättelsen. Just den biten hade jag glömt, men blir definitivt påmind här. Jag vet att författaren är en man, men vissa saker hade man kanske kunnat fråga en kvinna om. Såsom hur man gör med parfym. Även omslaget är väldigt onödigt sexualiserat upptäcker jag nu.

Ännu en sak jag blir tokig på är hur uselt korrekturläst boken är. Turning Torso har till exempel utsikt över Öregrund, enligt denna bok. Man har dessutom hittat på en helt egen spårvagnshållplats i Göteborg, vilket är helt onödigt eftersom det ligger fyra stycken tillräckligt nära för att ha funkat i texten. Det går inga spårvagnar på Såggatan. Från ena hållet kan man gå från Ekedal eller Majvallen. Från andra hållet har man både Kaptensgatan och Chapmans torg. Det stannar inte där, men jag ska inte fortsätta.

Annars är det en ganska intressant deckarhistoria om ett ämne som är mycket aktuellt just nu. Det är inte alls omöjligt att jag plockar upp en bok till, men det får framtiden utvisa.

Boken kan man köpa här.

Hej! Mitt namn var Elton Persson av Martin Svensson

Martin Svensson är kanske numera mest känd som författare och spökskrivare men för många i min generation (mig) är det fortfarande (Du är så) Yeah Yeah Wow Wow och möjligtvis Fiskar som viskar som börjar spela i huvudet när namnet nämns eller man (jag) får syn på en bild på honom.

Att han var gift med Dilba Demirbag (I’m sorry) minns man kanske också. Och nog finns det ett vagt minne om en viss kontrovers kring en autofiktiv bok han skrev?

Hej! Mitt namn är Elton Persson berättar historien om en vanlig kille från en småstad som plötsligt blir popstjärna och flickidol. Han bor i en tjusig lägenhet tillsammans med den äldre hustrun Någon och boken berättar om livet innan de träffades, slutet på äktenskapet och livet efter. Elton är medveten om att relationen lider mot sitt slut, han dricker sprit och knaprar Sobril och ställer till det för sig – men vill av någon anledning ändå vara sin fru till lags.

Jag gillar hur Martin Svensson skriver. Det finns en skärpa och en cynism och mörk humor kring kändisliv och glamour som tilltalar mig. Jag upptäckte att jag läste en annan bok av honom för många år sedan, nämligen Din heder, som jag inte tyckte var speciellt välskriven men med ett viktigt budskap. Han var även med och skrev Monster tillsammans med Joakim Lundell och Leif Eriksson. Även den hade absolut något att säga.

Däremot känns det ju rätt tråkigt att skriva böcker för att hänga ut folk som hemska människor. Nu är detta många år sedan och jag tror nog ändå att kulturen kring detta har förändrats – men det är ju inte så himla snyggt.

Boken kan man köpa som ljudbok till ett förmånligt pris. Vill man läsa den i text finns den åtminstone på Göteborgs bibliotek.

Girls burn brighter av Shobha Rao

I juli var det dags att resa till Indien med Kaffe & Kultur. Jag hade lite svårt att komma på något jag verkligen ville läsa – jag orkade inte riktigt med Shantaram eller Satansverserna om man säger så. Men Goodreads levererar ju ofta när man är ute efter samtida litteratur och så även nu. Girls burn brighter fanns till och med översatt, och dessutom tillgänglig på Storytel.

Den beskrevs i korthet som en roman om kvinnlig vänskap, vilket ju låter mysigt. Och visst handlar det om kvinnlig vänskap, men det är allt annat än mysigt. Brutalt och hemskt som bara den, men fantastiskt bra.

Poornima och Savitha träffas när Poornimas pappa anställer Savitha för att arbeta i hans sariväveri. Savitha är ännu fattigare än Poornima, men hon kan se det vackra i livet. Ett fint tyg, yoghurtris, bananer… och vänskap. Poornima, som förlorade sin mor i ung ålder, fasar för att bli bortgift, vilket hennes pappa gör sitt bästa för att lösa – men med Savitha som vän vågar hon se bortom horisonten och hoppas på ett bättre liv.

Men när Savitha utsätts för en grym attack drivs hon ifrån byn. Poornima blir bortgift men hamnar hos en familj där hon behandlas illa – och till sist beslutar hon sig för att söka reda på Savitha.

Från indiska landsbygden till Seattle är vägen lång, brutal och fruktansvärt hemsk för de båda. Men det finns ett hopp inom båda flickor – ja, för de är inte mer än flickor. Berättarrösten skiftar mellan de två och det blir otroligt spännande ibland, när de befinner sig så nära varandra att det bränns men tillfälligheter gör att de inte hittar varann. Och det dröjer innan vi kanske får reda på hur det går.

Trafficking, misshandel, sexuellt våld och mer än så. Hemskt, som sagt, men alldeles otroligt fängslande och välskrivet.

På svenska heter boken Den starkaste lågan och kan köpas här. På engelska kan man köpa den här.

Blåmärken av Lina Arvidsson

Det är sent nittiotal när vi träffar Stella. Hon jobbar på ett äldreboende och trivs bra, men har ett helvete hemma med sin misshandlande och kontrollerande sambo, Samuel. Till slut händer något som får Stella att inse att hon måste komma därifrån, och lägligt nog får hon reda på att en gammal vårdtagare har testamenterat sin jättevåning på Söder till henne.

Lägenheten bär på hemligheter, vilket även grannkvinnan Lilly verkar göra. Stella försöker ta reda på vad Maj, lägenhetens tidigare ägare, pysslade med i lägenheten under sin livstid. Lilly låtsas inte veta något, men Stella förstår snart att hon i allra högsta grad var inblandad i verksamheten. Mer och mer kommer fram i ljuset via foton och brev och det är riktigt intressant – faktiskt min favoritdel av boken, även om det kanske mest är tänkt som en sidohistoria.

Det räcker förstås inte att Stella flyttar för att hon ska kunna bli kvitt Samuel. Sådana män ger sig inte så enkelt och detta är en exceptionellt osmaklig typ.

En lagom spännande thriller, tycker jag. Välskriven och inte utan humor i mörkret. En större händelse i handlingen känns extremt osannolik, men jag köper det ändå. Lilly är en utmärkt karaktär som man inte riktigt vet var man har. Kul också att handlingen är förlagd till en tid innan den väldigt avancerade tekniken vi alla bär omkring på idag fanns tillgänglig.

Boken kan man köpa t.ex här.

I en mörk, mörk skog av Ruth Ware

När jag googlade lite recensioner om Bröllopsfesten fladdrade I en mörk mörk skog förbi någonstans. Jag tyckte att Kvinnan i hytt 10 var okej, men inte så mycket mer, men var ändå lite sugen på spänning och ”låsta rum”, så varför inte. Jag borde kanske ha tänkt ett steg längre och plockat upp något som jag egentligen var mer sugen på, men det blev denna till slut ändå.

Nora förstår verkligen inte varför hon blivit bjuden till sin gamla skolkamrat Clares möhippa och försöker undvika brudtärnans mail så länge det bara går. Till slut måste hon svara, och bestämmer sig tillsammans med sin bästa vän att de ska tacka ja och åka tillsammans till det märkliga glashuset i Northumberland där möhippehelgen ska hållas. Det finns förstås ingen mobiltäckning, och husets glasväggar skapar en känsla av att man befinner sig på en scen när man är där inne.

Spänningar uppstår ganska snabbt i det lilla gänget på plats och det blir inte direkt tydligare för Nora varför hon är bjuden överhuvudtaget, och särskilt varför hon är bjuden till möhippan men inte till bröllopet. Men så kryper det fram vem det är som Clare ska gifta sig med – det är Noras pojkvän från tonåren, en relation som vi förstår avslutades på ett dåligt sätt men vi vet inte vad som faktiskt hände.

Från märklig stämning och mycket sprit vänds handlingen hastigt och inte speciellt lustigt till brutalitet och våld när en objuden (?) gäst tar sig in i huset. Nora hamnar på sjukhus och har inget minne av vad som hänt från det att hon lämnade huset till att hon hamnade, skadad, i sjukhussängen.

Sakta men säkert kryper sanningen fram och det blir förvisso rafflande, men det är så långsökt alltsammans att jag bara skakar på huvudet till slut. Även om det inte direkt går att förutse slutet hela vägen är det lätt att lista ut vem som ligger bakom, och jag tycker inte att storyn riktigt hänger ihop. Karaktärerna är platta och ganska ointressanta, och även om jag inte har tolkningsföreträde så tycker jag att de starka känslorna kring ungdomsrelationen är orealistiskt löjliga.