Adults av Emma Jane Unsworth

Jag läste Animals av Emma Jane Unsworth för några år sedan (det känns inte som om det var så länge sedan som det tydligen var!) och gillade dess uppfriskande take på kvinnor som beter sig som (traditionella) män. Det var roligt att få besöka ett Manchester som jag kunde känna igen mig lite grann i också, även om jag aldrig frekventerade riktigt så depraverade platser som Tyler och Laura… 😉

I Adults är vi istället i London, hemma hos Jenny McLaine. Hon är vuxen. Hon är trettiofem år gammal, äger sitt eget hus, jobbar på en kreddig tidning och har coola kompisar. Men det skaver, det där vuxenskapet. För hur vuxen hon än verkar vara på ytan lirar det inte riktigt med hur livet egentligen är.

Livet, där hon inte kan komma över sitt ex, där hon praktiskt taget stalkar framgångsrika och vackra kvinnor på Instagram, där karriären falnar, där bästa kompisen Kelly är frånvarande och hyresgästerna odrägliga. Och till råga på allt dyker hennes mamma upp för att få ordning på det hela – den sista personen som är lämpad för den uppgiften…

Det har väl aldrig varit lätt att bli vuxen och jag kan identifiera mig med Jenny då just den här åldern, mellan 35 och 40, är ganska speciell. Somliga runtomkring en har allt ordnat med 2,4 barn och sommarstuga, somliga tar det piano och andra har ångest för att de inte befinner sig i någon av kategorierna. Och samhället idag, med sociala medier och orimliga förväntningar, gör det inte enklare.

Tänkvärt, sorgligt och stundtals extremt roligt. Jag vill dela med mig av en bit dialog som faktiskt fick mig att gapskratta – delvis för att jag rätt nyss hade läst Station Eleven där Shakespeare har en viss betydelse…

“Ach. Do you want a cup of hot chocolate?”

“Maybe later. Nicolette is coming over. She’s swinging by the Scottish restaurant if you want anything.”

“What is the Scottish restaurant?”

I look at her.

“Do you mean McDonald’s?”

“DO NOT SAY ITS NAME!”

Adults av Emma Jane Unsworth, The Borough Press: 2020

Adults finns på Storytel som engelsk ljudbok för den som är sugen på det. Jag tror att den gör sig bra i det formatet, men läste själv som e-bok.

Station Eleven av Emily St. John Mandel

Jag blir alltid lite stressad när det ska läsas framtidsskildringar eller overkligheter eller science fiction i diverse utmaningar och bingon – för det lirar sällan riktigt med min smak. Men, som jag skrivit många gånger så försöker jag faktiskt vidga mina vyer och ha ett öppet sinne även för de genrer som inte är ”mina”, såsom dessa. Och Station Eleven har jag blivit tipsad om otaliga gånger, så detta blev även en chans att beta av en titel från min TBR-lista.

Nu kan man diskutera om det var riktigt rätt tillfälle att läsa Station Eleven mitt under brinnande pandemi, det kan man. Och är du väldigt orolig eller stressad kring Corona/Covid-19 så tycker jag att du kan vänta med just denna, för det är en dystopi om vad som hände före, under och efter utbrottet av en våldsamt smittsam och dödlig influensa som kommer från Asien och sprider sig extremt snabbt över hela världen. Covid-19 framstår som en bagatell i jämförelse, men ändå.

En berömd Hollywoodskådespelare segnar ner och dör under en föreställning av King Lear. Några timmar senare bryter influensan ut, och civilisationen börjar ganska hastigt falla. Vi följer med skådespelaren tillbaka i tiden, under de tidiga åren av hans karriär, men hamnar även flera år fram i tiden, där en grupp överlevare format The Traveling Symphony, ett resande teatersällskap som reser runt och spelar Shakespeare på de få platser som fortfarande är bebodda. Berättelsen kommer genom och kring fem personer som på ett märkligt sätt knyts samman – skådespelaren, mannen som försökte rädda hans liv på teater, hans första fru, hans bäste vän och en ung skådespelerska i The Traveling Symphony.

Faran lurar förstås, i form av en självutnämnd profet, och det blir riktigt spännande.

Berättelsen är på samma gång drömsk och eterisk som ganska naturalistisk. Vemodigt och utmanande för tanken – för vad skulle egentligen hända om civilisationen som vi känner den skulle falla? Massor av saker som dyker upp här är sådant som jag nog aldrig reflekterat över förut. Riktigt skrämmande.

Detta är absolut en av de bästa böcker jag har läst i år – kanske blev jag så förtrollad av den delvis för att jag inte trodde att det skulle vara något för mig. Jag kunde liksom inte sluta läsa, jag var tvungen att få veta mer om vad som hänt förut och vad som komma skulle. Jag uppskattade att språket var lättillgängligt (ibland blir dystopier och post-apokalypser väldigt besvärliga) och att det fanns en touch av humor och ljus genom berättelsen. Riktigt intressant och otroligt välkomponerat.

Hur man blir slängd överbord av Emmy Abrahamson

Sedan Emmy Abrahamson började skriva för vuxna har hennes titlar följt samma mönster – det var Hur man blir kär i en man som bor i en buske, följt av Hur man gör succé på dårhus och nu är det dags för Hur man blir slängd överbord. I likhet med t.ex Goldie Hawns ”tjejen som…”-filmer och Mel Brooks ”det våras för…”-filmer så har böckerna ingenting med varandra att göra. Det blir ju lite konstigt kan jag tycka, men jag förstår tanken.

Jacqueline Coco Marilyn Åberg, född Jönsson, vill få en paus från sin stökiga småbarnsfamilj och skulle gärna vilja passa på att hitta en gubbvän åt sin mamma också. En medelhavskryssning borde ju rimligtvis lösa alla problem – lyx och glamour, drinkar och solsken – vad skulle kunna gå fel?

Ganska mycket, visar det sig förstås. Men trots att detta är allt annat än en harmonisk reseskildring (!) blir jag otroligt sugen på att åka på kryssning. Så svältfödd är jag tydligen, bara för att jag inte får resa någonstans i år, att till och med denna smått kaotiska berättelse får det att suga i resenerven.

Och visst är det underhållande och humoristiskt, med en distinkt touch av svärta. Somliga bitar är fruktansvärt sorgliga och det förmedlar Abrahamson bra. Andra bitar känns lite väl farsartade och tokroliga – men i balans funkar detta hyfsat som en lättläst, kort sommarroman.

Big summer av Jennifer Weiner

Jag har varit väldigt förtjust i Jennifer Weiners böcker sedan jag hittade In her shoes och Good in bed i en second hand-butik i Golders Green i London där jag jobbade ett tag. Härliga berättelser i fina miljöer och alltid med ett kroppspositivt anslag. Så även här, där huvudpersonen Daphne Berg är plus size-influencer, hemmahörande i New York men en stor del av handlingen utspelar sig på Cape Cod. Ja, det suger i resetarmen…!

När hennes före detta bästa väninna Drue – de har inte pratat med varandra på sex år – plötsligt hör av sig och ber Daphne vara hennes hederstärna blir Daphne osäker. Det är riskfyllt att släppa in Drue på livet igen, men samtidigt vore det inte helt fel att gå på årets societetsbröllop som del av brudföljet, och att få tillbringa en långhelg på Cape Cod. Så Daphne tackar ja – för hon är faktiskt inte längre den osäkra, självutplånande sidekicken som hon var i high school. Men kan hon stå emot Drues charm och manipulation?

Weiner lyckas förmedla en otroligt fin och ömsint berättelse om vänskap, familj och om de saker som är viktiga på riktigt – men här finns även ett spänningselement som funkar riktigt bra och som jag absolut inte förväntade mig. Det ger en skärpa till boken, som annars hade riskerat att fastna i chicklit/feelgood-facket. (Nu tycker jag inte att chicklit eller feelgood, det förra i synnerhet, är något dåligt – men orden har ju en viss innebörd för oss.) Weiners humor är härlig och jag njuter alltid i hennes sällskap. Upptäckte att jag har missat flera av hennes böcker på senare år – det får jag göra något åt, för jag tycker att hon är fantastiskt bra.