Almost American girl av Robin Ha

Ha Chuna föddes i Seoul tidigt 80-tal. Hon växte upp med sin mamma, som försörjde dem genom sitt arbete som frisör, och Chuna fick tillbringa en stor del av fritiden i salongen. Folk tittade snett på dem då Chunas pappa stack när hon var bebis – en ensamstående mamma kan inte vara någon att räkna med.

När Chuna är i 14-årsåldern (skulle jag tro) reser hon och hennes mamma till Huntsville, Alabama, på ”sommarsemester”. Det visar sig att mamman hittat en koreansk-amerikansk man som hon nu bestämt sig för att gifta sig med – de ska alltså stanna i USA.

Chuna blir nu Robin (fast hon inte ens kan uttala sitt nya namn), och har svårt att anpassa sig till det nya livet, vilket man verkligen kan förstå. Hon sätts i vanlig skola där hon inte kan göra sig förstådd eller förstå, hennes nya styvsyskon och styvkusiner är hemska mot henne och hon är fruktansvärt arg på sin mamma.

En dag vänder det – när mamman efter att de inte talat med varann på en vecka tar med Chuna till en seriebutik där de håller kurser för unga som vill bli tecknare. Chuna har alltid varit intresserad av serier, såväl manga som koreanska varianten manhwa, och nu får hon äntligen en chans att hitta likasinnade.

Almost American Girl är en grafisk memoar, om att bli uppryckt med rötterna och planterad på en helt ny plats där man inte alls verkar kunna växa och frodas – förrän rätt miljö och näring tillförs. För det blir bra, hur omöjligt det än verkar i början.

En otroligt fin, varm och rörande grafisk roman. Och vackert tecknad, förstås! Robin Ha har även gjort koreanska kokböcker i tecknad serie-form vilket låter väldigt kul!

Boken kan man köpa här. Detta inlägg publicerades från början på Kaffe & Kultur.

Återvinningscentralen av Ulrika Linder

Återvinningsstationen på bilden har ingenting med Återvinningscentralen i Ulrika Linders bok att göra, men visst finns det likheter. Det är tydligen något med återvinningsplatser som gör att folk plötsligt blir ohyggligt lata och inte kan slänga saker på rätt plats. Jag tycker att det är så himla konstigt – om man nu orkar ta sig dit kan man väl lika gärna skärpa sig och sortera det sista också?

Det är sådana frågor som Ulrika Linder ställt sig själv under alla år arbetandes på återvinningscentralen, så vitt jag kan förstå. Här finns underbart roliga observationer – både i Linders härliga teckningar men även i form av foton. Ja, det är inte utan att man undrar vad folk håller på med…

Sedan finns det förstås väldigt universella saker med arbetsplatser – återvinningscentraler eller något helt annat. Galago beskriver boken såsom följer: ”Med en stor dos humor, uttrycksfulla teckningar och absurda foton ger Ulrika Linder ett unikt vittnesmål från Prylsveriges kyrkogård.” – och det är en utmärkt beskrivning. Fascinerande, underhållande och stundvis lite läskigt.

Boken finns att köpa här.