Vivek Ojis död av Akwaeke Emezi

Nej men vilken roman detta är.

Berättelsen tar sin början i en stad i sydöstra Nigeria, där Vivek Ojis mamma hittar hans döda kropp insvept i ett färgglatt tygstycke utanför sin dörr. Sedan börjar det hela från början.

Tidsperspektiv och berättarröst skiftar, men vi får en ganska tydlig bild av Vivek Ojis liv. Hur han växte upp med en frånvarande pappa och förstående men överbeskyddande indisk mamma, i ett community som kallar sig Nigerfruarna – kvinnor som inte är från Nigeria men som gift sig med män därifrån. Vivek är inte som de andra, och hans beteende avfärdas som någon form av sjukdom. Han är en vänlig och öppensinnad pojke, i ett 90-talets Nigeria som slits sönder av våld och korruption. Vivek och de andra Nigerfruarnas barn står varandra nära, deras vänskap beskrivs både charmigt och innerligt. Allra närmast står han sin kusin Osita, som också är den som får berätta en stor del av historien.

Kriserna kommer till Vivek en efter en och man börjar tro att han är besatt av en demon – hans moster tar honom med till sin kyrka där en pastor bokstavligen försöker slå demonerna ur honom. Att han väljer att skaffa långt hår är bara ännu ett tecken på hur sjuk han är.

I tonåren börjar Viveks identitet komma fram mer och mer – det blir tydligt vad det är som bubblar under ytan och som till slut leder till hans tragiska, alltför tidiga död.

Även här, liksom i de flesta nigerianska romaner, spelar patriarkatet, kyrkan och normer huvudroller. Nog märks det att det på många håll blir bättre, och man måste ju hysa ett hopp om ett bättre och öppnare Nigeria i framtiden.

Prosan i boken är magisk. Lättläst och flytande utan att vara det minsta simpelt. Så vackert, så smärtsamt, så sorgligt. Bländande!

Akwaeke Emezi är uppvuxen i Nigeria med en igbo-far och en lankesisk mor som emigrerat till Malaysia och vidare till Nigeria. Maja i boken har också en malaysisk mamma. Hen är utbildad i USA och är ickebinär transkvinna. Vivek Ojis död nominerades för Best Fiction i Goodreads Choice Awards 2020, och Women’s Prize for Fiction 2021 – Emezi är den första transkvinnan som nominerats. 

Boken kan man köpa här.

Magiska godiskulor av Baek Heena

Baek Heena tilldelades ALMA-priset 2020 och jag har läst och blivit mycket förälskad i hennes bok Magiska godiskulor.

Det är en bilderbok som handlar om Dongdong, en liten kille som är rätt ensam. Han går och köper sig en påse godiskulor, och de visar sig vara magiska! När han äter dem kan han höra soffan prata, han hör vad pappan egentligen menar mellan allt tjat – att han älskar Dongdong – och mormodern, som berättar att hon har det bra som det är. Till sist ger kulorna Dongdong modet att ta steget för att fråga en kompis om de ska leka.

Det är inte bara en söt berättelse, bilderna är helt ljuvliga. Jag läste den två gånger på raken och ser fram emot att läsa fler. Och att köpa dem till vår lilla dotter när hon blir lite större och slutar äta upp böcker och riva sönder dem.

Den inbundna boken är tyvärr slut hos förlaget, men man kan köpa e-boken här – eller läsa den i en app nära sig.

Sympatisören av Viet Thanh Nguyen

Sympatisören var månadens bok för januari i en av mina bokcirklar – och ett spännande val, för det är antagligen inte en bok jag hade plockat upp om det inte vore för cirkeln. Det finns många bra saker med att bokcirkla, och detta är definitivt en av dem.

Romanen tar sin början 1975, när Saigon håller på att falla och man tror att Vietnamkriget äntligen är över. Berättaren är en nordvietnamesisk spion, som tagit sig in i sydvietnamesiska armén och lyckas fly till USA. Därifrån rapporterar han hem till den segrande sidan genom brev i osynligt bläck, om hur sydsidan vill återuppta kriget. Generalen som han arbetar för i Los Angeles vid sidan av sitt arbete på universitetet misstänker att de har en spion ibland sig, så berättaren jagar spioner samtidigt som han själv är en.

Dualiteten är ett starkt tema i romanen. Berättaren är till hälften asiat, till hälften amerikan. Till hälften spion, till hälften spionjägare. Till hälften akademiker, till hälften spion. Från att ha varit akademiker blir han plötsligt expertrådgivare till en Hollywoodfilm om Vietnamkriget (som spelas in på Filippinerna) – just den biten känns nästan lite Forrest Gump, men det är underhållande. Har ni någonsin tänkt på att personer med olika språk skriker på olika sätt, till exempel? ,

Romanen är lite lång. Det hör inte till ovanligheterna att jag tycker det – men det blev faktiskt lite segt på sina ställen, och det kändes lite som om samma sak händer flera gånger om. Vissa scener är otroligt roliga (läs: bläckfisken) och somliga, särskilt mot slutet, groteska. Det är inte svårt att förstå varför Sympatisören vunnit Pulitzerpriset, för det är en sjujäkla resa med massor av humor och satir såväl som fina porträtt av personer i en krigszon som inte själva får komma till tals eftersom historien alltid berättas av vinnarna.

Boken finns att köpa här.