De kapabla av Klas Ekman

Jag såg hur De kapabla hyllades av diverse personer vars omdöme brukar överensstämma med mitt på Twitter och var just då sugen på en riktigt bra thriller – sagt och gjort. Tyvärr fick jag inte alls det jag önskade mig, vilket troligtvis beror på mig själv. Den lirade verkligen inte med mig – tyvärr.

En bladvändare är det dock – även om jag tyckte att varenda karaktär var gräslig (utom hunden och en tonårstjej) och att alla val de gjorde var idiotiska så var jag tvungen att få reda på vart sjutton detta skulle leda. In i kaoset, kan jag säga utan att vara alltför avslöjande. Det påminde mig lite om slutet i Hypnotisören av Lars Kepler, där jag till slut inte visste om jag skulle skratta eller gråta, det var en sådan total röra.

Nåväl. Johan och Anna har ett vänsterprassel på gång och möts på ett hotell för att… vänslas. På väg därifrån kör de ihjäl en man och frågar sig om de borde ringa polisen eller gömma kroppen i skogen. Eftersom jag nämnde idiotiska val i förra stycket kan ni ju gissa vad de väljer. Och så är spiralen igång.

Det är intressant att utforska vad människan är kapabel till i en pressad situation, det är det. Och Ekman skriver bra, det säger jag inget om. Jag tycker bara att det blir alldeles för mycket av allt, och det håller inte – för mig – i längden.

Kalla, vita vinternätter (Cilla Storm, #3) av Christoffer Holst

Christoffer Holsts serie om Cilla Storm är verkligen trevlig läsning, i den utsträckning man kan säga att berättelser om mord är trevliga. Just morden är förstås varken mysiga eller trevliga, men allt runt omkring är det. Mysigt utan att vara perfekt, kanske man kan säga.

Cillas vänner Zacke och Jonathan har köpt en stuga i Idre fjäll, och bjuder med henne dit, för att få lite julstämning och gemyt. Stockholm slaskar och Cilla borde egentligen stanna hemma och jobba, men hon har drabbats av skrivkramp och miljöombyte kanske är precis vad hon behöver. Kompisen Rosie hänger på och saken är biff.

Redan första dagen kommer mordet – en ung man hittas död på skidanläggningen. Cilla och Rosie börjar rota i fallet, som leder dem till ett ökänt hus på orten där en välbärgad familj bor. Och det blir ganska spännande på sina ställen!

Jag gillar ändå mest att läsa om vännerna, deras relationer sinsemellan och deras rappa och roliga dialog. Holst har ett väldigt driv och flyt i språket, det känns äkta och blir väldigt lättläst utan att på något vis vara banalt. Dessutom har han humor! Min absoluta favorit av honom är Mitt hjärta går på, men Cilla Storm-serien ligger mig också varmt om hjärtat. Bra!

Flickebarn nr. 291 av Ninni Schulman

Jag tyckte väldigt mycket om Ninni Schulmans blogg när den fortfarande fanns, och känner till en del av det som tas upp i boken sedan innan. Detta är inget hinder – tvärtom. Ibland, när man har följt någon i sociala medier eller bloggvärlden lite känns det nästan som om man känner dem, och det gör bara att denna boken talar ännu mer till mig än den kanske hade gjort annars.

Och åh, vad den talar och vad den får mig att känna! Det är inte speciellt ofta som jag varken skrattar eller gråter åt böcker, men tårarna sprutade när jag läste de sista sidorna i Schulmans bok. Fantastiskt bra och så känslosamt. Hela boken är otroligt känslosam, hudlös och naken, det är riktigt imponerande.

Det hela tar sin början i en inte alltför distant dåtid, då Ninni Schulman befinner sig på botten efter en skilsmässa. Tack och lov får hon professionell hjälp, bland annat psykologstöd, och det är i samband med dessa samtal som hon beslutar sig för att det är dags att ta tag i barndomstrauman och beställer fram sina journaler från barndomens långdragna vård med sjukhusvistelser på grund av hennes medfödda ryggskada. Flickebarn nr 291 står det i journalerna, och ju mer hon läser desto mer kastas hon tillbaka till utanförskapet och ensamheten hon upplevde genom barndomen, trots en fin familj omkring sig.

Om detta berättar boken, men också om nutiden och om Schulmans problem med att acceptera kärlek och att hon kan bli älskad för den hon är, liksom kontrollbehovet – ingen får lämna hennes hem utan att säga hejdå, och hon måste veta att hon är älskad. Det finns även underbara beskrivningar av hennes fina föräldrar, som är det som gör att jag fullständigt kollapsar i gråt i slutet. Så varmt och fullt av kärlek. Hudlöst, ärligt, vackert och modigt skrivet skrev jag på Goodreads när jag lagt ner boken, och det är en beskrivning jag står fast vid.

Dalenglitter: en roman om hårt arbete av Wanda Bendjelloul

Stoppa pressarna! Den moderna svenska arbetarromanen är här. Otrolig debut av Wanda Bendjelloul, jag blev helt såld.

Den unga kvinnan som är vår berättare jobbar på hamburgerrestaurang i City för att spara ihop till sitt körkort, men bor i Enskededalen med sin polska mamma, som gillar att gå på visningar av tjusiga lägenheter hon aldrig skulle ha råd med. På restaurangen får hon brännmärken av fritösen som gör att folk tror att hon skadar sig själv, hon lär sig hur man känner exakt rätt mängd isbergssallad i handen och när hon väl får börja jobba i kassan lär hon sig hur man smyger undan en sedel eller två.

I Dalen är det till synes bara järnvägsspåret som skiljer förorten från de fina villaområdena i Gamla Enskede, men de faktiska skillnaderna mellan de rika tjejerna med sina Gucciväskor och Dalentjejerna med sina polyesterklänningar från H&M-rean är avgrundsdjupa. Men Dalenglittret är streetsmarta, de ger sig ut i natten med höga förväntningar men det blir aldrig riktigt så glammigt som de hoppas.

Så kommer döden till familjen. Den unga kvinnans kusin dör i en arbetsplatsolycka i Polen, och det blir vår berättares uppgift att resa dit för att gå på begravningen och representera familjen. Det är underbart att få möta den polska mormodern, men här är klasskillnaderna och skillnaderna mellan könen något helt annat än hemma i Stockholm, vilket vi får erfara på ett smärtsamt vis.

Det är väldigt rappt och ofta roligt skrivet, men som Anna skriver så sätter man ofta skrattet i halsen. Rakt, nyanserat och skarpt som bara den.

Ju mer jag ser dig av Louise Boije af Gennäs

Det var dags att läsa en gammal favorit för vårt höstbokbingo. Vanligtvis väljer jag något lite nätt och lätt, men jag har varit sugen på att läsa om Louise Boije af Gennäs äldre böcker ett tag och det fick bli denna, som var en stor favorit för mig i tjugoårsåldern.

Det handlar om fyra kvinnor som börjar närma sig trettio. Lizzie, som är gift med Frank och väntar sitt första barn. Catta, som har en komplicerad relation till sin far och till sin gifte älskare Charlie. Gunvor, som flyttat från familjens gods till en egen lägenhet på Södermalm med ett alldeles eget himmelsblått rum men utan en hjärtevän. Och Stella, som driver egen second hand-butik och bor ihop med den mycket yngre och destruktive Benjamin.

De lärde känna varandra på Lundsberg, där de alla hamnade av olika anledningar och blev oväntade bästa vänner, bildade skolans första tjejband och rökte gömda Prince och skrattade och grät tillsammans. Nu har de delvis glidit isär, men träffas då och då och ett av dessa tillfällen är på Cattas födelsedag där de efter några glas champagne och en rejäl bastu beslutar sig för att det är dags att starta upp bandet igen. Men kommer det att fungera, när deras livssituationer är så olika jämfört med då?

Vid sidan av storyn om bandet finns allas separata liv. Lizzie vet inte längre vem hon är, när hon nu förväntas vara mamma och fru. Catta kämpar med det konstanta bekymret att ha en gift älskare, men hittar plötsligt Stefan som verkar vara den perfekta mannen för henne. Eller? Gunvor sliter på jobbet som ekonom, känner sig malplacerad överallt förutom när hon är hemma på landet med brorsan Claes. Och Stella, med sina ätstörningar och allmänt destruktiva livsstil, har även en alkoholiserad åldrande mamma att ta hand om, vare sig hon vill eller inte.

En annan viktig karaktär i boken är Stockholm. Jag är inte så väldigt bekant med huvudstaden även om jag förstås varit där ett tiotal gånger, kanske, och jag älskar beskrivningarna av miljöerna – det är så härligt. Musiken spelar också en stor roll, och citaten som valts ut för att inleda varje kapitel är mycket välfunna.

Överhuvudtaget är boken välfunnen och välformulerad. Den är lång, men jag upplever inte att den är babblig – även om inte allt känns lika fantastiskt som det var när jag läste den för första gången, för sisådär femton år sedan. Men mysigt är det, och varmt och fint om vänskap och om hur livet förändras men somligt består. Och om att göra svåra val och fatta beslut som man inte vill, för att det är det som måste ske.

Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson

Bibbs ska snart fylla 39, och har, trots sin brist på talang, varit ganska framgångsrik som influencer i ett antal år. Nu börjar hon bli bedagad. Pengarna rullar inte in så lätt som de gjort och utgifterna lägger sig på hög. Den enda fasta punkten är sambon Baby. Men inte ens han består, för han lämnar Bibbs och ställer ett ultimatum – om hon vill behålla lägenheten på Södermalm där de levt sitt gemensamma liv ska han ha 100 000 kronor. Bibbs har alltid påstått att hon har rejäla sparpengar, men det stämmer inte – hon har inte ett öre. Nu måste hon få fram pengarna inom en vecka och det blir ingen enkel uppgift.

Och det är kring pengarna hela romanen handlar, inser jag efter ett tag. Inte bara att summan behöver skrapas ihop, utan även runt omkring. Allt kostar, allt har ett pris, och Bibbs tidigare lögner kostar henne fler och värre lögner.

Jag hade svårt för Schunnessons debut, Tripprapporter. Det blev för mycket knark och kroppsvätskor och jag hade svårt att hitta humor eller sympati i den. Men här kommer Schunnessons otroliga talang för att formulera sig fram, det är mörkt, cyniskt, knivskarpt och stundtals fruktansvärt roligt. Somliga beskrivningar är så roliga och perceptiva att jag skrattade rakt ut, och det hör inte till vanligheterna när jag läser böcker. Det finns kroppsvätskor här också, men för mig blir det på något vis snyggare här – även om beskrivningen tidigt i boken av ett katastrofalt toalettbesök hemma hos någon annan är allt annat än prydlig.

Svart som natten – javisst. Men kan man se humorn och den vassa samhällskritiken i mörkret är detta en triumf.

Tio grisar nere (Marianne Jidhoff, #10) av Denise Rudberg

Marianne Jidhoff är tillbaka – denna gång i Corona-Sverige. Det är nog den första skönlitterära bok jag läst som faktiskt tar upp pandemin, och det görs på ett lagom sätt, tycker jag. Hennes gamla pappa har isolerat sig på en skärgårdsö med sin nya flickvän och teamet håller avstånd och sitter inte för många i ett rum. Det är ganska sympatiskt faktiskt, eftersom det hålls på en god nivå.

Något som inte är sympatiskt är brottet som är katalysator till bokens händelser – en dödsskjutning på en lugn krog på Östermalm, där ett gäng poliser just äter middag tillsammans. Utredningen hamnar på Mariannes, Torstens och deras övriga kollegors bord, men den sätter även fart på Mariannes minne. Minnet om en annan dödsskjutning på en krog på Stureplan 1993, där hennes nu avlidne man Hans var utredare och där en ung kvinna, Sacha, försvann från platsen och nu lever gömd i London – vi får följa henne också, men den historien är ganska ointressant.

Det är inga språkliga mästerverk man hittar i denna serien, men jag tycker att de är otroligt underhållande och lagom lättsmälta. Det kan vara väldigt skönt att plocka upp en deckare som inte kräver så mycket av mig som läsare – jag får reda på praktiskt taget allt, behöver inte tänka speciellt mycket själv, det är inte mycket mellan raderna och så blandas allt det jobbiga upp med vit tryffelnougat och andra godsaker. Och det är inte så dumt, det är det inte.

Ya Leila av Donia Saleh

Leila och Amila har alltid varit vänner. En sådan där vänskap där man vet hur många lyktstolpar man passerar på promenaden mellan varandras hem (108), känner varandras familjer som sin egen och är lite grann som en del av varandra.

Nu går de tredje året på gymnasiet och livet ska snart börja på riktigt. Det är bara några steg bort. I klassen finns medelklassfeministgänget Glitterfittorna, som ägnar sig åt understödda aktioner som mest verkar handla om att måla färgglada kvinnokön över stan, Ett slags förljuget systerskap, som Salehs roman punkterar. Men Leila är lockad av dem, delvis för att snygge veganen Leo hänger med dem, och hennes hälsosamma skepsis emot dem veknar.

Men vad händer när en vänskap som varit så solid utmanas av vita medelklassidéer? Hemma längtar föräldrarna hem till Kurdistan, i staden där romanen utspelar sig längtar Leila ut i skärgården, efter nautisk inredning och trygghet, som rektorn säger verkligen är den svenska sommaren. Leila jobbar och sliter istället på Anders kafé och får ibland små ljusglimtar av smak på det där livet. Dock blir det sällan som hon tänkt sig. Särskilt inte vad gäller Leo.

Min favoritdel av boken är beskrivningen av Leilas bror Amir, som har lätt autism. Det är ett otroligt ömsint porträtt, roligt men respektfullt.

En tonsäker, lågmäld roman som jag tyckte om att läsa. Jag inbillar mig hela tiden att den utspelar sig i Göteborg, även om den exakta orten aldrig nämns, och det känns trivsamt och äkta.

Sömnernas sömn (En väktares bekännelser, #3) av Elin Säfström

Bokbingon och andra utmaningar är nyttiga för mig, som är skeptisk till övernaturligt, fantasy och sci-fi, eftersom jag har väldigt svårt för att komma in i sådana berättelser. Jag har svårt att föreställa mig magiska världar och varelser – men ibland blir det rätt. Och det var ju ett bingo som fick mig att läsa Elin Säfströms En väktares bekännelser, eftersom urban fantasy ändå är lite lättare att ta sig an. Jag har inga problem med att föreställa mig Kungsträdgården eller Odenplan eller Gamla stan i Stockholm, och då blir det lite lättare att föreställa mig tomtar och troll där än om det hade varit en magisk skog eller en grodplanet, eller något sådant. Och jag älskade ju Tilda och hennes förehavanden, tyckte även mycket om uppföljaren Visheten vaknar som jag läste i somras, och nu fick jag äntligen tag på sista boken, Sömnernas sömn. (Eller ja. Egentligen vill jag ju inte att serien ska ta slut, men c’est la vie.)

Huvudstaden är alltså full av rådare – tomtar, troll, älvor och annat ty och väsen – men de flesta människor har ingen aning. Det är Tildas förtjänst, eftersom hennes jobb är dels att hålla människor och rådare isär, men även att ordna så att människorna inte kommer ihåg eventuella konstiga saker de sett eller varit med om. Det är ett tungt jobb att vara väktare, särskilt nu när mormor är försvunnen och alla verkar tro att hon är död, men hon har hunden Dumpe med sig. Han är fantastisk på att nosa rätt på allt fuffens som rådare ställer till med, men när nosningen är avklarad är han ganska hopplös.

Nu är det dags för tomteting i stan och det är fullt av berusade tomtar på gator och torg, som försöker tälta lite överallt och ställer till med bekymmer högt och lågt. När man hittar döda getter på Skansen är alla övertygade om att det är troll som ligger bakom. Tomtar och troll kommer inte överens och Tilda är beredd att tro på tomtarnas övertygelse om att det är just trollen som varit framme. Fler djur hittas döda och skadade och konflikterna blir större och värre. Hur kan detta ha gått till?

Denna sista bok i trilogin är mörkare än de tidigare, men fortfarande väldigt rolig. Det finns en torr humor som verkligen tilltalar mig, men jag tycker synd om Tilda också. Hon har bara elände åt alla möjliga håll – som om det inte är jobbigt nog att vara tonåring! Men det kändes som om hon fick landa i ett beslut och trilogin avslutades på en bra not. Jag är glad att jag fått stifta bekantskap med henne och alla kring henne genom Elin Säfströms böcker, och påminns nu om att jag har en annan Säfström, I väntan på Jacques, på min läslista. Det får bli nu under hösten!

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Här har vi ännu en debutant som jag genast noterade i Svensk bokhandels höstkatalog – jag köade på biblioteket men det skulle ta en evighet att få hem boken, så jag lyssnade på den. E-boken skulle dröja ända till mitten av december, och så länge kunde jag absolut inte vänta. Och det var tur det, för den är verkligen utmärkt som ljudbok då den inte är så lång, och inläsaren Siham Shurafa uttalar diverse namn, platsnamn och arabiska uttryck på ”rätt sätt”, vilket jag aldrig hade fått till i huvudet själv. Det gör hela upplevelsen än mer autentisk.

Vi får följa Nora, en kvinna från Mogadishu, från barndom till vuxen kvinna, före, under och efter flykten från Somalia till Sverige. Hon växer upp som priviligierad, får en bra utbildning, träffar sin man under gymnasietiden, gifter sig lyckligt och blir Mogadishus populäraste gymnasielärare. Men så kommer de politiska oroligheterna. Hennes man är regimkritisk journalist och när klankonflikterna växer finns inget val – de måste fly från Somalia. Flykten blir fruktansvärd, värre än Nora någonsin kunnat föreställa sig och till slut befinner hon sig i Sandviken, som ung änka, ensam med sin dotter. (Detta är ingen spoiler, det vet vi från baksidestexten.)

Nora får jobb på en skola – men i Sverige kan hon inte vara lärare, utan det är städjobb som gäller. Kollegorna tycker att hennes mat är konstig. De andra somaliskorna i Sandviken tycker att Nora är konstig. Möblerna i lägenheten de fått tag på är trasiga och fula – och i allt detta förväntar sig alla runt omkring att Nora ska vara tacksam. Det provocerar Nora – för här kommer hon aldrig att känna sig hemma.

För en gångs skull tyckte jag att boken var för kort. Jag hade gärna velat läsa mer om de gyllene åren tillsammans med mannen, innan oroligheterna startade – det hade gett ett djupare porträtt av Nora. Dessutom kan jag uppleva att beskrivningen av Sverige är lite onyanserad – men det har ju inte jag företräde att säga något om. Någon på Goodreads nämner ett ”villkorat välkomnande” till Sverige, och det är verkligen intressant att fundera över. Kan man kräva att någon som förlorat (nästan) allt automatiskt ska vara tacksam?

Jag hoppas på en uppföljare, för jag har tänkt mycket på Nora och dottern Sagal sedan läsningen. Det måste finnas så mycket mer att berätta!