Candy av Hanna-Linnea Rengfors

Det är inte många som debuterar och släpper titel nummer två under ett och samma år – men det gjorde Hanna-Linnea Rengfors under 2020. Först kom diktsamlingen Närhetsprincipen som tar avstamp i terrordådet på Drottninggatan 2017 – och därefter romanen Candy.

En genomsnittlig förälskelse varar 18 månader.

Andra varar ända in i döden.

Ur Candy av Hanna-Linnea Rengfors, IT-LIT: 2020

Titelkaraktären är en enögd tik, som omplacerats efter att ha bitit ihjäl sina egna ungar. Nu bor hon istället hos regnbågsfamiljen som består av Janni och tre andra medföräldrar samt två döttrar och skäller mest på främlingar, särskilt gravida.

Under ett kalas för ett av barnen går Janni ut med Candy och träffar på just en höggravid kvinna som söker skydd från regnet i en port. En stund senare ringer kvinnan på dörren och ber att få prata med Janni. Hon presenterar sig som journalist, och berättar att hon ska skriva en bok om popstjärnan Sasha, som hittades död på ett hotellrum några år tidigare.

Så rullas historien upp, om Jannis kärlek till och besatthet av Sasha, som tog sin början fjorton år tidigare på Uppsala universitet. Janni tvingas genom sina minnen och erfarenheter, den omtumlande himlastormande ungdomsförälskelsen och de där oerhört starka känslorna som inte går att värja sig för. Och så var det ju faktiskt så att hon var där, den där kvällen när Sasha dog.

Mycket laddat, känslosamt och samtida – jag hade kanske velat ha lite mer djup i karaktärerna, men jag gillar ändå hur de är skrivna – särskilt queerfamiljen. Rengfors har ett otroligt driv i texten, det är lättläst utan att bli banalt och när slutet kommer blir det en klassisk ahaaaaa-uppenbarelse som skapar ett visst sug efter omläsning, för att leta ledtrådar och hintar.

Fantastiskt bra romandebut. Boken finns att köpa t.ex här.

Eufori: en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed

Det känns som om jag har läst allt av och med och om Sylvia Plath genom åren – men det stämmer naturligtvis inte eftersom hon aldrig slutar vara aktuell. Det kommer ständigt nya artiklar, essäer och böcker om Plath och hon dyker upp där man minst anar det – senast i The Assistant av S K Tremayne.

Elin Cullhed har här skrivit en litterär fantasi om Plats sista år i livet, innan flytten till London och den där isande vintern 1962/1963 då hon till slut tog sig av daga. I Cullheds bok är hon kvar på Court Green i Devon med Ted och Frieda, höggravid med Nicholas som kommer till världen under bokens gång.

Det är en otroligt känslosam roman – mycket cirkulerar kring relationen till Ted. Kärleken som började så romantiskt stormigt har väl aldrig slutat storma, men nu handlar det mest om att försöka tackla livet med en krävande, ansvarslös, slarvig och otrogen man vid sidan av två små barn och ett hus att rodda.

På Instagram skrev jag: ”Det handlar om konstnärskap, föräldraskap, äktenskap, författarskap. Psykisk och fysisk ohälsa, förtvivlan, uppgivenhet, inget skönmålas – men även poesin förstås och kortare glimtar av lycka och skönhet.” och bättre än så kan jag nog inte formulera mig här. Jag skrev även: ”Cullhed skriver flyhänt och drivet, realistiskt och med ett stort mått kärlek, tycks det mig. En bitterljuv njutning att läsa.”

Och precis så är det. Jag rekommenderar Eufori å det varmaste, och den finns att köpa t.ex här.

Skuggspelet (Morden i Lerviken, #2) av Anna Bågstam

Första boken om civilutredaren Harriet i Landskrona slutade med en cliffhanger värdig den blåa uttoningen i slutet av varje avsnitt av Skilda världar, så jag kunde inte låta bli att hoppa på bok två ganska snart därefter.

Den stora behållningen med denna serien för mig är just Harriet. Hon är mänsklig, hon är inte perfekt, hon tjuvröker med pizzabagaren vid polisstationens parkering och hon bryter mot regler och bestämmelser när hon tycker att det är lämpligt. Men hon är också en omhändertagande dotter och en god vän – och väldigt, väldigt rolig.

Brotten är förvisso också intressanta. Här flyter ett lik i land i Lerviken, det lilla fiskeläget en bit från Landskrona där Harriet bor hos sin pappa Eugen. Kroppen har märkliga frätskador och är omöjligt att identifiera. Parallellt med detta ska ett toppmöte om migration och flyktingar hållas i Landskrona där massor av högprofilerade politiker från hela EU ska delta. Säkerheten är stenhård – men är det tillräckligt?

Och mitt i alltihop bollar Harriet sin relation med den olämplige Rikard – olämplig, då han är advokat som ibland anlitas som offentlig försvarare och därmed kan hamna på Harriets arbetsplats. Och kanske är det andra saker som också gör honom olämplig? Jag uppfattar en intensiv laddning mellan Harriet och en annan person också, och skulle bli förvånad om detta inte utvecklas i bok tre.

Boken finns att köpa här.

Mästerdetektiven Blomkvist x 3 av Astrid Lindgren

I julas såg jag av en allmän slump och/eller tristess filmen baserad på Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt från 1996, med Claes Malmberg som konstapel Björk, Leif Andrée som Eva-Lottas pappa och Ulla Skoog som Sixtens moster Ada. Bland andra! Det var en mysig film, då den är en sorts fusion mellan femtiotal och nittiotal – vissa bilar har gamla registreringsskyltar och barnens kläder talar för femtiotal, medan det vajar EU-flaggor över Lillköping och det finns både mountainbikes och moderna telefoner. Kul grej!

Hur som helst så mindes jag förstås min barndoms fascination vid Kalle Blomkvist-böckerna, som jag nog faktiskt tycker är de bästa Astrid Lindgren skrev (tillsammans med Rasmus, Pontus och Toker, som jag ska läsa i dagarna). Det är läskigt på riktigt, med mord och lik och hot och arsenik (vilket rim va), kidnappningar och reverser och procentare och allt möjligt farligt – det känns på något vis modernt med tanke på att första boken kom ut sent fyrtiotal. Nog för att det säkert fanns dramatiska berättelser i B. Wahlströms Pojkböcker med gröna ryggar också, men det vet jag väldigt lite om.

Blomkvistböckerna är dessutom väldigt roliga. Formuleringarna är knivskarpa, ungdomarna är alldeles lagom tykna och jag får en chans och anledning att slipa lite på mitt rövarspråk. Böckerna kom ut på nytt i vackra utgåvor på Rabén och Sjögren 2003 och i Kalle Blomkvist och Rasmus är det Kerstin Thorvall som har illustrerat. Extra kul!

Böckerna – Mästerdetektiven Blomkvist, Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt och Kalle Blomkvist och Rasmus finns att köpa på respektive länk.

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

John Ajvide Lindqvist som person och författare har funnits i mitt medvetande länge, men när jag reflekterar närmare har jag nog faktiskt bara läst en bok av honom – Låt den rätte komma in. Jag trodde att det var en till, men kan inte komma på vilken det skulle vara, så jag är väl ute och cyklar.

Anledningen till att jag inte fortsatt är väl för att jag har så svårt för det övernaturliga. Det blir sällan så bra, tycker jag, och jag är heller inte förtjust i skräck – så jag har valt bort Ajvide Lindqvist mer eller mindre medvetet. Vänligheten är dock inte en skräckroman i den bemärkelsen och när ”alla” läste den det senaste bestämde jag mig för att göra det också.

En höstmorgon 2018 står en klargul container på kajen i Norrtäljes hamn. Ingen vet vem som ställt den där, och ingen kan riktigt bestämma sig för vems ansvaret att öppna den är. Så den får stå där ett tag innan den öppnas – och när den väl gör det förändras staden i grunden. Vänligheten, som presenteras i korta stycken mellan kapitlen, börjar försvinna. Från att vara små fina berättelser om omtanke och medmänsklighet blir de mörkare och mörkare.

Vi följer sex personer i trettioårsåldern – Max och Johan, som spelar Pokémon Go, väninnorna Anna och Siw, och syskonparet Marko och Maria. Några känner varann sedan innan, några träffas under handlingens gång.

Pokémon Go-delen är lite kul, särskilt som jag har spelat i några år, men jag gissar att det är helt ointressant för någon som inte spelar och att det kommer att vara hopplöst daterat om bara ett par år.

Sedan kommer vi till det som gör mig riktigt förbannad med boken. Jag trodde att jag var överkänslig, men det visar sig att det är en allmän uppfattning – Anna och Siw i boken beskrivs endast utefter sin vikt och kroppshydda. Så sunkigt och platt att det är inte klokt. Det finns väldigt mycket mer som skulle kunna definiera dem, men här handlar det bara om att de är tjocka. Helkasst.

Annars då? Tja, det är lite spännande ibland. Vissa bitar är ganska mysiga. Boken är alldeles för lång. Och tyvärr hänger helhetsupplevelsen upp sig totalt på de usla kvinnoporträtten. Det tar nog tid innan jag bekantar mig vidare med Ajvide Lindqvist.

Boken finns att köpa här.

Stöld av Ann-Helén Laestadius

Elsa är dotter till renskötare, och när hon är nio år blir hennes egen renkalv dödad. Elsa ser mannen som gör det, hon vet vem han är men hotas till tystnad. Familjen anmäler brottet, men då renen räknas som husdjur blir brottsbenämningen stöld och ärendet faller i glömska, som så många gånger förr.

Elsa växer upp och ingenting förändras. Polisen tar inte samernas problem på allvar, trots att Elsa kämpar stenhårt för att få dem att öppna ögonen. Hon släpar renkadaver som kan innehålla bevismaterial till polisstationen, men de tas inte ens omhand. Alla vet vad som händer, alla vet vem/vilka det är som dödar renar för att tjäna pengar på köttet, men ingen gör någonting.

Jag har läst Laestadius ungdomsböcker och tyckt väldigt mycket om dem, både serien om Soppero (SMS från Soppero, Hej vacker, Ingen annan är som du och Hitta hem) och förstås fantastiska Tio över ett. Stöld känns som en ungdomsbok vilket till en början är naturligt då biten om Elsa som barn är ganska lång, men sedan tar den inte riktigt steget in i vuxenroman för mig även om berättelsen är väldigt hemsk. Jag hade sett fram emot en riktigt bra och spännande historia men det känns mer politiskt och lite generaliserande och svepande. Somliga saker tas upp utan att följas upp.

Dock, ska sägas – rasismen mot samer SKA tas upp på ett politiskt plan. Självklart är det så. Jag är bara osäker på om en roman är rätt väg att göra det och lutar åt att jag inte tycker det.

Boken finns att köpa här.

Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger

Denna valdes till cirkelbok för februari i Bokcirkeln Varmprat, lite baserat på att den verkade vara full av härliga göteborgsskildringar. Vilket den är, men ännu mer ger den Pariskänsla. Att möta våren i Paris, ska man få göra det någon gång, tro?

Det hemliga sällskapet är den första boken av tre om Knut, som av en slump blir anlitad till ett uppdrag i Paris där han kommer i kontakt med ett hemligt sällskap. Ja- på den vägen är det. Ärligt talat kommer jag inte ihåg så hemskt mycket mer av handlingen, det var fullt av gubbar och kaféer och missförstånd och lite kärlek men ingenting som riktigt fastnade hos mig förutom spåmannen på Lilla Kyrkogatan.

Helt okej, smårolig och trevlig läsning, men det var inget som fastnade hos mig, tyvärr.

Boken finns att köpa här.

Ögonvittnet (Morden i Lerviken, #1) av Anna Bågstam

Ibland är en okomplicerad och lagom lång deckare precis vad jag behöver – men det är inte alltid så lätt att hitta rätt. Nu scrollade jag loss i min Storytel-bokhylla och mindes att jag läst något positivt om den tredje boken i serien ganska nyss, så jag valde Ögonvittnet och det var helt rätt val.

Harriet Vesterberg är ung socionom med bristfälligt kärleksliv när hon bestämmer sig för att det är dags att göra något annat. Hon söker och får ett jobb som civil brottsutredare hos polisen i Landskrona, och flyttar in hos sin pappa Eugen i Lerviken, ett rart litet fiskeläge en bit utanför staden. Jobbet verkar spännande, men Harriet har problem med att bli tagen på allvar av sin chef och det är inte heller lätt att komma in i gänget på polisstationen – särskilt inte som civil.

Så inträffar ett mord på ett gods i Lerviken. Harriet känner nästan alla som bor där, och har så gjort sedan hon var barn, men nu måste hon tänka på alla som misstänkta. Dessutom är det en gigantisk chans för henne att bevisa hur duktig hon egentligen är – men det är inte så lätt. Dessutom har hon trasslat in sig i en kärlekshistoria med helt fel person…

Harriet är en härlig huvudperson – hon är väldigt rolig och allt annat än perfekt, det är omöjligt att inte gilla henne och det ska bli kul att fortsätta följa henne. Ögonvittnet avslutades med en gigantisk cliffhanger, så det tog inte lång tid innan jag plockade upp uppföljaren Skuggspelet. Böckerna är från början skrivna som ljudföljetonger vilket betyder långa kapitel (motsvarade en timmes ljud, kan jag tänka mig) – de hade gärna fått vara lite mer uppdelade, men det gör ingenting. Scenerna är tydligt skilda från varandra, så det fungerar bra ändå.

Boken finns i en app nära dig, eller så kan du köpa den här.

Det sista solot av Jennie Dielemans

Det sista solot valdes till senaste bokklubbsbok för Bokbubblarna, och som så ofta när det gäller cirkelböcker är det kanske inte en bok jag hade plockat upp spontant. Och som så ofta blir det en bok som jag är glad att ha kommit i kontakt med.

Detta är en berättelse om en frånvarande far, kan man väl säga. En charmig men ganska hopplös jazztrummis som aldrig vill växa upp och efterlämnar många fruar och barn utmed vägen. Vi träffar honom i mitten av 2010-talet i Stockholm, när han kommit till Stockholm för att träffa de flesta av sina barn, och sedan berättas hela hans liv i flashbacks.

Från barndomen i Schiedam – Rotterdams lillebror – genom ungdom och slutligen turnébussen som tar honom till Sverige där han träffar Eva och Den Stora Kärleken. Det är bara det att han redan har en fru och son i Nederländerna, men det går väl att lösa. Sjon Kastelein tar ingenting på särskilt mycket allvar, och man blir otroligt trött på honom boken igenom. Men han är charmig och det är på något vis svårt att inte tycka om honom, även om man såklart inte skulle vilja ha en sådan person nära sig.

Det känns som om detta är en sann historia, men när vi pratade om den i bokcirkeln var det ingen som hade hittat något belägg för det. Jag har fått för mig att jag läst något åt det hållet någonstans men det är nog inbillning. Men det är ett gott betyg för boken. Som ändå är helt okej.

Boken finns att köpa t.ex här.

Min Martina av Jon Jordås

Som jag skrev igår kan det vara lite lurigt med nytolkningar av böcker – särskilt sådana som man verkligen gillar. Gun-Britt Sundströms Maken är en sådan för mig, men jag blev genast väldigt sugen på Jon Jordås mer moderna tagning på berättelsen om Gustav och Martina. Må det bära eller brista, liksom.

Premissen är densamma – Gustav och Martina träffas på universitetet och börjar dejta. Gustav söker tvåsamhet, Martina vill absolut inte bli ihop. Hon vill vara fri, träffa andra och göra det hon vill men trots friheten längtar hon efter Gustav, tryggheten och närheten dem emellan.

Gustav har alltid letat efter att hamna rätt. Han har provat att vara kristen, han har provat att vara nykterist och nu är det dags att prova livet som Martina vill att han ska leva – någon sorts polyamoröst liv som ligger långt ifrån vad han egentligen önskar sig. Dags att ladda ner dejtingappar, således, och se vad som finns därute (det visar sig mest vara svartsjuka och mörker).

Just sociala medier och dejtingappar är ju långt ifrån Sundströms berättelse från 70-talet, men berättelsen om de unga tu, deras känslor och ideal, är praktiskt taget likadan. Det är intressant att placera en berättelse som faktiskt inte är äldre än drygt 40 år i vår nya tid, och det synliggör verkligen hur mycket livet har förändrats sedan dess vad gäller digitalisering och samhällets infrastruktur.

Jag har lite svårt att hänga med i vilken tidsålder vi befinner oss – Covid-19 nämns, men en bit senare verkar vi befinna oss i #metoo-hösten 2017. Även terroristdådet på Drottninggatan 2017 nämns, och det låter som om det var alldeles nyligen i tankarna kring uppförandet av bättre skyddsåtgärder på gatan. Har Covid-19 tryckts in utan tankar på att övrig handling verkar vara ett helt annat år, eller ska boken representera flera år kring 2020 utan att det är viktigt exakt när? Det blir lite udda.

Men underhållande och tankeväckande är det. Karaktärerna har antagit en annan form än originalen, tycker jag, då Gustav känns ganska grådaskig och Martina näst intill hjärtlös. Är detta extremerna vi befinner oss i idag? Det tror jag inte riktigt. Men Jordås debutroman är läsvärd – särskilt om man har läst Maken och har den referensramen med sig.

Boken finns att köpa här.