Flickebarn nr. 291 av Ninni Schulman

Jag tyckte väldigt mycket om Ninni Schulmans blogg när den fortfarande fanns, och känner till en del av det som tas upp i boken sedan innan. Detta är inget hinder – tvärtom. Ibland, när man har följt någon i sociala medier eller bloggvärlden lite känns det nästan som om man känner dem, och det gör bara att denna boken talar ännu mer till mig än den kanske hade gjort annars.

Och åh, vad den talar och vad den får mig att känna! Det är inte speciellt ofta som jag varken skrattar eller gråter åt böcker, men tårarna sprutade när jag läste de sista sidorna i Schulmans bok. Fantastiskt bra och så känslosamt. Hela boken är otroligt känslosam, hudlös och naken, det är riktigt imponerande.

Det hela tar sin början i en inte alltför distant dåtid, då Ninni Schulman befinner sig på botten efter en skilsmässa. Tack och lov får hon professionell hjälp, bland annat psykologstöd, och det är i samband med dessa samtal som hon beslutar sig för att det är dags att ta tag i barndomstrauman och beställer fram sina journaler från barndomens långdragna vård med sjukhusvistelser på grund av hennes medfödda ryggskada. Flickebarn nr 291 står det i journalerna, och ju mer hon läser desto mer kastas hon tillbaka till utanförskapet och ensamheten hon upplevde genom barndomen, trots en fin familj omkring sig.

Om detta berättar boken, men också om nutiden och om Schulmans problem med att acceptera kärlek och att hon kan bli älskad för den hon är, liksom kontrollbehovet – ingen får lämna hennes hem utan att säga hejdå, och hon måste veta att hon är älskad. Det finns även underbara beskrivningar av hennes fina föräldrar, som är det som gör att jag fullständigt kollapsar i gråt i slutet. Så varmt och fullt av kärlek. Hudlöst, ärligt, vackert och modigt skrivet skrev jag på Goodreads när jag lagt ner boken, och det är en beskrivning jag står fast vid.