Ett nytt England av Valerie Kyeyune Backström

En ung europeisk mörkhyad kvinna åker till New York för att hitta lyckan. Eller något. Pengar, kanske. Sedan är hon plötsligt någon sorts lyxhustru i Los Angeles, där mannen jobbar jämt men hon själv aldrig jobbar. Hon fixar naglarna och går till frissan och på vernissage och sånt. Och så innan man vet ordet av befinner hon sig ute i öknen på något slags läger eller retreat – eller möjligen sektmöte. Och jag förstår inte hur någonting hänger ihop. Det blir liksom ingenting av det, förutom vissa bitar som är ljuvligt vackert skrivna.

Mikaela Blomqvist har myntat begreppet ung svensk tomhetsprosa på Göteborgs-Postens kultursidor, och det verkar vara ungefär samma typ av böcker som jag meddelar mina kompisar att jag får ”Biskops Arnö-vibbar av”. De handlar liksom inte om någonting, och jag förstår inte riktigt vart författaren vill komma, eller hur hen vill komma dit. Lite sådana känslor får jag av Ett nytt England. Kanske var mina förhoppningar lite för höga på grund av denna mästerliga låt?

Jag hoppas att Kyeyune Backström skriver mer skönlitteratur, för jag gillar henne som debattör och skribent. Jag förstår bara inte riktigt bokens poäng.

Jag borde sagt det först av Annika Wall

Detta är Annika Walls debutroman, och den blev snabbt en av sensommarens stora snackisar. Jag lyssnade på den till största delen, mycket bra inläst av Hanna Dorsin. Den har blivit hyllad till höger och vänster, och jag undrade lite om det var något fel på mig som inte tyckte att det var årets bästa bok – det var lite av en lättnad att lyssna på Mellan Raderna häromdagen och inse att det inte bara är jag!

Sofia-Kristiina och Kristian har varit gifta i sisådär tjugo år när Kristian kommer hem en dag och meddelar att han vill skiljas. Det enda Sofia-Kristiina – eller Fia – kan tänka är: ”Jag borde sagt det först”. Kristian sörjer sin fallerade karriär som popstjärna och Fia skulle ju egentligen ha blivit konstnär men så kom barnen och så blev det något helt annat av det hela. Fia söker tröst i sina väninnor och i sin gigantiska samling av porslin och Kristian vill mest bara sitta i sin studio med dörren låst.

Tematiken är bra, och språket likaså – det är humoristiskt och mörkt, om en duktig flicka som blir en duktig fru och som till slut tröttnar. Men jag blir lite galen på allt prat om saker. Porslin och glas och möbler, det tar aldrig slut. Ibland trodde jag att jag hade råkat spola tillbaka ljudboken av misstag och hörde samma passage igen, om hur Fia tittar på sina saker. Jag förstår att det är en sorts copingstrategi för henne men jag tycker att det blir tjatigt.

Sedan hade jag önskat mig lite mer nyansering på karaktärerna. Vi får visserligen lite bakgrund på Fia och Kristians relation, men för min del hade han gärna fått komma fram lite mer – han kan ju inte ha tillbringat tjugo år med att vara mansbebis, hur skulle Fia då ha stått ut? Likaså väninnorna känns lite schablonartade.

Men det är helt okej underhållning! Jag är bara inte lika såld som alla andra på just denna, men läser gärna mer av Annika Wall längre fram. Om jag förstått rätt kommer en uppföljare till denna, och jag tror att Fia kan bli intressantare efter att ha genomgått bok ett, så att säga.

Gentlemen av Klas Östergren

Min första bekantskap med Klas Östergren var I en skog av sumak, som jag tyckte mycket om. Sedan dess har jag tänkt att jag borde läsa Gentlemen och Gangsters, och när nu den pinfärska Renegater blev en snackis i och med löftet om ett sorts insidereportage om Svenska Akademien kände jag under semestern att nu får det bli dags. Jag drar mig vanligtvis för tegelstenar men när nu denna sommar inte blev som vanligt och tänkt så får man ju utmana sig lite grann inom de aktiviteter som faktiskt är möjliga – såsom läsning. Jag började på denna samma dag som jag började jobba, ser jag. Lite extra spännande när en trilogi tar 40 år på sig att komma ut i sin helhet också.

Den unge författaren ”Klas Östergren” tas under pianist-pugilisten Henry Morgans vingar i en märklig lägenhet på Hornsgatan under sommaren 1978 efter att ha blivit bestulen på allt han äger, förutom två skrivmaskiner. I våningen finns även Henrys bror Leo, före detta barnstjärna, filosof och poet, och runt om dem ett ganska udda umgänge med ett gemensamt uppdrag – de har hört att det ska finnas värdefulla ting i katakomberna på Söder och turas om att gräva. ”Klas” har fått i uppdrag att skriva en pastisch på Strindbergs Röda rummet till dess 100-årsjubileum.

Bland massor av äventyr och förvecklingar får vi lära känna bröderna Morgan under sin barn- och ungdom, i tillbakablickar, och det blir en bra balans av ett Stockhom i förändring. Fullt av berättarglädje och fantasifullhet och det är ett nöje att läsa, även om det ibland är lite för segdraget och högtravande för mig.

Om jag kommer att läsa Gangsters? Det hoppas jag, men det blir inte de närmaste månaderna. Renegater är jättetjock och jag tror att jag får ta ställning till den när jag tagit mig igenom Gangsters. Bara jag klipper alla på fyrtio år känns det väl rimligt?

Mot San Francisco av Clara Clementine Eliasson

Alla har väl hört I don’t like Mondays av Boomtown Rats och många har väl hört var formuleringen kommer ifrån, men jag personligen visste inte speciellt mycket mer än att det var just ett citat från en tonårstjej som var skyldig till en skolskjutning när hon fick frågan om varför hon öppnade eld.

Mot San Francisco berättar en historia baserad på Brenda Ann Spencer, som vid sjutton års ålder plockade upp ett gevär hon fått i julklapp av sin pappa för att skjuta mot Cleveland Elementary School. Här heter hon bara B, och berättaren är grannflickan Julie. 40 år efter händelsen rymmer B från fängelset, och Julie minns sommaren innan dådet när B och hon åkte på roadtrip utan gränser. Ska hon kunna hitta B denna gången?

Jag hade lite för höga förväntningar på denna roman – jag hade hoppats på något i stil med Flickorna, eller Girls on fire, men jag fastnar inte riktigt, det flyter på ytan. Efter bara några sidor fick jag författarskole-vibbar, vilket alltid talar för ett poetiskt språk (bra) men ibland blir det för konstlat och manierat (mindre bra). Det som nog ska vara djupt känns lite flyktigt.

Men det är ambitiöst och som debutroman sett känns det lovande för framtiden.

Livets små njutningar av Sigge Eklund

Sigge Eklund fascinerar mig. Jag har lyssnat på Alex & Sigges podcast i många år och fastnar ofta i hans observationer och förmåga att beskriva ett till synes banalt skeende för att landa i en slutsats eller tanke som imponerar. Därför såg jag verkligen fram emot att läsa denna bok, som ju till sitt väsen berättar om enkla, korta episoder i livet som bringar njutning eller insikt.

Och jag läste den, i ett par sittningar (eller liggningar, ärlig talat, för jag läste den nästan uteslutande i sängen nära en fläkt), och den gav precis det jag önskade mig. Korta betraktelser om jordgubbar med mjölk eller att bada, eller att baka rabarberpaj, eller cykla genom en allé. Och jag hör allt uppläst av Eklund själv i mitt huvud (fast det är Pernilla August som läser in ljudboken, om jag förstår det hela rätt) och jag njuter fullt ut. Det är SÅ mysigt.

Recensenterna har inte varit nådiga. Eller ja – minst ett par stycken har varit lite försiktigt beundrande, i undran om det kan vara så att bokens banalitet visar på Eklunds genialitet, att den är en manifestation av banaliteten som ibland tar lite väl mycket plats i populärkulturen.

Så kanske det är, jag skulle inte bli förvånad. Men vad det än är, och varför, så älskade jag den. Stilistiskt säker och så trevlig. Och en påminnelse om att komma ihåg att njuta i vardagen, och att hitta sin lycka i även de små stunderna – som den första vårkvällen eller att stå i en tebutik och sniffa i burkarna.

(Jag sitter faktiskt och lyssnar på ett avsnitt av podden just nu när jag skriver, och när jag just avrundat börjar de prata om recensionerna boken fått – extra intressant att höra Eklunds egna analyser. Hans uppfattning är att vänsterrecensenterna (som verkar vara i majoritet) missförstår tanken om lycka och tror att det måste handla om framgång och höga inkomster. Spännande vinkel.)

Året med 13 månader av Åsa Linderborg


Jag har inte haft någon särskilt stark relation till Åsa Linderborg genom åren – jag läste Mig äger ingen förstås och namnet finns ju alltid med i kulturdebatter och annat, men det var först när hon var med i Alla mot alla förra säsongen som jag började känna att jag verkligen gillar henne.

Denna bok var ju kontroversiell redan innan den kom ut – man förstod att här skulle känsliga ämnen avhandlas, såsom #metoo, där Linderborg inte tog den sida som man kanske hade förväntat sig, och hela Benny Fredriksson-débâclet. Och det gör de, och jag vill inte gå in närmare på det. Däremot påmindes jag om att man inte måste hålla med en skribent till 100% för att kunna ta till sig en text.

Det jag gillar mest här är vardagsberättelserna. Om barnen, om falukorv och potatismos, om kärleken och förlusten av densamma. Om resor och jobb och läsning. Det är en behaglig dagboksroman, kring de mer problematiska bitarna, och jag tyckte mycket om att läsa den.

Kaos och katastrofer (Junos vlogg, #1) av Linda Skugge

Linda Skugge är en av mina husgudinnor så jag tänkte att det skulle vara kul att läsa hennes senaste ungdomsboksserie som börjar med Kaos och katastrofer. Och det var det också.

Juno går i skolans stökigaste sjua – parallellklassen där bästa kompisen Fairy går är väluppfostrade och skötsamma allihop. Juno har en Youtubekanal, ivrigt påhejad av sina föräldrar, men det är bara hon och Fairy som vet att den finns. Fairy hjälper henne att filma och fixa, men en dag blir det fel. Juno lyckas lägga ut fel video – ett klipp där hon gör narr av klassens coolaste tjejer – och plötsligt får hon massor av följare och kommentarer men av helt fel anledning. Alla har sett den på nolltid, och Juno blir paria i klassen.

Men hon gör rätt val och ber en schysst lärare om hjälp. Tillsammans med Fairy startar hon skam-vloggen, där den som vill kan prata av sig, och det visar sig förstås att ingen är perfekt – alla har något att skämmas för.

Fint skriven, rolig och med ett riktigt bra budskap. Det kan inte vara enkelt att vara tweenie i dessa tider, med sociala medier och YouTube och TikTok och allt vad det är som ständig backdrop – som om det inte är jobbigt nog att varken vara barn eller vuxen och att försöka hitta sin plats. Jag läser gärna vidare om Juno.

Körsbär i november (Christer Wijk, #29) av Maria Lang

Maria Lang är härlig semesterläsning – det är inga problem att klippa en titel på en dag eller två – men det gäller att inte överdosera, för det är inte helt svårt att bli lite förvirrad av böckerna om man läser flera tätt inpå varandra. Det är nog dags för mig att pausa Lang-läsandet i ett par veckor, för hur underhållande de än är så rör jag ihop dem.

Nåväl. Körsbär i november har en intressant premiss – Christer Wijk kommer hem till Skoga för att slicka sina sår efter ett drama med Camilla. Hans mamma nämner som i förbifarten att ett 25 år gammalt olöst mord bara är några dygn från att preskriberas, vilket förstås sätter griller i huvudet på kriminalkommissarien. Mordplatsen är borta, men personerna som var närmast offret råkar alla befinna sig på hemorten igen. Ska Christer Wijk lyckas lista ut hur Matti Sandors älskade körsbärspraliner blev förgiftade, under sorgehögtiden för Gustav V – och varför?

Spoiler alert: klart han lyckas. Lagom spännande, lagom klurigt – man vet vad man får med Lang och jag blir inte besviken.

Min plats på jorden – Koster av Petter Alexis Askergren med Kristian Brandström

Mamma och jag lyssnade på denna ljudbok en kylig och regnig eftermiddag i Hunnebo med varsin stickning i knät. Utmärkta förutsättningar för en kort och lättsam ljudbok, alltså. Jag gillar Petter, även om hans musik kanske inte riktigt är min grej, och jag gillar särskilt hans alkoholfria bubbel P.lex Pure, som serverades på vårt bröllop.

Detta är Petters kärleksförklaring till Kosteröarna och Bohuslän, en fristad från kändisskapet och rapscenen i Stockholm, varvat med mat och konst och minnen. Kristian Brandström är Petters äldste vän, och är kocken som står för recept och vintips. Det är lagom underhållande, lättsmält och hjärtligt.

Tydligen innehåller den fysiska boken otroliga foton, och det går man förstås miste om när man lyssnar på ljudboken, så jag får nog passa på att bläddra i den på biblioteket en dag. Inget är ju så vackert som västkusten!

Kris, kalas och kolhydrater av Annina Rabe och Anna Hellsten

Jag är mycket förtjust i kok- och matböcker – det är egentligen det enda jag samlar på, förutom böcker i allmänhet då men det är mer något som bara händer. Många av mina kokböcker är loppisfynd, roliga gamla femtiotalsböcker med husmorstips, vackert illustrerade pastaböcker, vid sidan av Nigel Slater, Jamie Oliver och deras kollegor.

Men mina absoluta favoriter är matböcker snarare än kokböcker. Nigella Lawsons How to eat, Lotta Lundgrens Tio lektioner i matlagning och Malin Haawinds Ät din jävel är alla fantastiska, för även om de innehåller recept och instruktioner så innehåller de framför allt fina texter runt omkring. Bilder och sådant är inte så viktigt (även om jag gillar bilder i rena kokböcker, då jag sällan följer ett recept om jag inte bakar men gärna tar inspiration från färger och komposition) – texterna talar för sig själv. Även Nigel Slaters matmemoar Toast faller delvis i denna kategori.

Och nu har jag en ny favorit att lägga till denna hög – för Kris, kalas och kolhydrater är helt enkelt magnifik. Annina Rabe och Anna Hellsten berättar om livet och alla dess toppar och dalar, där matlagning och ätande ju alltid spelar en viss roll. Här finns vackra minnen bredvid djupaste sorg, berättelser om matlagning som gått rätt och matlagning som gått fel, oväntad matkärlek och tips när ”kassan är skral”, som en kategori i min (mammas, från början) Mästerkocken-låda heter. Och det är så BRA och så varmt och innerligt och trösterikt och roligt.

Jag lyssnade på ljudboken, där Rabe och Hellsten läser växelvis, och det funkar alldeles utmärkt – för recepten finns nämligen som separat PDF som man kan be förlaget om. Jag har fått min, men jag har faktiskt inte läst igenom den ännu – det sparar jag till en ostörd stund. Jag har tjuvtittat, dock, och är trygg i vetskapen om att även recepten kommer att vara skrivna på ett sätt jag gillar.

Sambalpasta (och kalla den för Guds skull inte arrabbiata eller aglio, olio e peperoncino – i alla fall inte
om det är en italienare närvarande).

Ur Kris, kalas och kolhydrater av Annina Rabe och Anna Hellsten, Bonnier Fakta: 2020

Jag vill mena att detta är en väldigt intressant bok oavsett om du delar mitt intresse för matlagning och kok- och matböcker eller inte. Jag skrattade och grät och antecknade och inspirerades och hoppas och tror att detta blir en modern matboksklassiker. Magnifikt bra.