Svenskt – Sida 2 – Stories from the city, stories from the sea

Mitt namn, ditt blod av Lina Arvidsson

För tio år sedan drabbades Sonjas pappa av en plötslig psykos på sin arbetsplats, som även var Sonjas högstadieskola. Sedan dess har han knappt lämnat lägenheten. Sonja och hennes mamma har trippat på tå sedan dess. Pappan har bättre och sämre dagar, men han är konstant överbeskyddande och paranoid vad gäller Sonja.

Mot sina föräldrars önskan börjar hon plugga matte på Bollnäs folkhögskola, en kort bit hemifrån. Kunde hon inte ha fortsatt jobba som personlig assistent hos grannen? När hon sedan beslutar sig för att flytta in på folkhögskolans internat rasar allt samman och strax därefter sker en gräslig olycka.

Det som händer, och vännerna Sonja fått på folkhögskolan, för henne till den lilla byn Bruksvallarna i Härjedalen. Hennes föräldrar bodde där när hon föddes men flyttade hastigt till Bollnäs och har därefter aldrig varit i kontakt med någon från Bruksvallarna. Eller? Det kom ett vykort därifrån för ett tag sedan som Sonjas mamma sa var ett felskick, och föräldrarna avslutade hastigt och lustigt sitt fasta telefonabonnemang efter ett antal ”felringningar”.

Väl i Bruksvallarna gör Sonja en hel rad upptäckter om sina föräldrar som hon aldrig kunnat tänka sig. När de var unga var de aktiva, glada, musikälskade, sociala personer – helt annorlunda mot hur de varit under hela Sonjas uppväxt, även innan psykosen. Hon minns inte att hon någonsin hört musik spelas hemma, men får reda på att både hennes mamma och pappa sjöng och spelade instrument förr.

Ju fler personer Sonja träffar, desto mer får hon reda på. För sanningen finns där, hur noga hennes föräldrar än försökt att dölja den.

Boken säljs som en psykologisk spänningsroman, men till stor del handlar det egentligen mest om familj och relationer. Det blir spännande mot slutet, även om jag tyckte att det blev förutsägbart lite för tidigt. Lättläst och med bra driv, men jag orkar inte med fler ben som ligger i onaturlig vinkel nu. (Det är inte kritik mot just denna författare, även om det förekommer här, mer en reflektion över att vi läsare snart måste få ett bättre uttryck.)

Boken kan man köpa här.

Ta ner solen av Sara Molin

Sara Molin har skrivit tre romaner tidigare som jag har gillat skarpt – Som en öppen bok, En oönskad julklapp och Frågar åt en vän. Och ni vet vad det betyder – höga förväntningar. Oundvikligt och jättedumt, för hade jag sänkt förväntningarna kanske jag hade sluppit bli lite smått besviken på Ta ner solen. (Tänk vad spännande det vore att läsa böcker utan att veta vem som skrivit dem…)

Ella är allergisk mot solljus, något som förstås haft stor inverkan på hennes liv. På grund av detta, som någon sorts aktion för att ta kontroll, utbildar hon sig till meteorolog. Hon bor tillsammans med sin farmor, som tagit hand om henne hela liveet, och har fina kompisar omkring sig som stöttar och hjälper och det är denna grupp vi får följa under nio år.

Jag fäster mig tyvärr inte alls vid varken karaktärer eller story. Det känns som om jag läser en väldigt lång bok om mestadels omogna ungdomar, det blir för ytligt. Skeenden beskrivs i efterhand istället för att upplevas och huvudpersonens agerande känns ibland inkonsekvent bortom vad som känns rimligt. (Alla skiftar ju förstås humör och attityd, men… ja, det går inte ihop.)

Bitvis glittrar det dock till och blir engagerande. Detta är inte en dålig roman. Inte alls. Den är helt okej! Men jag hade hoppats på mycket mer, både känslor, engagemang och gärna lite humor.

Något som var väldigt intressant och kanske det bästa med boken var meterologin. Jag visste absolut ingenting om hur man blir meteorolog och hur intensiva och tuffa studier som leder fram till yrkestiteln. Riktigt spännande.

Boken kan man köpa här.

Lasse Brandeby: Vad gör jag nu då? – en biografi om pappan, komikern, journalisten och skådespelaren av Anna Brandeby Harström med Lasse Råde

Lasse Brandebys dotter Anna har tllsammans med Lasse Råde, journalist och god vän till Brandeby, skrivit denna underbart fina biografi. Den är full av berättelser om arbete, scen och offentligt liv, men även väldigt mycket om privatpersonen, mannen och pappan Lasse – som verkar ha varit en så otroligt genuin och god människa. Jag betvivlar inte ett ögonblick att det var så.

Jag ska heller inte gräva ner mig i vad boken handlar om, men familj är sannerligen en röd tråd i berättelserna. Första frun Unni (som även är Annas mamma) och Lasse var ett okonventionellt föräldrapar med inställningen att man helst ska säga ja till allt. De hade inga fler biologiska barn, men många fosterbarn genom åren. Ibland bodde de i husbil, ibland i en gammal herrgård. Det seglades (olovligen) i Sotekanalen och hölls fester och tillställningar och allting verkar så fint utan att vara puttenuttigt och idylliskt i traditionell mening.

En berättelse om Lasse B på midsommarfest med seglarskolan där han nästa morgon råkade dricka maskindiskmedel är helt otroligt rolig, trots att det låter som om det skulle få en ände med förskräckelse. Han kravlade iväg och la sig under en tall för att ungdomarna inte skulle behöva se honom kola vippen – men det enda som hände var att det började spruta skum ur munnen och näsan på honom när han försökte hjälpa några förbipasserande att hitta rätt stig.

Vi plöjde oss igenom Kurt Olssons Television och Kurt Olssons Sommartelevision när snön yrde utanför fönstren för ett antal veckor sedan och det fortsätter vara precis lika roligt som jag minns det från barndomen. Genialt från en göteborgsk klenod som lämnade jordelivet alltför tidigt.

Boken kan man köpa här.

Kallmyren (Stenträsktrilogin, #2) av Liza Marklund

Jag tröttnade på Liza Marklund efter några böcker om Annika Bengtzon – jag minns inte riktigt varför, för jag tyckte att de första var otroligt spännande – men jag tror att Den röda vargen från 2003 var den sista jag läste. Ett tag efter det blossade ju hela Gömda-debatten upp och jag blev orimligt intresserad av den – sedan vet jag inte riktigt vad som hände.

Vi var många som blev otroligt förtjusta i Polcirkeln, Marklunds ”comeback” och nu är alltså del två i trilogin här. Det tog mig väldigt lång tid att komma in i den, av den enkla anledningen att jag somnade hela tiden. Det är inte bokens fel, ska jag säga. Men så lyckades jag få fart på läsningen och oj, vad bra det blev.

Vi återser polisen Wiking från Polcirkeln här. För trettio år sedan försvann hans fru Helena när hon gav sig iväg för att plocka hjortron med deras lilla bebisflicka. Bebisen hittades, otroligt nog vid liv efter att ha blivit hårt ansatt av insekter. Helena kom aldrig tillbaka och man utgår ifrån att Kallmyren blev hennes sista vila.

Wiking har aldrig kommit över tragedin. Han har levt för sina barn och för sitt arbete som polis, och blivit smått besatt av myrar. En dag får sonen Markus ett brev – kanske en varning, kanske ett hot – som otroligt nog verkar vara skrivet av Helena då det har hennes unika bomärke, en stjärna som liknar ärret efter hennes kejsarsnitt, längst ner. Brevpappret kommer från ett hotell i Stockholm. Wiking förstår inte hur det kan vara möjligt, men han måste reda ut vad det är som händer.

Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig vart denna berättelse skulle ta vägen, och hade jag känt till det innan hade jag antagligen bara skakat på huvudet och struntat i att läsa (nej, det är inte fantasy eller sci-fi) – men det blir helt otroligt bra. Sååå spännande och smart ihopvävt. Andra delen av berättelsen gjorde mig smått andlös. Mycket läsvärd spänning!

Kallmyren är hyfsat fristående från Polcirkeln, men somliga karaktärer och platser dyker upp även här. Jag rekommenderar verkligen att man börjar med Polcirkeln, hur som helst.

Boken kan man köpa här.

Som vi lekte (Siljan, #1) av Ninni Schulman

Vi var många som tyckte att det var väldigt tråkigt när Ninni Schulmans Hagfors-serie led mot sitt slut. Den är verkligen lysande bra – vad kommer härnäst? Jo, nu kommer Siljan-serien och av första boken att döma kommer den att bli minst lika bra. Phew!

Ingrid Wolt kommer till den lilla byn Våmhus vid Siljans strand efter att ha blivit utsläppt från ett fyra år långt fängelsestraff på Anstalten Hinseberg. Hon är polis i grunden, men dit kan hon förstås inte gå tillbaka. Hon hyr ett hus och börjar bygga upp sitt liv igen, med särskilt hopp om att bli återförenad med dottern Anna som bott hos fosterföräldrar sedan Ingrid åkte in i fängelse. Men för att socialtjänsten ens ska överväga att låta Anna bo hos henne igen måste hon ha ett arbete för att bevisa att hon kan försörja dem. Hon bestämmer sig för att starta eget – Siljans spaningsbyrå.

1982 – ett år tidigare – försvann 12-årige Mattias spårlöst i Våmhus. Hans mamma håller på att förgöras av ovissheten, och anlitar Ingrid för att försöka nysta i fallet, eftersom polisen inte lyckats komma någonvart med de potentiella spår som funnits. På den lilla orten finns hemligheter och oanat mörker. För mig är småorter väldigt lyckade deckarmiljöer eftersom jag genast drabbas av en krypande klaustrofobisk känsla när jag tänker på att bo någonstans där alla känner alla och alla vet vad alla gör.

Persongalleriet är mycket trovärdigt och dialogen likaså. Det finns många tidsmarkörer – kläder, kassettband, telefonkataloger, musik – men det blir inte krystat vilket är imponerande. Jag läste nyss en annan roman där tidsmarkörerna kändes så forcerade att det störde läsningen, men i Schulmans text flyter det på alldeles utmärkt. Berättelsen får vi såväl från 1982 som 1983, och ibland är det så ohyggligt spännande – särskilt berättelsen om Mattias och hans bästis och vad de sysslade med under sommaren 1982.

Längtar redan efter mer om Ingrid Wolt och Siljansbygden!

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker av Ninni Schulman:

Snöängeln (Charlotte von Klint och Per Berg, #2) av Anki Edvinsson

Jag börjar aldrig någon annanstans än med första boken när det handlar om serier. Men här blev jag lurad av appen jag använder, vilket jag inte förstod förrän en bra bit in i Snöängeln, som då är bok nummer två om Charlotte af Klint. Men då hade jag kommit såpass långt att det fick vara. Grämer mig lite ändå, förstås, principer är principer… 😉

Handlingen är förlagd till ett vintrigt Umeå. En ung kille med svår OCD hoppar från en bro, mitt framför ögonen på sina föräldrar. En medelålders, till synes skötsam och ordentlig kvinna utan kopplingar till brottslighet hittas mördad i sitt badkar. Och efter en fest i ett hus ute på landsbygden försvinner en tonårsflicka spårlöst. I tunna kläder, i flera minusgrader.

Det är svårt för poliserna att se en koppling, men sakta kryper det fram att detta handlar om droger, gamla konflikter och sådant som inte går att förlåta.

Charlotte, som är adlig och stenrik men också polis, och kollegan Per Berg står smått handfallna inför de mörka makter som rör sig i den undre världen.

Någon exceptionell deckare är detta kanske inte, men den har tempo och driv och en ganska intressant story som inte är helt förutsägbar. Några scener är otroligt välskrivna, särskilt en där snö och is är pivotal. Om jag hoppar tillbaka och läser bok nummer ett, Sjöjungfrun, vet jag inte, men det är inte omöjligt alls.

Boken kan man köpa här.

Trogen intill döden (Nathalie Svensson, #4) av Jonas Moström

Jag läste tre böcker av Jonas Moström under 2017 ser jag. (Himlen är alltid högre, Dominodöden och Midnattsflickor.) Sedan blev det visst en… paus, ja. På ganska många år. Nu fick jag visst feeling och plockade upp bok nummer fyra i serien!

En berömd fotbollsspelare hittas död i sin sommarstuga i Ystad. Det verkar ha varit en naturlig död, men man kan inte förklara varför han har en blå ros liggande på bröstet. Inom en vecka hittas ytterligare två personer döda med en likadan ros på bröstet, men på helt andra ställen i landet – en pilot i Kiruna och en dansare i Göteborg. Man misstänker förstås en seriemördare och GMP-gruppen kallas in. Nathalie Svensson avbryter sin semester och tar sin plats i gruppen som psykiater. Johan Axberg har fullt upp hemma och vill egentligen inte vara med, men ett telefonsamtal får även honom att sluta upp.

Jag ser att jag i en gammal text klagade på alla beskrivningar av kvinnors utseende i böckerna. Det pratas hela tiden om Nathalies höga klackar och hur vacker hon är och det har ingen betydelse för berättelsen. Just den biten hade jag glömt, men blir definitivt påmind här. Jag vet att författaren är en man, men vissa saker hade man kanske kunnat fråga en kvinna om. Såsom hur man gör med parfym. Även omslaget är väldigt onödigt sexualiserat upptäcker jag nu.

Ännu en sak jag blir tokig på är hur uselt korrekturläst boken är. Turning Torso har till exempel utsikt över Öregrund, enligt denna bok. Man har dessutom hittat på en helt egen spårvagnshållplats i Göteborg, vilket är helt onödigt eftersom det ligger fyra stycken tillräckligt nära för att ha funkat i texten. Det går inga spårvagnar på Såggatan. Från ena hållet kan man gå från Ekedal eller Majvallen. Från andra hållet har man både Kaptensgatan och Chapmans torg. Det stannar inte där, men jag ska inte fortsätta.

Annars är det en ganska intressant deckarhistoria om ett ämne som är mycket aktuellt just nu. Det är inte alls omöjligt att jag plockar upp en bok till, men det får framtiden utvisa.

Boken kan man köpa här.

Liv Strömquists astrologi av Liv Strömquist

Nej men vad ska jag säga. Humoristiskt, välformulerat och ofta med huvudet på spiken. Jag är tokig i Liv Strömquist och detta är faktiskt en av mina favoriter hittills, även om jag inte tror speciellt mycket på astrologi och sånt. Kul betraktelser är alltid välkomna!

Jag är personligen lejon och älskar kanske inte uppmärksamhet, dock är jag en sucker för bekräftelse. Jag har kanske lite fler läppstift än man absolut behöver och nog är jag förtjust i sociala medier… dock klarar jag mig nog utan plastikoperationer!

Notera den otroliga biten om vattumannen Cristiano Ronaldo också. Gen-i-alt!

Boken kan man köpa här.

Tone tur o retur: Tales från Bullshit City och andra ställen av Tone Schunnesson

Jag brukar inte citera baksidestexter och liknande, men jag måste göra ett undantag här. Dels för att den beskriver vad denna bok innehåller på ett bättre sätt än jag skulle göra, men också för att det är en så välskriven och intressant text.

”När Hannes Westberg 2001 sköts av polis under EU-toppmötet i Göteborg var jag tretton år gammal. Två år senare hade George W Bush startat Irakkriget. Det är två historiska händelser som formade mitt sätt att betrakta världen.

Men trots ett tidigt och stort politiskt engagemang så tappade jag den starka övertygelsen om att en annan värld faktiskt är möjlig någonstans längs vägen. Inte för att en förändring inte kändes angeläget, utan för att världen var mer flytande och krångligare än vad de flesta politiker tycktes vilja kännas vid.

Inför valet 2022 bestämde jag mig för att i samarbete med Aftonbladet ge mig ut i Sverige för att ta upp kampen mot känslan av meningslöshet.

Det var dags för mig att söka svar på frågor som blivit hängande alltför länge. Varför har Sverigedemokraterna en så lyckad YouTube-kanal? Vem är rikast i Sverige? Har Miljöpartiets språkrör dödsångest? Hur uppriktig är oron över gängkriminalitet? Vilken karaokelåt sjunger Tomas Bodström på fest?

Världen är konstig, men också sorglig, ball och uppfordrande. Men den kräver att man bryr sig om den. På riktigt.”
Tone Schunnesson, 2022

Jag tycker att Tone Schunnesson är en av våra intressantaste och vassaste mediepersonligheter. Blir alltid glad när det är hon som är en av gästerna i Cyklopernas land. Hennes förra roman, Dagarna, dagarna, dagarna var fantastisk, så nu var det kul att läsa andra sorters texter. Valrörelsen 2022 var ju onekligen både intressant, löjeväckande och plågsam, och när den väl var över var det spännande att se tillbaka på den genom Schunnessons ögon. Hon uttrycker sig fantastiskt bra och engagerande – och jag tror att även den som inte delar hennes politiska åskådning kan uppskatta Tone tur o retur.

Tyvärr är boken riktigt dåligt korrekturläst. Väldigt tråkigt och slarvigt av ett stort förlag.

Boken kan man köpa här.

Tack för matchen av Paola Pellettieri

När böcker beskrivs som genialiska byggs en viss förväntan upp. Jag bestämde mig för att lyssna på denna när jag bakade lussekatter, den är kort och det lockar mig när det gäller ljudbok.

Efter en stunds bakning var jag så irriterad att det var inte riktigt klokt. Kladdig deg? PMS? Kanske, men allra mest gällde det boken. Trots att den är så kort tog det flera veckor för mig att lyssna klart, för jag ville inte.

Såhär – alla gillar olika och jag har egentligen ingen lust att skriva en lång diss, så jag gör inte det. Men jag tyckte verkligen inte att detta var en bra bok. Alls. Eller jo, slutet var toppen!