Etikett: Manlig författare

My man Jeeves (Jeeves, #1) av P G Wodehouse

P G Wodehouse tenderar att nämnas väldigt ofta när kända personer ska berätta om sin favoritförfattare. Jag vet att jag började bläddra i en av pappas böcker för många år sedan men fastnade väl inte riktigt. Stephen Fry och Hugh Laurie har ju gjort en bejublad tv-serie om Jeeves och Wooster som finns på Youtube, och mitt resonemang blev att ska jag börja kika på den får jag ju läsa åtminstone en av böckerna. Och det lär bli fler.

Jag tänkte först att detta skulle bli ljudboken som fick mig att börja lyssna på böcker igen, men det var en fåfäng tanke för det gick inte särskilt bra. Biblioteket informerade mig dock om att Project Gutenberg har e-böckerna vilket ju är alldeles ypperligt. Jag glömmer att Gutenberg finns, men det är en så himla bra grej.

Bertie Wooster är en ung man ur noblessen – rik, sysslolös och naiv. Utbildad vid såväl Eton som Oxford, men trots detta inte den vassaste kniven i lådan, vilket han vet själv:

”I know perfectly well that I’ve got, roughly speaking, half the amount of brain a normal bloke ought to possess”

Ur Carry on Jeeves, 1925

Han är snäll, inte speciellt snobbig, godhjärtad och med hög moral. Vid hans sida finns den oefterhärmlige betjänten Jeeves, som anställdes tack vare att han fixade en bakfyllekur åt Wooster när de först träffades och Wooster tvingats göra sig av med en tjuvaktig föregångare. Jeeves är diskret, intelligent, klurig och lojal – det är han som löser problem åt Wooster och hans vänner, och lyckas ta dem ur både en och annan knipa. Han flyter runt ljudlöst, som en bra betjänt ska, och kan det mesta – även sådant som gäller småbrottslighet.

Nu blev detta en karaktärsbeskrivning mer än något annat, men Wodehouses persongalleri är så väldigt härligt. Berättelserna likaså, förstås. I de flesta noveller i denna samling befinner sig radarparet i New York, vilket förvånade mig men är rätt skoj. Två av novellerna handlar om en slags föregångare till Wooster, Reggie Pepper.

Wooster berättar (åtminstone i de jag har läst) i första person, och har ett sådant underbart jovialiskt lite överklassigt språk. Inte som samtida Downton Abbey om man säger så, men det är mycket ”old chap” och ”jolly good” och ”don’t you know”. Smashing, på min ära!

Boken kan man köpa här – jag tror faktiskt att den måste läsas på originalspråk.

Seeing other people av Mike Gayle

Flera av Mike Gayles böcker har samma (eller liknande titlar) som låtar. Just Seeing other people är en Belle and Sebastian-låt som jag är väldigt förtjust i och nynnade på varje gång jag fick syn på pocketen jag hade hemma från bibblan.

Joe Clarke jobbar med helgbilagan på en stor tidning, och ska göra ett reportage om ett gäng skilda pappor. Han tänker sig att det ska vara ett gäng snygga och coola killar, men de som dyker upp till studion när de ska fotograferas och intervjuas är inte riktigt som han har tänkt sig. Vilka töntar, tänker han, och är säker på att han aldrig kommer att träffa dem igen.

Joe är själv rätt snygg och cool, lyckligt gift med två gulliga barn och ägare av ett hus i London. Det är därför inte jättebra när han ett kort tag efter fiaskot med reportaget vaknar i en praktikants säng. Det sista han minns är att han blev rånad på gatan – men han har ju fortfarande sina grejer. Vad är det för dumma rånare som inte tar varken telefon eller plånbok?

Han erkänner hur som helst för hustrun Penny vad som hänt, och hon sparkar ut honom med huvudet före. Han hamnar i en deppig lägenhet på Old Kent Road, där han mestadels lever på kakor och bönor i tomatsås och en och annan flaska sprit. En dag springer han på en av papporna från reportaget i närbutiken – det visar sig att papporna som Joe dömde ut som töntar har blivit vänner. Kanske kan de bli Joes livlina?

Ganska nyss innan detta har hans flickvän på universitetet, som han hade ett väldigt giftigt och osunt förhållande med, dött. Hon ville särskilt att Joe skulle komma på begravningen, och han åkte dit trots att han inte förstod varför. Plötsligt börjar hon dyka upp och prata med Joe. Han blir livrädd för hallucinationerna, för det kan väl omöjligt vara ett spöke?

Detta är en intressant idé, som hela tiden håller en lite grann på halster. Det som exet berättar för Joe får en att ifrågasätta en hel del, och det dröjer verkligen till slutet innan man får reda på hur det går. Tyvärr fick jag slutet spoilat så fort jag kastade ett öga på Goodreads, eftersom någon stjärna skrivit ut slutet i den första recensionen som visas. Men det var spännande ändå, eftersom det var omöjligt att riktigt fatta hur det hela skulle gå till. Kul idé, om än lite knäpp.

Boken kan man köpa här.

(Andra låtar som givit namn till Gayle-titlar – jag utgår ifrån att ni blev jätteintresserade – är My legendary girlfriend av Pulp, Brand new friend av Lloyd Cole and the Commotions, Wish you were here av Pink Floyd – låt oss utgå ifrån att det inte är låten av Rednex med samma namn, Half a world away som i och för sig inte är exakt som Oasis-låtens titel men eftersom jag älskar den väljer jag att tro att det är så det hänger ihop och All the lonely people som förstås är ett citat ur Eleanor Rigby. Det finns också en låt som heter His ‘n’ hers, som ju är ett Pulp-album.)

Andra böcker av Mike Gayle som jag skrivit om här (jag har läst fler, men det var innan detta blev en bokblogg) är:

The importance of being a bachelor
Brand new friend
Turning forty
The stag and hen weekend
Half a world away
The Hope family calendar
All the lonely people
The man I think I know
The museum of ordinary people

Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne – och tv-serien med samma namn

Nog har jag tänkt läsa Jorden runt på 80 dagar i ett antal år, men det har liksom inte blivit av. Men så kom jag plötsligt att tänka på den häromdagen och behövde en ny fransk titel så det var ju bara att sätta igång. Drog mig till minnes att @mettaphoria nämnt en tv-serie här och den fanns trevligt nog på SVT Play, så vi plöjde den här i helgen som gick. Det är inga större problem att läsa och titta parallellt, för serien innehåller väldigt mycket som inte finns i boken. Det luriga är förstås att man inte vill få slutet spoilat, så där gäller det ju att välja vilket medium som ska förmedla det. Jag skulle nog faktiskt rekommendera att tv-serien får göra det. Mycket effektfullt.

Nå – boken då. Gentlemannen Phileas Fogg lever ett inrutat liv – han har särskilda precisa hålltider för sin betjänt, han tillbringar tolv timmar om dagen på The Reform Club där han läser tidningen, spelar whist och äter lunch och middag. En dag kommer han i samspråk med några andra herrar om att man nu tack vare en ny järnvägslinje i Indien ska kunna ta sig jorden runt på åttio dagar. Fogg menar att han skulle klara av det, och slår vad med de andra. Han ger sig av till Dover redan samma kväll tillsammans med sin sprillans nya betjänt Passepartout – den gamle fick sparken då han var två minuter sen med rakvattnet.

Man får sig en riktig äventyrsberättelse, men den är bildande också – flera skeenden föregås av en liten historielektion vilket är skoj. Spänningen kring resan och tiden är inte nog – de har också en engelsk detektiv hack i häl då Fogg passar in på ett signalement på en bankrånare.

Vernes berättelse gick som följetong i tidningen Le Temps under samma tidsperiod som handlingen utspelar sig, vilket fick många att tro att det faktiskt skedde på riktigt. Lite kul kuriosa.

Tv-serien är påkostad och otroligt snyggt gjord. Många händelser finns alltså inte med i boken, men flera av dessa gör plats för samhälleliga reflektioner kring bl.a kolonialism, fattigdom och rasism. Karaktärerna är uppdaterade och det gör sig alldeles utmärkt, så länge man är villig att hantera bok och serie som separata entiteter.

Denna text publicerades från början på Kaffe & Kultur.

Boken kan man köpa här.

Good pop, bad pop av Jarvis Cocker

”This is not a life story. It’s a loft story.” skriver Jarvis Cocker om sin bok. Det känns som ett typiskt Cocker-uttalande – jag drar mig till minnes när jag såg Pulp på Reading Festival 2003 och hans första mellansnack inleddes ungefär: ”It’s great to see so many people who love books here… at the READING festival.” Finurligt men enkelt.

Och detta är en loftberättelse. Han har bott på många ställen sedan detta loft fylldes, men nu är det dags att återvända, krypa in och börja gräva. Detta är ingen tjusig loftlägenhet, det är ett vindskontor där man inte kan stå rak. Varenda liten pinal måste gås igenom och få sitt öde bestämt – behålla eller inte.

Varenda pinal kanske inte tas upp i boken direkt, men väldigt många saker är det. Varje kapitel har ett antal foton av grejer som illustrerar vad som berättas – om planerna för Pulp som ritades upp i ett rutat kollegieblock under lektioner i skolan hemma i Sheffield, kläder som har en historia att berätta, tuggummipaket, konsertbiljetter, foton… ja, allt möjligt. Ett extra kul kapitel är det om plastpåsar, och om hur det är hans favoritsätt att frakta grejer. Döm om min förvåning när jag slog upp kapitel 19 och denna bild fanns på sidan mittemot!

En alldeles underbar bok. Kanske särskilt om man är Pulp-och-kanske-annan-brittisk-indie-fan, men jag tror att vem som helst med ett visst intresse för brittisk samtidshistoria kan hitta många godbitar här.

Boken kan man köpa här.

The Museum of Ordinary People av Mike Gayle

Jess mamma har dött plötsligt, och hon har beslutat sig för att ensam ta hand om att tömma sitt barndomshem på prylar. Somligt sparas, det mesta skänks – men när hon hittar sina gamla uppslagsverk, som mamman gav henne när hon var barn trots att de egentligen inte hade råd, blir hon rådvill. Hon har absolut inte plats för dem i pojkvännens minimalistiska lägenhet i Canary Wharf, men hon kan absolut inte bringa sig till att göra sig av med dem heller. De får stå i pappkassar tills hon kan göra något åt dem.

Pojkvännen Guy vill att han och Jess ska köpa sitt första egna hus med pengarna Jess får in från försäljningen av mammans hus i Nottingham. Hon hänger med på tåget – men om den befintliga lägenheten ska visas kan inte hennes gamla uppslagsverk stå och skräpa i hallen. Hon får höra talas om ett museum, The Museum of Ordinary People i Peckham och åker dit med böckerna. På plats hittar hon ett företag som tömmer hus åt folk och en ny ägare, Alex, som mystiskt fått företaget testamenterat till sig men inte har en aning om att det ska finnas ett museum där.

Frågetecknen rätar ut sig så sakteliga, och eftersom Jess är utbildad curator ser hon chansen att äntligen få lämna receptionistjobbet på en anonym jättefirma inne i London och få ta sig an det som hon verkligen brinner för och är utbildad till. Vägen dit är krokig förstås – annars blir det ingen roman – och berättelsen kommer i olika tidsramar.

Det fanns några irritationsmoment för mig. En jättestor grej som bara slängs in från sidlinjen (tycks det mig) och en annan pågående grej som inte känns riktigt Gayle-sk. Men det är fortfarande en bra och underhållande roman, och humorn som jag önskar mig i denna sorts relationsroman sitter som en smäck.

Boken kan man köpa här.

Se dig aldrig om av Michel Bussi

För några år sedan läste jag Svarta näckrosor av Michel Bussi och blev verkligen helt förtrollad. En helt otrolig spänningsroman som utspelar sig i Monets Giverny. Därför kändes det skönt att vända sig till Bussi när augusti kickade in som fransk månad på Kaffe & Kultur.

Se dig aldrig om utspelar sig på den lilla ön Réunion, ett franskt departement som ligger ungefär 80 mil öster om Madagaskar. Sex mil lång och fyra mil bred, så stor är den inte, men ön har ändå ungefär 900 000 invånare. Om du har hört talas om bourbonvanilj någon gång och undrat varför den heter så – bourbon förknippas ju främst med amerikansk whisky – så är det för att Réunion tidigare hette Île de Bourbon, och på ön odlas fortfarande vad som anses vara världens bästa vanilj.

Men det var ett sidospår. Jag är bara lite extra fascinerad över de franska departementen som ligger så långt ifrån Frankrike. Lite som om vi skulle ha ett landskap i Karibien.

På Réunion semestrar det lyckligt gifta paret Martial och Liane Bellion tillsammans med sin sexåriga dotter Sopha. Ön är mycket segregerad, och de rika och vackra befinner sig på strandresorter där de mindre bemedlade istället arbetar. Som städerskor, bartendrar och receptionister till exempel. Sådana som ser allt.

En eftermiddag går Liane upp till rummet för att duscha. En timme senare går Martial upp och då är hon puts väck. Det finns blodfläckar i rummet, som ser ut att ha blivit upp-och-nervänt. Martial kallar på polisen, men blir genast huvudmisstänkt. Hans respons på detta blir att sticka – fort som fasen – med dottern. Inget höjdardrag för att försöka bevisa sin oskuld.

Det blir en intensiv polisjakt över ön, och med den får läsaren träffa många olika karaktärer och komma närmare kulturen, maten, naturen. Mycket skickligt sammanvävt – jag hade tyckt att det var väldigt tjatigt med polisjakt hela tiden och blev lite orolig för det när jag läste baksidestexten. Men det var obefogat. Jakten och utredningen leds av poliskommissarie Aja Purvi, som måste hävda sig på grund av sitt kön och sin bakgrund. En toppenbra karaktär som jag gärna skulle vilja träffa igen i Bussis böcker. Hennes assistent Christos och hans partner är också magnifikt skrivna – även om just Christos kanske kan vara smått enerverande. Men det är nog meningen.

Det är tvära kast och ny information som dyker upp mest hela tiden och det är väldigt spännande ända in i slutet. Kul med en roman som utspelar sig på ett lite annorlunda ställe, och trevligt när man får lära sig en massa på vägen. Mycket bra.

Boken kan man köpa här.

Hej! Mitt namn var Elton Persson av Martin Svensson

Martin Svensson är kanske numera mest känd som författare och spökskrivare men för många i min generation (mig) är det fortfarande (Du är så) Yeah Yeah Wow Wow och möjligtvis Fiskar som viskar som börjar spela i huvudet när namnet nämns eller man (jag) får syn på en bild på honom.

Att han var gift med Dilba Demirbag (I’m sorry) minns man kanske också. Och nog finns det ett vagt minne om en viss kontrovers kring en autofiktiv bok han skrev?

Hej! Mitt namn är Elton Persson berättar historien om en vanlig kille från en småstad som plötsligt blir popstjärna och flickidol. Han bor i en tjusig lägenhet tillsammans med den äldre hustrun Någon och boken berättar om livet innan de träffades, slutet på äktenskapet och livet efter. Elton är medveten om att relationen lider mot sitt slut, han dricker sprit och knaprar Sobril och ställer till det för sig – men vill av någon anledning ändå vara sin fru till lags.

Jag gillar hur Martin Svensson skriver. Det finns en skärpa och en cynism och mörk humor kring kändisliv och glamour som tilltalar mig. Jag upptäckte att jag läste en annan bok av honom för många år sedan, nämligen Din heder, som jag inte tyckte var speciellt välskriven men med ett viktigt budskap. Han var även med och skrev Monster tillsammans med Joakim Lundell och Leif Eriksson. Även den hade absolut något att säga.

Däremot känns det ju rätt tråkigt att skriva böcker för att hänga ut folk som hemska människor. Nu är detta många år sedan och jag tror nog ändå att kulturen kring detta har förändrats – men det är ju inte så himla snyggt.

Boken kan man köpa som ljudbok till ett förmånligt pris. Vill man läsa den i text finns den åtminstone på Göteborgs bibliotek.

Slutet blir vår början av Chris Whitaker

Ibland kan jag tycka att det är lite jobbigt att inte falla pladask för böcker som alla andra älskar. Är jag lite dum i huvudet som inte fattar något som alla andra gör? Eller är jag bara gnällig – eller klickade det helt enkelt inte? Antagligen är det det sista som stämmer, men jag kan inte riktigt låta bli att undra.

Som du säkert gissat så är Slutet blir vår början en sådan bok. Hyllad överallt och jag ville mest bara att den skulle ta slut.

Vi befinner oss i en småstad i Kalifornien, där Vincent King, dömd mördare, nu släppts från fängelset och ska starta om sitt liv. Polischefen Walk var hans bäste barndomsvän, och försöker hjälpa honom tillrätta. Alla är dock inte glada att se honom igen – speciellt inte Star Radley, syster till flickan vars mord King dömdes för som 15-åring. Walk har alltid hållit koll på familjen Radley och när en tragedi slår till förflyttar han Stars barn till sina morföräldrar i Montana.

Stars dotter Duchess Day är en intressant karaktär, och kanske den enda som jag kommer att lägga på minnet. Hon har utnämnt sig själv till laglös och gör allt för att skydda sin lillebror Robin. Riktigt badass, det är härligt.

Annars känns allt så klyschigt. Jag vet inte. Författaren har planterat små ”ledtrådar” i karaktärernas namn vilket är lite smart men avslöjar slutet (eller så övertolkar jag men för mig var det givet) och jag tycker att hela småstadsgrejen känns för mycket skolboksexempel. Författaren är brittisk och jag vet inte om det spelar in.

Nåväl. Alla andra älskar den alltså, så lyssna för all del inte för mycket på mig! Boken kan man köpa här.

Vi i villa av Hans Koppel

Vi blev otroligt förtjusta i Henrik Schyfferts drama-komediserie Vi i Villa med bl.a Mattias Nordkvist och Johan Widerberg i rollerna, som kom ut på Discovery+ i våras. Mycket skratt och många skämskuddar – en briljant satir över medelklassen.

Det blev snabbt lång kö på biblioteket på Hans Koppels bok, som är förlaga till serien och jag väntade otåligt. Och blev inte besviken! Jag har bara läst ett par av Koppels thrillers förut (Kommer aldrig mer igen och Kom ska vi tycka om varandra) och gillat dem mycket, men detta är alltså något helt annat och det är alldeles ypperligt bra.

Anders bor i villa med fru och dotter. Han spelar innebandy med sina kompisar och har en älskarinna. Allt är alltså precis som det ska. Tills det visar sig att hans dotter är utsatt för mobbing i skolan – och då tar det hus i helvete. Nu ska det hämnas. Det är grannen, som familjen umgås med, som det ska hämnas på – men det stannar inte riktigt där. Anders måste till varje pris se till att han inte blir påkommen, och därför sätter han igång med en hämnd-bärsärkagång.

Det är jätteroligt. Försöker man analysera Anders beteende, eller se någon rationalitet i det så kommer man inte tycka att det är kul. Men om man kan ta det för den absurda satir det är, och om man kan skratta åt det märkligt grabbiga så kommer man att ha kul här. Det är lättläst och finurligt och jag gillar det väldigt mycket.

TV-serien har placerat handlingen i en modernare miljö då boken har fjorton år på nacken – här spelar Anders (givetvis) padel istället för innebandy, och han jobbar på en talarförmedling där han har Björn Ranelid i telefon varannan minut. En scen på en trendig konceptrestaurang är otrolig. Men serien följer verkligen boken på ett väldigt lyckat och väl genomfört sätt, så jag vill verkligen rekommendera båda media.

Boken verkar inte gå att köpa – man får väl hoppas att något förlag gör en nyutgivning med tanke på tv-serien – men den finns åtminstone på Göteborgs bibliotek.

Göteborg 65-07-29 – Svensk kriminalhistorias märkligaste dag av Lars-Olof Lampers

Någon regnig dag under sommaren 2015 (troligtvis runt slutet på juli eftersom det var ”årsdag” då) hittade jag tråden Dahlsjö-fallet, Göteborg, 1965 på Flashback. Redan då var den lång – nu består den av 570 sidor – och jag läste långt in på natten och kunde inte förstå att jag aldrig tidigare hört talas om detta. Tre Göteborgskillar försvann spårlöst med en Volvo PV och en konstnärsson med dåliga nerver likaså, på väg från Falsterbo till Gerlesborgs konstskola. 2015 trodde Flashbacks privatspanare att de två försvinnandena hängde samman – det anses dock bevisat att så inte är fallet.

Samma dag skedde grodmansrånet i Gamlestan i Göteborg – ett betydligt mer berömt fall. Vad är oddsen att två så märkliga händelser tilldrar sig på samma dag, i samma stad? Inte är de låga.

Naturligtvis blev jag eld och lågor när jag upptäckte att det var en bok på gång. Dels för att jag hoppades få reda på något jag inte redan visste (jag har förstås följt tråden lite då och då) och även för att det skulle väcka intresse hos fler. En av killarna bodde bara en kort bit ifrån där mina föräldrar är uppväxta och de hade aldrig hört talas om det trots att de var i tonåren när det hände, då man ändå torde höra ett och annat om sådana här saker. Inbillade jag mig – men tydligen inte.

Jag ska inte börja gå in på teorier och vad som är bevisat och inte, och heller inte närmare presentationer av killarna. Tyvärr blev jag besviken på denna bok, som innehåller betydligt mindre intressant material än Flashbacktråden. Det ska sägas att halva boken eller så handlar om grodmansrånet, som inte intresserar mig något nämnvärt, så det spelar förstås in. Men det känns som om detta skrapar på ytan, som om det vore en true crime-podd eller så. Det finns så otroligt mycket spännande information att få tag på. Ett par av Flashbacks ”spanare” (det låter dissigt men det är det inte, jag beundrar deras engagemang något otroligt) har haft kontakt med de försvunnas familjer, grävt i arkiv själva och så vidare och det är verkligen ett enormt jobb.

Så – jag rekommenderar faktiskt Flashbacktråden framför denna bok – även om den förstås ger lite basfakta i fallet. Och det är ju förstås inte fy skam!

Boken kan man köpa t.ex här.