Här finns mest böcker och annan kultur, men även lite mat och stickning och resor och andra härligheter. Vill du komma i kontakt med mig? Maila gärna tufvanderanna@gmail.com. Varmt välkommen!
Martin Svensson är kanske numera mest känd som författare och spökskrivare men för många i min generation (mig) är det fortfarande (Du är så) Yeah Yeah Wow Wow och möjligtvis Fiskar som viskar som börjar spela i huvudet när namnet nämns eller man (jag) får syn på en bild på honom.
Att han var gift med Dilba Demirbag (I’m sorry) minns man kanske också. Och nog finns det ett vagt minne om en visskontroverskringenautofiktivbok han skrev?
Hej! Mitt namn är Elton Persson berättar historien om en vanlig kille från en småstad som plötsligt blir popstjärna och flickidol. Han bor i en tjusig lägenhet tillsammans med den äldre hustrun Någon och boken berättar om livet innan de träffades, slutet på äktenskapet och livet efter. Elton är medveten om att relationen lider mot sitt slut, han dricker sprit och knaprar Sobril och ställer till det för sig – men vill av någon anledning ändå vara sin fru till lags.
Jag gillar hur Martin Svensson skriver. Det finns en skärpa och en cynism och mörk humor kring kändisliv och glamour som tilltalar mig. Jag upptäckte att jag läste en annan bok av honom för många år sedan, nämligen Din heder, som jag inte tyckte var speciellt välskriven men med ett viktigt budskap. Han var även med och skrev Monster tillsammans med Joakim Lundell och Leif Eriksson. Även den hade absolut något att säga.
Däremot känns det ju rätt tråkigt att skriva böcker för att hänga ut folk som hemska människor. Nu är detta många år sedan och jag tror nog ändå att kulturen kring detta har förändrats – men det är ju inte så himla snyggt.
Boken kan man köpa som ljudbok till ett förmånligt pris. Vill man läsa den i text finns den åtminstone på Göteborgs bibliotek.
Det var meningen att jag skulle ha läst denna till en nystartad bokcirkel för fyra-fem år sedan, men så krockade den tilltänkta träfftiden med något annat och boken blev liggande oläst. Nu blev den vald till månadens bok för Varmprat, på det öppna temat VAL, och det är sannerligen ett av flera teman i boken.
Irina och Lawrence är amerikaner, men har varit bosatta i London i ett antal år. Hon illustrerar barnböcker, han jobbar på en tankesmedja och är specialist på terrorism, och boken tar sin början mitt under IRA:s värsta härjningar i Storbritannien. Paret har det ganska bra, om än lite avslaget. Lawrence är snäll, men inte speciellt passionerad, och Irina känner att det inte räcker till.
En sommarkväll när Lawrence är bortrest uppmuntrar han Irina att upprätthålla traditionen att gå ut och äta med den gemensamme nyskilde vännen Ramsey Acton, som är en berömd snookerspelare. Han är allt som Lawrence inte är – eldig, spontan och oberäknelig, och när Irina följer med honom hem till det stora vackra huset i östra London drabbas hon av en intensiv instinkt att kyssa honom över snookerbordet. Där slutar kapitel ett och romanen börjar på riktigt.
Vartannat kapitel berättar hur historien hade utvecklat sig om Irina hade kysst Ramsey och lämnat Lawrence för honom – vartannat berättar hur det hade gått om hon stått emot sin lust och åkt hem för att låta livet fortskrida som vanligt. De två berättelserna är parallella i tid, samma saker händer i båda världar men med somliga olikheter. Somligt blir identiskt, men under helt andra omständigheter. Det är ett spännande grepp, och det är alltid roligt när författare vågar ta ett steg bort från det traditionella romanbygget.
Det är spännande att fundera på det här med timing och val. Såväl större val, såsom Irinas beslut i början, men även mindre händelser. Ska Irina följa med Ramsey på turné eller stanna hemma och jobba? Ska hon konfrontera Lawrence gällande hans motvilja att kyssa henne eller låta det bero? Ska hon laga den mat hon vill eller följa mannens önskan? Det blir lågmält spännande och ibland tycks det mig omöjligt att ens bestämma vad jag själv hade valt i hennes situation.
Boken är lite för långdragen – vissa snarlika situationer upprepas flera gånger och det är inte riktigt nödvändigt. Kapitlen är väldigt långa och meningarna likaså – på sina ställen hade Shriver kunnat ge Proust a run for his money. Den engelska ljudboken är drygt 24 timmar lång, vilket är åtminstone sex-sju timmar längre än de flesta böcker på drygt 500 sidor och då säger maken att inläsaren inte ens pratar fort. Det säger väl en del om hur tätt den är skriven, vilket är skickligt förstås men passar bättre på hälften så många sidor för mig. Det är kul att läsa om kulturskillnader och krockar, mellan såväl amerikaner och britter som britter och Irinas ryska familj – och medelklass och arbetarklass-som-blivit-stenrik.
Hur som helst är det absolut en roman som kommer att stanna i mitt medvetande ett bra tag, just för att vi ju gör så många vardagliga val utan att alls fundera vidare över konsekvenserna. När stora beslut ska fattas stöter och blöter vi argument och föreställer oss olika scenarier, men de små är allt som oftast impulsiva. Det är roligt att ha läst den, och jag ser fram emot att diskutera den vidare på söndag.
Boken gör mig även väldigt sugen på att äta kryddade popcorn och titta på snooker. Det var alltid väldigt mysigt att komma hem efter pubquiz och göra varma mackor med ost och Worcestershiresås och se på snooker till läggdags i kollektivet i Whitechapel – vi har alldeles för lite snooker i Sverige 😉
Det var ett tag sedan jag läste en Erik Winter-roman nu. Jag tar allt som oftast upp Åke Edwardson som ett bra exempel på författare som skildrar Göteborg på ett sätt som för mig känns ”som hemma”, och så är fallet även här. Handlingen är förlagd till flera ställen jag känner väl, såsom Hisingen, Vasastan och södra skärgården (såväl som platser jag inte har någon koll på alls, såsom Lunden) – det piggar alltid upp!
På en bro som jag i vanliga fall åker över flera gånger i veckan, Älvsborgsbron, hittas en övergiven bil en sen natt av polisinspektör Lars Bergenhem. Det finns ett kulhål i ena sätet, men ingen människa syns i närheten. En gangster får sin bil repad i ett parkeringshus i Linné och skapar sig en livsuppgift i att få tag på den som gjorde det. En författare hyr ett avlägset hus för att få skriva ifred men störs av grannen och bestämmer sig för att säga ifrån. Det finns kopplingar mellan dessa händelser, och det viktigaste visar sig vara en flicka som försvann från ett kollo på Styrsö på sjuttiotalet.
Erik Winter lider av en gräslig huvudvärk som han vägrar göra något åt. Han lider även av att hans mor plötsligt bestämt sig för att flytta hem från Mallorca, och av att en av hans nära kollegor och vänner utsätts för fientlighet på grund av den hen är. Och så måste han ju lösa mord, som om ovan inte var nog.
Jag hade glömt hur speciella dessa böcker är, särskilt i dialogen. Det tog en stund att vänja mig igen. Jag tänker mig att det inte är speciellt naturligt att prata som Edwardsons karaktärer gör, men det skulle kunna vara en generationsfråga. Men jag gillar det, när jag väl får flyt. Jag tyckte att jag kände igen delar av storyn från något jag sett på tv, men just denna bok verkar inte ha filmatiserats, så jag tror att det är I sanningens namn av Viveca Sten som jag blandar ihop den med. Det gjorde ju ingenting, för på det viset hade jag till slut ingen aning om hur upplösningen skulle te sig.
Kommissarie Winter finns på Öppet Arkiv, för den som är sugen. Serien är riktigt bra.
Stories from the city, stories from the sea 