Etikett: Bokförlaget Polaris

Se dig aldrig om av Michel Bussi

För några år sedan läste jag Svarta näckrosor av Michel Bussi och blev verkligen helt förtrollad. En helt otrolig spänningsroman som utspelar sig i Monets Giverny. Därför kändes det skönt att vända sig till Bussi när augusti kickade in som fransk månad på Kaffe & Kultur.

Se dig aldrig om utspelar sig på den lilla ön Réunion, ett franskt departement som ligger ungefär 80 mil öster om Madagaskar. Sex mil lång och fyra mil bred, så stor är den inte, men ön har ändå ungefär 900 000 invånare. Om du har hört talas om bourbonvanilj någon gång och undrat varför den heter så – bourbon förknippas ju främst med amerikansk whisky – så är det för att Réunion tidigare hette Île de Bourbon, och på ön odlas fortfarande vad som anses vara världens bästa vanilj.

Men det var ett sidospår. Jag är bara lite extra fascinerad över de franska departementen som ligger så långt ifrån Frankrike. Lite som om vi skulle ha ett landskap i Karibien.

På Réunion semestrar det lyckligt gifta paret Martial och Liane Bellion tillsammans med sin sexåriga dotter Sopha. Ön är mycket segregerad, och de rika och vackra befinner sig på strandresorter där de mindre bemedlade istället arbetar. Som städerskor, bartendrar och receptionister till exempel. Sådana som ser allt.

En eftermiddag går Liane upp till rummet för att duscha. En timme senare går Martial upp och då är hon puts väck. Det finns blodfläckar i rummet, som ser ut att ha blivit upp-och-nervänt. Martial kallar på polisen, men blir genast huvudmisstänkt. Hans respons på detta blir att sticka – fort som fasen – med dottern. Inget höjdardrag för att försöka bevisa sin oskuld.

Det blir en intensiv polisjakt över ön, och med den får läsaren träffa många olika karaktärer och komma närmare kulturen, maten, naturen. Mycket skickligt sammanvävt – jag hade tyckt att det var väldigt tjatigt med polisjakt hela tiden och blev lite orolig för det när jag läste baksidestexten. Men det var obefogat. Jakten och utredningen leds av poliskommissarie Aja Purvi, som måste hävda sig på grund av sitt kön och sin bakgrund. En toppenbra karaktär som jag gärna skulle vilja träffa igen i Bussis böcker. Hennes assistent Christos och hans partner är också magnifikt skrivna – även om just Christos kanske kan vara smått enerverande. Men det är nog meningen.

Det är tvära kast och ny information som dyker upp mest hela tiden och det är väldigt spännande ända in i slutet. Kul med en roman som utspelar sig på ett lite annorlunda ställe, och trevligt när man får lära sig en massa på vägen. Mycket bra.

Boken kan man köpa här.

Kan innehålla spår av Tommy Roos (Forshammar, #1) av Cecilia Klang

Tommy Roos har lämnat rockstjärnelivet bakom sig och är nu rätt nöjd, med fru och två barn i en villa i Forshammar. Jobb på fabriken, allt är stabilt. Åtminstone tills hans fru Martina meddelar under en parterapisession att hon vill skiljas. Hon har träffat en fransman, och deras mångåriga äktenskap är alltså över. Dessutom kommer nyheten att fabriken ska köpas upp och flyttas till Estland, vilket kommer att resultera i hundratals arbetslösa i Forshammar.

I femtioårspresent får han av sina kompisar ett presentkort på tio sånglektioner hos den gamla firade operasångerskan Gunnel Aurell, som nu dragit sig tillbaka efter många år på världsscenerna. Kompisarna tycker att han borde börja sjunga igen, men Tommy är minst sagt motvillig. Han går dit första gången, meddelar att han absolut inte är intresserad och så var det bra med det.

Men det tar inte riktigt stopp där. Gunnel ger honom rösten åter, om än på ett lite ovanligare sätt än bara sånglektioner. Det är dags att ta kontroll över livet igen.

Skildringar av bruksorter i nutid är alltid rörande på något vis. Jag menar inte det på något överlägset stadsbo-sätt, jag tycker bara att det är fascinerande och fint. Och väldigt tråkigt när det säljs och avvecklas, naturligtvis.

Förlaget beskriver Kan innehålla spår av Tommy Roos som en powerballad i romanform och det är väldigt träffande. Tommy är sannerligen inte ofelbar, men jag kan inte låta bli att fästa mig vid honom på något sätt. Han vill så väl, även om det blir alldeles tokigt ibland. Jag tycker också väldigt mycket om skildringen av manlig vänskap mellan Tommy och hans gamla kompis Shabbe, som numera är den som går i kostym på fabriken men bryr sig väldigt mycket om sin gamle vän på golvet.

Jag hade absolut inga höga förväntningar på boken, men det blev väldigt trevlig läsning. Mycket underhållande, schysst dialog och ibland riktigt dråplig. Det verkar som om detta är första delen i en svit om Forshammar, och det vore kul att få lite mer. Den skulle förresten göra sig bra som tv-serie!

Boken kan man köpa här.

Någon annans tidsfördriv av Ann Edliden

Jag dras inte automatiskt till rosa omslag, men det var något med detta som fick mig intresserad. Känslan av att det är en bok med vässad egg kom till mig och ja, det stämmer. Edliden har förvisso skrivit en relationsroman med inslag av både chicklit och feelgood men det är mer än bara så och det blir en bra balans dem emellan.

Doris har flyttat till Stockholm från Värmland, delar lägenhet med en tjejkompis på Söder och jobbar inom media – närmare bestämt med en illa förklädd version av Paradise Hotel. (Det gör alltså ingenting att den är illa förklädd – det blir bara extra roligt då, särskilt för en sådan som mig som kan roas hejdlöst av sådana program.) Hon tampas med diviga deltagare men har som tur är goda vänner på jobbet att luncha och stöta och blöta grejer med. Alltid fint!

Dejtar gör hon, mer eller mindre sporadiskt. Tinder är ju som det är – man ska ha rejäl tur för att göra en lyckoträff – men när hon hittar Petters profil känns det ändå som om något kan vara på gång. Han är enligt egen utsago feminist, verkar ha breda intressen och lyssnar på ganska bra musik. Kanske är han för bra för att vara sann? Som läsare drar jag öronen åt mig när han a) vill skicka och ta emot nakenbilder och b) inte dyker upp på deras första planerade dejt. Men hade Doris avbrutit där hade det inte blivit någon bok, förstås.

Efter ett tag kommer det fram (på ett lite osannolikt sätt, kanske) att Doris och massor av andra kvinnor har lurats av ”Petter”. De jämför erfarenheter i en gruppchatt och det blir en riktigt girl power-grupp av det hela, redo att konfrontera ”Petter”. Sådant gillar jag! Det känns som om det var längesen sist.

Vid sidan av fortgår den mest dramatiska säsongen av Château Amore någonsin. Kontroversiella ämnen (nå) tas upp och publiksiffrorna slår i taket – men Doris blir indragen på ett väldigt oväntat och ovälkommet sätt.

En schysst debut som inbjuder till bladvänderi – bara ett kapitel till… ja, ni vet. Tror att detta skulle kunna bli en rolig tv-serie. Edliden skriver flyhänt och med massor av humor och det ska bli roligt att se vad mer som kommer ur hennes penna!

Boken kan man köpa t.ex här.

Midnattsbiblioteket av Matt Haig

När Nora Seed bestämmer sig för att göra slut på sitt liv, som mest kantats av besvikelser och svek, tar livet inte riktigt slut. Istället hamnar hon i Midnattsbiblioteket, där hon blir guidad av sin gamla skolbibliotekarie i att plocka fram böcker där hon får prova på att leva andra liv, där hon inte gjort de misstag hon nu ångrar. Ett liv där hon inte gjort slut med ett ex, ett liv där hennes katt lever, ett där någon som dött lever igen, ett där hon vågade sig på att resa med sin bästa vän. Och så vidare.

Så fort hon upplever en viss osäkerhet i det ”nya” livet kastas hon åter till biblioteket – för det visar sig naturligtvis att även om man plockar bort sådant man ångrar eller är ledsen över så blir livet inte perfekt.

Det är en ganska rar berättelse, men jag får lite självhjälpsvibbar vilket som alltid får det att krypa så smått i hårbotten. Jag kan identifiera mig med det här att man i mitten av trettioårsåldern börjar blicka tillbaka på livet man haft, saker man gjort och människor man träffat och fundera över vad som hade hänt om man gjort något annorlunda. Dock är det naturligtvis en ganska meningslös aktivitet för vad sjutton ska man göra åt saken nu? (Förutom möjligen att be någon om ursäkt om det är lämpligt, eller återknyta en kontakt, eller höra av sig till någon och tacka eller säga ifrån.)

Helt okej läsning – men Historieläraren var mycket bättre. Tyvärr missade jag ”träffen” med Bokbubblarna om den – kanske hade jag fått fler perspektiv på den vägen. Midnattsbiblioteket kan du köpa t.ex här.

Terapeuten av Helene Flood

Min ena bokcirkel valde Terapeuten till vår bok för september månad. Jag hade hört mycket om den och förväntade mig något alldeles fantastiskt, men tyvärr föll den lite platt för mig. När en titel säljs in som ”spänningsroman” hoppas jag på att bli lite skrämd och få klura lite, men jag tyckte aldrig att det blev särskilt spännande och det kändes som om upplösningen hintades om lite väl starkt.

När vi diskuterade i bokcirkeln visade det sig att upplösningen inte uppfattades likadant av alla. Jag vill inte gå in på det, men det som kändes totalt självklart för mig var absolut inte självklart för andra. Det är ju detta som gör bokcirklar så otroligt intressanta.

Hur som helst. Sara är terapeut och specialiserar sig på barn och ungdomar på sin privatpraktik hemma i huset. Maken Sigurd är arkitekt och de renoverar för fullt i sitt stora fina hus som de nyss ärvt. En morgon vaknar Sara till ett telefonsvararmeddelande från Sigurd, där han berättar att han enligt planerna anlänt till stugan där han ska åka skidor med vänner hela helgen. Några timmar senare ringer vännerna från sagda stuga och meddelar att Sigurd inte alls dykt upp – och så inleds mysteriet. Var är Sigurd? Lever han? Om inte – vem är skyldig?

Sara börjar höra konstiga ljud när hon är ensam hemma. Hon är säker på att hon inte är ensam i det stora huset, saker dyker upp och försvinner, kylskåpsmagneterna flyttas, och hon känner sig iakttagen. Kan hon, som är expert på den mänskliga hjärnan och dess beteende, lita på sig själv?

Jag tycker att boken hade blivit mycket bättre om den hade tagit en av två möjliga scenarier som det finns underbyggnad för – nu gjorde den inte det och det blev helt enkelt ett antiklimax för mig. Men det känns som om jag är en minoritet i att tycka att den var lite väl flat – så det kanske är mig det är fel på 😉

Året med 13 månader av Åsa Linderborg


Jag har inte haft någon särskilt stark relation till Åsa Linderborg genom åren – jag läste Mig äger ingen förstås och namnet finns ju alltid med i kulturdebatter och annat, men det var först när hon var med i Alla mot alla förra säsongen som jag började känna att jag verkligen gillar henne.

Denna bok var ju kontroversiell redan innan den kom ut – man förstod att här skulle känsliga ämnen avhandlas, såsom #metoo, där Linderborg inte tog den sida som man kanske hade förväntat sig, och hela Benny Fredriksson-débâclet. Och det gör de, och jag vill inte gå in närmare på det. Däremot påmindes jag om att man inte måste hålla med en skribent till 100% för att kunna ta till sig en text.

Det jag gillar mest här är vardagsberättelserna. Om barnen, om falukorv och potatismos, om kärleken och förlusten av densamma. Om resor och jobb och läsning. Det är en behaglig dagboksroman, kring de mer problematiska bitarna, och jag tyckte mycket om att läsa den.