Terapeuten av Helene Flood

Min ena bokcirkel valde Terapeuten till vår bok för september månad. Jag hade hört mycket om den och förväntade mig något alldeles fantastiskt, men tyvärr föll den lite platt för mig. När en titel säljs in som ”spänningsroman” hoppas jag på att bli lite skrämd och få klura lite, men jag tyckte aldrig att det blev särskilt spännande och det kändes som om upplösningen hintades om lite väl starkt.

När vi diskuterade i bokcirkeln visade det sig att upplösningen inte uppfattades likadant av alla. Jag vill inte gå in på det, men det som kändes totalt självklart för mig var absolut inte självklart för andra. Det är ju detta som gör bokcirklar så otroligt intressanta.

Hur som helst. Sara är terapeut och specialiserar sig på barn och ungdomar på sin privatpraktik hemma i huset. Maken Sigurd är arkitekt och de renoverar för fullt i sitt stora fina hus som de nyss ärvt. En morgon vaknar Sara till ett telefonsvararmeddelande från Sigurd, där han berättar att han enligt planerna anlänt till stugan där han ska åka skidor med vänner hela helgen. Några timmar senare ringer vännerna från sagda stuga och meddelar att Sigurd inte alls dykt upp – och så inleds mysteriet. Var är Sigurd? Lever han? Om inte – vem är skyldig?

Sara börjar höra konstiga ljud när hon är ensam hemma. Hon är säker på att hon inte är ensam i det stora huset, saker dyker upp och försvinner, kylskåpsmagneterna flyttas, och hon känner sig iakttagen. Kan hon, som är expert på den mänskliga hjärnan och dess beteende, lita på sig själv?

Jag tycker att boken hade blivit mycket bättre om den hade tagit en av två möjliga scenarier som det finns underbyggnad för – nu gjorde den inte det och det blev helt enkelt ett antiklimax för mig. Men det känns som om jag är en minoritet i att tycka att den var lite väl flat – så det kanske är mig det är fel på 😉

Året med 13 månader av Åsa Linderborg


Jag har inte haft någon särskilt stark relation till Åsa Linderborg genom åren – jag läste Mig äger ingen förstås och namnet finns ju alltid med i kulturdebatter och annat, men det var först när hon var med i Alla mot alla förra säsongen som jag började känna att jag verkligen gillar henne.

Denna bok var ju kontroversiell redan innan den kom ut – man förstod att här skulle känsliga ämnen avhandlas, såsom #metoo, där Linderborg inte tog den sida som man kanske hade förväntat sig, och hela Benny Fredriksson-débâclet. Och det gör de, och jag vill inte gå in närmare på det. Däremot påmindes jag om att man inte måste hålla med en skribent till 100% för att kunna ta till sig en text.

Det jag gillar mest här är vardagsberättelserna. Om barnen, om falukorv och potatismos, om kärleken och förlusten av densamma. Om resor och jobb och läsning. Det är en behaglig dagboksroman, kring de mer problematiska bitarna, och jag tyckte mycket om att läsa den.