Seeing other people av Mike Gayle

Flera av Mike Gayles böcker har samma (eller liknande titlar) som låtar. Just Seeing other people är en Belle and Sebastian-låt som jag är väldigt förtjust i och nynnade på varje gång jag fick syn på pocketen jag hade hemma från bibblan.

Joe Clarke jobbar med helgbilagan på en stor tidning, och ska göra ett reportage om ett gäng skilda pappor. Han tänker sig att det ska vara ett gäng snygga och coola killar, men de som dyker upp till studion när de ska fotograferas och intervjuas är inte riktigt som han har tänkt sig. Vilka töntar, tänker han, och är säker på att han aldrig kommer att träffa dem igen.

Joe är själv rätt snygg och cool, lyckligt gift med två gulliga barn och ägare av ett hus i London. Det är därför inte jättebra när han ett kort tag efter fiaskot med reportaget vaknar i en praktikants säng. Det sista han minns är att han blev rånad på gatan – men han har ju fortfarande sina grejer. Vad är det för dumma rånare som inte tar varken telefon eller plånbok?

Han erkänner hur som helst för hustrun Penny vad som hänt, och hon sparkar ut honom med huvudet före. Han hamnar i en deppig lägenhet på Old Kent Road, där han mestadels lever på kakor och bönor i tomatsås och en och annan flaska sprit. En dag springer han på en av papporna från reportaget i närbutiken – det visar sig att papporna som Joe dömde ut som töntar har blivit vänner. Kanske kan de bli Joes livlina?

Ganska nyss innan detta har hans flickvän på universitetet, som han hade ett väldigt giftigt och osunt förhållande med, dött. Hon ville särskilt att Joe skulle komma på begravningen, och han åkte dit trots att han inte förstod varför. Plötsligt börjar hon dyka upp och prata med Joe. Han blir livrädd för hallucinationerna, för det kan väl omöjligt vara ett spöke?

Detta är en intressant idé, som hela tiden håller en lite grann på halster. Det som exet berättar för Joe får en att ifrågasätta en hel del, och det dröjer verkligen till slutet innan man får reda på hur det går. Tyvärr fick jag slutet spoilat så fort jag kastade ett öga på Goodreads, eftersom någon stjärna skrivit ut slutet i den första recensionen som visas. Men det var spännande ändå, eftersom det var omöjligt att riktigt fatta hur det hela skulle gå till. Kul idé, om än lite knäpp.

Boken kan man köpa här.

(Andra låtar som givit namn till Gayle-titlar – jag utgår ifrån att ni blev jätteintresserade – är My legendary girlfriend av Pulp, Brand new friend av Lloyd Cole and the Commotions, Wish you were here av Pink Floyd – låt oss utgå ifrån att det inte är låten av Rednex med samma namn, Half a world away som i och för sig inte är exakt som Oasis-låtens titel men eftersom jag älskar den väljer jag att tro att det är så det hänger ihop och All the lonely people som förstås är ett citat ur Eleanor Rigby. Det finns också en låt som heter His ‘n’ hers, som ju är ett Pulp-album.)

Andra böcker av Mike Gayle som jag skrivit om här (jag har läst fler, men det var innan detta blev en bokblogg) är:

The importance of being a bachelor
Brand new friend
Turning forty
The stag and hen weekend
Half a world away
The Hope family calendar
All the lonely people
The man I think I know
The museum of ordinary people

The day I met Suzie av Chris Higgins

Jag är ganska lättköpt med omslag. Visa mig en pocketbok, gärna av det lite större formatet, med ett bra omslag så är chansen att den följer med mig hem från biblioteket ganska stor. Är den dessutom brittisk är det nästan garanterat.

Så var fallet med The day I met Suzie – jag har aldrig hört talas om författaren förut men förstår att hon är populär, och boken lät som en intressant berättelse, som inleds med att huvudpersonen Indigo ringer till Samaritans (en sorts hjälplinje) för att prata om hur hennes livssituation har blivit ohållbar efter att ha träffat Suzie, en ny tjej i skolan, som är olik alla andra hon någonsin känt förut. Vi får veta på en gång att det finns en risk att både hon och hennes pojkvän kommer att hamna i fängelse om hon berättar sanningen för polisen, och sedan sprängs telefonsamtalet in bitvis i historien om vad som hänt.

Det är ett intressant berättarformat, för visst vill man gärna veta mer. Jag upplevde dock att boken blir lite väl predikande och utbildande, och tycker nog att en del saker som är menade att komma som en twist är ganska förutsägbara. Men så är väl målgruppen tjugo år yngre än jag också och förhoppningsvis lite mindre blasé 😉 Det känns inte helt trovärdigt att en duktig tjej från en bra familj med stöttande föräldrar plötsligt finner sig själv jagad av lånehajar – men vad vet jag.

Jag gillade nästan inte en enda av karaktärerna heller. Det måste man ju inte göra, men det hade antagligen hjälpt om jag hade kunnat uppbringa någon särskild sympati eller empati för någon av dem, utom möjligtvis Indigos föräldrar. Men epilogen blev lyckad – det gjorde Higgins bra.