Etikett: True crime

Göteborg 65-07-29 – Svensk kriminalhistorias märkligaste dag av Lars-Olof Lampers

Någon regnig dag under sommaren 2015 (troligtvis runt slutet på juli eftersom det var ”årsdag” då) hittade jag tråden Dahlsjö-fallet, Göteborg, 1965 på Flashback. Redan då var den lång – nu består den av 570 sidor – och jag läste långt in på natten och kunde inte förstå att jag aldrig tidigare hört talas om detta. Tre Göteborgskillar försvann spårlöst med en Volvo PV och en konstnärsson med dåliga nerver likaså, på väg från Falsterbo till Gerlesborgs konstskola. 2015 trodde Flashbacks privatspanare att de två försvinnandena hängde samman – det anses dock bevisat att så inte är fallet.

Samma dag skedde grodmansrånet i Gamlestan i Göteborg – ett betydligt mer berömt fall. Vad är oddsen att två så märkliga händelser tilldrar sig på samma dag, i samma stad? Inte är de låga.

Naturligtvis blev jag eld och lågor när jag upptäckte att det var en bok på gång. Dels för att jag hoppades få reda på något jag inte redan visste (jag har förstås följt tråden lite då och då) och även för att det skulle väcka intresse hos fler. En av killarna bodde bara en kort bit ifrån där mina föräldrar är uppväxta och de hade aldrig hört talas om det trots att de var i tonåren när det hände, då man ändå torde höra ett och annat om sådana här saker. Inbillade jag mig – men tydligen inte.

Jag ska inte börja gå in på teorier och vad som är bevisat och inte, och heller inte närmare presentationer av killarna. Tyvärr blev jag besviken på denna bok, som innehåller betydligt mindre intressant material än Flashbacktråden. Det ska sägas att halva boken eller så handlar om grodmansrånet, som inte intresserar mig något nämnvärt, så det spelar förstås in. Men det känns som om detta skrapar på ytan, som om det vore en true crime-podd eller så. Det finns så otroligt mycket spännande information att få tag på. Ett par av Flashbacks ”spanare” (det låter dissigt men det är det inte, jag beundrar deras engagemang något otroligt) har haft kontakt med de försvunnas familjer, grävt i arkiv själva och så vidare och det är verkligen ett enormt jobb.

Så – jag rekommenderar faktiskt Flashbacktråden framför denna bok – även om den förstås ger lite basfakta i fallet. Och det är ju förstås inte fy skam!

Boken kan man köpa t.ex här.

Genombrottet – hur släktforskaren löste dubbelmordet i Linköping av Anna Bodin och Peter Sjölund

True crime blev temat för maj månads bokcirkel och det var Genombrottet som röstades fram och som vi diskuterade härom söndagen. Linköpingsmorden gick mig förbi, jag bodde utomlands när det hände och det var ingenting som blev en internationell nyhet – så det var egentligen först nu när det hela löstes som det äntrade mitt medvetande. Så gräsligt hemskt.

Det är en väldigt intressant berättelse ur släktforskningsperspektiv. DNA-testning är populärt (min pappa skickade in för några år sedan och visade sig vara 1,8% grek utöver totalt skandinav så jag har inte så mycket att komma med) och att man kan komma så långt in i en släkt medelst minsta lilla DNA-haltigt fragment är otroligt häftigt. Och att detta fruktansvärda fall kunde lösas 16 år efter att det hände är rentav fantastiskt.

Jag är inte överförtjust i berättelsen runt omkring. Jag förstår att den finns för att man ska påminnas om att poliserna i utredningen är vanliga människor, men vad de har i sina matlådor är så ointressant att det är inte klokt. (ATT de åt matlådor är väl en sak, men…). Jag blev dessutom irriterad på att en person åt fiskdoftande sushi och verkade vara frisk efteråt. Sushi ska inte lukta fisk.

Men ja – kärnan i boken är intressant, men jag hade kunnat tänka mig endast den utan bjäfset som jag inte tycker hör hemma i en bok som skildrar dessa avskyvärda handlingar och Peter Sjölunds genialitet.

Brittiska seriemördare – en studie i ondska av Lone Theils

True Crime är en svår genre tycker jag. Det är ju egentligen inte det minsta underhållande att läsa om mord och mördare, men samtidigt är det fascinerande. Det kan ju presenteras på olika sätt, förstås, och här har Lone Theils, den danska deckarförfattaren, skrivit en sorts faktabok om några av de värsta seriemördarna som Storbritannien haft genom det senaste århundradet, eller så.

Ian Brady och Myra Hindley (ovan) – också kända som the Moors Murderers – är kanske de allra mest kända. Jag glömmer aldrig löpsedlarna i England när Hindley dog 2002 – morden skedde på sextiotalet, men de är så djupt rotade i folksjälen, eller vad man ska kalla det. Vi får även stifta bekantskap med Fred och Rose West, som gömde offren i sin trädgård och under altanen, Peter Sutcliffe, känd som The Yorkshire Ripper, nekrofilen Dennis Nilsen som mördade unga homosexuella män runt hörnet från där jag bodde i Muswell Hill (här finns den hyllade miniserien Des med David Tennant att streama) och förstås läkaren Harold Shipman som mördade patienter på löpande band.

Saken med denna boken är att den inte säger så mycket mer än vad man enkelt kan läsa sig till på Wikipedia, eller någon annan sajt dedikerad till seriemördare. Det finns inget nytt, och jag upplever inte att Theils direkt försöker gräva djupt i psykologin hos seriemördare.

Den är dessutom riktigt dåligt korrekturläst. Jag vet inte om något hänt i översättningen från danska, eller om det var så här dåligt från början, men det är katastrof. 31 februari var det första jag kom över, sedan fortsatte det. Northumberland har döpts om till Northumbershire. Piccadilly Circus får heta Piccadilly Square. En kvinna byter namn från Jane till Janet och sedan tillbaka igen. Jag förstår att det är en Storytel Original och därmed kanske inte åtnjuter samma omsorg som en bok utgiven på ett riktigt förlag, men såhär dåligt får det inte vara.

Söndagsvägen av Peter Englund

Flera böcker av Peter Englund har stått i pappas bokhyllor, såsom Poltava och Ofredsår, men jag har aldrig läst något. De såg nog lite skräckinjagande ut medan jag bodde hemma, men mitt intresse för svensk historia ökar för varje år så det är inte omöjligt att jag kommer att läsa dem.

Det är ju främst som historiker (och akademiledamot och ständig sekreterare, förstås) som Peter Englund är känd, och Söndagsvägen tar oss också tillbaka i historien – men detta är true crime direkt från 60-talet. Faktion av bästa sort – detta är en fantastisk bok, om såväl Sverige på 60-talet som om mordet boken berör och framför allt förövaren.

I juli 1965 hittas en ung kvinna död hemma i radhuset på Söndagsvägen i Farsta. Man avfärdar ärendet som självmord, men efter noggranna undersökningar står det klart att det måste handla om mord. G W Larsson, legendarisk kommissarie i Stockholm, leder arbetet i vad som kallas den mest komplicerade utredningen i Sverige innan Palme mördades drygt tjugo år senare.

Läsaren får en otrolig inblick i mördarens tankar och planer och det är hisnande och otroligt raffinerat och utstuderat. Här finns utdrag ur arkiv och transkriberade förhör och intervjuer som inte liknar någonting jag tidigare läst i genren. True crime är intressant, även om jag ibland kan känna det som om jag frossar i misär och olycka, och detta är så fängslande att det är inte klokt.

Englund skriver ett narrativ, kring ovan nämnda arkivmaterial, som är nyfiket, vackert och insiktsfullt. True crime riskerar ju alltid att bara bli blod och våld, men texten i Söndagsvägen är så mycket mer än så, vilket gör hela läsupplevelsen än mer intressant.

Dessutom en intressant inblick i Sverige under ”rekordåren”, högkonjunktur och bygg-boom och stabil valuta – men också i dess mörkare sidor. Det känns som om jag vet mer om resterande världens politik (för att inte tala om popkultur) under 1960-talet än jag vet om Sverige under samma period, och det är både nyttigt och lärorikt att få veta mer. Som alltid.