Etikett: 2021

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

Jag inbillar mig att jag har läst jättemycket av Christoffer Carlsson – för det känns så. I själva verket har jag bara läst Den osynlige mannen från Salem, Järtecken och så nu Brinn mig en sol. Varför jag inte kommit längre än så i hans utgivning är faktiskt något av ett mysterium för jag tycker att han skriver fantastiskt bra.

Spänningsromaner är som bäst när de handlar mer om relationer människor emellan och miljöerna i vilka de rör sig än om mord och blod och rättsmedicin. Carlsson är kriminolog som de flesta säkert vet, och skulle säkerligen kunna skriva extremt korrekta sådana böcker också – men här är det intressantaste definitivt det som händer runt brotten.

Samma natt som statsminister Olof Palme blir skjuten i Stockholm mördas en kvinna i den lilla byn Tiarp utanför Halmstad. Polisen Sven blir ansvarig för att reda upp fallet och få fatt i Tiarpsmannen, samtidigt som Sverige är i chock efter Palmemordet och han har en son hemma, Vidar, som ska guidas i livet.

I nutid har vår namnlöse berättare just flyttat hem till barndomens Marbäck. Det är meningen att han ska skriva klart en bok, men det går sådär. En kväll sätter han sig på den lokala puben ett tag och träffar där en gammal skolkamrat – nämligen Svens son Vidar, som vi träffade i Järtecken (det tog mig pinsamt lång tid att komma på detta). Genom detta samtal förflyttas vi 35 år tillbaka i tiden. Vad var det egentligen som hände?

Och vem är berättaren, egentligen? Vi får bara reda på att han kallades för Malen när han gick i skolan, då han gillade att läsa böcker. Vilken är hans drivkraft?

Det är en fröjd att läsa en så här välskriven roman. Jag försökte hålla nere takten lite grann – man vill ju inte att sådana här böcker ska ta slut – men det är lättare sagt än gjort. Fantastiskt bra.

Boken finns att köpa här.

Concrete Rose (The Hate U Give, #0) av Angie Thomas

Det känns som om det bara var något år sedan jag läste den fantastiska The Hate U Give som var Angie Thomas debut, men det visar sig att det var 4½ år sedan. Otroligt. Den har uppenbarligen verkligen stannat kvar i mitt medvetande, vilket är ett mycket gott betyg. En nackdel med att läsa mycket är att somligt ibland, hur bra det än är, ramlar ur minnet efter ett tag.

Concrete Rose är en prequel till THUG, och handlar om Starrs föräldrar, Maverick och Lisa under slutet av high school. Maverick står i centrum av berättelsen – han är son till en gänglegend och vet att han måste ta hand om familjen nu, så han säljer droger å gängets vägnar för att kunna hjälpa sin mamma. Det är lite stökigt, men det funkar.

Tills Maverick får reda på att han är pappa till en liten son. Han är övertygad om att någon annan, mer stadig partner till kvinnan är fadern, men icke. Mamman lämpar av sonen på Maverick, och plötsligt befinner han sig i en situation där han försöker balansera knarkförsäljning, skola och att ta hand om sin son på en gång. Det blir otvivelaktigt en ganska ohållbar situation – men det är lättare sagt än gjort att lämna ett gäng. Lojalitet och hämnd sitter djupt i ryggmärgen, och Maverick måste nu lista ut hur han bäst kan hantera sitt nya ansvar. Dessutom vill han inget hellre än att få vara tillsammans med Lisa, men hon är inte lika övertygad.

Angie Thomas text är lättläst men absolut inte enkel. Det finns ett oerhört driv och en puls i berättelsen som gör att man inte kan sluta läsa, men det är aldrig tungrott även om temana (ja, det böjs tydligen så) är minst sagt tunga. Det som kan vara svårt är möjligtvis att läsa ”gatuslangen” på engelska, men man vänjer sig förvånansvärt snabbt. Jag funderar över hur sjutton man översätter det på ett bra sätt, men jag gissar att jag inte vill veta efter att ha hört om THUG-översättningen som tydligen inte är sådär toppen.

Boken finns att köpa här. Missa inte denna!

All girls av Emily Layden

Skolskildringar har verkligen något, tycker jag, särskilt en berättelse om ett år på en prep school för tjejer i New England, så när jag fick nys om denna bad jag biblioteket köpa in e-boken och de var ännu en gång rekordsnabba. Folkbiblioteken är det finaste vi har, glöm aldrig det!

Här får nio elever, i olika årskurser, berätta sin bit om ett skolår. I första kapitlet får vi reda på att någon satt upp stora affischer vid vägen som aviserar att en våldtäktsman jobbar på Atwater Academy, och detta genomsyrar förstås hela berättelsen. En tidigare elev stämmer skolan gällande övergrepp hon utsattes för under sin tid på Atwater, som sopats under mattan. En nutida elev fightas stenhårt i den tidigare elevens ringhörna – men vi vet inte vem det är.

Vid sidan av detta tickar skolåret förstås på, och varje berättare har sina egna problem och tankar. Om att hamna rätt som ny på en prestigefull skola, om prestationsångest, kroppslig ångest, sexuell förvirring, vänskap… och så vidare. Allt som existerar i tonåren, med andra ord, vilket gör att detta definitivt blir en Bildungsroman. Skolan är progressiv och stöttande, tycks det mig, och det är fint att läsa. Man kan ju tänka sig att det inte är givet på en flickskola.

Jag hade kanske väntat mig lite mer mystik och spänning, men man kan inte få allt och det var intressant och bra läsning ändå. Det är något särskilt med internatskolor!

Boken finns att köpa här.

Eufori: en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed

Det känns som om jag har läst allt av och med och om Sylvia Plath genom åren – men det stämmer naturligtvis inte eftersom hon aldrig slutar vara aktuell. Det kommer ständigt nya artiklar, essäer och böcker om Plath och hon dyker upp där man minst anar det – senast i The Assistant av S K Tremayne.

Elin Cullhed har här skrivit en litterär fantasi om Plats sista år i livet, innan flytten till London och den där isande vintern 1962/1963 då hon till slut tog sig av daga. I Cullheds bok är hon kvar på Court Green i Devon med Ted och Frieda, höggravid med Nicholas som kommer till världen under bokens gång.

Det är en otroligt känslosam roman – mycket cirkulerar kring relationen till Ted. Kärleken som började så romantiskt stormigt har väl aldrig slutat storma, men nu handlar det mest om att försöka tackla livet med en krävande, ansvarslös, slarvig och otrogen man vid sidan av två små barn och ett hus att rodda.

På Instagram skrev jag: ”Det handlar om konstnärskap, föräldraskap, äktenskap, författarskap. Psykisk och fysisk ohälsa, förtvivlan, uppgivenhet, inget skönmålas – men även poesin förstås och kortare glimtar av lycka och skönhet.” och bättre än så kan jag nog inte formulera mig här. Jag skrev även: ”Cullhed skriver flyhänt och drivet, realistiskt och med ett stort mått kärlek, tycks det mig. En bitterljuv njutning att läsa.”

Och precis så är det. Jag rekommenderar Eufori å det varmaste, och den finns att köpa t.ex här.

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

John Ajvide Lindqvist som person och författare har funnits i mitt medvetande länge, men när jag reflekterar närmare har jag nog faktiskt bara läst en bok av honom – Låt den rätte komma in. Jag trodde att det var en till, men kan inte komma på vilken det skulle vara, så jag är väl ute och cyklar.

Anledningen till att jag inte fortsatt är väl för att jag har så svårt för det övernaturliga. Det blir sällan så bra, tycker jag, och jag är heller inte förtjust i skräck – så jag har valt bort Ajvide Lindqvist mer eller mindre medvetet. Vänligheten är dock inte en skräckroman i den bemärkelsen och när ”alla” läste den det senaste bestämde jag mig för att göra det också.

En höstmorgon 2018 står en klargul container på kajen i Norrtäljes hamn. Ingen vet vem som ställt den där, och ingen kan riktigt bestämma sig för vems ansvaret att öppna den är. Så den får stå där ett tag innan den öppnas – och när den väl gör det förändras staden i grunden. Vänligheten, som presenteras i korta stycken mellan kapitlen, börjar försvinna. Från att vara små fina berättelser om omtanke och medmänsklighet blir de mörkare och mörkare.

Vi följer sex personer i trettioårsåldern – Max och Johan, som spelar Pokémon Go, väninnorna Anna och Siw, och syskonparet Marko och Maria. Några känner varann sedan innan, några träffas under handlingens gång.

Pokémon Go-delen är lite kul, särskilt som jag har spelat i några år, men jag gissar att det är helt ointressant för någon som inte spelar och att det kommer att vara hopplöst daterat om bara ett par år.

Sedan kommer vi till det som gör mig riktigt förbannad med boken. Jag trodde att jag var överkänslig, men det visar sig att det är en allmän uppfattning – Anna och Siw i boken beskrivs endast utefter sin vikt och kroppshydda. Så sunkigt och platt att det är inte klokt. Det finns väldigt mycket mer som skulle kunna definiera dem, men här handlar det bara om att de är tjocka. Helkasst.

Annars då? Tja, det är lite spännande ibland. Vissa bitar är ganska mysiga. Boken är alldeles för lång. Och tyvärr hänger helhetsupplevelsen upp sig totalt på de usla kvinnoporträtten. Det tar nog tid innan jag bekantar mig vidare med Ajvide Lindqvist.

Boken finns att köpa här.

Stöld av Ann-Helén Laestadius

Elsa är dotter till renskötare, och när hon är nio år blir hennes egen renkalv dödad. Elsa ser mannen som gör det, hon vet vem han är men hotas till tystnad. Familjen anmäler brottet, men då renen räknas som husdjur blir brottsbenämningen stöld och ärendet faller i glömska, som så många gånger förr.

Elsa växer upp och ingenting förändras. Polisen tar inte samernas problem på allvar, trots att Elsa kämpar stenhårt för att få dem att öppna ögonen. Hon släpar renkadaver som kan innehålla bevismaterial till polisstationen, men de tas inte ens omhand. Alla vet vad som händer, alla vet vem/vilka det är som dödar renar för att tjäna pengar på köttet, men ingen gör någonting.

Jag har läst Laestadius ungdomsböcker och tyckt väldigt mycket om dem, både serien om Soppero (SMS från Soppero, Hej vacker, Ingen annan är som du och Hitta hem) och förstås fantastiska Tio över ett. Stöld känns som en ungdomsbok vilket till en början är naturligt då biten om Elsa som barn är ganska lång, men sedan tar den inte riktigt steget in i vuxenroman för mig även om berättelsen är väldigt hemsk. Jag hade sett fram emot en riktigt bra och spännande historia men det känns mer politiskt och lite generaliserande och svepande. Somliga saker tas upp utan att följas upp.

Dock, ska sägas – rasismen mot samer SKA tas upp på ett politiskt plan. Självklart är det så. Jag är bara osäker på om en roman är rätt väg att göra det och lutar åt att jag inte tycker det.

Boken finns att köpa här.

Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert

Hade det inte varit för att så många hyllade denna redan under de första dagarna den fanns ute hade jag troligen aldrig plockat upp den för jag är så TRÖTT på dessa småplottriga omslag med brush lettering så fort det vankas feelgood. Men nu blev den hyllad och jag kunde inte låta bli. Spårvagnen på framsidan hjälpte förstås också, även om det hade passat bättre om spårvagnen befann sig på Järntorget istället för det är kring Linné som större delen av boken utspelar sig.

Vår namnlösa huvudperson får en dagbok av sin vuxna dotter för att skriva i under året som hon fyller femtio. Men hur ska hon kunna skriva öppet och ärligt när dottern ska läsa? Istället blir det en sorts dagboksroman, som är mycket detaljerad och som innehåller sådant som nog ingen dotter har särskild lust att läsa om sin mamma.

Här ryms det mesta. Arbetet som chefläkare på akuten på Sahlgrenska, träning, samboskap med man och katt, vuxet barn, halvvuxet bonusbarn, klimakterium, ung snygg kollega, femtioårskris, mormorskap, fika på Mr. Cake och genomblöta utekvällar. Dessutom en del mörker i form av besvärliga relationer. Det är kul, rapp och trevlig läsning, även om det segade sig lite efter ett tag.

Då fick jag tips på Goodreads om att Klara Zimmergren har läst in ljudboken (av någon anledning syntes e-boken helt separat på Storytel). Jag ä l s k a r Klara Z och bytte genast till ljudversionen och det blev verkligen helt perfekt. Genial casting!

Boken finns att köpa t.ex här.

Girl A av Abigail Dean

Jag följer många författare på Twitter och det är inte alla tips jag reagerar på, men när jag såg Abigail Deans Girl A omnämnd råkade det bli en som jag kollade upp och blev genast väldigt nyfiken. Skickade inköpsförslag till biblioteket en fredagseftermiddag och på lördagen kunde jag ladda ner e-boken. Det är en otrolig service! Bibliotek är bäst.

Lex Gracie försöker skjuta undan sitt förflutna, och sin identitet som Girl A – namnet medierna gav henne när hon som tonåring lyckades fly The House of Horrors och därmed frita sina syskon. Syskonskaran växte upp med en far som blev mer och mer radikaliserad, och en mor som inte gjorde mycket åt situationen. Till slut var de kedjade i sina sängar, utan mat eller möjlighet att gå på toaletten eller ens äta särskilt ofta.

Det har inte varit några problem att undvika föräldrarna. Fadern tog sitt liv när han fick klart för sig att Lex tagit sig ut och därmed kunde larma polisen. Modern hamnade i fängelse och har suttit där sedan dess – men nu har hon dött, och av någon anledning visar det sig att hon utsett Lex till testamentsexekutor. Lex och hennes syster vill göra något bra av det gamla huset som håller så många gräsliga minnen, en sorts kulturhus för umgänge och trevliga saker. Men för att kunna ordna med arvet måste Lex kontakta sina övriga syskon, en efter en. Det är ingen uppgift hon ser fram emot.

Narrativet skiftar mellan uppväxt och nutid, från att ha varit en ganska normal familj till den totala misären syskonen hamnade i. Hjärtskärande är bara förnamnet.

En otroligt stark berättelse om syskonskap, familj, konflikter och svek. Om hur en persons minnen och erfarenhet kan vara vitt skild från en annans. Om familjens mytologi, om vem som fortfarande tror på barndomens indoktrinering och vem som verkligen lyckats slå sig fri. Fantastiskt välskrivet, väldigt spännande och en riktig bladvändare. Årets bästa hittills, tror jag!