All girls av Emily Layden

Skolskildringar har verkligen något, tycker jag, särskilt en berättelse om ett år på en prep school för tjejer i New England, så när jag fick nys om denna bad jag biblioteket köpa in e-boken och de var ännu en gång rekordsnabba. Folkbiblioteken är det finaste vi har, glöm aldrig det!

Här får nio elever, i olika årskurser, berätta sin bit om ett skolår. I första kapitlet får vi reda på att någon satt upp stora affischer vid vägen som aviserar att en våldtäktsman jobbar på Atwater Academy, och detta genomsyrar förstås hela berättelsen. En tidigare elev stämmer skolan gällande övergrepp hon utsattes för under sin tid på Atwater, som sopats under mattan. En nutida elev fightas stenhårt i den tidigare elevens ringhörna – men vi vet inte vem det är.

Vid sidan av detta tickar skolåret förstås på, och varje berättare har sina egna problem och tankar. Om att hamna rätt som ny på en prestigefull skola, om prestationsångest, kroppslig ångest, sexuell förvirring, vänskap… och så vidare. Allt som existerar i tonåren, med andra ord, vilket gör att detta definitivt blir en Bildungsroman. Skolan är progressiv och stöttande, tycks det mig, och det är fint att läsa. Man kan ju tänka sig att det inte är givet på en flickskola.

Jag hade kanske väntat mig lite mer mystik och spänning, men man kan inte få allt och det var intressant och bra läsning ändå. Det är något särskilt med internatskolor!

Boken finns att köpa här.

The mermaids singing (Tony Hill & Carol Jordan, #1) av Val McDermid

Det är väldigt oklart varför det tagit mig så lång tid att läsa Val McDermid, då jag blivit tipsad om henne i många herrans år, och har lyssnat på henne på Bokmässan med stor beundran och vördnad. Men förra veckan hade jag mycket monotont administrativt jobb för mig, och då passar det väldigt bra att lyssna på ljudbok samtidigt. Sagt och gjort – nu har jag lyssnat på första boken i serien om Tony Hill och Carol Jordan. Jag lyssnade på engelska, i inläsning av Saul Reichlin, som gjorde ett mycket bra jobb med dialekter och annat utan att det blev alltför teatraliskt.

Boken utspelar sig i Bradfield, som är en fiktiv stad som McDermid själv säger är en blandning av många olika nordengelska städer. Jag föreställde mig Manchester när jag läste, mycket på grund av att gayscenen är väldigt stor där och den är även viktig i boken – men McDermid säger att Bradfield troligtvis ligger någonstans mellan Manchester och Leeds. Miljöerna är mycket bra, och det är de väl avrundade karaktärerna också.

När fyra unga män med jämna mellanrum hittats sexualmördade i Bradfield går äntligen polischefen med på att de förmodligen har med en seriemördare att göra. Carol Jordan är en av polisinspektörerna i teamet, och när man beslutar sig för att ta in en profilerare, psykologen Tony Hill som är expert på just seriemord, blir Carol utsedd till att vara länken mellan polisens spaning och profilering.

Tony Hill har ett förflutet som hjälper honom i arbetet i det att han förstår sådant som ingen annan förstår – men han är ovillig att ta itu med just de delarna av sitt förflutna. Hans förflutna gör honom inte bara till en skicklig problemlösare, utan även till det perfekta offret för mördaren.

Parallellt med den mer klassiska kriminalhistorien får vi utdrag ur mördarens berättelse om vad som hänt – det är ingående och gräsliga beskrivningar och inget för den känslige. Det blir inte alltid så bra när mördaren får komma till tals men här är det fenomenalt.

Det finns ett helt otroligt driv och en sällan skådad intensitet i texten. Jag kan ibland tappa fokus och intresse när jag lyssnar på krim, men här ville jag aldrig sluta lyssna. Det är alltid härligt att börja på en serie där det finns massor av böcker kvar – ofta får man ju vara så god och vänta ett år på nästa bok. Nu har jag tio till framför mig, och det verkar som om det är samma ypperliga inläsare på allihop.

Det är svårt att ta in att boken faktiskt är tjugofem år gammal – somligt märks, men för det mesta tänker jag inte alls på det. Det är inte lätt att skriva tidlöst nu för tiden, när utvecklingen på så många olika plan är så otroligt snabb.

Ta mig tillbaka av B A Paris

Detta är den tredje boken jag läser av B A Paris, och jag vet inte varför jag bestämde mig för den eftersom jag verkligen inte varit imponerad av de tidigare. Men ibland är en enkel spänningsroman som ljudbok just vad som behövs för lite avkoppling och det blev då denna.

Och nej, den är inte bra. Det är en otroligt konstig bok och enda anledningen till att jag gav den två stjärnor på Goodreads är för att jag verkligen gillar en karaktär – hunden.

Finn och Layla blir tillsammans efter att han hittar henne vilsen på gatan i London på nyårsafton. Han tar hand om henne och efterhand blir de tillsammans och reser till Frankrike. På väg hem försvinner Layla när de stannat på en rastplats och, visar det sig, Finn misshandlat henne svårt. Tolv år senare är Finn tillsammans med Laylas storasyster Ellen och de ska gifta sig, men de börjar hitta en massa ryska dockor överallt, och Finn får telefonsamtal från någon som säger sig ha sett Layla, och en massa mail – ”e-brev”, kallas de i boken vilket är jätteroligt – från Layla. Otroligt rörigt, alltsammans.

Märkligt nog listade jag ut hur det skulle sluta ganska tidigt, och tillbringade resten av lästiden med att hoppas på att jag skulle ha fel, för så knäppt kunde det inte vara. Men det var det! Helt obegripligt. Rekommenderas INTE.