Lyrik – Stories from the city, stories from the sea

Hundra dikter av Seamus Heaney

Jag ska naturligtvis inte ens försöka mig på att ”recensera” hundra dikter av en Nobelpristagare – men jag vill skriva några rader ändå, för jag tycker verkligen att detta är en helt underbar samling. Om någon vill börja läsa modernare lyrik är detta helt rätt väg att gå – för det är begripligt. Tidigt i karriären handlar poesin mycket om livet på landet och uppväxten på en bondgård, och det blir som att läsa prosalyrik. Senare blir det mer politiskt (hur mycket Heaney än hävdade att han inte var politisk).

Heaney började själv sammanställa denna samling innan sin död – därefter tog hans familj över och satte ihop denna underbara bok. Inget att stressa sig igenom – en dikt om dagen är lagom. Så lång tid hade jag inte själv på mig, men jag ska köpa volymen när jag känner att det finns plats för den och läsa igen. Och igen och igen, troligtvis.

Här är ett smakprov:

Blackberry-picking

Late August, given heavy rain and sun

For a full week, the blackberries would ripen.

At first, just one, a glossy purple clot

Among others, red, green, hard as a knot.

You ate that first one and its flesh was sweet

Like thickened wine: summer’s blood was in it

Leaving stains upon the tongue and lust for

Picking. Then red ones inked up and that hunger

Sent us out with milk cans, pea tins, jam-pots

Where briars scratched and wet grass bleached our boots.

Round hayfields, cornfields and potato-drills

We trekked and picked until the cans were full,

Until the tinkling bottom had been covered

With green ones, and on top big dark blobs burned

Like a plate of eyes. Our hands were peppered

With thorn pricks, our palms sticky as Bluebeard’s.

We hoarded the fresh berries in the byre.

But when the bath was filled we found a fur,

A rat-grey fungus, glutting on our cache.

The juice was stinking too. Once off the bush

The fruit fermented, the sweet flesh would turn sour.

I always felt like crying. It wasn’t fair

That all the lovely canfuls smelt of rot.

Each year I hoped they’d keep, knew they would not.

Ur Hundra dikter av Seamus Heaney, Natur & Kultur: 2022

The witch doesn’t burn in this one (Women are some kind of magic, #2) av Amanda Lovelace

Amanda Lovelace skriver extremt lättillgänglig poesi om ämnen som berör de flesta – åtminstone de flesta kvinnor, skulle jag säga. Jag lyssnade på första boken i serien, The princess saves herself in this one för drygt tre år sedan, men denna gång valde jag att läsa.

Dikterna är mestadels korta och enkelt konstruerade, vilket bidrar till deras läsbarhet. Det handlar om kvinnlig styrka och om att äga sina egna erfarenheter, upplevelser och känslor – och om att tackla sådant som nästan känns övermäktigt. Om kärlek, vänskap, hat, vikt, kroppsbild, orättvisor och patriarkatet.

Boken finns i en app nära dig, men kan även köpas t.ex här.

Eufori: en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed

Det känns som om jag har läst allt av och med och om Sylvia Plath genom åren – men det stämmer naturligtvis inte eftersom hon aldrig slutar vara aktuell. Det kommer ständigt nya artiklar, essäer och böcker om Plath och hon dyker upp där man minst anar det – senast i The Assistant av S K Tremayne.

Elin Cullhed har här skrivit en litterär fantasi om Plats sista år i livet, innan flytten till London och den där isande vintern 1962/1963 då hon till slut tog sig av daga. I Cullheds bok är hon kvar på Court Green i Devon med Ted och Frieda, höggravid med Nicholas som kommer till världen under bokens gång.

Det är en otroligt känslosam roman – mycket cirkulerar kring relationen till Ted. Kärleken som började så romantiskt stormigt har väl aldrig slutat storma, men nu handlar det mest om att försöka tackla livet med en krävande, ansvarslös, slarvig och otrogen man vid sidan av två små barn och ett hus att rodda.

På Instagram skrev jag: ”Det handlar om konstnärskap, föräldraskap, äktenskap, författarskap. Psykisk och fysisk ohälsa, förtvivlan, uppgivenhet, inget skönmålas – men även poesin förstås och kortare glimtar av lycka och skönhet.” och bättre än så kan jag nog inte formulera mig här. Jag skrev även: ”Cullhed skriver flyhänt och drivet, realistiskt och med ett stort mått kärlek, tycks det mig. En bitterljuv njutning att läsa.”

Och precis så är det. Jag rekommenderar Eufori å det varmaste, och den finns att köpa t.ex här.

The wire in the blood (Tony Hill & Carol Jordan, #2) av Val McDermid

Ett antal tonårsflickor försvinner från olika platser i Storbritannien. Myndigheterna är övertygade om att det handlar om vanliga rymlingar, baserat på hur de försvunnit och vad de tagit med sig hemifrån. Till slut kopplas Tony Hill och hans profiling-grupp in.

Tony och Carol Jordan har ett något spänt förhållande sedan förra boken, när hon försökte närma sig honom på ett romantiskt plan men han avvisade henne på grund av sina egna neuroser. Nu ska de ännu en gång arbeta tillsammans – hon från polisens sida, han genom sin specialstyrka. Tony bär fortfarande på ärr från upplösningen i första boken när det var mycket nära att han dog i tjänsten, men har nu samlat en grupp studenter under sig som ska bli lika vassa profilerare som han är. Om det ens är möjligt.

Tony Hill ger sina studenter i uppdrag att titta på fallet, som en övning. En av dem ser ett samband mellan flickornas försvinnande – i samband med varje försvinnande har en karismatisk idrottsman-cum-TV-personlighet gjort ett framträdande i staden där de bott. Ingen tar hennes teori på allvar, men när hon hittas död hemma hos en av de personer hon misstänkt måste de tänka om.

Jacko Vance var en otroligt framgångsrik friidrottare som ung, men förlorade en arm när han räddade ett barn vid en trafikolycka och kunde inte längre utföra sin sport (jag minns pinsamt nog inte vad det var nu, slägga tror jag). Nu lever han i ett skenäktenskap med en kvinna som också arbetar inom TV och är tillsammans med sin assistent, de har det gott ställt och Vance är otroligt populär.

Han är också en totalt perverterad mördare, som snöat in på tortyr och någon sorts hämnd för sin egen olycka. Detta vet vi tidigt, så jag spoilar faktiskt ingenting, men det blir ett väldigt intressant inslag. Ofta får ju mördaren berätta sin historia i kursiv stil (vilket jag inte gillar), eller i brev eller liknande, men här får vi precis hela berättelsen från båda håll. Mycket effektivt.

Parallellt jobbar polisen med en mordbrännare i Bradfield. Han sätter eld på lokaler som är tomma på natten – fabriker, lager och skolor. En natt begår han sitt brott i en lokal där en hemlös person sökt skydd för natten och sökningen efter gärningsmannen blir därmed till en mordutredning.

Ljudboken är fantastiskt väl inläst, men jag skulle ha behövt en förteckning på alla som jobbar med Hill och Jordan för det blir en väldig massa efternamn på poliser och studenter och jag får lite svårt att hålla reda på vem som är vem. Boken är nästan 16 timmar lång, så det blev många kortare lyssningsstunder och jag hade svårt att få rätsida på dem. Men det är ingen katastrof.

Spännande, klurigt (trots att vi vet sanningen) och väldigt välskrivet. McDermid har snabbt blivit en favorit hos mig och jag är glad att jag än så länge har nio böcker framför mig.

Boken finns översatt till svenska och heter då Under ingrodda ärr, som liksom den engelska titeln är tagen från T S Eliots dikt:

The trilling wire in the blood
Sings below inveterate scars
Appeasing long-forgotten wars
T S Eliot

Nobelprisfavoriter

Jag är inte den som har läst massor av nobelpristagare, eller ens har någon särskild lust att göra det om inte andan faller på, men tyckte att det kunde vara trevligt med ett litet tipsinlägg just idag, även om ingenting är som det brukar vara just detta år. Jag har bara samlat länkar till mina texter, Goodreads eller dikter, i de fallen det handlar om en poet, som är mina favoriter – det är ingen fullständig förteckning.

1907 – Rudyard Kipling – If (dikt)

1909 – Selma Lagerlöf – Löwensköldska ringen och Kejsaren av Portugallien

1923 – William Butler Yeats – I have spread my dreams under your feet (dikt)

1925 – George Bernard Shaw – Pygmalion och den fantastiska dikten English Pronunciation

1929 – Thomas Mann – Döden i Venedig

1931 – Erik Axel Karlfeldt – Om våren (dikt)

1936 – Eugene O’Neill – Mourning becomes Electra, Long Day’s Journey into Night och The Emperor Jones

1951 – Pär Lagerkvist – Det är vackrast när det skymmer (dikt)

1954 – Ernest Hemingway – Män utan kvinnor och Den gamle och havet

1957 – Albert Camus – Främlingen

1962 – John Steinbeck – Möss och människor

1969 – Samuel Beckett – I väntan på Godot

1971 – Pablo Neruda – If you forget me (dikt)

1983 – William Golding – The Spire

1995 – Seamus Heaney – Mid-term break (dikt)

2005 – Harold Pinter – The birthday party

2007 – Doris Lessing – Det femte barnet

2011 – Tomas Tranströmer – Romanska bågar (dikt)

2015 – Svetlana Aleksijevitj – Kriget har inget kvinnligt ansikte

2017 – Kazuo Ishiguro – Never let me go

Vilka är dina favoriter bland litteraturpristagarna?

Apple and Rain av Sarah Crossan

Sarah Crossan har blivit något av en favorit hos mig efter att jag blev totalt golvad av hennes prosalyriska Vi är en för några år sedan. Jag har inte lyckats läsa så mycket som jag skulle ha velat, men lite grann har det blivit – mer prosalyrik i form av We come apart som hon skrev tillsammans med Brian Conaghan, och dystopin Breathe som jag läste i somras. Apple and Rain stod på engelska YA-hyllan när jag gick omkring smått planlöst på biblioteket innan restriktioner kring planlöst vandrande på bibliotek trädde i kraft och jag plockade med den hem.

Apple har växt upp med sin ganska strikta och religiösa mormor, efter att Apples mamma lämnade dem på julafton för elva år sedan, för att söka lyckan på Broadway. Livet med mormor är väl helt okej, även om Apple känner sig väldigt begränsad jämfört med sina skolkamrater. Och när hennes mamma plötsligt dyker upp, och vill bli Apples mamma igen, ställs allt på huvudet. Det börjar med små utflykter, men inom kort flyttar Apple in hos sin mamma – där det visar sig finnas en lillasyster, Rain.

Och om Apple känner sig vilsen i livet är det inget emot hur Rain har haft det hittills, och hur det är för henne att plötsligt ha flyttat till ett annat land, med en mamma som är allt annat än tillräknelig. Rain är tio år gammal, men bär omkring på en docka, Jenny, som hon är helt övertygad om är en riktig bebis. Det är så hjärtskärande att läsa om, ett sådant bevis på att hon är utsvulten på närhet och kärlek.

Apple är så otroligt stark för att bara vara i tidiga tonåren, och ingenting berättas med någon sorts skönmålning här. Det är gräsligt. Men hon finner tröst i skolan, på engelsklektionerna när de jobbar med och skriver egen poesi. Till en början försöker hon dölja sin talang och sina sanna tankar – vi får läsa dem, men inte läraren eller klassen – men hon kommer till slut ur sitt skal, även om det inte riktigt är med flit, och det blir en sådan triumf. Hon är en fantastiskt fin tonårskaraktär. Och detta är en riktigt fin YA-bok.