Eufori: en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed

Det känns som om jag har läst allt av och med och om Sylvia Plath genom åren – men det stämmer naturligtvis inte eftersom hon aldrig slutar vara aktuell. Det kommer ständigt nya artiklar, essäer och böcker om Plath och hon dyker upp där man minst anar det – senast i The Assistant av S K Tremayne.

Elin Cullhed har här skrivit en litterär fantasi om Plats sista år i livet, innan flytten till London och den där isande vintern 1962/1963 då hon till slut tog sig av daga. I Cullheds bok är hon kvar på Court Green i Devon med Ted och Frieda, höggravid med Nicholas som kommer till världen under bokens gång.

Det är en otroligt känslosam roman – mycket cirkulerar kring relationen till Ted. Kärleken som började så romantiskt stormigt har väl aldrig slutat storma, men nu handlar det mest om att försöka tackla livet med en krävande, ansvarslös, slarvig och otrogen man vid sidan av två små barn och ett hus att rodda.

På Instagram skrev jag: ”Det handlar om konstnärskap, föräldraskap, äktenskap, författarskap. Psykisk och fysisk ohälsa, förtvivlan, uppgivenhet, inget skönmålas – men även poesin förstås och kortare glimtar av lycka och skönhet.” och bättre än så kan jag nog inte formulera mig här. Jag skrev även: ”Cullhed skriver flyhänt och drivet, realistiskt och med ett stort mått kärlek, tycks det mig. En bitterljuv njutning att läsa.”

Och precis så är det. Jag rekommenderar Eufori å det varmaste, och den finns att köpa t.ex här.

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel

På vårvintern 1969 har den österrikiske expressionisten Oskar Kokoschka en utställning på galleriet Marlborough Fine Arts i London. En dag kommer en ung man in och frågar vad det skulle kunna tänkas kosta om han anlitar Kokoschka för att måla ett porträtt av hans mormor inför hennes åttioårsdag. Mormodern ifråga är Agatha Christie, som är högst motvillig inför sin dotterson och makes önskan att få porträttet målat, och Kokoschka är inte heller så pigg på idén – men till slut går de båda åldrande konstnärerna med på projektet. Sex sittningar ska det bli och inte en minut längre.

Det tar ett tag, men snart börjar de öppna sig för varandra. Kokoschka berättar om sin ungdom, om Centraleuropa under två världskrig, om Wien och Dresden. Christie berättar om när hon ”försvann” på 1920-talet efter att hennes första make lämnat henne för sin älskarinna. Sakta men säkert får vi till oss två stora konstnärers livshistorier, allt med diskussioner kring konsten. Varför måste de skapa? Var finns drivkraften, och hur relaterar inspiration till konst? Christie har flytt in i sina romaner, men Kokoschka behöver veta hur hon fungerar för att kunna måla henne.

Det är en kort roman, men den är kompakt och otroligt väl strukturerad. Jag blev helt förtrollad av att läsa – givetvis är en stor del en litterär fantasi som utvecklats kring riktiga händelser, men det blir aldrig överdrivet eller vulgärt. Så vackert och så lågmält, allvarligt men med humor. Pleijel är otroligt skicklig och detta är en mycket fin bok som fick högsta betyg av mig. Jag tycker om böcker som får mig att googla och läsa mer, och det gör denna sannerligen.

(Kokoschka, 1969)

Boken finns att köpa t.ex här.

Andra som skrivit om boken: Fiktiviteter, Ugglan och boken, Hanneles bokparadis.

The Five: The untold lives of the women killed by Jack the Ripper av Hallie Rubenhold

Det finns massor av böcker som beskriver Jack the Ripper och hans dåd, i blodiga och lite skandalsökande ordalag – men hur mycket vet vi egentligen om hans offer? Man säger lite slarvigt att han mördade prostituerade, men hur var det med den saken? Hur hamnade kvinnorna i Londons slumkvarter, och varför var det just dessa fem som hamnade i Jack the Rippers väg? Detta undersöker historikern Hallie Rubenhold i sin fantastiska bok The Five – the untold lives of the women killed by Jack the Ripper. Otroligt hantverk och research. Jag kom över en bild av en slump på Twitter eller Instagram där författaren fotograferats bredvid en reklamskylt av sin bok, jag har för mig att det var på King’s Cross Station, och visste genast att detta var en bok för mig.

Jag bodde i ungefär fyra år mitt i ”Ripperland” – jag passerade två av mordplatserna på väg till jobbet varje dag och de övriga med jämna mellanrum. Detta gör förstås att jag är lite extra fascinerad av hela historien, men visst kan det bli lite mycket med alla blodiga och brutala skildringar av det hela som gjorts. Med det sagt så har jag gått en Ripperwalk en gång, när jag hade besök av amerikanska vänner, och det var verkligen intressant och spännande.

En annan sak som gör det hela extra intressant är förstås att ett av offren kom från Torslanda, på Hisingen, och tillbringade en hel del tid i Majorna, ett par kilometer ifrån där jag bor nu. Historiens vingslag, ni vet. I Rubenholds bok får vi veta vem Elisabet Gustavsdotter, senare Elizabeth Stride, var. Hur hon växte upp på småbruket i Tumlehed, prostituerade sig i hamnkvarteren i Göteborg, tog anställning som tjänsteflicka, fick tillstånd att emigrera och sedermera gifte sig med John Stride, drev en kaffebutik och verkade blomstra – men sedan gick något fel och hon hamnade i Whitechapel och till slut i Jack the Rippers väg.

Detsamma gäller de fyra andra offren. Vi får veta hur deras barndom var, deras familjeförhållanden, deras ungdom och vuxenliv och till slut till inkvarteringshusen i Whitechapel. Här får vi reda på att det inte finns några bevis för att tre av de fem någonsin prostituerat sig, och om de tragiska händelser som gjorde att de hamnade där de gjorde. Whitechapel var en riktig slum på den tiden och det är svårt att föreställa sig det, åtminstone om man rör sig kring Spitalfields och Brick Lane där gentrifiering och hipsters numera, 130 år senare – men Rubenhold beskriver allt så att man kan se det för sig. Och vet man var man ska gå kan man promenera på gator som nästan är orörda vad gäller byggnader sedan den tiden, förutom sådant som bombades under andra världskriget, förstås. Jag ser fram emot att åka till London så snart det blir klokt att resa igen, och titta på Whitechapel med lite nya ögon. En helt fantastiskt välskriven och researchad bok. Helt enkelt lysande.

Jag vill även rekommendera Sian Cains intervju med Hallie Rubenhold i The Guardian, som finns att läsa här.

Söndagsvägen av Peter Englund

Flera böcker av Peter Englund har stått i pappas bokhyllor, såsom Poltava och Ofredsår, men jag har aldrig läst något. De såg nog lite skräckinjagande ut medan jag bodde hemma, men mitt intresse för svensk historia ökar för varje år så det är inte omöjligt att jag kommer att läsa dem.

Det är ju främst som historiker (och akademiledamot och ständig sekreterare, förstås) som Peter Englund är känd, och Söndagsvägen tar oss också tillbaka i historien – men detta är true crime direkt från 60-talet. Faktion av bästa sort – detta är en fantastisk bok, om såväl Sverige på 60-talet som om mordet boken berör och framför allt förövaren.

I juli 1965 hittas en ung kvinna död hemma i radhuset på Söndagsvägen i Farsta. Man avfärdar ärendet som självmord, men efter noggranna undersökningar står det klart att det måste handla om mord. G W Larsson, legendarisk kommissarie i Stockholm, leder arbetet i vad som kallas den mest komplicerade utredningen i Sverige innan Palme mördades drygt tjugo år senare.

Läsaren får en otrolig inblick i mördarens tankar och planer och det är hisnande och otroligt raffinerat och utstuderat. Här finns utdrag ur arkiv och transkriberade förhör och intervjuer som inte liknar någonting jag tidigare läst i genren. True crime är intressant, även om jag ibland kan känna det som om jag frossar i misär och olycka, och detta är så fängslande att det är inte klokt.

Englund skriver ett narrativ, kring ovan nämnda arkivmaterial, som är nyfiket, vackert och insiktsfullt. True crime riskerar ju alltid att bara bli blod och våld, men texten i Söndagsvägen är så mycket mer än så, vilket gör hela läsupplevelsen än mer intressant.

Dessutom en intressant inblick i Sverige under ”rekordåren”, högkonjunktur och bygg-boom och stabil valuta – men också i dess mörkare sidor. Det känns som om jag vet mer om resterande världens politik (för att inte tala om popkultur) under 1960-talet än jag vet om Sverige under samma period, och det är både nyttigt och lärorikt att få veta mer. Som alltid.

Bergens stjärnor av Jojo Moyes

Jag hade inga jättestora förväntningar på Bergens stjärnor men behövde en bok med hästar i till sommarbingot och många verkade gilla den (och jag har tyckt ganska bra om de flesta av Moyes böcker förut) så – varför inte? Och jag är glad att jag valde den till slut, för den var mycket bättre än jag trodde.

Det är spännande att besöka en miljö som är ganska obekant, i detta fallet bergstrakterna i Appalacherna, Kentucky, i slutet av 1930-talet. Alice Wright, brittisk kvinna av börd, har accepterat Bennett van Cleves frieri och förflyttats över Atlanten, men världen öppnar sig inte för henne – tvärtom. De bor med hennes djupt religiöse svärfar, som äger den lokala kolgruvan och anser att en kvinnas plats är vid spisen, och Bennett vill mest bara träffa sina vänner och lämnar Alice ensam och instängd.

När Eleanor Roosevelts satsning på utbildning medelst ridande bibliotekarier kommer till trakten anmäler Alice sig ivrigt och här får hon ett sammanhang, ett umgänge och en djup och innerlig vänskap med de andra kvinnorna – särskilt Margery, som har hand om biblioteket och anses vara en udda fågel i trakten då hon är dotter till en ökänd brottsling och ogift.

Och männen i trakten gillar inte den frihet och självständighet som biblioteket skänker kvinnorna. Somliga är beredda att gå långt för att stoppa det – som om de inte hade nog i oländig terräng med alla möjliga sorters låntagare att besöka och hjälpa.

Kärlekshistorierna i boken känns förutsägbara och lite tråkiga, likaså spänningsmomentet – men det jag tar med mig mer än något annat är skildringen av kvinnlig vänskap, och av viljan att hjälpa och utbilda människor. Kunskap är makt (vilket förstås är anledningen till att männen är så missnöjda) och det är hjärtevärmande när kunskapen når ut till folket, och särskilt i kvinnors händer.

Boken är baserad på verkliga händelser – Moyes måste ha gjort ett hästjobb (ursäkta) med sin research. Riktigt intressant.