Söndagsvägen av Peter Englund

Flera böcker av Peter Englund har stått i pappas bokhyllor, såsom Poltava och Ofredsår, men jag har aldrig läst något. De såg nog lite skräckinjagande ut medan jag bodde hemma, men mitt intresse för svensk historia ökar för varje år så det är inte omöjligt att jag kommer att läsa dem.

Det är ju främst som historiker (och akademiledamot och ständig sekreterare, förstås) som Peter Englund är känd, och Söndagsvägen tar oss också tillbaka i historien – men detta är true crime direkt från 60-talet. Faktion av bästa sort – detta är en fantastisk bok, om såväl Sverige på 60-talet som om mordet boken berör och framför allt förövaren.

I juli 1965 hittas en ung kvinna död hemma i radhuset på Söndagsvägen i Farsta. Man avfärdar ärendet som självmord, men efter noggranna undersökningar står det klart att det måste handla om mord. G W Larsson, legendarisk kommissarie i Stockholm, leder arbetet i vad som kallas den mest komplicerade utredningen i Sverige innan Palme mördades drygt tjugo år senare.

Läsaren får en otrolig inblick i mördarens tankar och planer och det är hisnande och otroligt raffinerat och utstuderat. Här finns utdrag ur arkiv och transkriberade förhör och intervjuer som inte liknar någonting jag tidigare läst i genren. True crime är intressant, även om jag ibland kan känna det som om jag frossar i misär och olycka, och detta är så fängslande att det är inte klokt.

Englund skriver ett narrativ, kring ovan nämnda arkivmaterial, som är nyfiket, vackert och insiktsfullt. True crime riskerar ju alltid att bara bli blod och våld, men texten i Söndagsvägen är så mycket mer än så, vilket gör hela läsupplevelsen än mer intressant.

Dessutom en intressant inblick i Sverige under ”rekordåren”, högkonjunktur och bygg-boom och stabil valuta – men också i dess mörkare sidor. Det känns som om jag vet mer om resterande världens politik (för att inte tala om popkultur) under 1960-talet än jag vet om Sverige under samma period, och det är både nyttigt och lärorikt att få veta mer. Som alltid.

Bergens stjärnor av Jojo Moyes

Jag hade inga jättestora förväntningar på Bergens stjärnor men behövde en bok med hästar i till sommarbingot och många verkade gilla den (och jag har tyckt ganska bra om de flesta av Moyes böcker förut) så – varför inte? Och jag är glad att jag valde den till slut, för den var mycket bättre än jag trodde.

Det är spännande att besöka en miljö som är ganska obekant, i detta fallet bergstrakterna i Appalacherna, Kentucky, i slutet av 1930-talet. Alice Wright, brittisk kvinna av börd, har accepterat Bennett van Cleves frieri och förflyttats över Atlanten, men världen öppnar sig inte för henne – tvärtom. De bor med hennes djupt religiöse svärfar, som äger den lokala kolgruvan och anser att en kvinnas plats är vid spisen, och Bennett vill mest bara träffa sina vänner och lämnar Alice ensam och instängd.

När Eleanor Roosevelts satsning på utbildning medelst ridande bibliotekarier kommer till trakten anmäler Alice sig ivrigt och här får hon ett sammanhang, ett umgänge och en djup och innerlig vänskap med de andra kvinnorna – särskilt Margery, som har hand om biblioteket och anses vara en udda fågel i trakten då hon är dotter till en ökänd brottsling och ogift.

Och männen i trakten gillar inte den frihet och självständighet som biblioteket skänker kvinnorna. Somliga är beredda att gå långt för att stoppa det – som om de inte hade nog i oländig terräng med alla möjliga sorters låntagare att besöka och hjälpa.

Kärlekshistorierna i boken känns förutsägbara och lite tråkiga, likaså spänningsmomentet – men det jag tar med mig mer än något annat är skildringen av kvinnlig vänskap, och av viljan att hjälpa och utbilda människor. Kunskap är makt (vilket förstås är anledningen till att männen är så missnöjda) och det är hjärtevärmande när kunskapen når ut till folket, och särskilt i kvinnors händer.

Boken är baserad på verkliga händelser – Moyes måste ha gjort ett hästjobb (ursäkta) med sin research. Riktigt intressant.