Annzah

Läst i januari 2023

Januari var en inte helt oäven läsmånad. Tack vare vårt läsretreat i Varberg sista helgen i januari hann jag läsa en hel inbunden bok på en dag, till exempel! Det händer inte ofta nu för tiden.

På Kaffe & Kultur hade vi tema vinter vilket förstås speglar av sig i mina bokval.

Trogen intill döden (Nathalie Svensson, #4) av Jonas Moström – ✯✯
Tidsklyftan av Jeanette Winterson – ✯✯✯
Midnattslöftet av Lucy Diamond – ✯✯✯✯
One by one av Ruth Ware – ✯✯✯✯
Januaris två ansikten av Patricia Highsmith – ✯✯✯✯
Snöängeln (Charlotte von Klint & Per Berg, #2) av Anki Edvinsson
Whiteout av Dhonielle Clayton, Angie Thomas, Nicola Yoon, Nic Stone, Tiffany D Jackson och Ashley Woodfolk – ✯✯✯
Som vi lekte (Siljan, #1) av Ninni Schulman – ✯✯✯✯
Payment in blood (Lynley & Havers #2) av Elizabeth George – ✯✯✯✯
The Sittaford mystery av Agatha Christie – ✯✯✯
Fiskar ändrar riktning i kallt vatten av Pierre Szalowski – ✯✯✯✯
Kallmyren (Stenträsktrilogin, #2) av Liza Marklund – ✯✯✯✯
The adventure of the blue carbuncle (Sherlock Holmes, #6) av Sir Arthur Conan Doyle – ✯✯✯
A world of curiosities (Kommissarie Gamache, #18) av Louise Penny – ✯✯✯✯✯
Den perfekta pojkvännen (London Calling, #1) av Alexis Hall

Foto överst av Jess Bailey Designs, Pexels.com

Åtta dagar med dig av Jean Meltzer

Rachel är fullständigt tokig i julen. Inte nog med att hon har ett helt rum fullt med julgrejer i sin lägenhet, hon tjänar sitt levebröd på att skriva julromaner också. Under pseudonym. Och ingen får under några omständigheter känna till hur hon försörjer sig eller hennes kärlek till julen, för Rachel Rubenstein-Goldblatt är judinna och dotter till en av New Yorks mest respekterade rabbiner. Nog undrar hennes föräldrar hur hon kan ha råd med sin fina lägenhet på Manhattan med de små frilansjobb de tror att hon gör, men de vet bättre än att fråga.

Under ett möte med agent och förlag där Rachel ska pitcha sin nästa julroman får hon en chock när de informerar henne om att de inte tänker anta ännu en julroman i år – de vill att hon ska skriva en Chanukkah-feelgood istället. Inspirationen tryter, men hon kommer på något som kanske kan funka – om hon skulle lyckas få tag på en biljett till det stora eventet Matzah Ball på Chanukkahs åttonde kväll så kanske, kanske skulle det lösa sig.

Det visar sig (förstås) att det är en gammal tonårskärlek och tillika nemesis (eller?), Jacob Greenberg som håller i festen. Han har dessutom nästlat sig in hos hennes föräldrar då han vill att just Rabbi Goldstein och hustrun Dr Rubenstein ska tända det sista ljuset i menoran på balen. Vilken (matzah ball-) soppa, va?

Detta är en charmig take på vinter-feelgood – jag har då aldrig läst en Chanukkahroman tidigare. Sedan min moster satte Svedelid/Silberskys böcker om advokat Rosenbaum i händerna på mig för sisådär tjugofem år sedan har jag fascinerats av de judiska traditionerna och högtiderna och här får jag mitt lystmäte.

En annan ovanlig sak med boken är att Rachel lever med en kronisk sjukdom – ME/CFS. Även Meltzer har denna sjukdom och en inblick i hur livet kan te sig är intressant men ledsamt.

Underhållande occh romantiskt och ett vintrigt NYC är väl aldrig fel?

Boken kan man köpa här.

Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie

Jag är ingen stor läsare av noveller, men blev ändå sugen på att ge mig på Chimamanda Ngozi Adichies samling från 2009.

Här finns tolv noveller – sex utspelar sig i Nigeria, fem i USA och en i Sydafrika. Det de har gemensamt utöver att samtliga huvudpersoner är från Nigeria, är kulturskillnader av olika slag. Flera karaktärer har flyttat till USA för att skapa ett nytt, bättre liv, men det är svårt att assimilera sig i ett samhälle som är så olikt det man kommer ifrån, och där man hela tiden bara är afrikan och någon sorts ofrivillig representant för hela Afrika.

I flera av novellerna märks de amerikanska influenserna på Nigeria tydligt, på något vis parallellt men samtidigt motsatt med det patriarkala, traditionella och religiösa arvet. Korruption, politik, våld, diktatur och Biafrakrigets efterdyningar finns alltid närvarande.

En annan sak novellerna har gemensamt är innerligt skapade huvudkaraktärer som är lätta att tycka om och känna för. Många bifigurer ger dock rakt motsatta känslor.

Uppslitande men varmhjärtat. Mycket fint!

Boken kan man köpa här.

Blackout av Dhonielle Clayton, Nic Stone, Angie Thomas, Tiffany D Jackson, Nicola Yoon och Ashley Woodfolk

Hur kan det funka att sex författare skriver en och samma bok, undrar du kanske. Jo – det går faktiskt väldigt bra i det här fallet. Sex icke-vita författarinnor tar sig an New York City under ett strömavbrott mitt i stekheta juli. De har varsin berättelse, som alla leder till ett gemensamt slut – ett block party i Brooklyn. Alla vet inte ens att det är dit de ska, men så är det. Alla karaktärer är icke-vita och de flesta HBTQIA+.

Här finns två killar som fastnar på tunnelbanan och måste återbesöka sin gamla vänskap, trots att de inte träffats mer än flyktigt på flera år. Exen, rivalerna, som till slut måste promenera från Manhattan till Brooklyn för att komma fram i tid. Och de gamla kompisarna som blir instängda på stadsbiblioteket. När mörkret faller kommer annat fram i ljuset.

Vissa av de separata berättelserna är bättre än andra, så är det. Det är alltså inte helt sömlöst – men jag kan leva med det. Det blir så snyggt sammanflätat, några av berättelserna möts på vägen men går inte samman helt och hållet förrän i slutet. Det är YA när det är som bäst, lite romantiskt, ofta humoristiskt, mycket känslor. Jag gillar Blackout jättemycket.

2022 kom Whiteout ut, av samma författare – den handlar om en snöstorm i Atlanta och var också mycket bra. Mer om den inom kort!

Boken kan man köpa här.

Tone tur o retur: Tales från Bullshit City och andra ställen av Tone Schunnesson

Jag brukar inte citera baksidestexter och liknande, men jag måste göra ett undantag här. Dels för att den beskriver vad denna bok innehåller på ett bättre sätt än jag skulle göra, men också för att det är en så välskriven och intressant text.

”När Hannes Westberg 2001 sköts av polis under EU-toppmötet i Göteborg var jag tretton år gammal. Två år senare hade George W Bush startat Irakkriget. Det är två historiska händelser som formade mitt sätt att betrakta världen.

Men trots ett tidigt och stort politiskt engagemang så tappade jag den starka övertygelsen om att en annan värld faktiskt är möjlig någonstans längs vägen. Inte för att en förändring inte kändes angeläget, utan för att världen var mer flytande och krångligare än vad de flesta politiker tycktes vilja kännas vid.

Inför valet 2022 bestämde jag mig för att i samarbete med Aftonbladet ge mig ut i Sverige för att ta upp kampen mot känslan av meningslöshet.

Det var dags för mig att söka svar på frågor som blivit hängande alltför länge. Varför har Sverigedemokraterna en så lyckad YouTube-kanal? Vem är rikast i Sverige? Har Miljöpartiets språkrör dödsångest? Hur uppriktig är oron över gängkriminalitet? Vilken karaokelåt sjunger Tomas Bodström på fest?

Världen är konstig, men också sorglig, ball och uppfordrande. Men den kräver att man bryr sig om den. På riktigt.”
Tone Schunnesson, 2022

Jag tycker att Tone Schunnesson är en av våra intressantaste och vassaste mediepersonligheter. Blir alltid glad när det är hon som är en av gästerna i Cyklopernas land. Hennes förra roman, Dagarna, dagarna, dagarna var fantastisk, så nu var det kul att läsa andra sorters texter. Valrörelsen 2022 var ju onekligen både intressant, löjeväckande och plågsam, och när den väl var över var det spännande att se tillbaka på den genom Schunnessons ögon. Hon uttrycker sig fantastiskt bra och engagerande – och jag tror att även den som inte delar hennes politiska åskådning kan uppskatta Tone tur o retur.

Tyvärr är boken riktigt dåligt korrekturläst. Väldigt tråkigt och slarvigt av ett stort förlag.

Boken kan man köpa här.

Tack för matchen av Paola Pellettieri

När böcker beskrivs som genialiska byggs en viss förväntan upp. Jag bestämde mig för att lyssna på denna när jag bakade lussekatter, den är kort och det lockar mig när det gäller ljudbok.

Efter en stunds bakning var jag så irriterad att det var inte riktigt klokt. Kladdig deg? PMS? Kanske, men allra mest gällde det boken. Trots att den är så kort tog det flera veckor för mig att lyssna klart, för jag ville inte.

Såhär – alla gillar olika och jag har egentligen ingen lust att skriva en lång diss, så jag gör inte det. Men jag tyckte verkligen inte att detta var en bra bok. Alls. Eller jo, slutet var toppen!

Vivek Ojis död av Akwaeke Emezi

Nej men vilken roman detta är.

Berättelsen tar sin början i en stad i sydöstra Nigeria, där Vivek Ojis mamma hittar hans döda kropp insvept i ett färgglatt tygstycke utanför sin dörr. Sedan börjar det hela från början.

Tidsperspektiv och berättarröst skiftar, men vi får en ganska tydlig bild av Vivek Ojis liv. Hur han växte upp med en frånvarande pappa och förstående men överbeskyddande indisk mamma, i ett community som kallar sig Nigerfruarna – kvinnor som inte är från Nigeria men som gift sig med män därifrån. Vivek är inte som de andra, och hans beteende avfärdas som någon form av sjukdom. Han är en vänlig och öppensinnad pojke, i ett 90-talets Nigeria som slits sönder av våld och korruption. Vivek och de andra Nigerfruarnas barn står varandra nära, deras vänskap beskrivs både charmigt och innerligt. Allra närmast står han sin kusin Osita, som också är den som får berätta en stor del av historien.

Kriserna kommer till Vivek en efter en och man börjar tro att han är besatt av en demon – hans moster tar honom med till sin kyrka där en pastor bokstavligen försöker slå demonerna ur honom. Att han väljer att skaffa långt hår är bara ännu ett tecken på hur sjuk han är.

I tonåren börjar Viveks identitet komma fram mer och mer – det blir tydligt vad det är som bubblar under ytan och som till slut leder till hans tragiska, alltför tidiga död.

Även här, liksom i de flesta nigerianska romaner, spelar patriarkatet, kyrkan och normer huvudroller. Nog märks det att det på många håll blir bättre, och man måste ju hysa ett hopp om ett bättre och öppnare Nigeria i framtiden.

Prosan i boken är magisk. Lättläst och flytande utan att vara det minsta simpelt. Så vackert, så smärtsamt, så sorgligt. Bländande!

Akwaeke Emezi är uppvuxen i Nigeria med en igbo-far och en lankesisk mor som emigrerat till Malaysia och vidare till Nigeria. Maja i boken har också en malaysisk mamma. Hen är utbildad i USA och är ickebinär transkvinna. Vivek Ojis död nominerades för Best Fiction i Goodreads Choice Awards 2020, och Women’s Prize for Fiction 2021 – Emezi är den första transkvinnan som nominerats.

Boken kan man köpa här.

Tomorrow I become a woman av Aiwanose Odafen

Obianuju, huvudpersonen i Aiwanoses Odafens fantastiska roman, får många gånger i sitt liv höra att nu, nu ska hon bli kvinna. När hon får mens, när hon fyller arton, när hon gifter sig, när hon föder barn – allra helst bara söner. Och en kvinna är alltid underlydande – först under sina föräldrar (och Gud, då) och sedan under sin man. För det spelar väl ingen roll om han slår fru och barn så att de hamnar på sjukhus? De har ju avgivit vigsellöften. Det smäller alltid högst.

Som ni förstår är detta ett smärtsamt porträtt av hur det är att leva som kvinna i Nigeria. Det är inte 1800-tal vi pratar om heller, jag uppskattar att huvudpersonen är född kring 1960.

Obianuju och Gozie träffas i slutet av 70-talet. Han är perfekt, tycker hennes familj – men Uju själv är inte så säker. Men vad har hon att välja på? Egentligen har hon starka känslor för en annan man som hon känner via sina studier, men han kan aldrig accepteras av familjen då hans stam slogs på andra sidan i inbördeskriget.

Uju vill bli kvinna och hon vill bli accepterad av sin mamma. Därmed blir det bröllop. Och utåt sett är han ju perfekt…

Det finns fina skildringar av kvinnlig vänskap och ömsesidigt stöd här. Det finns mycket besvärliga mor-dotter-relationer också, ofta baserade på skam. Mödrarna stöttar inte sina döttrar som försöker ta sig från sina våldsamma män – för tänk på skammen det skulle dra över familjen.

Patriarkatet spelar nästan huvudrollen. Ingen är komplett utan en man, inte ens de unga kvinnor som haft privilegiet att kunna plugga skulle respekteras utan en man. En kvinna som inte kan få barn anses vara en man, en kvinna som inte kan föda söner åt sin man får finna sig i att han tar sig en andra fru eller skaffar en son ”på bygden”.

Det är tungt och man blir förbannad. Men det är en alldeles sagolikt bra debut. Jag älskar språket och beskrivningarna, gestaltningen och karaktärerna. En inblick i ett vardagsliv som på nästintill intet sätt liknar mitt eget. Och en gnista av tacksamhet för att jag slipper leva det livet.

Boken kan man köpa här.

The rising tide (Vera Stanhope, #10) av Ann Cleeves

På Lindisfarne, eller Holy Island, har en grupp vänner träffats regelbundet för att fira jubileet av skolresan dit då de alla träffades femtio år tidigare – och för att minnas den av dem som dog fem år efter det första besöket, när hon körde ut på brovägen för nära tidvattnets ankomst.

Nu, vid femtioårsjubileet, är det dags att ses igen. Alla har sina egna liv, somliga hörs mellan träffarna, andra inte alls. De är mestadels glada att se varandra, men det finns ett och annat som skaver ändå.

När en av dem hittas hängd i sitt rum kopplas Vera och hennes team in, då ett och annat talar för att detta inte är ett självmord som det verkade först. Mannen i fråga kanske hade anledning att avsluta sitt liv då han just blivit uppsagd från sitt jobb inom TV för att han trakasserat kvinnor – men det är något som inte stämmer. Och han verkade inte det minsta självmordsbenägen kvällen innan.

Jag har aldrig varit på Lindisfarne, men en god vän till mig från Northumberland har alltid talat varmt om hur vackert det är och jag har sett otaliga foton. Ann Cleeves beskriver miljöerna så fantastiskt, man blir otroligt medryckt och sugen på att åka dit, även om just denna mordhistoria förstås bryter idyllen. Och beskrivningarna av Vera är ju alltid gudomliga. Hon är och förblir en av mina stora favorithjältinnor i deckargenren – både i böckerna och tv-serien, där Brenda Blethyn är en helt perfekt Vera. Jag höll på att ramla baklänges när jag såg en bild på henne från Stolthet och fördom från 2005, för mig ÄR Blethyn Vera nu.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

The Crow Trap (Kråkfällan)
Telling Tales (I lögnernas spår)
Hidden Depths (Dolda djup)
Silent Voices (Döda talar inte)
The Glass Room (Glasverandan)
Harbour Street (som jag tydligen glömt skriva om)
The Moth Catcher
The Seagull
The Darkest Evening

De första tolv (Marianne Jidhoff, #12) av Denise Rudberg

Det är alltid kul att återse karaktärerna i Denise Rudbergs elegant crime-serie. En blandning av spänning och lyx och livsnjuteri på Östermalm. Långt ifrån min egen vardag, och ibland är det väl just precis det man önskar sig av en bok.

Två grova brott begås på Östermalm under ett och samma dygn. Ett våldsamt inbrott hos en barnfamilj, och bortförande av Ia Bergdahl, den mest lovande studenten på Handels. Brotten landar hos Mariannes särskilda utredningsgrupp, och de verkar inte ha något med varandra att göra – men det visar sig finnas gemensamma nämnare. Elitism och möjligheten att köpa sig prestige och framgång.

Lättläst och underhållande men ganska mycket åt skrap-på-ytan-hållet. Det verkar som om detta kanske är det sista vi ser av Syjuntan på ett tag och jag kan tänka mig att Rudberg vill fokusera på något nytt. Lite tråkigt, för jag tycker alltid att det är väldigt kul när en ny är på gång, men samtidigt är det ju bra att sluta innan det spårar ur alldeles.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i elegant crime-serien: