Tidsfördriv av Matilda Gunnarsson Rathsman

I Matilda Gunnarsson Rathsmans universum vet alla människor när de ska dö. Man anordnar begravning innan dagen kommer, och man firar sin dödsdag istället för sin födelsedag. Varje kväll får varje person en syn för sina ögon – det sista man kommer att se innan man dör.

My är sjutton år, och ska dö om ett år när vi träffar henne. Arton år är förstås en tragiskt ung ålder, men det finns ingenting man kan göra åt sitt datum. Eller? My vill inget hellre än att leva. Det sista hon ser innan hon dör är ett par intensivt gröna ögon, och när hon plötsligt träffar den mystiske Theodor Edh, i regnrock och med just intensiva gröna ögon ställs allt på huvudet. Theodor insinuerar att man visst kan påverka sitt öde, men vägrar berätta vad han menar. My blir hopplöst förälskad, men de där ögonen – ska Theodor bli hennes mördare?

Utöver just att alla vet när de ska dö är livet såpass vanligt att jag ibland glömmer bort premissen. Mys föräldrar är skilda, hennes pappa tillbringar en stor del av sitt liv i kalsonger i soffan och hennes mamma kramar henne aldrig men lagar väldigt mycket mat.

Berättelsen blir mer och mer suddig i kanterna och drömsk, och det passar inte riktigt mig. Vid ett par tillfällen vet jag inte om vi är i verkligheten eller i Mys fantasi, och det blir lite stökigt. Det tog mig flera veckor att ta mig igenom den vilket är minst sagt okaraktäristiskt – det finns många skäl till det, men ett är att jag tappade koncentrationen.

Spännande idé som är väl utförd. Jag är inte 100% övertygad, men läser gärna mer av Gunnarsson Rathsman i framtiden.

Boken kan man köpa t.ex här.

Du är min Bobby Jean av Yrsa Walldén

Hedda har just fyllt nitton år och just tagit studenten. Det var meningen att hon skulle åka på roadtrip i USA tillsammans med sin bästa kompis, men samtidigt som allt som leder in i vuxenlivet händer så dör hennes mamma i cancer. Hon lämnar begravningskaffet, sätter sig i mammans gamla bil som hon fick i nittonårspresent, och bara kör. Hon tänker sig att hon ska åka till Världens ände, men den i Trosa och den i Ystad känns för nära. Men i Norge finns Verdens ende och dit styr hon kosan, med startpunkt Malmö.

Hon har Bruce Springsteen – mammans favorit – på stereon och som fantasisällskap i passagerarsätet. Telefonen stänger hon av, hon orkar ändå inte prata med någon. Det blir mycket tid att tänka, ensam i en bil – men på vägen träffar hon Kajsa, som också är på flykt men från Köpenhamn där hon gjort något hon inte borde. Hon ska till en festival i Dalarna, men får åka med Hedda uppåt landet en bit åtminstone.

Det blir en roadtrip ändå, om än inte som tänkt. En ganska underhållande sådan, men lite destruktivt på ett jobbigt sätt. En del av boken utspelar sig på en camping strax söder om Göteborg – jag inbillar mig förstås att det är den i Askimsviken – och Walldéns beskrivning av tältlivet får det att krypa i hela min anti-camping-kropp. Särskilt känslan av att att vakna i gassande värme… hu. Mycket bra.

Sedan är jag inte överförtjust i Heddas sorgehantering, som är destruktiv och full av alkohol. Det är säkert trovärdigt, men det gör att jag inte kommer Hedda nära eller inpå djupet. Jag har svårt att få sympatier för henne trots att hon är mitt i sorgen eftersom hon hanterar allt så himla dumt. Men det finns ett väldigt roligt skeende när Kajsa och Hedda olovligen tar nattvarden i en kyrka utmed vägen – jättekul.

Helt okej underhållning, som lämnar mig något oberörd förutom vissa kortare partier eftersom jag inte kan komma inpå Hedda alls. De jobbiga känslorna blir inte bearbetade och det flyter därmed lite ovanpå.

Boken finns att köpa t.ex här.

Andra böcker jag läst av Yrsa Walldén är Allt jag inte sa och Flickvänsmaterial.