Häxan av Camilla Läckberg

 

Jag är inte en av de alla som dissar Läckberg. Som jag säkert har skrivit förut så tycker jag att hon har många goda sidor och jag är ju särskilt förtjust i de bohuslänska miljöerna. (Och anser väl i många fall att de flesta som håller på att dö av hur dåligt hennes språk är bara är pretentiösa och vill vara griniga. För så farligt är det faktiskt inte.) 

 

Nu ska jag säga de negativa sakerna på en gång, då. Häxan är alldeles för lång och eventuellt var en av historierna överflödig. Men, i stort så gillade jag den. Det är spännande, det är väl uttänkt och det är absolut inget fel på det. 

 

Fyraåriga Linnea försvinner från en gård utanför Fjällbacka. Därmed väcks hemska gamla minnen till liv – för trettio år sedan hittades en liten flicka från samma gård mördad. Då dömdes två trettonåriga flickor för dådet men slapp fängelse på grund av sin låga ålder. Den ena av dem har levt ett relativt stillsamt liv sedan dess, den andra har varit hyllad skådespelerska men har just återvänt till Fjällbacka för att spela bygdens dotter, Ingrid Bergman, i en spelfilm. 

 

Polisen, med den ytterst redige Patrik Hedström i spetsen, måste till slut ge sig för faktumet att det kan finnas ett samband. Och tillsammans med en gammal historia från samma gård under häxprocessernas tid knyts berättelserna till slut samman. Ihopblandat med ett mycket nutida narrativ om flyktingar och främlingsfientlighet blir det en mycket intressant berättelse. Och ja, naturligtvis är den lika rediga Erica Falck, Patriks hustru, inblandad i upplösningen – hon planerar nämligen att skriva en bok om flickorna som dömdes för det där mordet på åttiotalet och det är remarkabelt vad en kan ramla över genom att göra research…