2012: 1 – Änglamakerskan av Camilla Läckberg

Så. Änglamakerskan!

Jag har ju gillat Läckberg sedan första början. Eller, det var inte riktigt sant, men jag läste Stenhuggaren en påsk i Hunnebo, verkligen sträckläste, kom sedan ikapp baklänges med Isprinsessan och Predikanten, och sedan dess har det bara fortsatt i ordning, med Olycksfågeln, Snöstorm och mandeldoft (en liten historia med Martin Molin i huvudrollen där alla intäkter gick till Min stora dag), Tyskungen, Sjöjungfrun, Fyrvaktaren och så nu Änglamakerskan. Definitivt min favorittitel, det är ett så himla vackert ord tycker jag, även om innebörden naturligtvis inte är dito!

Hur som helst. Som flera andra av hennes böcker så vävs en gammal historia in i en nutida. Denna är lite extra spännande då en mycket känd historisk figur dyker upp i delarna som  utspelar sig i det förflutna. Alla känner till honom men jag visste faktiskt inte en del grundläggande saker som kommer fram i denna berättelse. Alltid roligt att lära sig nya saker. Sedan är ju miljön som alltid en stor anledning till att jag gillar Läckberg – nog för att jag knappt varit i Fjällbacka, men jag vet ju precis hur livet är i sådana här små fiskelägen uppåt Bohuslän, och man känner igen hur alla vet allt om alla och ingen och fan och hans moster. Själva miljöbeskrivningarna är också väldigt bra och målande, jag vet precis hur graniten känns under fötterna och vattnet låter mot stranden.

Men men. Det är ju en deckare vi pratar om förstås så vi skulle väl nämna den aspekten också då då 🙂 I denna boken är det ingen ond bråd död på en gång, utan en rad händelser leder fram till lösningen på ett brott som skedde i början på 1970-talet. En hel familj, förutom yngsta dottern Ebba, ett år, försvinner spårlöst ifrån en gammal barnkoloni som nu blivit internatskola mitt under påskmiddagen, så vitt går att utröna av det dukade bordet när huset genomsöks. Ingenting hittades då, men när Ebba i vuxen ålder återkommer med sin man Mårten för att göra om den gamla gården till ett B&B händer det saker och hittas det saker minsann.

Såklart blir polisen i Tanumshede med Patrik i spetsen inblandade, och därmed Patriks fru Erica som har ett specialintresse för just detta gamla mordet…

För att vara en Läckberg-bok tycker jag att historien var lite invecklad faktiskt. Några karaktärer som var elever på skolan när försvinnandet skedde på 70-talet har många likheter med varandra och jag rörde faktiskt ihop dem en hel del – kanske mest för att jag oftast läste när jag var väldigt trött, jag vet inte. Lite andra bitar är också lite knöliga, men om man koncentrerar sig (eller till och med skriver en anteckning eller två) är det nog inte det minsta omöjligt att hålla reda på karaktärer och vändningar.

Det var även ett par saker som jag inte tyckte mig få svar på (som inte var ”mysterier” utan som borde ha fått en enkel förklaring) – men det får väl vara, jag kan ha missat något eftersom de var så små grejer – det kan ha varit en bisats som ramlade bort i min lilla medicinerade hjärna.

Hur som helst. Okej, språket är inte det bästa, det är det inte – men jag tycker absolut att det har utvecklats under åren. Nu är det bättre än Liza Marklund och Denise Rudberg ihop. Vilket kanske inte säger så mycket egentligen, men det är väl någon sorts komplimang 😉 Men berättelsen håller, särskilt de historiska bitarna är mycket bra på sina ställen, ibland får man dra på smilbanden åt familjelivshistorierna och ibland blir man nästan lite skraj. Ska villigt erkänna att jag fick gå upp och känna på ytterdörren i fredags kväll!

Rekommenderas? Jodå, jag tycker att den är läsvärd. 3,5 / 5 skulle jag nog vilja ge Änglamakerskan!