Romaner – Sida 9 – Stories from the city, stories from the sea

Harun och sagornas hav av Salman Rushdie

Salman Rushdie skrev Harun och sagornas hav till sin son när han gått i exil på grund av fatwan som utfärdades emot honom 1989. Det är en svindlande saga om pojken Harun, vars pappa är sagoberättare men som förlorar sin förmåga att berätta när mamman sticker med en granne.

Harun ger sig ut i världen för att hitta pappans sagoskatt och hamnar på jordens andra måne. Där, i Sagornas Hav, finns nämligen alla världens sagor.

En mysig, rolig och spännande liten bok! Jag har väl tänkt att Rushdies författarskap varit alldeles för stort och krångligt för mig, men man kan bli överraskad och det blev jag. En bra cirkelbok var det också!

Boken kan man köpa här.

The No-Show av Beth O’Leary

Jag fick läsa The No-Show i två omgångar, för jag hann inte längre än till sidan 127 under första låneperioden på bibblan. Sedan var det kö, så det tog sin lilla tid att komma till slutet! Och så kan det ju bli.

Tre kvinnor står i fokus i O’Learys bok. Det är Siobhan, som jobbar stenhårt som lifecoach. Miranda, trädkirurg som är van vid att bli behandlad som en av grabbarna. Och så Jane, som jobbar i en secondhandbutik i en liten stad i Kent, dit hon flytt efter att livet i London inte längre var hållbart.

De tre känner inte varandra, men alla tre har väntat förgäves på en Alla hjärtans dag-dejt – och dessutom på samma man. Alla förlåter honom och relationerna återuppstår – men han har ju tre tjejer på gång samtidigt. Hur kan det ens gå ihop?

Det kan man fråga sig, och man kan också fråga sig hur det kan komma sig att en kille som verkar så himla helylle och jättetrevlig kan vara ett sådant svin. Men Beth O’Leary ordnar upp detta på ett helt otroligt smart sätt och jag blev riktigt imponerad. Hela boken är trevligt skriven, lagom rolig och med skärpa. Snyggt.

Boken kan man köpa här.

Andra böcker jag läst av Beth O’Leary:

Sambo på försök
The Switch / Bara på besök

Jag har haft The Road Trip hemma från bibblan ett par gånger men inte kommit mig för. Får ta tag i det när jag plöjt mig igenom jättehögen som väntar…!

Seeing other people av Mike Gayle

Flera av Mike Gayles böcker har samma (eller liknande titlar) som låtar. Just Seeing other people är en Belle and Sebastian-låt som jag är väldigt förtjust i och nynnade på varje gång jag fick syn på pocketen jag hade hemma från bibblan.

Joe Clarke jobbar med helgbilagan på en stor tidning, och ska göra ett reportage om ett gäng skilda pappor. Han tänker sig att det ska vara ett gäng snygga och coola killar, men de som dyker upp till studion när de ska fotograferas och intervjuas är inte riktigt som han har tänkt sig. Vilka töntar, tänker han, och är säker på att han aldrig kommer att träffa dem igen.

Joe är själv rätt snygg och cool, lyckligt gift med två gulliga barn och ägare av ett hus i London. Det är därför inte jättebra när han ett kort tag efter fiaskot med reportaget vaknar i en praktikants säng. Det sista han minns är att han blev rånad på gatan – men han har ju fortfarande sina grejer. Vad är det för dumma rånare som inte tar varken telefon eller plånbok?

Han erkänner hur som helst för hustrun Penny vad som hänt, och hon sparkar ut honom med huvudet före. Han hamnar i en deppig lägenhet på Old Kent Road, där han mestadels lever på kakor och bönor i tomatsås och en och annan flaska sprit. En dag springer han på en av papporna från reportaget i närbutiken – det visar sig att papporna som Joe dömde ut som töntar har blivit vänner. Kanske kan de bli Joes livlina?

Ganska nyss innan detta har hans flickvän på universitetet, som han hade ett väldigt giftigt och osunt förhållande med, dött. Hon ville särskilt att Joe skulle komma på begravningen, och han åkte dit trots att han inte förstod varför. Plötsligt börjar hon dyka upp och prata med Joe. Han blir livrädd för hallucinationerna, för det kan väl omöjligt vara ett spöke?

Detta är en intressant idé, som hela tiden håller en lite grann på halster. Det som exet berättar för Joe får en att ifrågasätta en hel del, och det dröjer verkligen till slutet innan man får reda på hur det går. Tyvärr fick jag slutet spoilat så fort jag kastade ett öga på Goodreads, eftersom någon stjärna skrivit ut slutet i den första recensionen som visas. Men det var spännande ändå, eftersom det var omöjligt att riktigt fatta hur det hela skulle gå till. Kul idé, om än lite knäpp.

Boken kan man köpa här.

(Andra låtar som givit namn till Gayle-titlar – jag utgår ifrån att ni blev jätteintresserade – är My legendary girlfriend av Pulp, Brand new friend av Lloyd Cole and the Commotions, Wish you were here av Pink Floyd – låt oss utgå ifrån att det inte är låten av Rednex med samma namn, Half a world away som i och för sig inte är exakt som Oasis-låtens titel men eftersom jag älskar den väljer jag att tro att det är så det hänger ihop och All the lonely people som förstås är ett citat ur Eleanor Rigby. Det finns också en låt som heter His ‘n’ hers, som ju är ett Pulp-album.)

Andra böcker av Mike Gayle som jag skrivit om här (jag har läst fler, men det var innan detta blev en bokblogg) är:

The importance of being a bachelor
Brand new friend
Turning forty
The stag and hen weekend
Half a world away
The Hope family calendar
All the lonely people
The man I think I know
The museum of ordinary people

Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne – och tv-serien med samma namn

Nog har jag tänkt läsa Jorden runt på 80 dagar i ett antal år, men det har liksom inte blivit av. Men så kom jag plötsligt att tänka på den häromdagen och behövde en ny fransk titel så det var ju bara att sätta igång. Drog mig till minnes att @mettaphoria nämnt en tv-serie här och den fanns trevligt nog på SVT Play, så vi plöjde den här i helgen som gick. Det är inga större problem att läsa och titta parallellt, för serien innehåller väldigt mycket som inte finns i boken. Det luriga är förstås att man inte vill få slutet spoilat, så där gäller det ju att välja vilket medium som ska förmedla det. Jag skulle nog faktiskt rekommendera att tv-serien får göra det. Mycket effektfullt.

Nå – boken då. Gentlemannen Phileas Fogg lever ett inrutat liv – han har särskilda precisa hålltider för sin betjänt, han tillbringar tolv timmar om dagen på The Reform Club där han läser tidningen, spelar whist och äter lunch och middag. En dag kommer han i samspråk med några andra herrar om att man nu tack vare en ny järnvägslinje i Indien ska kunna ta sig jorden runt på åttio dagar. Fogg menar att han skulle klara av det, och slår vad med de andra. Han ger sig av till Dover redan samma kväll tillsammans med sin sprillans nya betjänt Passepartout – den gamle fick sparken då han var två minuter sen med rakvattnet.

Man får sig en riktig äventyrsberättelse, men den är bildande också – flera skeenden föregås av en liten historielektion vilket är skoj. Spänningen kring resan och tiden är inte nog – de har också en engelsk detektiv hack i häl då Fogg passar in på ett signalement på en bankrånare.

Vernes berättelse gick som följetong i tidningen Le Temps under samma tidsperiod som handlingen utspelar sig, vilket fick många att tro att det faktiskt skedde på riktigt. Lite kul kuriosa.

Tv-serien är påkostad och otroligt snyggt gjord. Många händelser finns alltså inte med i boken, men flera av dessa gör plats för samhälleliga reflektioner kring bl.a kolonialism, fattigdom och rasism. Karaktärerna är uppdaterade och det gör sig alldeles utmärkt, så länge man är villig att hantera bok och serie som separata entiteter.

Denna text publicerades från början på Kaffe & Kultur.

Boken kan man köpa här.

Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin

Valérie Perrins Färskt vatten till blommorna, eller Changer l’eau des fleurs på originalspråk, är en helt magnifik roman. Jag läste mestadels på engelska eftersom kön på bibblan var milslång men den fanns till Kindle, och stack in med några kapitel på franska, men den har nyss kommit ut på svenska på Éditions J. .

Jag vet knappt var jag ska börja, för jag blev så otroligt förtrollad.

Violette Toussaint arbetar som kyrkogårdsvaktmästare i en liten burgundisk by. Hon har stenkoll på varenda grav, och tar ofta emot besökare i sin lilla stuga – de som ska besöka sina nära och käras gravar kan behöva en kopp te och en pratstund. Violette lyssnar och behåller hemligheter.

Så långt låter det lite som en feelgood- ni vet, ensam kvinna flyr till liten by och träffar en massa spännande folk. Hon har dessutom hand om elva katter. Men någon feelgood är detta inte. Steg för steg får vi reda på varför hon bor ensam, vad hon gjort tidigare i livet och varför hon befinner sig på just denna kyrkogården.

En man dyker en dag upp, förvirrad efter sin mors död där testamentet stipulerat att hennes urna ska ställas på en grav på Violettes kyrkogård. En grav som tillhör en för sonen helt okänd man, långt hemifrån. De hjälps åt att försöka lista ut hur detta kommer sig, men mannen Julien, som är polis till yrket, börjar även forska i Violettes förflutna och snart kommer många minnen fram.

Det handlar om döden, givetvis. Och sorg och saknad och bråddjup förtvivlan. Men också om vänskap och gemenskap, och om brinnande kärlek och de ljuvaste minnen.

En alldeles fenomenalt bra och underbart vackert skriven roman. Den kommer att stanna hos mig länge.

”You’re no longer where you were but you’re everywhere that I am.”

Denna text publicerades från början på Kaffe och Kultur, men jag blev nöjd med vad jag skrev då och tyckte inte att det fanns någon anledning att börja om. 🙂

Boken kan man köpa här.

The Museum of Ordinary People av Mike Gayle

Jess mamma har dött plötsligt, och hon har beslutat sig för att ensam ta hand om att tömma sitt barndomshem på prylar. Somligt sparas, det mesta skänks – men när hon hittar sina gamla uppslagsverk, som mamman gav henne när hon var barn trots att de egentligen inte hade råd, blir hon rådvill. Hon har absolut inte plats för dem i pojkvännens minimalistiska lägenhet i Canary Wharf, men hon kan absolut inte bringa sig till att göra sig av med dem heller. De får stå i pappkassar tills hon kan göra något åt dem.

Pojkvännen Guy vill att han och Jess ska köpa sitt första egna hus med pengarna Jess får in från försäljningen av mammans hus i Nottingham. Hon hänger med på tåget – men om den befintliga lägenheten ska visas kan inte hennes gamla uppslagsverk stå och skräpa i hallen. Hon får höra talas om ett museum, The Museum of Ordinary People i Peckham och åker dit med böckerna. På plats hittar hon ett företag som tömmer hus åt folk och en ny ägare, Alex, som mystiskt fått företaget testamenterat till sig men inte har en aning om att det ska finnas ett museum där.

Frågetecknen rätar ut sig så sakteliga, och eftersom Jess är utbildad curator ser hon chansen att äntligen få lämna receptionistjobbet på en anonym jättefirma inne i London och få ta sig an det som hon verkligen brinner för och är utbildad till. Vägen dit är krokig förstås – annars blir det ingen roman – och berättelsen kommer i olika tidsramar.

Det fanns några irritationsmoment för mig. En jättestor grej som bara slängs in från sidlinjen (tycks det mig) och en annan pågående grej som inte känns riktigt Gayle-sk. Men det är fortfarande en bra och underhållande roman, och humorn som jag önskar mig i denna sorts relationsroman sitter som en smäck.

Boken kan man köpa här.

Se dig aldrig om av Michel Bussi

För några år sedan läste jag Svarta näckrosor av Michel Bussi och blev verkligen helt förtrollad. En helt otrolig spänningsroman som utspelar sig i Monets Giverny. Därför kändes det skönt att vända sig till Bussi när augusti kickade in som fransk månad på Kaffe & Kultur.

Se dig aldrig om utspelar sig på den lilla ön Réunion, ett franskt departement som ligger ungefär 80 mil öster om Madagaskar. Sex mil lång och fyra mil bred, så stor är den inte, men ön har ändå ungefär 900 000 invånare. Om du har hört talas om bourbonvanilj någon gång och undrat varför den heter så – bourbon förknippas ju främst med amerikansk whisky – så är det för att Réunion tidigare hette Île de Bourbon, och på ön odlas fortfarande vad som anses vara världens bästa vanilj.

Men det var ett sidospår. Jag är bara lite extra fascinerad över de franska departementen som ligger så långt ifrån Frankrike. Lite som om vi skulle ha ett landskap i Karibien.

På Réunion semestrar det lyckligt gifta paret Martial och Liane Bellion tillsammans med sin sexåriga dotter Sopha. Ön är mycket segregerad, och de rika och vackra befinner sig på strandresorter där de mindre bemedlade istället arbetar. Som städerskor, bartendrar och receptionister till exempel. Sådana som ser allt.

En eftermiddag går Liane upp till rummet för att duscha. En timme senare går Martial upp och då är hon puts väck. Det finns blodfläckar i rummet, som ser ut att ha blivit upp-och-nervänt. Martial kallar på polisen, men blir genast huvudmisstänkt. Hans respons på detta blir att sticka – fort som fasen – med dottern. Inget höjdardrag för att försöka bevisa sin oskuld.

Det blir en intensiv polisjakt över ön, och med den får läsaren träffa många olika karaktärer och komma närmare kulturen, maten, naturen. Mycket skickligt sammanvävt – jag hade tyckt att det var väldigt tjatigt med polisjakt hela tiden och blev lite orolig för det när jag läste baksidestexten. Men det var obefogat. Jakten och utredningen leds av poliskommissarie Aja Purvi, som måste hävda sig på grund av sitt kön och sin bakgrund. En toppenbra karaktär som jag gärna skulle vilja träffa igen i Bussis böcker. Hennes assistent Christos och hans partner är också magnifikt skrivna – även om just Christos kanske kan vara smått enerverande. Men det är nog meningen.

Det är tvära kast och ny information som dyker upp mest hela tiden och det är väldigt spännande ända in i slutet. Kul med en roman som utspelar sig på ett lite annorlunda ställe, och trevligt när man får lära sig en massa på vägen. Mycket bra.

Boken kan man köpa här.

Hej! Mitt namn var Elton Persson av Martin Svensson

Martin Svensson är kanske numera mest känd som författare och spökskrivare men för många i min generation (mig) är det fortfarande (Du är så) Yeah Yeah Wow Wow och möjligtvis Fiskar som viskar som börjar spela i huvudet när namnet nämns eller man (jag) får syn på en bild på honom.

Att han var gift med Dilba Demirbag (I’m sorry) minns man kanske också. Och nog finns det ett vagt minne om en viss kontrovers kring en autofiktiv bok han skrev?

Hej! Mitt namn är Elton Persson berättar historien om en vanlig kille från en småstad som plötsligt blir popstjärna och flickidol. Han bor i en tjusig lägenhet tillsammans med den äldre hustrun Någon och boken berättar om livet innan de träffades, slutet på äktenskapet och livet efter. Elton är medveten om att relationen lider mot sitt slut, han dricker sprit och knaprar Sobril och ställer till det för sig – men vill av någon anledning ändå vara sin fru till lags.

Jag gillar hur Martin Svensson skriver. Det finns en skärpa och en cynism och mörk humor kring kändisliv och glamour som tilltalar mig. Jag upptäckte att jag läste en annan bok av honom för många år sedan, nämligen Din heder, som jag inte tyckte var speciellt välskriven men med ett viktigt budskap. Han var även med och skrev Monster tillsammans med Joakim Lundell och Leif Eriksson. Även den hade absolut något att säga.

Däremot känns det ju rätt tråkigt att skriva böcker för att hänga ut folk som hemska människor. Nu är detta många år sedan och jag tror nog ändå att kulturen kring detta har förändrats – men det är ju inte så himla snyggt.

Boken kan man köpa som ljudbok till ett förmånligt pris. Vill man läsa den i text finns den åtminstone på Göteborgs bibliotek.

Kingdom of the blind (Kommissarie Gamache, #14) av Louise Penny

När Gamache får ett brev från en advokat som informerar honom om att han utsetts till testamentsexekutor för en kvinna han aldrig hört talas om blir han nyfiken och förundrad. Han är fortfarande avstängd från sitt ämbete och tackar ja, och upptäcker då att även Myrna Landers från Three Pines finns bland exekutorerna – liksom en ung byggnadsarbetare som de inte känner. Ingen av dem har en aning om vem den avlidna kvinnan var.

Testamentet är underligt och innefattar tillgångar som inte existerar. Var kvinnan dement, eller världsfrånvänd eller… helt klarsynt? När ett lik hittas blir situationen inte bara mystisk utan rakt av farlig.

Madame Gamache och vännerna i Three Pines forskar i gamla papper bäst de kan för att försöka ta reda på vem kvinnan var och varför hon testamenterat en massa tillgångar som inte existerar till sina barn. Det måste finnas en förklaring – men hur kan den se ut?

Parallellt pågår utredningen kring Gamaches avstängning. Brottet han bekämpade med högst tvivelaktiga metoder är bara delvis bekämpat, och nu gäller det att få ordning på det sista. Inte heller här använder han sig av konventionella metoder och det blir nästan olidligt spännande.

Mästerligt igen av Louise Penny. Hennes karaktärer har så enormt mycket liv, dialogen är otrolig och miljöerna ska vi inte tala om. Här finns ett vintrigt Québec, som är såväl mysigt och idylliskt och vackert som farligt, halt och förrädiskt. Och här finns det absolut skitigaste av Montréal, med extremt mörker, droger och brottslighet. Jag fortsätter att njuta av serien, som jag tyvärr alldeles för snart är ikapp med! Det har varit så skönt att veta att det finns massor av böcker framför mig, men nu är det bara någon enstaka kvar innan det blir dags att börja vänta ett år mellan titlarna.

Boken finns ännu inte översatt, men går att köpa i engelsk pocket här.

Kan innehålla spår av Tommy Roos (Forshammar, #1) av Cecilia Klang

Tommy Roos har lämnat rockstjärnelivet bakom sig och är nu rätt nöjd, med fru och två barn i en villa i Forshammar. Jobb på fabriken, allt är stabilt. Åtminstone tills hans fru Martina meddelar under en parterapisession att hon vill skiljas. Hon har träffat en fransman, och deras mångåriga äktenskap är alltså över. Dessutom kommer nyheten att fabriken ska köpas upp och flyttas till Estland, vilket kommer att resultera i hundratals arbetslösa i Forshammar.

I femtioårspresent får han av sina kompisar ett presentkort på tio sånglektioner hos den gamla firade operasångerskan Gunnel Aurell, som nu dragit sig tillbaka efter många år på världsscenerna. Kompisarna tycker att han borde börja sjunga igen, men Tommy är minst sagt motvillig. Han går dit första gången, meddelar att han absolut inte är intresserad och så var det bra med det.

Men det tar inte riktigt stopp där. Gunnel ger honom rösten åter, om än på ett lite ovanligare sätt än bara sånglektioner. Det är dags att ta kontroll över livet igen.

Skildringar av bruksorter i nutid är alltid rörande på något vis. Jag menar inte det på något överlägset stadsbo-sätt, jag tycker bara att det är fascinerande och fint. Och väldigt tråkigt när det säljs och avvecklas, naturligtvis.

Förlaget beskriver Kan innehålla spår av Tommy Roos som en powerballad i romanform och det är väldigt träffande. Tommy är sannerligen inte ofelbar, men jag kan inte låta bli att fästa mig vid honom på något sätt. Han vill så väl, även om det blir alldeles tokigt ibland. Jag tycker också väldigt mycket om skildringen av manlig vänskap mellan Tommy och hans gamla kompis Shabbe, som numera är den som går i kostym på fabriken men bryr sig väldigt mycket om sin gamle vän på golvet.

Jag hade absolut inga höga förväntningar på boken, men det blev väldigt trevlig läsning. Mycket underhållande, schysst dialog och ibland riktigt dråplig. Det verkar som om detta är första delen i en svit om Forshammar, och det vore kul att få lite mer. Den skulle förresten göra sig bra som tv-serie!

Boken kan man köpa här.