Valérie Perrins Färskt vatten till blommorna, eller Changer l’eau des fleurs på originalspråk, är en helt magnifik roman. Jag läste mestadels på engelska eftersom kön på bibblan var milslång men den fanns till Kindle, och stack in med några kapitel på franska, men den har nyss kommit ut på svenska på Éditions J. .
Jag vet knappt var jag ska börja, för jag blev så otroligt förtrollad.
Violette Toussaint arbetar som kyrkogårdsvaktmästare i en liten burgundisk by. Hon har stenkoll på varenda grav, och tar ofta emot besökare i sin lilla stuga – de som ska besöka sina nära och käras gravar kan behöva en kopp te och en pratstund. Violette lyssnar och behåller hemligheter.
Så långt låter det lite som en feelgood- ni vet, ensam kvinna flyr till liten by och träffar en massa spännande folk. Hon har dessutom hand om elva katter. Men någon feelgood är detta inte. Steg för steg får vi reda på varför hon bor ensam, vad hon gjort tidigare i livet och varför hon befinner sig på just denna kyrkogården.
En man dyker en dag upp, förvirrad efter sin mors död där testamentet stipulerat att hennes urna ska ställas på en grav på Violettes kyrkogård. En grav som tillhör en för sonen helt okänd man, långt hemifrån. De hjälps åt att försöka lista ut hur detta kommer sig, men mannen Julien, som är polis till yrket, börjar även forska i Violettes förflutna och snart kommer många minnen fram.
Det handlar om döden, givetvis. Och sorg och saknad och bråddjup förtvivlan. Men också om vänskap och gemenskap, och om brinnande kärlek och de ljuvaste minnen.
En alldeles fenomenalt bra och underbart vackert skriven roman. Den kommer att stanna hos mig länge.
”You’re no longer where you were but you’re everywhere that I am.”
Denna text publicerades från början på Kaffe och Kultur, men jag blev nöjd med vad jag skrev då och tyckte inte att det fanns någon anledning att börja om. 🙂
Boken kan man köpa här.
Stories from the city, stories from the sea 
Hej! JAg har precis läst klart boken och googlade efter någon som också läst den och skrivit om den som kanske kunde vara ett digitalt sällskap nu när jag vill bena ut vad jag egentligen har varit med om i läsväg.
Och så hittade jag den här bloggen – och om jag inte misstar mig så bor du, liksom jag, i Göteborg? Lustigt sammanträffande isf.
I alla fall. Boken har knockat mig. Jag grät inte en enda tår på hela boken, som jag brukar göra, för jag var liksom i handlingen så mycket att jag inte ville missa något pga min egen gråt. Ville ej ta gråtnas, om du förstår hur jag menar.
Den är så vacker. Men den var så svår att hänga med i ibland. Jag funderar på att läsa om den. Alternativt titta igenom den och skriva ner förloppet kronologiskt på ett papper bredvid,
Den är ändå en av de ljuvligaste böcker jag någonsin läst.
Kanske ska läsa om den ändå…
Ps. Ser du likheter med Älskade av Tony morrison? Ds
Allt gott, och kul att ha hittat till din blogg!
Mvh Helena
GillaGilla