Etikett: Serie

Mörkt motiv (Kommissarie Gamache, #1) av Louise Penny

Varför det har tagit mig så lång tid att ta mig an Louise Penny är faktiskt något av ett mysterium i sig. Allt säger ju att jag skulle gilla dem – deckare i lantlig miljö med en jovialisk men rättvis kommissarie i huvudrollen. Lite Midsomer, lite Anna Jansson, det är ju min grej. Och tänk, det var det också. Jag tyckte mycket om Mörkt motiv och kommer definitivt att läsa mer om kommissarie Gamache i Québec.

Handlingen är placerad i den lilla byn Three Pines, där tre stora tallar står i mitten av byn. Alla känner alla och här kan väl inget hända? Jovisst – för morgonen efter Thanksgiving hittas Jane Neal, en äldre kvinna älskad av de flesta, död på ett fält. Hon verkar ha blivit skjuten med pilbåge, och bågskytte är fortfarande hyfsat populärt bland lokalbefolkningen – kan det vara en jaktolycka?

Gamache och hans kollegor får en svår nöt att bita i. Somliga i lokalbefolkningen hjälper, andra stjälper. Ett missförstånd sätter fel man bakom galler. Kan faktumet att Jane Neal fått en tavla antagen till den årliga konstutställningen ha något med saken att göra? Varför har hon aldrig velat släppa in någon i sitt vardagsrum, men lovat på Thanksgiving-middagen med vänner att det nu är dags för dem att få komma dit?

Jättespännande, charmigt och jag blir vilseledd flera gånger om. Mycket trevlig deckare – Gamache lär snabbt bli en favorit. Jag växlade lite mellan ljudbok och e-bok – Tomas Bolme läser ljudboken med den äran, så båda funkar fint.

The Long Call (Two Rivers, #1) av Ann Cleeves

Ann Cleeves är en av mina favoriter bland brittiska deckarförfattare – hon ligger bakom Vera Stanhope som ju är världsbäst, och även Shetlands-serien där jag inte kommit så långt som jag hade önskat men jag gillar det jag läst.

Nu har hon startat en ny serie om kriminalkommissarie Matthew Venn, som bor och verkar i norra Devon. Jag varvade läsning med lyssning men kan tyvärr inte rekommendera ljudboken, den är riktigt undermåligt inläst vad gäller såväl uttal (av vanliga namn, mind you) och frasering. Jag är tyvärr missnöjd med översättningen också – jag förstår på väldigt många ställen vad det stått i originaltexten där översättaren valt något helt annat än vad uttrycket faktiskt betyder. ”Front room”, till exempel, översätts lämpligen till ”vardagsrummet” – inte ”rummet mot gatan”.

Nåväl. Matthew Venn är lite annorlunda mot de flesta andra kriminalkommissarier vi presenterats för genom åren. Han växte upp i en kristen gemenskap (eller sekt, om man vill) men lämnade församlingen för ett antal år sedan och blev därefter utstött. Det hjälpte inte att han gifte sig med en man, som ni kan tänka er. När vi träffar honom står han på avstånd utanför kyrkan och bevittnar sin fars begravning, som han förstås inte varit välkommen till.

Samma dag kallas han till en brottsplats – en ung man med en stor albatross tatuerad på halsen har hittats knivhuggen till döds på stranden. Det blir Venns uppdrag att ta reda på vem mannen är och varför han blivit mördad. Det finns många vägar att ta – kvinnorna som mannen delade hus med, dagcentret i närheten där han arbetat, konstprojektet som Matthews man har hand om – och den evangeliska församling som Matthew lämnat. En bit in i utredningen försvinner en kvinna med Downs syndrom – kan det finnas ett samband?

Det är en intressant historia, lagom spännande hela boken igenom och med Cleeves omisskännligt härliga språk och vackra miljöbeskrivningar. Liksom i Shetlandsserien får man intrycket av en idyll (om än en karg en på Shetlandsöarna), men skrapar man än så lite på ytan blir det tydligt att ett stort mörker ligger dolt – som så ofta, i deckaridyller. Jag fortsätter gärna att läsa om Matthew Venn, men håller mig nog till originalspråk hädanefter.

Kaos och katastrofer (Junos vlogg, #1) av Linda Skugge

Linda Skugge är en av mina husgudinnor så jag tänkte att det skulle vara kul att läsa hennes senaste ungdomsboksserie som börjar med Kaos och katastrofer. Och det var det också.

Juno går i skolans stökigaste sjua – parallellklassen där bästa kompisen Fairy går är väluppfostrade och skötsamma allihop. Juno har en Youtubekanal, ivrigt påhejad av sina föräldrar, men det är bara hon och Fairy som vet att den finns. Fairy hjälper henne att filma och fixa, men en dag blir det fel. Juno lyckas lägga ut fel video – ett klipp där hon gör narr av klassens coolaste tjejer – och plötsligt får hon massor av följare och kommentarer men av helt fel anledning. Alla har sett den på nolltid, och Juno blir paria i klassen.

Men hon gör rätt val och ber en schysst lärare om hjälp. Tillsammans med Fairy startar hon skam-vloggen, där den som vill kan prata av sig, och det visar sig förstås att ingen är perfekt – alla har något att skämmas för.

Fint skriven, rolig och med ett riktigt bra budskap. Det kan inte vara enkelt att vara tweenie i dessa tider, med sociala medier och YouTube och TikTok och allt vad det är som ständig backdrop – som om det inte är jobbigt nog att varken vara barn eller vuxen och att försöka hitta sin plats. Jag läser gärna vidare om Juno.

Vi var tretton i klassen (Christer Wijk, #26) av Maria Lang

Jag jobbar mig sakta men säkert genom Maria Langs utgivning, och har nu kommit fram till nummer 26 i ordningen – men det är nummer 25 för mig, för jag har inte läst novellsamlingen Ögonen. Noveller är inte min starkaste sida, det gäller att jag är på rätt humör så jag sparar den tills det verkar vara dags nästa gång 😉

Det är en ganska rörig historia, tycker jag. Även huvudpersonerna verkar osäkra på hur många de faktiskt var i sin klass, när det är dags att sammankalla till en återträff à la vårfest. Somliga bor på skolan, somliga kommer inresande, ett par stycken blir mördade och Christer Wijk kommer med knivskarpa slutsatser och en prydlig tabell naturligtvis att klara upp fallet.

Jag var kanske ofokuserad när jag läste, för jag minns knappt såhär några veckor senare vad som hände och varför, men jag skyller faktiskt på berättelsen i mesta mån. Det är inte bara den gamla Kindergarten-klassen som ska ses, det är blandade familjemedlemmar och lärare och någon rektor och de rör sig alla på för liten yta – i skolbyggnaden. Ofta är ju det en bra premiss för en pusseldeckare men här håller det inte riktigt hela vägen för mig.

Find them dead (Roy Grace, #16) av Peter James

För fyra somrar sedan, 2016, började jag läsa Peter James böcker om Roy Grace, som börjar med Levande begravd. Jag blev totalt fast, plöjde en hel drös under sommaren och hösten och har sedan dess fått vara så god och vänta ivrigt varje vår på nästa bok. Det är det värsta med att vara förtjust i serier som fortfarande är pågående – Lex Ruth Galloway – man måste träna tålamodet. Inte min bästa gren. Men så för en knapp månad sedan, levererades äntligen Find them dead till min Kindle och jag läste så fort jag fick en ledig stund och var klar på ett par dagar.

Och jag blir aldrig besviken på böckerna om Roy Grace. Under en period var Graces privatliv oerhört spännande och utgjorde en intressant fond till det faktiskt brottet som utgjorde historien. Denna, nummer sexton i ordningen, är lite annorlunda än de tidigare då en stor del av berättelsen utspelar sig i rätten och rör sig kring Meg Magellan, som äntligen börjar få livet på rätt köl igen efter att ha förlorat sin man och son i en trafikolycka. Hennes dotter Laura ska just ge sig av till Sydamerika för att resa under sitt sabbatsår innan hon börjar på universitetet och när hon får en kallelse att sitta i juryn i Lewes Crown Court tycker hon att det låter ganska spännande.

Roy Grace är tillbaka i Brighton efter att ha varit utlånad till Metropolitan Police och jobbat med att försöka hantera knivvåldet i London. Han blir nästan genast kallad till en mordplats där en man med Downs syndrom mördats kallblodigt i sitt hem. Det finns en koppling mellan mordet och rättegången som Meg ska sitta jury för, mot en knarkkung som tagits för tung smuggling från kontinenten, och det blir en rafflande historia.

Meg upptäcker märkliga saker i sitt hem efter att ha varit i rätten en dag – ett foto på hennes dotter på köksbordet, och ett anonymt telefonsamtal som meddelar att om hon vill se Laura i livet igen måste hon se till att juryn levererar ett ”icke skyldig”-besked till domaren i slutet av rättegången.

Jag är dödstrött på deckare som ofelbart slutar med att polisen, eller någon annan viktig person, blir inlåst i en källare utan fungerande mobiltelefon – detta är något helt annorlunda vilket känns fräscht och intressant. Juridik är spännande, ibland kan rättegångsromaner bli väldigt torra och sega men här, i korta kapitel och med snabba ryck, är det näst intill förtrollande. Det finns ingen som får mig i ”bara-ett-kapitel-till-mode” såsom Peter James – jag bar med mig Kindlen överallt och somnade med den i handen varenda kväll. Ett mycket bra betyg.

Silverdelfinen, Café Brazil och Julia mitt i världen av Anita Eklund Lykull

Saga Egmont har den goda smaken att ge ut en massa böcker som inte funnits i tryck på länge som e-bok och ljudbok och jag blev otroligt glad när jag såg att serien om Julia av Anita Eklund Lykull kommit ut igen och läste alla tre, nästan på rad. Jag läste Silverdelfinen på mellanstadiet när en bra skolbibliotekarie kom med en låda boktips till klassen och fortsatte sedan med de andra så fort de kom ut.

Det är väldigt trevligt att läsa om en och samma karaktär från tonåren till vuxenliv tycker jag. Vi träffar Julia när hon är 14-15 någonting första gången. Hon bor med sin mamma och morföräldrar i Särö-trakten, har det kämpigt med kompisar i skolan och känner sig ganska allmänt vilsen. Som tur är har hon kompisen Mix, men han är två år yngre och något av en nörd med lagom galna föräldrar. När Julia får reda på vem hennes pappa är ger hon sig ut på en resa. Först till Hisingen och en grekisk förening där pappan brukade umgås, de hjälper henne vidare och tack vare en schysst lärare lyckas hon ta sig till Vourla i Grekland där hennes pappa, farmor och syster finns.

I Café Brazil är Julia på sabbatsår från gymnasiet. Hon har blivit dumpad för en blockflöjtspelande tönt och är ännu en gång ganska vilsen, och hon och bästa väninnan Moa har bestämt sig för att pausa skolan och göra något annat. Hon lyckas hyra en lägenhet i Göteborgs slummigaste kvarter med pengar hon tjänat på att få smalbenen manglade vid radiobilarna på Liseberg under sommaren och skaffa jobb på ett arbetarfik där hon träffar Selma som bor med sin stränga turkiska familj i Biskopsgården och blir kär i en nynazist och Will, som egentligen är alldeles för gammal för henne men…

I Julia mitt i världen är gymnasiet avklarat och Julia har börjat plugga – och har just blivit dumpad igen. Hon flyr Göteborg för Skåne, där hon tillbringar en blåsig höst i ett lånat hus tillsammans med sin konstnärsmormor som håller på att måla hela släkten. När Skåne är avklarat ger hon sig av ut i Europa ännu en gång – en lång resa, delvis med vänner, som bjuder på nya erfarenheter och livslånga insikter.

Är detta litteratur av högsta kvalité? Kanske inte. Språket är lite avhugget på sina ställen och ibland är logiken svår att förstå sig på. Men det är så nostalgiskt och så underhållande! Jag hoppas att Saga Egmont även ger ut böckerna om Nella, hittebarnet i Prinsbacka med den brokiga familjen, för de är också härliga. (De heter Hjärtat i översta lådan och Ballongfararens morgon.) Hennes fristående Ängel i grön klänning och Blendas bekännelser är också väldigt fina.