april 2022 – Stories from the city, stories from the sea

Onda drömmar (Maria Wern, #23) av Anna Jansson

Jag har aldrig varit särskilt känslig för innehåll i böcker, visst är somligt riktigt obehagligt att läsa men jag har inte direkt dragit mig för någonting. Men sedan jag blev mamma blir jag helt förstenad av att läsa om försvunna barn och barn som på något vis far illa. Intressant hur sådant fungerar, tycker jag.

Tillbaka på Gotland med Maria Wern, alltså. Jag tycker fortfarande att böckerna är bra och underhållande, vilket är imponerande av Anna Jansson. 23 böcker in i en serie skulle man kunna tro att det blir tjatigt, men jag tycker faktiskt inte att det är det. Inte än, åtminstone!

Amelie är barnpsykolog, Laura specialpedagog. De träffas på en kurs, blir blixtförälskade och flyttar ihop praktiskt taget på en gång. Laura har en son med sig in i relationen, och när Amelie en kväll har ansvaret för honom begår hon ett ödesdigert misstag.

Maria Wern i sin tur är i djup sorg. Hon jobbar så mycket hon kan, och tar extrapass i yttre tjänst för att gräva ner sig så gott det går. En liten pojke försvinner mitt i en snöstorm och det blir upptakten för ett helt gäng hemska händelser. Det är många trådar att dra i, och det är en ganska sorglig berättelse där problem i samtiden tas upp på ett viktigt och realistiskt sätt.

Jag gillar att det är lättläst (trots att det ibland är plågsamt) och vid det här laget känner jag poliskaraktärerna tillräckligt väl för att slippa lägga ner tid på att försöka lista ut vem som är vem och vem som har vilken relation till någon annan. De får lagom mycket plats i berättelsen och det är också skönt – i vissa andra serier tar polisernas privatliv så stor plats att man nästan glömmer att det är en deckare man läser. Underhållande och bekant.

Boken kan man köpa t.ex här.

Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach

Först och främst ska jag villigt erkänna att jag aldrig läst Bombi Bitt och jag av Fritiof Nilsson Piraten – en bok som huvudpersonen i Lucky Lada och jag försöker skriva en parafras på, och som Lucky Lada och jag är en parafras på. Hänger ni med? Mycket meta.

Jag är stormförtjust i Maria Maunsbach, och har så varit sedan jag sträckläste Bara ha roligt för ett antal år sedan. Därefter kom Hit, men inte längre och nu, efter vad som känns som en evighet (2½ år, ungefär) Lucky Lada och jag. Jag har följt Maunsbach på sociala medier och inte alls förstått vad Lucky Lada är och uppenbarligen inte tänkt tanken att ta reda på det heller – jag har nog tänkt att det är ett namn på en person. Men ingalunda – det är ett nöjespalats i Höör. Från Höör kommer Freja Morgonstjerne, och hit har hon nu återvänt för att fira jul med sin mamma.

Boken tar sin början på juldagsmorgonen. Freja har bestämt sig för att gå på hemvändarkvällen på Lucky Lada under förevändningen att hon ska göra research för sin bok – men egentligen handlar det om att återknyta kontakten med den hon var under uppväxten. Dagen tillbringas tillsammans med mamman, Freja försöker desperat få tag på sina gamla vänner för att få sällskap till kvällen, och genom detta får vi berättelsen om hennes barndom och uppväxt. Parallellt med detta berättar mamman skrönor från bygden och jag måste nog lyssna på boken nu när den släppts som ljudbok, för det är skrivet på skånska och är så fruktansvärt roligt. Jag har halländska rötter åt ett håll och förstår det mesta kanske tack vare det, men det måste vara ännu roligare på skånska – särskilt som boken är inläst av författaren själv.

Skrattet sätter sig i halsen då och då, men det är fantastiskt kul läsning. En uppväxtskildring likt ingen annan jag läst – liksom Piratens bok sägs vara (jag måste verkligen läsa den). Jag har skrivit förut om hur jag kan känna mig klaustrofobisk när jag läser om små orter där alla känner alla och man inte kan göra någonting utan att varenda kotte känner till det, men Maunsbachs Höör ger någon sorts känsla av gemenskap och främlingskap som går hand i hand. Svårt att förklara, men det är angenämt.

På baksidan läser vi:

Det är tydligt att Freja borde strunta i hemvändarkvällen, hennes motiv är ynkliga – men att inte gå är inte ett alternativ. Som bara kan förklaras så här: den som tyvärr inte varit flicka i Höör kan inte förstå hur mycket Freja längtar till Lucky Lada.
Ur Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach, Natur & Kultur: 2022

Kärleken till vännerna, familjen och hembygden lyser tydligt i berättelsen. Även om det är så humoristiskt och ibland burleskt skrivet är det en otroligt varm och mysig roman – finstämd trots att den egentligen inte gör sken av att vara det. Jag njuter i fulla drag och måste nu läsa Bombi Bitt och jag omgående. Och lyssna på denna, förstås.

Missa för allt i världen inte denna förtrollande, förtjusande, förjordat bra boken! Man kan köpa den t.ex här.

Monopolet av Måns Wadensjö

Måns Wadensjös Monopolet handlar om Alice, som börjar jobba som timvikarie på Systembolaget, i en butik i ett köpcentrum någonstans i Stockholms utkanter. Det låter inte så intressant, kanske? Det är det – för det visar sig att Systembolaget är som ett eget samhälle inom Stockholm och Sverige. Här finns ett eget språk, egna regler, egna mål och egna fasor (julhandeln).

Jag har jobbat i ett par olika sorters butiker, och det är mycket man kan känna igen även om jag aldrig behövt avvisa folk från att handla cornflakes eller skor för att de är för berusade. Personalrummen, uniformerna, de outtalade ”tävlingarna” om vem som är snabbast. Stamkunder och storhelger. Wadensjös berättelse är både humoristisk och ömsint, på något vis. Karaktären Alice utvecklas både fysiskt och psykiskt, och även om jag först tyckte att hon var lite mesig växte hon hos mig – alltid välkommet i en roman. En intressant och välskriven skildring av samtiden och detaljhandeln.

The Locked Room (Ruth Galloway, #14) av Elly Griffiths

Pandemin spelar stor roll i den senaste boken om Ruth Galloway – min man såg boken och trodde att den hette ”The Lockdown” och det skulle den nästan lika gärna ha gjort. Vi var ju förskonade från lockdown i Sverige (ja, jag vet, många tycker att det borde ha varit annorlunda) och det är lite svårt att förstå hur det verkligen var i andra länder, med hemundervisning och långa köer in i mataffärer. Jag är personligen glad att ha sluppit sådant – dessutom var timingen med hemarbete alldeles utmärkt för mig under både 2020 och 2021.

Nåväl. Ruth befinner sig i London där hon går igenom sin mors tillhörigheter. Hon hittar ett fotografi som överrumplar henne – det föreställer hennes egen stuga i Norfolk och på baksidan står det ”Dawn 1969”. Vad kan det betyda? Hon tar det med sig hem till stugan och planerar att nysta upp detta mysterium – men då slår pandemin till. Ruth och dottern Kate blir mer eller mindre inlåsta i den lilla stugan, Ruth undervisar både sina universitetsstudenter via Zoom och Kate därhemma och frustrationen växer sig stor. Som tur är är den nyinflyttade grannen Sally trevlig, och de tar ibland ett socialt distanserat glas vin ute vid staketet.

Nelson har fullt upp med att reda upp ett antal presumtiva självmord som potentiellt är en seriemördares verk. Pandemin underlättar inte heller polisarbetet. Han försöker hålla ett öga på Ruth och Kate ute i stugan också, och med hustrun bortrest är frestelsen att stanna kvar hos dem stor. Dessutom litar han inte på den nya grannen – han känner igen henne, men under ett helt annat namn…

Cathbad däremot tycker att det funkar rätt bra med det här med lockdown. Han undervisar sina barn lite som han tycker, och inleder varje morgon med yoga i trädgården som Ruth och Kate är med på via FaceTime. Jag gillar de här lite vardagliga beskrivningarna.

Det som stört mig och många fler med de tidigare böckerna om Ruth Galloway är hennes besatthet vid sin vikt. Här trodde jag att det skulle gå alldeles åt skogen, men det vände faktiskt på en femöring. Skönt! Jag har alltid mina små misstankar om hur det hela ska vecklas ut, men oftast kommer jag inte speciellt nära hela sanningen. Griffiths skriver lättläst men inte banalt, det flyter på bra och tempot är lagom. Jag gillar att det är skrivet i presens, det ger en känsla av att vara med i berättelsen. Jag har inte tröttnat på Ruth, och hoppas fortfarande på att det ska bli tv-serie av böckerna – jag tror att det skulle kunna bli riktigt bra. Rättigheterna är tydligen köpta, men det betyder ju inte att något händer på länge.

Boken kan man köpa här!

Tidigare böcker om Ruth Galloway:

Apples never fall av Liane Moriarty

Tvärtemot de flesta andra blev jag inte såld på Liane Moriartys första bok, Öppnas i händelse av min död. Som tur var gav jag henne en andra chans när Stora små lögner kom, för den är ju fantastisk (liksom tv-serien) och därefter har det mesta varit riktigt bra. Apples never fall, eller Äpplet faller inte som den heter i svensk översättning, är en spännande och riktigt bra roman. Jag lånade den på engelska som e-bok på biblioteket och det var bra, för då kunde jag läsa på telefonen på nätterna (jag har extremt svårt att somna om efter matleverans till lillan) – den är ganska omfångsrik och underhöll mig i några nätter.

I utkanten av Sydney bor Stan och Joy Delaney. De har varit mycket framgångsrika tennisspelare, men startade istället en tennisakademi när de drog sig tillbaka från eliten. Deras fyra barn var alla lovande tennisspelare som unga, men ingen av dem ägnar sig åt det numera. De har sina egna vuxenliv, och särskilt Joy längtar desperat efter barnbarn.

En kväll knackar det på dörren hemma hos dem – en ung kvinna, barfota och blödande ber om att få komma in och få hjälp. Det får hon, och mer därtill – innan barnen Delaney vet ordet av har kvinnan, Savannah, flyttat in hos Stan och Joy. Hon lagar all deras mat och får i gengäld både omsorg och saker.

På Alla hjärtans dag försvinner Joy spårlöst. Hennes telefon hittas bakom en säng och där stannar spåren. Hon skickade ett märkligt sms till sina barn strax innan hon försvann, men ingen kan förstå vad hon menade. Polisen misstänker Stan, som verkar ha väldigt mycket att dölja för att vara oskyldig – och barnen kan inte enas om vad de ska tro. Två är säkra på att han är oskyldig, två är inte övertygade – en dubbelmatch, med andra ord. Bra parallell, tycker jag!

Jag listade ut en del av upplösningen i kapitel 23 (av 76) och det är ju tillfredsställande när man har rätt. Kanske har jag blivit bättre på att plocka upp mer eller mindre subtila ledtrådar i spänningsromaner under de senaste åren. Men allt förstod jag inte, och jag var underhållen och stimulerad hela romanen igenom. Tempot är dock ganska långsamt och det gör ingenting när man ägnar sig åt nattlig läsning, Kapitlen är korta vilket jag uppskattar och Moriarty skriver med ett trevligt driv, med bra dialog och oftast välrundade karaktärer. Bra men inte exceptionellt.

Boken kan man köpa t.ex här!

Ture Sventon i London (Ture Sventon, #3) av Åke Holmberg

Just på fettisdagen var det dags att läsa något nytt och vad kan passa bättre just då än semmelälskaren över alla andra – Ture Sventon? De första böckerna har jag läst en miljon gånger, men jag trodde inte att jag läst denna. Det har jag nog gjort för m¨ånga herrans år sedan, för jag kände igen somligt. Men vad gör väl det? Ture Sventon är extremt underhållande, även om innehållet förstås är rätt anakronistiskt men det må vara hänt – denna kom ut 1950.

En Lord Hubbard söker upp Ture Sventon på Drottninggatan, då det hänt konstiga saker i hans hem i London. Skor under gardinerna, till exempel, och en fräsande raskatt. Som vanligt får han med sig ett par barn, sin flygande matta, en temmelburk och förstås Herr Omar, som gör allt på ett österländskt vis – inklusive att andas, hur nu det går till. Det är ändå rätt charmigt. Det hela visar sig handla om just raskatten Polly, Ville Vessla dyker upp och Londondimman ligger tät. Bara det är lite fascinerande – jag bodde där i nästan tio år och har aldrig upplevt den – förstås, för föroreningarna är av ett annat slag idag. Men nog bidrar det till stämningen!

Jag är och förblir ett stort fan av Ture Sventon och ska se till att läsa hela serien. Ture Sventon i Venedig har jag läst en miljon gånger då den fanns i en bokhylla i lägenheten där vi bodde i Hunnebo när jag var liten, men Paris, Stockholm, Isabella och varuhuset tror jag faktiskt att jag har kvar.

Boken kan man köpa t.ex här.

Livsregler för en medelstor get av Ina Ekegård

I februari hade vi tema Grekland på Kaffe och Kultur, och när det var min tur att lämna förslag på böcker till Bokbubblarna sökte jag på ”Grekland” på Storytel och fick bland annat upp denna, som blev vald i omröstningen. Det var väl inte riktigt så mycket Grekland som jag hade hoppats eller som baksidestexten utlovade, men jag läste klart i alla fall. Det är lättläst och stundtals riktigt humoristiskt.

Det hela var lite stökigt för mig, men nu ska vi se: Julia och Adam jobbar på ett äldreboende, där den vresige Bernt bor. Han berättar som sitt barnbarn Elvira, som han skulle vilja få kontakt med, och när hon äntrar berättelsen kommer även hennes kompis Patrik, som har en cp-skada och sitter i rullstol, och hans kompis Anton, med vilken Patrik planerar en road trip till Grekland (den vi lovades i baksidestexten). Om det stannade här och berättelsen höll ihop hade det varit en sak, men jag håller med enligt O om att det kunnat bli flera böcker där karaktärerna fått ta plats med sina egna berättelser, nu blir det väldigt flaxigt men inte utan flera goda idéer. Jag hade gärna velat veta mer om Patrik och hans liv, och förstås om hans och Antons upplevelser i Grekland. Jag har inte kommit över speciellt mycket i litteraturen om funktionshindrade som i stort sett lever ”vanliga” liv men behöver assistans på heltid och jag tycker väldigt mycket om Patrik.

Boken kan man köpa t.ex här. Det är en fristående uppföljare till Schimpansen från Munkfors som handlar om Elviras mamma och utspelar sig många år tidigare.

Spionen som kom in från kylan av John le Carré

Jag tror aldrig att jag har läst en spionroman förut, och jag måste erkänna att jag var lite skeptisk. Men bokcirkelböcker försöker jag att alltid läsa, så det var bara att köra. Detta visade sig vara bok tre i någon form av serie. Författaren har själv jobbat inom brittiska underrättelsetjänsten (om jag förstått det rätt) och visst märks det att det finns sakkunskap bakom berättelsen.

I korta drag handlar det om en brittisk spion, som vill avsluta sin karriär men tar sig an ett sista uppdrag – det går dock inte så bra. Han återkallas till London, men skickas sedan iväg på nytt uppdrag av sin boss, som är fast besluten att sänka chefen för Östtysklands underrättelsetjänst.

Jag upplevde detta som en väldigt manlig roman – åtminstone så som det skulle vara på 60-talet när den publicerades. Det känns som om le Carré verkligen gått in för att göra det hela så oslipat som möjligt, det är whiskey och cigaretter och ryggdunk. Det gör väl ingenting egentligen men jag har lite svårt för det, på samma sätt som med Spelaren av Harlan Coben. Jag blir lite trött och ska villigt erkänna att jag skummade delar av texten vilket uppenbarligen inte gjorde något för det verkar inte som om jag missat något väsentligt.

Mot slutet tände jag till, när det var dags för en ganska märklig men väldigt spännande rättegångsscen. Court drama har intresserat mig sedan min moster stack några av Rosenbaum-deckarna i händerna på mig en sommar för minst 25 år sedan och jag läste med en frenesi och hjärtat i halsgropen för det var så otroligt spännande. Så spännande var inte här, men ändå, det fick mig att känna att det ändå var kul läsning när jag var klar.

Boken kan man köpa t.ex här.