Jag har aldrig varit särskilt känslig för innehåll i böcker, visst är somligt riktigt obehagligt att läsa men jag har inte direkt dragit mig för någonting. Men sedan jag blev mamma blir jag helt förstenad av att läsa om försvunna barn och barn som på något vis far illa. Intressant hur sådant fungerar, tycker jag.
Tillbaka på Gotland med Maria Wern, alltså. Jag tycker fortfarande att böckerna är bra och underhållande, vilket är imponerande av Anna Jansson. 23 böcker in i en serie skulle man kunna tro att det blir tjatigt, men jag tycker faktiskt inte att det är det. Inte än, åtminstone!
Amelie är barnpsykolog, Laura specialpedagog. De träffas på en kurs, blir blixtförälskade och flyttar ihop praktiskt taget på en gång. Laura har en son med sig in i relationen, och när Amelie en kväll har ansvaret för honom begår hon ett ödesdigert misstag.
Maria Wern i sin tur är i djup sorg. Hon jobbar så mycket hon kan, och tar extrapass i yttre tjänst för att gräva ner sig så gott det går. En liten pojke försvinner mitt i en snöstorm och det blir upptakten för ett helt gäng hemska händelser. Det är många trådar att dra i, och det är en ganska sorglig berättelse där problem i samtiden tas upp på ett viktigt och realistiskt sätt.
Jag gillar att det är lättläst (trots att det ibland är plågsamt) och vid det här laget känner jag poliskaraktärerna tillräckligt väl för att slippa lägga ner tid på att försöka lista ut vem som är vem och vem som har vilken relation till någon annan. De får lagom mycket plats i berättelsen och det är också skönt – i vissa andra serier tar polisernas privatliv så stor plats att man nästan glömmer att det är en deckare man läser. Underhållande och bekant.
Boken kan man köpa t.ex här.
Stories from the city, stories from the sea 