The Lantern Men av Elly Griffiths

Vi är framme vid bok nummer tolv om Ruth Galloway och människorna kring henne, och jag har faktiskt inte tröttnat än. I några volymer blev jag och många med mig lite tröttna på besattheten av vikt och kroppshydda, men det börjar bli bättre. Kanske har författaren tagit till sig av alla recensörer som nämnt detta. Eller så har jag blivit luttrad och tänkte inte så mycket på det denna gång. 

 

Ruth har nu lämnat sin post på North Norfolk University och som Norfolk-polisens specialist på forensisk arkeologi, och flyttat från sin älskade stuga på saltängarna tillsammans med sin man Frank och dottern Kate för att börja undervisa på St Jude’s College i Cambridge. Hon har spenderat en tid på ett retreat, Grey Walls, för att skriva färdigt sin senaste bok, och känner sig ganska tillfreds med livet. Hon har till och med skapat en kontakt med Crissy, kvinnan som driver retreatet, vilket inte hör till vanligheterna. 

 

Nelson, hemma i Norfolk, gillar inte att Ruth har flyttat. Särskilt inte tillsammans med en annan man (själv är han förstås fortfarande gift) och synnerligen inte eftersom det betyder att han får mindre tid tillsammans med Kate. Men när han besöker en man som sitter fängslad för två kvinnomord för att försöka få honom att erkänna två vidare mord som Nelson är säker på att han begått börjar det ljusna. Ivor March är nämligen villig att prata, och berätta var kvinnorna finns – men bara om Ruth går med på att sköta utgrävningen. Vilket hon motvilligt men nyfiket går med på. 

 

Jag tycker att denna roman håller ihop på ett väldigt bra sätt. Persongalleriet som vi lärt känna i de tidigare böckerna får alla ta plats på ett naturligt vis, men berättelsen håller ihop fint utan en massa sidospår. Jag läste mer eller mindre under varje ledig stund under en regnig helg, vilket Griffiths böcker passar alldeles utmärkt för. Underhållande, spännande och very very British!