Spelaren av Harlan Coben

Nästa bok i #karantänkrim blev Spelaren av Harlan Coben. Jag såg tv-serien Främlingen, som är baserad på en annan av Cobens böcker strax innan, och tänkte att det kunde vara spännande att prova honom. Jag har fördomar mot manliga amerikanska thrillerförfattare och de infriades nog här – det är hårdkokt och testosteronstint och så vidare, men man får ta det för vad det är. Det är underhållande, också. 

 

Detta är första boken om Myron Bolitar – sportagent med ett förflutet som basketproffs och med en juridikexamen från Harvard i bagaget. När en av hans klienter, den unge lovande quarterbacken Christian Steel anklagas för att vara inblandad i försvinnandet av en kvinna på hans college, Kathy Culver, släpper Myron allt för att hjälpa sin klient. Han tar kontakt med sin wingman, en narcissistisk kampsportsgalning vid namn Win, för att försöka nysta i fallet – men spelet är fult och insatserna höga och det blir – givetvis – rafflande som bara den. 

 

Jag lyssnade mestadels på denna, i inläsning av Reine Brynolfsson, och baxnade med jämna mellanrum av de dåliga skämten. Himmel! Det kan vara tidsandan – boken kom ut 1995 – eller översättningen, men ibland var det bara förskräckligt. Dock spännande och absolut underhållande. Jag vet inte om jag orkar med mer om just Myron Bolitar, men jag ska nog passa på och läsa Främlingen någon gång framöver ändå.