Smakebit på søndag, 14 februari 2021 – Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger

Att vi är halvvägs genom februari redan känns faktiskt helt absurt. Det har varit svinkallt men otroligt vackert i Göteborg denna veckan, men nu verkar det som om vargavintern tänker stryka på foten lite grann. Jag har inget emot kyla egentligen, men avskyr halka.

Det är Alla Hjärtans dag idag, förstås, men jag läser faktiskt ingenting just nu som kan tänkas räknas till kärleksroman och följa någon sorts tema. Därmed kommer veckans Smakebit ur bokcirkelboken som ska diskuteras om en vecka – Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger. Utdraget kommer ur början på allra första kapitlet.

Ibland drömde jag att jag vaknade. Det var halvmörkt i rummet och ljus silade in mellan gardinen och fönstret. Jag kastade av mig täcket och satte mig på sängkanten och trevade efter skjorten som hängde på en stol. Tog sedan på mig byxorna och gick fram till fönstret och drog ifrån gardinen. Det var dag därute. Vita moln gick på himlen.

Jag stod vid fönstret och tittade ut och tänkte på vad jag skulle göra under dagen. Först måste jag ha frukost och sedan borde jag åka in till stan. Jag skulle kunna ta spårvagnen klockan tio. Som jag stod så och funderade och såg ut på gatan, upptäckte jag något som inte stämde. En kamel stod bredvid gatlyktan. Den stod alldeles stilla med slutna ögon. Eller också kom fyra kineser i gåsmarch på trottoaren, barfota, med svarta portföljer i händerna. Men vad det än var, så talade det om för mig att jag ingalunda var vaken.

Ur Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger, Bonniers: 1986

Fler Smakebitar finns denna veckan hos Astrid Terese!

The secret garden av Frances Hodgson Burnett

Man tycker väl sällan att januari går för fort, men i år kom jag på först den 31:e att jag behövde läsa något för #färggladahyllvärmare2021. Enda chansen att hinna klart den dagen hade varit att läsa Vild iris av Louise Glück, men det kan jag inte på något vis kalla en hyllvärmare – men Den hemliga trädgården har flyttat med mig till olika ställen sedan 2003, så den kvalificerade sig även om jag inte läst klart förrän ett par dagar in i februari.

Nåväl! Det är kul att äntligen ha läst denna, som känns som en sådan där barnklassiker som vuxna ändå kan uppskatta. Dessutom är den helt underbart illustrerad av Robert Ingpen. Titta bara!

Boken handlar om lilla Mary, som växer upp i Indien men blir hastigt föräldralös då koleran kommer och tar död på ungefär alla i hennes närhet över en natt. Själv låg hon på sitt rum och var totalt bortglömd, och sådan verkar hela hennes barndom ha varit. Hennes närmsta relation har varit till barnsköterskan, och hon var ju en betjänt. Det är med den bortskämda attityden som Mary skickas till England för att bo hos sin mystiske farbror – hon är sjuklig och allmänt odräglig, men mjuknar upp efter ett tag när hon blir vän med husjungfrun Martha som berättar om sin lillebror Dickon, som är vän med alla djur på heden och kan allt om alla växter.

Hon börjar även prata med den buttre trädgårdsmästaren Weatherstaff, och får reda på att det finns en hemlig trädgård på egendomen som tillhörde morbroderns unga vackra fru som dog tio år senare. Sedan dess har ingen fått lov att bevista trädgården. Nyckeln är nergrävd och så är det med det.

Mary börjar förstås leta efter nyckeln, och leds dit av en oväntad bekantskap – en rödhake. Hon hittar även morbroderns son som ligger undangömd i ett rum i det stora huset, där alla tror att han ligger för att han är sjuklig och aldrig kommer att bli vuxen – men det visar sig snarare att han är sjuklig för att han legat därinne hela livet. De två och Dickon skapar sig ett projekt och såklart slutar allt extremt lyckligt.

Det är ju en Bildungsroman deluxe, med otrolig karaktärsutveckling. Hade den kommit ut idag hade den nog känns smått pekoral, men eftersom den är över hundra år gammal så köper jag det mesta. Gulligt och välskrivet – jag förstår varför den filmatiserats om och om igen.

Just denna utgåvan med de vackra illustrationerna finns i en app nära dig (läs på telefonen eller surfplatta för att få de vackra färgerna!) eller att köpa här.

Smakebit på søndag, 7 februari 2021 – Lena Nymans dagböcker och brev

Denna veckan har det varit svinkallt ute, för att vara Göteborg. Härom morgonen när jag gick upp var det -13, som enligt appen skulle kännas som -21. Då är man inte tuff som sydlänning van vid kustklimat. Men det har varit otroligt vackert väder, blå himmel och strålande sol och hur mycket jag än hatar isgata så är det fantastiskt fint när det blänker i den så att man så när blir bländad.

Och solnedgångarna, förstås.

Igår fick jag hem en bok som jag köat på på biblioteket i månader, nämligen Lena Nymans dagböcker och brev, sammanställda av Isabel Andersson. Jag har hört mycket om boken – många nämner att hon var otroligt duktig på att skriva, och jag ser verkligen fram emot att läsa. Smakebiten kommer från början, året är 1962 och Nyman är 18 år, precis på väg in i skådespeleriet.

Jag vill träffa en pojke som jag tycker mycket om, och jag vill ge mig, hela mig till honom och uppleva något fint, riktigt, spännande, underbart, roligt och vad man vill tillsammans med honom. Men jag vill inte, och känner det precis som om jag inte orkar ta det ansvar som följer med. Är detta kvinnan i mig som börjar födas?

Eller håller jag bara sådär i allmänhet på att bli vuxen. Ibland tycker jag att jag vandrar i och utför saker i en värld som är fruktansvärt snäv och vardaglig. Jag vill nånting. Nånting annat. Jag vill inte gå i detta inskränkta någonting. Jag vill uppleva massor av saker, hisnande ting som ruskar om en.

Jag skulle vilja gå på luffen. Inte som man gjorde förr i tiden. Lite modernare. Åka tåg eller något annat fortskaffningsmedel. Stanna där jag vill och inte åka från den platsen förrän jag fått ut allt jag kan från den. Sen fortsätta till nästa ställe och nästa. Och hålla på så i flera år.

Tänk att komma till små byar som ligger långt bort, helst i Asien. Ställen dit turister aldrig far. Orörda platser. Där man om man har tur och förmåga kan få lära känna människor. Människor som inte lever, tänker och fungerar som vi.

Också en flykt från ansvar. Om jag mitt i alltihop skulle bli realistisk så tänker jag: ”Vad skulle jag göra efter dessa år på luffen?” Svar: ”Ingen aning”. Helst fortsätta som förut tills jag inte orkar längre eller dör. Alltihop är så dumt att man nästan skrattar. Jag bara flyr från mig själv.

Jag vet precis vad jag vill ägna mig åt. Jag har redan börjat nosa lite grann på mitt kommande yrke och upptäckt att det är mycket svårt och krävande. Det fordrar en massa uppoffringar från vederbörande. Det fordrar en massa koncentration.

Ur Lena Nymans dagböcker och brev, Ellerströms: 2020

Det blir en lugn söndag idag. Lite frisk luft ska jag allt få mig till livs, men allra mest vill jag ligga på soffan med Lena Nyman i händerna. Får se vad det blir av det!

Fler Smakebitar finns denna veckan hos Flukten fra virkeligheten!

Smakebit på søndag, 31 januari 2021 – Det sista solot av Jennie Dielemans

Januari är inte min bästa månad och nu är den nästan slut. Jag vet inte varför just januari känns så tröstlöst, antiklimax efter helgerna antar jag och det har mestadels varit ganska tråkigt väder. Men idag skiner solen, det är digital filmfestival och det känns faktiskt att det börjar ljusna.

Så här vackert var det strax efter 17 igår kväll – för bara några veckor sedan var det kolsvart så dags.

Veckans Smakebit har jag faktiskt redan läst ut, men ville dela med mig av en bit av den i alla fall – nämligen början. Det är månadens bok för Bokbubblarna och jag ser fram emot att diskutera den med fina vänner på tisdag kväll – digitalt, naturellement.

Hans ofrånkomliga slut, hans grand finale, som snart skulle karvas in i vårt gemensamma medvetande, började med ett tjusigt glam. En segdragen kö på en röd matta utanför biograf Rigoletto, rep fästa i stolpar av mässing och kameror som sökte sig till kända tandrader. Det var varmt den kvällen, hösten hade inte brutit igenom ännu, den knappt anades. En lätt vindfläkt då och då, en inandning vid Slussen någonstans, som sen mjukt släpptes ut över Skeppsbron, Kungsträdgården och Stureplan. Ingen vrålande vind, inga trossar som tjöt av oroligt vatten eller uppfällda kragar i skydd mot blåsten.

Vi hade gått i armkrok, spatserat genom stan, utan jackor, inget paraply.

Det skulle snart komma dagar när grenar skalades på löv, när obarmhärtig vind och isande regn drog in över både Stockholm och Rotterdam och jag skulle bli tvungen att hålla fast vid varje timme, varje andetag. Men nu stod han där i en kö på Kungsgatan i sin något för rymliga svarta sammetskavaj, och en skjorta vald med omsorg. Markerade slag, knalligt lila, och stora vita blommor som ville breda ut sig, förbi tyget och ut i luften.

Han flinade.

”Visst är jag snygg!”

Ur Det sista solot av Jennie Dielemans, Natur & Kultur: 2020

Fortsatt gott slut på januari! Fler Smakebitar finns denna söndag hos Astrid Terese.

Smakebit på søndag, 24 januari 2021 – Girl A av Abigail Dean

Biblioteket är ju fantastiskt. Jag läste om en bok på Twitter i fredags, lade ett inköpsförslag med ”gärna e-bok!” i meddelandet direkt efter och igår förmiddag kom ett mail om att boken var inköpt och skulle dyka upp i appen inom 24 timmar. Det tog väl två. Otrolig service!

Boken är Girl A av Abigail Dean, och handlar om en syskonskara som levt inspärrade under större delen av sitt liv, som jag förstår det. Girl A är Lex, den äldsta av sex syskon som är den som lyckades fly. Nu har modern dött i fängelset, fadern dog i huset, och två av syskonen beslutar sig för att göra något gott av sin erfarenhet. Men även om Lex lyckades fly från The House of Horrors får hon kämpa för att fly sina minnen – och för att få en fungerande relation till övriga syskon.

Boken beskrivs som en psykologisk thriller men även en roman om familjedynamik och myter som existerar inom en isolerad familj. Jag ser fram emot att läsa den, men det blir ingen lättsam läsning.

You don’t know me, but you’ll have seen my face. In the earlier pictures, they bludgeoned our features with pixels, right down to our waists; even our hair was too distinctive to disclose. But the story and its protectors grew weary, and in the danker corners of the Internet we became easy to find. The favoured photograph was taken in front of the house on Moor Woods Road, late on a September evening. We filed out and lined up, six of us in height order and Noah in Ethan’s arms, while Father arranged the composition. Little white wraits squirming in the shock of sunshine. Behind us, the house rested in the last of day’s light, shadows spreading from the windows and the door. We were still and looking at the camera. It should have been perfect. But just before Father pressed the button, Evie squeezed my hand and turned her face up towards me; in the photograph, she is just about to speak, and my smile is starting to curl. I don’t remember what she said, but I’m quite sure that we paid for it, later.

Ur Girl A av Abigail Evans, Harper Fiction: 2021

I eftermiddag är det dags för bokcirkel om Viet Thanh Nguyens Sympatisören vilket ska bli spännande! Längtar tills vi kan ses på riktigt igen, men digitalt fungerar också. Det bör bli ett intressant samtal.

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten!

Smakebit på søndag, 17 januari 2021 – Bikupan av Sarah Crossan

Det har varit en kylig vecka i Göteborg, med såväl snö som hagel som regn som solsken. Och nu är det söndag igen! Som tiden går, ändå. Jag gick upp tidigt idag och satte igång att rosta tomater, för jag fyndade en hel påse för en tia igår. Det är bra när affärerna tar sitt ansvar och säljer ut varor som är på väg att bli dåliga istället för att vänta tills de faktiskt blir dåliga och slänger dem. Nu doftar det rostad tomat och vitlök i hela lägenheten, gemytligt och trevligt.

Annars lyckades jag smörja in mig med nattkräm efter duschen, så funderar på om det betyder att man måste gå och lägga sig igen 😉

Igår kväll började jag på Bikupan av Sarah Crossan. Crossan är en av mina favoritförfattare, och hon är allra bäst när hon skriver på prosalyrik, i mitt tycke. Jag har stått i kö på biblioteket i vad känns som en evighet, men i fredags fick jag äntligen hem den. Därifrån kommer således även veckans Smakebit.

Huvudpersonen Ana Kelly har haft en relation med en gift man i flera år – hon är gift själv också, för den delen. Plötsligt ringer hans fru till advokatbyrån där Ana jobbar och berättar att hennes man är död och att byrån är testamentsexekutorer. Hur hanterar man en sådan sak? I utdraget minns hon tillbaka till tiden när hon just träffat Connor.

Du dröjde dig kvar efteråt,
ritade cirklar
på bordet
med tummen
och sa med ett snett leende
”Jag kommer väl tillbaka för skilsmässan.”

Jag satte hatten på pennan,
gav dig utrymme att tala.
Det var ju faktiskt januari,
uppbrottens förlovade tid
då alla famlar efter fast mark
efter julens helvetiska gemenskap.

”Vi finns här för alla dina behov”, SA JAG.
Jag var inte tvetydig.
Jag var professionell
vilket framgick av mina väggdiplom.
Examen från Bristol.
”Min kollega Tanya Kushner är en erfaren familjejurist.
Jag kan be vår receptionist boka in en tid.”

”Å, Rebecca skulle aldrig släppa mig.
Vem skulle då tanka hennes bil?”
Du reste dig.

Ur Bikupan av Sarah Crossan, Etta Förlag: 2020

Fler Smakebitar finns denna söndag hos Astrid Terese – ha en god lässöndag, eller vad du nu ska hitta på!

Smakebit på søndag, 10 januari 2021 – Stardust av Neil Gaiman

Det är söndag igen och jag ser blå himmel och en tillstymmelse till sol! Det är man inte bortskämd med just nu, så det gäller att passa på att komma ut. Men än så länge dricker jag mitt kaffe och kommer ikapp med lite poddar från veckan som gått.

Veckans Smakebit kommer ur Stardust av Neil Gaiman. Jag behöver läsa en fantasy till årets bästa utmaning, och det är ju absolut min svåraste genre så det är lika bra att ta itu med den så tidigt som möjligt. Och jag tycker jättemycket om den, så jag blir som vanligt påmind om att jag måste komma över mina fördomar och begränsningar.

People were coming to the British Isles this spring. They came in ones, and they came in twos, and they landed at Dover or in London or in Liverpool: men and women with skins as pale as paper, skins as dark as volcanic rocks, skins the colour of cinnamon, speaking in a multitude of tongues. They arrived all through April, and they travelled by steam train, by horsem by caravan or cart, and many of them walked.

At that time Dunstan Thorn was eighteen, and he was not a romantic.

He had nut-brown hair, and nut-brown eyes, and nut-brown freckles. He was middling tall, and slow of speech. He had an easy smile, which illuminated his face from within, and he dreamed, when he daydreamed in his father’s meadow, of leaving the village of Wall and all its unpredictable charm, and going to London, or Edinburgh, or Dublin, or some great town where nothing was dependent on which way the wind was blowing. He worked on his father’s farm and owned nothing save a small cottage in a far field given to him by his parents.

Ur Stardust av Neil Gaiman, D C Comics: 1997

Det är något väldigt härligt med att läsa något som är som en vuxensaga, med Gaimans fantastiska humor och sätt att formulera sig. Jag lyssnar och läser lite om vartannat och Gaimans egen inläsning som finns t.ex på Storytel är underbar.

Annars har jag ägnat kvällarna denna helg åt stickning och Harry Potter-filmerna på CMore, från början till slut. Är på fjärde nu (som jag bara sett någon enstaka gång, till skillnad från de tre första) och de håller absolut fortfarande. Väldigt mysigt till en kopp te under dessa mörka kvällar.

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten! Fortsatt fin söndag ❤

Smakebit på søndag, 3 januari 2021 – Dubbelporträtt av Agneta Pleijel

Det blev en liten bloggpaus här på en vecka. Det var varken planerat eller annat, men jag har väl inte direkt känt för att sitta vid en skärm – imorgon börjar jag jobba igen och då blir det ju tillräckligt med skärmtid ändå. Men är det söndag så är det, och jag har just börjat på Dubbelporträtt av Agneta Pleijel här på eftermiddagen. Den har jag väntat mycket ivrigt på, så det ska bli riktigt kul att fortsätta.

London 1969, månaden är april. Ihållande regn. Wolfgang Fisher lyssnar till sorlet från sina sista besökare på galleriet Marlborough Fine Art. Där visas en retrospektiv av den gamle österrikiske målaren Oskar Kokoschka.

Arbetsdagen är snart slut.

Fischer röker och samlar ihop veckans räkenskaper och korrespondens när det knackar på dörren. En yngre man kliver in. Han tar av sin rock och skakar den, en sky av droppar faller över golvet. Han presenterar sig som Mathew Prichard.

Han vill veta det ungefärliga priset för ett porträtt av sin mormor, målat av Kokoschka. Ja, mellan tumme och pekfinger.

Ur Dubbelporträtt av Agneta Pleijel, Norstedts: 2020

Mormodern ifråga är ingen mindre än Agatha Christie, vars make vill att hon ska få ett porträtt målat till sin åttioårsdag. Jag tror att det kommer att bli en riktigt fin berättelse och säkerligen ett intressant utbyte mellan de två äldre konstutövarna. Det är en liten behändig bok på 200 sidor, så det skulle inte förvåna mig om jag läser ut den idag, sista dagen på jullovet och allt. Men det är faktiskt soligt och vackert ute, så det måste ju också tas vara på!

Jag hoppas att ni hade en fin nyårshelg. Vi firade hemmavid, jag och maken och min nära vän. God plockmat och massor av bra musik. Andra år brukar vi vara lediga i två hela veckor, i år blev det inte riktigt så mycket – men första veckan är åtminstone lite uppdelad tack vare Trettondagen på onsdag 🙂

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese! Ha en riktigt härlig vecka framöver.

20 snabba om 2020

Bild av Jess Bailey från Pixabay

Hittade en trevlig 2020-lista hos Ugglan och Boken, och man kan väl inte få nog av årssammanfattningar, eller hur? Jag har modifierat den lite grann så att jag faktiskt kan svara på alla punkter 🙂

  1. Bästa kriminalromanen: The Stranger Diaries (Främlingen) av Elly Griffiths
  2. Gav mersmak: The mermaids singing (Sjöjungfrun sjöng sin sång) av Val McDermid
  3. Bästa lyrik: The weight of water av Sarah Crossan
  4. Bästa Göteborgsskildringen: Samlade verk av Lydia Sandgren
  5. Viktigaste ämnet: Samtycket av Vanessa Springora
  6. Bästa karaktär: Emira i Such a fun age av Kiley Reid
  7. Mest inspirerande: Kris, kalas och kolhydrater av Annina Rabe och Anna Hellsten
  8. Bästa novellsamling: Jag ser allt du gör av Annika Norlin
  9. Snyggast omslag: One to watch av Kate Stayman-London
  10. Bästa psykologiska spänning: The Ruins av Mat Osman
  11. Obehagligaste: I follow you av Peter James
  12. Bästa historiska: Hamnet av Maggie O’Farrell
  13. Mest oväntade: Station Eleven av Emily St. John Mandel
  14. Bästa omläsningen: Vad händer om man vänder på Paris? av Viveca Lärn
  15. Bästa ungdomsboken: På andra sidan bron av Hanna Jedvik
  16. Intressantaste karaktär: Adunni i The girl with the louding voice av Abi Daré, med bubblaren Ayoola i Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite. Spännande att båda är nigerianska romaner!
  17. Mest tänkvärda: Året med 13 månader av Åsa Linderborg
  18. Bästa hyllvärmaren: Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson
  19. Bästa ljudbok: Queenie av Candice Carty-Williams
  20. Bästa miljön: Stormvakt av Kristina Ohlsson

Naturligtvis finns det fler – detta är mina snabba svar. Om jag skulle fylla i listan fullständigt skulle den nog bli ohanterlig 😉

Smakebit på søndag, 27 december 2020 – The Queen and I av Sue Townsend

Årets sista söndag är här, och nog är vi alla redo att säga adjö till 2020. De hotar med snö här i eftermiddag, men än så länge är det bara regn och blåst. Får se vad som händer!

Igår kväll såg vi Drottningen och jag på SVT Play, David Walliams filmatisering av Sue Townsends bok med samma namn. Boken är helt fantastisk men filmen var väl sådär, får jag säga. Jag tror att vi är bortskämda med fantastiska The Crown och The Windsors vad gäller skådespelarinsatser och mask, i det första exemplet och komedi, i det andra. Men som sagt, boken är otrolig och därför bestämde jag mig för att lyssna på den igen idag. Ett gott söndagsnöje till stickningen!

Bokens premiss är att ett republikanskt parti vunnit makten i Storbritanniens parlamentsval 1992, och kungahuset tvingas abdikera och flytta in i ett subventionerat bostadsområde någonstans i Leicestershire. Här träffar partiledaren och den nye premiärministern Jack Barker kungafamiljen för första gången.

Sue Townsend är en av mina absoluta favoritförfattare, och har så varit sedan jag läste Adrian Mole för första gången i högstadiet. Hon dog alltför ung för sex år sedan, men hennes verk lever vidare och det är verkligen välförtjänt.

The Queen winced as Jack Barker ground his cigarette out on the silk rug. A faint smell of burning rose between them. Jack fought the urge to apologise. The Queen stared at Jack disdainfully. His stomach gurgled. Her picture had hung in his classroom when he was struggling to learn his nine times table. In his boyhood he used to look to the Queen for inspiration.

Prince Charles bent down and picked up the cigarette stub. He looked for somewhere to put it, but, finding nowhere suitable, he slipped it into his pocket.

Princess Margaret said, ”Lilibet I’ve got to have a fag. Please!”

”May we open the windows, Mr Barker?” asked the Queen.

Her accent cut into Jack like a crystal. He half expected to bleed.

”No chance,” he replied.

”Am I to have a house of my own, Mr Barker, or must I share with my daughter and son-in-law?”

The Queen Mother gave Jack her famous smile, but her hands were twisting the full skirt of her periwinkle dress into a knot.

Ur The Queen and I av Sue Townsend, Penguin: 1992

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten! Gott slut och god fortsättning ❤