Station Eleven av Emily St. John Mandel

Jag blir alltid lite stressad när det ska läsas framtidsskildringar eller overkligheter eller science fiction i diverse utmaningar och bingon – för det lirar sällan riktigt med min smak. Men, som jag skrivit många gånger så försöker jag faktiskt vidga mina vyer och ha ett öppet sinne även för de genrer som inte är ”mina”, såsom dessa. Och Station Eleven har jag blivit tipsad om otaliga gånger, så detta blev även en chans att beta av en titel från min TBR-lista.

Nu kan man diskutera om det var riktigt rätt tillfälle att läsa Station Eleven mitt under brinnande pandemi, det kan man. Och är du väldigt orolig eller stressad kring Corona/Covid-19 så tycker jag att du kan vänta med just denna, för det är en dystopi om vad som hände före, under och efter utbrottet av en våldsamt smittsam och dödlig influensa som kommer från Asien och sprider sig extremt snabbt över hela världen. Covid-19 framstår som en bagatell i jämförelse, men ändå.

En berömd Hollywoodskådespelare segnar ner och dör under en föreställning av King Lear. Några timmar senare bryter influensan ut, och civilisationen börjar ganska hastigt falla. Vi följer med skådespelaren tillbaka i tiden, under de tidiga åren av hans karriär, men hamnar även flera år fram i tiden, där en grupp överlevare format The Traveling Symphony, ett resande teatersällskap som reser runt och spelar Shakespeare på de få platser som fortfarande är bebodda. Berättelsen kommer genom och kring fem personer som på ett märkligt sätt knyts samman – skådespelaren, mannen som försökte rädda hans liv på teater, hans första fru, hans bäste vän och en ung skådespelerska i The Traveling Symphony.

Faran lurar förstås, i form av en självutnämnd profet, och det blir riktigt spännande.

Berättelsen är på samma gång drömsk och eterisk som ganska naturalistisk. Vemodigt och utmanande för tanken – för vad skulle egentligen hända om civilisationen som vi känner den skulle falla? Massor av saker som dyker upp här är sådant som jag nog aldrig reflekterat över förut. Riktigt skrämmande.

Detta är absolut en av de bästa böcker jag har läst i år – kanske blev jag så förtrollad av den delvis för att jag inte trodde att det skulle vara något för mig. Jag kunde liksom inte sluta läsa, jag var tvungen att få veta mer om vad som hänt förut och vad som komma skulle. Jag uppskattade att språket var lättillgängligt (ibland blir dystopier och post-apokalypser väldigt besvärliga) och att det fanns en touch av humor och ljus genom berättelsen. Riktigt intressant och otroligt välkomponerat.

Smakebit på søndag, 26 juli 2020 – Körsbär i november av Maria Lang

Första Smakebiten sedan bloggen flyttade hit! Jag hoppas att det funkar med kommentarer och annat, det är en tålamodsprövning och inlärningskurva för alla inblandade…

Jag är i Hunnebo hos mamma över helgen och läser så mycket jag hinner. Maria Lang är ypperlig sommarläsning, och när nu Norstedts släppt hela utgivningen som ljudbok och e-bok kan jag återuppta mitt lilla projekt med att läsa alla titlar. Just nu är jag på Körsbär i november, bok 29 i ordningen, och därifrån kommer veckans Smakebit.

– När, sa kriminalkommissarien, försvann flaskan?
– Jag hade den i handen igår eftermiddag, sa Severin. Jag glömde den komplett när Klemens Klemensson kom insläpande utan vidare med fru Ivarsen. Hon var illa däran – hicka och gråt och skrattkramper och bakfylla och akut rödvinsberusning.

Han lufsade före dem in i undersökningsrummet och glodde dystert på den skinande blanka och tomma laboratoriebänken.

– Ja, jag fick annat att tänka på, och glömde den fördömda flaskuslingen.

Ur Körsbär i november av Maria Lang, Norstedts: 1976
Dessa nya omslag är så himla snygga tycker jag!

Det ösregnar idag och vi ska gå på quiz i eftermiddag så det blir skoj. Det gör inte så mycket att det regnar då och då, när man har gott om läsning och stickning att ta itu med… 🙂

Trevlig söndag till er alla! Fler Smakebitar finns denna veckan hos Astrid Terese.