Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg

Kärlek i Europa blev cirkelbok för Bokbubblarna sist. Jag måste erkänna att jag fick kämpa mig igenom den – det är inte säkert att jag hade orkat om det inte vore just en cirkelbok. Det är en ganska uppslukande historia, men den är bitvis seg som kola – men jag har en teori om varför jag kände så. Vi kommer till det.

Reseberättelsen – en ung svensk kvinna som lämnar hemmet på Gotland med förevändningen att hon ska studera på en flickskola i Frankrike, men istället fastnar för det dekadenta livet i Paris, fullt av sex, drugs and rock ‘n’ roll. Typ. Skildringen av sökande efter nya äventyr är intressant och något många säkert kan känna igen sig i på något plan, men jag kan bli så evinnerligt trött på dekadensberättelser. Det arkaiska språket här gör det inte enklare, även om man nästan fnissar till lite förskräckt de första tjugo gångerna n-ordet nämns. Boken utspelar sig på 50-talet men släpptes först 1988, då den gjorde både succé och lite skandal, om jag förstått det rätt.

Språket är det som bär berättelsen i partierna som inte är sirapssega. Berättelserna om sexualitet och könsmaktsordning är gripande på sitt sätt, och för mig handlar liksom hela boken om mäns förtryck av kvinnor. Vilket är viktigt att berätta om, förstås. Det är deppigt att vi på vissa plan inte kommit speciellt långt på 60 år.

Boken finns att köpa här.