Smakebit på søndag, 7 februari 2021 – Lena Nymans dagböcker och brev

Denna veckan har det varit svinkallt ute, för att vara Göteborg. Härom morgonen när jag gick upp var det -13, som enligt appen skulle kännas som -21. Då är man inte tuff som sydlänning van vid kustklimat. Men det har varit otroligt vackert väder, blå himmel och strålande sol och hur mycket jag än hatar isgata så är det fantastiskt fint när det blänker i den så att man så när blir bländad.

Och solnedgångarna, förstås.

• 

• 

Igår fick jag hem en bok som jag köat på på biblioteket i månader, nämligen Lena Nymans dagböcker och brev, sammanställda av Isabel Andersson. Jag har hört mycket om boken – många nämner att hon var otroligt duktig på att skriva, och jag ser verkligen fram emot att läsa. Smakebiten kommer från början, året är 1962 och Nyman är 18 år, precis på väg in i skådespeleriet.

• 

• 

Jag vill träffa en pojke som jag tycker mycket om, och jag vill ge mig, hela mig till honom och uppleva något fint, riktigt, spännande, underbart, roligt och vad man vill tillsammans med honom. Men jag vill inte, och känner det precis som om jag inte orkar ta det ansvar som följer med. Är detta kvinnan i mig som börjar födas?

Eller håller jag bara sådär i allmänhet på att bli vuxen. Ibland tycker jag att jag vandrar i och utför saker i en värld som är fruktansvärt snäv och vardaglig. Jag vill nånting. Nånting annat. Jag vill inte gå i detta inskränkta någonting. Jag vill uppleva massor av saker, hisnande ting som ruskar om en.

Jag skulle vilja gå på luffen. Inte som man gjorde förr i tiden. Lite modernare. Åka tåg eller något annat fortskaffningsmedel. Stanna där jag vill och inte åka från den platsen förrän jag fått ut allt jag kan från den. Sen fortsätta till nästa ställe och nästa. Och hålla på så i flera år.

Tänk att komma till små byar som ligger långt bort, helst i Asien. Ställen dit turister aldrig far. Orörda platser. Där man om man har tur och förmåga kan få lära känna människor. Människor som inte lever, tänker och fungerar som vi.

Också en flykt från ansvar. Om jag mitt i alltihop skulle bli realistisk så tänker jag: ”Vad skulle jag göra efter dessa år på luffen?” Svar: ”Ingen aning”. Helst fortsätta som förut tills jag inte orkar längre eller dör. Alltihop är så dumt att man nästan skrattar. Jag bara flyr från mig själv.

Jag vet precis vad jag vill ägna mig åt. Jag har redan börjat nosa lite grann på mitt kommande yrke och upptäckt att det är mycket svårt och krävande. Det fordrar en massa uppoffringar från vederbörande. Det fordrar en massa koncentration.

Ur Lena Nymans dagböcker och brev, Ellerströms: 2020

Det blir en lugn söndag idag. Lite frisk luft ska jag allt få mig till livs, men allra mest vill jag ligga på soffan med Lena Nyman i händerna. Får se vad det blir av det!

Fler Smakebitar finns denna veckan hos Flukten fra virkeligheten!