Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Här har vi ännu en debutant som jag genast noterade i Svensk bokhandels höstkatalog – jag köade på biblioteket men det skulle ta en evighet att få hem boken, så jag lyssnade på den. E-boken skulle dröja ända till mitten av december, och så länge kunde jag absolut inte vänta. Och det var tur det, för den är verkligen utmärkt som ljudbok då den inte är så lång, och inläsaren Siham Shurafa uttalar diverse namn, platsnamn och arabiska uttryck på ”rätt sätt”, vilket jag aldrig hade fått till i huvudet själv. Det gör hela upplevelsen än mer autentisk.

Vi får följa Nora, en kvinna från Mogadishu, från barndom till vuxen kvinna, före, under och efter flykten från Somalia till Sverige. Hon växer upp som priviligierad, får en bra utbildning, träffar sin man under gymnasietiden, gifter sig lyckligt och blir Mogadishus populäraste gymnasielärare. Men så kommer de politiska oroligheterna. Hennes man är regimkritisk journalist och när klankonflikterna växer finns inget val – de måste fly från Somalia. Flykten blir fruktansvärd, värre än Nora någonsin kunnat föreställa sig och till slut befinner hon sig i Sandviken, som ung änka, ensam med sin dotter. (Detta är ingen spoiler, det vet vi från baksidestexten.)

Nora får jobb på en skola – men i Sverige kan hon inte vara lärare, utan det är städjobb som gäller. Kollegorna tycker att hennes mat är konstig. De andra somaliskorna i Sandviken tycker att Nora är konstig. Möblerna i lägenheten de fått tag på är trasiga och fula – och i allt detta förväntar sig alla runt omkring att Nora ska vara tacksam. Det provocerar Nora – för här kommer hon aldrig att känna sig hemma.

För en gångs skull tyckte jag att boken var för kort. Jag hade gärna velat läsa mer om de gyllene åren tillsammans med mannen, innan oroligheterna startade – det hade gett ett djupare porträtt av Nora. Dessutom kan jag uppleva att beskrivningen av Sverige är lite onyanserad – men det har ju inte jag företräde att säga något om. Någon på Goodreads nämner ett ”villkorat välkomnande” till Sverige, och det är verkligen intressant att fundera över. Kan man kräva att någon som förlorat (nästan) allt automatiskt ska vara tacksam?

Jag hoppas på en uppföljare, för jag har tänkt mycket på Nora och dottern Sagal sedan läsningen. Det måste finnas så mycket mer att berätta!

Ett halvt andetag av Anna Agrell

Jag har sällan stenkoll på kommande utgivning, vilket är lite på gott och ont. Men i år har jag onekligen haft mer tid till saker såsom att bläddra i tidningar och kataloger, och gjorde ett gediget arbete med att anteckna intressanta titlar i Svensk Bokhandels höstkatalog. Därmed är jag i höst betydligt mer uppdaterad än vanligt, och har därmed läst fler nya böcker än vanligt. Väldigt trevligt! Särskilt som mycket nytt har varit väldigt bra.

Anna Agrells debut är en av de bästa böcker jag har läst i år, det kan jag säga på en gång. Jag var lite osäker, historiska romaner är inte nödvändigtvis min grej, men jag fastnade för beskrivningen och växlade lyssning med e-bok. Den passar bra som ljudbok, inläst av duktiga Lo Kauppi som blivit en av mina favoritinläsare.

Året är 1948, när vi träffar Sonja som bor i ett stort hus på landsbygden i Småland tillsammans med sin fästman. De skulle ha gift sig, men så gick fästmannens pappa bort och allt sköts på framtiden. Sonja känner sig trängd och tyngd av plikter – gentemot sin fästman, och sin psykiskt sjuka mamma som varit inlagd på sjukhus länge, och omvärlden som tjatar om att de borde skaffa barn. Hon har sitt arbete på glasbruket, och dit flyr hon för att fokusera om.

Bredvid det stora huset finns en gammal förfallen stuga, och där flyttar en dag en finsk kvinna in. Mirkka ter sig först lite konstig för Sonja – hon springer och springer, fort som vinden genom skogarna och drömmer om att en dag få springa ärevarv på Stockholms Stadion. Läkarna på denna tid trodde att det var livsfarligt för kvinnor att springa, men det bryr hon sig inte om. Trots sina olikheter blir Sonja och Mirkka nära vänner och Sonja känner ett systerskap med henne, och får sällskap när fästmannen allt oftare reser till Stockholm.

Mirkka öppnar ögonen på Sonja och får henne att tänka över de val hon gjort i livet och sina resonemang kring plikt och tillvaron blir förändrad på djupet.

Det är så finstämt skrivet, utan att alls bli pretentiöst och blommigt, och en njutning att läsa. Efterkrigstiden är en speciell tid i historien som jag inte vet så mycket om – det känns som en verklig mellanperiod mellan det lite mer gammalmodiga och moderniteten, och det är intressant att läsa om. Jag förstår till exempel av läsningen att det i detta skedet började bli okej att skaffa barn utan att vara gifta, men förstår även att man inte kommit så långt inom medicinsk forskning kring kvinnors hälsa – såväl fysisk som psykisk. Plikten som tema är också väldigt intressant – nog har vi alla plikter som är faktiska, men även sådana som är mer upplevda än nödvändiga?

Jag är så glad att jag plockade upp denna, och hoppas verkligen på mer från Anna Agrell.

We are family av Nicola Gill

Nicola Gills bok säljs in som ”något för dig som gillar Marian Keyes, Ruth Jones och Fleabag”, och jag var sugen på att lyssna på något härligt och brittiskt så jag var lättköpt, även om jag inte alls visste vad jag skulle vänta mig. Men det kändes ändå som om det skulle vara något lite mer edgy än vanlig chicklit, och det stämde. Det är bästa sortens chicklit, om man kan säga så. Mörk och rolig på samma gång.

Jess och Laura är systrar, men diametralt olika. De har behandlats väldigt olika av sin mamma, där Jess varit den tydliga favoriten, sedan barndomen och så förblev det. Tills nu, när deras mamma har gått bort i bröstcancer och de måste samarbeta för att ta hand om allt det praktiska – men de kan inte komma överens om någonting. Jess är ordentlig, självsäker och piffig influencer medan Laura inte är särskilt noggrann, har uselt självförtroende, lever ”i synd” med sin mansbebis till sambo och deras son, dricker lite mer vin än hon borde och äter lite mer ost än hon borde.

Sakta men säkert tvingas de dock kompromissa, släppa på stenhårda gränser och faktiskt prata med varandra om vad de upplevt under barndomen, förlusten av sin pappa i ung ålder och hur livet ser ut nu. De är båda nyanserade karaktärer vilket jag gillar, ingen framstår som perfekt egentligen och jag tycker att karaktärsutvecklingen är bättre än vanligt i denna genre.

Det är skickligt att skriva en så här rolig bok om döden tycker jag. Ingen sorg är den andra lik och hur det än är så går livet vidare. Dock är We are family lite för lång och lite upprepande – ibland känns det som om det tryckts in lite väl många draman som inte riktigt behövs för varken handling eller karaktärer.

På andra sidan bron av Hanna Jedvik

Jag har redan skrivit lite kort om På andra sidan bron här, eftersom jag hade läst ut den redan innan den kvalade in som Smakebit, men jag vill ändå ge den ett ordentligt inlägg – så här kommer det, för det är en helt fantastisk bok.

Det är uppföljaren till Sommarplåga, och jag tycker nog att man ska läsa den först men det lär fungera fint att läsa På andra sidan bron fristående också. Men läs gärna Sommarplåga, för den var också himla fin.

Alma var den som ringde ambulansen när hennes vän Joppe stod på Älvsborgsbron, i färd att hoppa. Det samtalet räddade hans liv, men nu känns han varken död eller levande där han ligger på psyket på Sahlgrenska i mjukisbyxor. Alma lastar sig själv för att hon inte förstod hur dåligt han mådde innan, och oroar sig för att det ska kunna hända igen.

Men det verkar omöjligt att prata om detta. Flickvännen Hedvig är mer engagerad i bandet Happy Unicorn, där Alma spelar gitarr men börjar tappa sugen. Hon kan inte riktigt förstå Alma, och Alma kan inte förklara för henne. Som tur är finns sjuksköterskan Jim, som Alma träffar utanför Sahlgrenska efter att hon besökt Joppe för första gången och som kan lyssna och förstå. Tar henne med på promenader och kajakpaddling och bjuder på kaffe. Pappa förstår inte varför Alma umgås med en man i hans egen ålder, men ibland går det ju faktiskt bäst att prata med utomstående. Och så finns Siri, nya kompisen i klassen som är ärlig och tydlig och hjälper Alma att förstå vad som är viktigt. Och skrivandet, skrivandet, skrivandet.

Detta är en sådan där unga vuxna-roman som verkligen har allt. Och mycket av allt det den har är mina favoritsaker. Göteborg, familj, sälar, havet, musik, text. Som ni vet så älskar jag bra skildringar av miljöer jag känner väl och här befinner vi oss verkligen på platser jag känner igen och det är så mysigt. Nu vill jag gå till Kafé Marmelad och dricka kaffe och gå till Säldammen och njuta av Slottsskogen i höstfärger. (Istället ska jag gå och Coronatesta mig, men både Kafé Marmelad och Säldammen lär finnas kvar ett tag till…!)

The burning air av Erin Kelly

Erin Kelly golvade mig med The Poison Tree, och jag har betat av större delen av hennes utgivning under åren som gått. Just The Burning Air har gått mig förbi, men så hittade jag den i en bokbytarhylla någon gång i vintras tror jag och sist jag var på kontoret plockade jag med den hem från den lilla högen jag har på jobbet för att langa till folk som ber om boktips till semestern. Det känns alltid bra!

The Burning Air cirkulerar kring familjen MacBridge, och inleds med ett utdrag ur matriarken Lydias dagbok. Vi förstår att hon snart ska dö, och det gör hon också, tidigt i handlingen. Ett antal månader går och det är dags för Bonfire Night, som familjen alltid firar i sin ombyggda lada i Devon. Ingenting är som vanligt i och med Lydias död. Äldsta dottern Sophie kämpar med sina fyra barn och ett krångligt äktenskap, och ende sonen Felix har med sig en flickvän för första gången.

Kerry, Felix flickvän, verkar väldigt udda – hon säger knappt ett ord och har med sig helt fel kläder för en helg ute på landet, men verkar väldigt bra med barn. Sophie går motvilligt med på att låta henne sitta barnvakt för sin yngsta när resten av familjen ska åka in till Ottery St. Mary för att fira Bonfire Night – för visst har Sophie förtjänat en kväll ute. När de kommer tillbaka är både Kerry och bebisen borta. Men vart kan de ha tagit vägen? Hon har inte haft tillgång till bil och det är alldeles för långt att gå till närmsta större ort. Har båda två blivit kidnappade? I så fall – varför?

Parallellt med den nutida berättelsen finns en annan berättelse, om ett barn som växer upp med en svårt psykiskt sjuk mamma och inte får de möjligheter de tycker att de förtjänar i livet.

Detta är kanske ingen speciellt trovärdig berättelse – det är för långsökt på sina ställen. Men det är faktiskt otroligt spännande, och Erin Kelly lurar mig ett par gånger om. Vilket är precis vad jag önskar mig av en spänningsroman. Hon skriver fruktansvärt bra och det är underhållande hela vägen igenom.

Terapeuten av Helene Flood

Min ena bokcirkel valde Terapeuten till vår bok för september månad. Jag hade hört mycket om den och förväntade mig något alldeles fantastiskt, men tyvärr föll den lite platt för mig. När en titel säljs in som ”spänningsroman” hoppas jag på att bli lite skrämd och få klura lite, men jag tyckte aldrig att det blev särskilt spännande och det kändes som om upplösningen hintades om lite väl starkt.

När vi diskuterade i bokcirkeln visade det sig att upplösningen inte uppfattades likadant av alla. Jag vill inte gå in på det, men det som kändes totalt självklart för mig var absolut inte självklart för andra. Det är ju detta som gör bokcirklar så otroligt intressanta.

Hur som helst. Sara är terapeut och specialiserar sig på barn och ungdomar på sin privatpraktik hemma i huset. Maken Sigurd är arkitekt och de renoverar för fullt i sitt stora fina hus som de nyss ärvt. En morgon vaknar Sara till ett telefonsvararmeddelande från Sigurd, där han berättar att han enligt planerna anlänt till stugan där han ska åka skidor med vänner hela helgen. Några timmar senare ringer vännerna från sagda stuga och meddelar att Sigurd inte alls dykt upp – och så inleds mysteriet. Var är Sigurd? Lever han? Om inte – vem är skyldig?

Sara börjar höra konstiga ljud när hon är ensam hemma. Hon är säker på att hon inte är ensam i det stora huset, saker dyker upp och försvinner, kylskåpsmagneterna flyttas, och hon känner sig iakttagen. Kan hon, som är expert på den mänskliga hjärnan och dess beteende, lita på sig själv?

Jag tycker att boken hade blivit mycket bättre om den hade tagit en av två möjliga scenarier som det finns underbyggnad för – nu gjorde den inte det och det blev helt enkelt ett antiklimax för mig. Men det känns som om jag är en minoritet i att tycka att den var lite väl flat – så det kanske är mig det är fel på 😉

All the lonely people av Mike Gayle

Mike Gayle och jag blev bekant genom hans lad-lit under tidigt 2000-tal, men under de snart tio år som jag varit hemma i Sverige igen har jag glömt bort honom lite grann. Men så hade Norstedts den goda smaken att översätta och ge ut hans förra roman, En halv värld bort förra året och jag påmindes om hur mycket jag tycker om honom. Hans senaste böcker är lite djupare och allvarligare än de tidiga, men de har fortfarande samma humor och värme som förr. Det känns tryggt.

Gayle har själv västindiskt påbrå, och så även flera av hans karaktärer. Här träffar vi Hubert Bird, som lämnade Jamaica på femtiotalet för att det var i England som jobben fanns. Han fick kämpa hårt på tuffa jobb för att hanka sig fram, i ett fortfarande rasistiskt och segregerat samhälle, men hade stöd och vänskap omkring sig och träffade sitt livs kärlek i en brittisk kvin, Joyce, vars familj stötte bort henne då hon valt en svart man. Det blev de två mot världen, så småningom med två barn och relativt god levnadsstandard.

Men nu är Hubert gammal och ensam och lever för telefonsamtalen från dottern i Australien på söndagarna. Ja, och katten Puss också. Hans dotter är orolig för sin pappa, att han ska vara ensam, så Hubert har resolut uppfunnit ett gäng andra pensionärer som han lever loppan med på trädgårdscentra och bingo. Men det finns inga vänner, inte på riktigt.

En dag knackar den nya grannen på dörren – singelmamman Ashleigh med sin lilla dotter Layla i följe. Just den dagen ska dottern Ruth ringa från Australien så Hubert skickar iväg dem, men några dagar senare behöver Ashleigh desperat hjälp med barnvakt och Hubert ställer upp. Och det blir – som de bevingade orden säger – början på en underbar vänskap. Och mer därtill – de beslutar sig tillsammans för att få ordning på ensamhetsepidemin i Bromley.

Hemligheter och lögner uppdagas, och det blir en oväntad period framöver. Det är både roligt och lite spännande, ibland gräsligt sorgligt och ibland lika hjärtevärmande. Emellan kapitlen om Ashleigh och Hubert kommer berättelsen om Huberts liv i kronologisk ordning – hemskt och vackert, allt på en gång. En jättefin roman om vänskap över generationsgränserna, om familj, kärlek, ursprung och känslan av ett hem.

Come together (Jack & Amy, #1) av Emlyn Rees och Josie Lloyd

Jag köpte Come Together i en välgörenhetsbutik i Golders Green för cirka sjutton år sedan, och har säkert läst den fyra-fem gånger under åren i London – man kan inte ha något större bibliotek när man bor i kollektiv och flyttar runt då och då 😉 Nu upptäckte jag för några veckor sedan att en tredje bok kommit i serien, och bestämde mig för att det kunde vara skoj att läsa om från början. (Den andra boken handlar om Jack och Amys kompisar.)

Jack är 27, bor tillsammans med sin barndomskompis Matt i en konverterad pub i västra London och letar mest efter kortvarig kärlek, så att säga. Han försöker försörja sig på sin konst, men det är lättare sagt än gjort och deltidsarbetet i ett litet galleri drar inte heller in många pund. Som tur är Matt a) advokat och b) generös, så Jack klarar sig ganska bra på att få bo gratis och låna kläder av Matt. Han behöver inte tänka så långt framåt, så att säga.

Amy är 25, har egen lägenhet och letar absolut efter långvarig kärlek. Hennes mamma tjatar och hon börjar närma sig bristningsgränsen – som i hennes fall skulle vara att söka till Blind Date, Cilla Blacks gamla dejtingprogram som väl blev Vem tar vem i Sverige.

Vad händer när dessa två, diametralt olika men samtidigt ganska lika, unga Londonsinglar träffas? Det blir mindre förutsägbart än man kan tro.

Boken kom ut 1999, och det är svårt att tänka sig att det är drygt tjugo år sedan och att mobiltelefoner inte fanns alls i samma utsträckning som nu – och i England var de faktiskt lite senare än vad vi var med att mobiltelefonen fanns i gemene mans ficka. Det kan bli lite frustrerande när man läser, för det finns så många problem som hade kunnat undvikas om Jack och Amy bara hade haft varsin Nokia 3310. Men det är lite uppfriskande också, det är det. Och det är roligt och smart skrivet.

Josie Lloyd och Emlyn Rees är gifta och har skrivit flera böcker tillsammans. Jag gissar att de mer eller mindre skrivit vartannat kapitel då Jack och Amy berättar växelvis, men det känns sömlöst och flyter på bra till skillnad från vissa andra författarpar där ute. Det var kul att återbesöka Jack och Amy, och det ska bli roligt att läsa fortsättningen. Jag minns faktiskt inte om jag läst Come Again, som är bok nummer två, förut, men ska ta mig an den inom kort.

Invisible girl av Lisa Jewell

Cate Fours och hennes familj har tvingats flytta till en temporär lägenhet ett tag, medan nödvändigt arbete utförs på deras hus i Kilburn. Erbjudandet om ersättning för boendet från försäkringsbolaget var generöst, och Cate tänkte att det kunde vara spännande för henne, maken Roan och deras två tonårsbarn att bo i en lägenhet i fina Hampstead under tiden. Men fint område betyder inte tryggt område, och när Cates dotter känner sig förföljd en kväll och dotterns väninna blir attackerad en annan kväll känner Cate sig helt säker på att hon vet vem det är.

I närheten bor Owen tillsammans med sin faster. Han är några och trettio och har aldrig haft en flickvän, och när han blir avstängd från sitt jobb på en gymnasieskola efter att ha uppfört sig olämpligt mot några unga tjejer när han varit berusad på en fest börjar han fundera på sitt liv. Han söker likasinnade på nätet och träffar på ett helt gäng med killar som honom, ensamma och oälskade och förbannade på hela världen. I gemenskapen finns Bryn, som anser sig ha en lösning på deras problem. Owen vet att det är fel, men kanske är det det enda raka?

En bit bort, i ett kommunalt höghus, bor Saffyre med sin styvfar och styvbror. Hon är bara sjutton år, men har upplevt saker i sitt liv som ingen borde behöva göra och går i terapi hos Roan Fours, den berömde barnpsykologen. Hon har gått i behandling hos honom i två år, men har fortfarande inte berättat varför hon mår så dåligt. När han tycker att det är dags att avsluta behandlingen blir hon djupt besviken och nästan besatt av Roan. Och hon vet saker om honom som han definitivt inte vill ska komma ut.

Som ni säkert förstår kommer dessa tre människor att hamna i varandras liv, på olika sätt. Jag tycker att Jewell lyckas väldigt bra med att disponera denna berättelse, som är rysligt spännande, ur flera perspektiv och med små, små ledtrådar. Det är alltid spännande när det kryper under ytan – den vackra fasaden i Hampstead är en utmärkt plats att utforska detta. Incels och ”toxic masculinity” blir allt större, och Jewell lyckas med att beskriva denna värld, eller en del av den, på ett sakligt sätt. Det blir riktigt intrikat utan att bli för komplicerat, och jag blir lurad och vilseledd flera gånger om. Mycket bra – såhär vill jag att spänningsromaner ska vara.

Överlevarna av Alex Schulman

Säga vad man vill om vad Alex Schulman skrivit i yngre år – jag har alltid tyckt att han har varit rolig, om än bitsk. Många rasade över hans ”Äntligen!” när Notre Dame i Paris brann, till exempel – jag tyckte att det var jätteroligt. Inte för att jag tyckte att det var roligt att Notre Dame brann – tvärtom – men jag förstod ju att det tyckte inte han heller. Kalla det satir, kalla det ironi, kalla det uppmärksamhetstörst – jag vet inte vilket, men jag vill slå fast att han är en otrolig författare. Hans böcker hittills, förutom möjligen den med den enormt långa titeln som egentligen var en tryckt version av hans Sommar i P1, har varit magnifikt bra. Och det är, glädjande nog, Överlevarna också.

Om man följt Schulman ett längre tag, i krönikor, bloggar, böcker och podd, känner man igen många av händelserna i boken som tagna ur verkligheten. Det förstår man redan i setupen också, för detta handlar om tre bröder med föräldrar med alkoholproblem av olika dignitet, som firar somrarna på torpet i Värmland. Detta vet vi stämmer in på bröderna Schulman i verkligheten. I övrigt är boken fiktion.

Berättelsen börjar i slutet. Vi förstår att bröderna rest till torpet i Värmland för att sprida askan efter sin mor, och att något hänt som gjort att de nu står och ser hur polisbilens blåljus rör sig framåt, mot dem, på grusvägen. Sedan kommer berättelsen i brottstycken. Om hur det gått till att de står där de står, hur veckorna innan varit, och framför allt, hur barndomen var. Kapitlen är ganska korta men väldigt kärnfulla – det finns så mycket att berätta och Schulman lyckas med det på under 300 sidor.

Det finns en sak jag avskyr i baksidestexter och korta kommentarer och det är när böcker lovar att leverera en TWIST. Jag tänker därför inte säga något om det, utan säger istället att du kommer tveklöst att få ett sug efter att läsa om boken igen när du stängt den. Mycket snyggt utfört arbete.