Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Reid

Ett så intressant koncept för en roman – berättelsen om ett rockband i L.A på 70-talet, dess uppgång och fall, medlemmar och anhöriga, och allt presenterat som intervjuer. Som förstås skiljer sig ifrån varandra vad gäller upplevelser och läsaren får aldrig riktigt veta vem – om någon – som minns rätt eller talar sanning. Spännande! Det sägs att Jenkins Reid inspirerades av Fleetwood Mac i skrivprocessen, men jag kan inte tillräckligt om dem för att uttala mig om hur likt det är. Men jag gillar tanken. 

 

Och jag gillar boken, även om jag tröttnade lite på formatet ibland. Jag fick lite svårt att hålla reda på några av killarna i bandet – vem som var bror med vem och vem som spelade vilket instrument, men detta är ändå en sådan bok som man kan läsa vidare i utan att ha stenkoll hela tiden. Det flyter på fint i alla fall. 

 

Jenkins Reid håller uppe tempot på en bra nivå boken igenom och jag tycker att den är väldigt medryckande och engagerande. Superintressant att läsa om musikindustrin ur musikernas perspektiv, särskilt under 70-talet då så mycket hände hela tiden. Jag läste en intervju med Keith Richards från 1979 igår där han pratar om hur alla genrer försökte kämpa sig fram – ett tag var det rock, ett tag soul ,ett tag new wave, och det är onekligen spännande. Dessutom kommer så mycket annat fram här – berömmelse förstås, men även kärlek, familjeliv, förväntningar, beroende och förstås – gemenskap.