One true loves av Taylor Jenkins Reid

Jag har blivit tjusad av Taylor Jenkins Reid de senaste åren – först var det Evelyn Hugos sju äkta män som jag inte hade några större förväntningar på men blev otroligt förtjust i. Därefter kom Daisy Jones and the Six som också är mycket bra, och så nyss den fantastiska Malibu Rising. One true loves dök upp som förslag på Storytel och jag trodde först att det var något nytt och undrade varför jag inte hört något om den förut, men den kom ut 2016, innan den stora succén. Jag upptäckte nu att den ska komma ut i filmversion i år, så kanske får den mer uppmärksamhet inom kort – den kom ut som pocket med ovan omslag i januari.

Premissen för berättelsen är spännande på en gång. Emma Blair befinner sig på en middag tillsammans med sin familj och sin fästman Sam när hon får ett telefonsamtal. Från Hawaii, av alla ställen. Rösten i luren är en som hon aldrig trodde att hon skulle höra igen. I tjugoårsåldern gifte hon sig med Jesse som hon varit tillsammans med sedan skolan, och de startade ett äventyrligt liv i Kalifornien, långt ifrån den lilla staden där de växte upp och från bokhandeln som Emmas föräldrar hoppades att hon skulle vilja ta över. Men på deras första bröllopsdag försvinner Jesse när han är ute på ett jobb i helikopter.

Emma flyttar till slut hem till New England igen och tar mycket riktigt över bokhandeln. Hon träffar Sam, som hon känt flyktigt i ungdomen, de blir förälskade och sambos och sedermera förlovade. Emma har fått en ny chans till lycka, efter den enorma sorgen hon tagit sig igenom. Men efter alla dessa år visar det sig alltså att Jesse lever. Han är på väg hem och Emma sätts i en ytterst besvärlig sits.

Det är ganska underhållande läsning (eller lyssning i mitt fall), och jag blev väldigt engagerad till en början men blev så himla trött på ljudboksinläsningen. Inläsaren ger alla män en väldigt märklig röst – när det är Jesse eller Sam som pratar ska den nog låta sexig, när det är Emmas pappa (eller någon annans pappa eller svågern) som någon sorts bullrande jovialisk herre. Det är otroligt irriterande och för mig tog det fokus från berättelsen. Det är lite besvärligt att vara så känslig för inläsare som jag är, men så är det och det är svårt att vänja sig av med.

Jag gissar som sagt att detta kommer att bli en sådan bok som plötsligt får ny fart tack vare filmatisering, och jag gissar att det kommer att bli som t.ex Jojo Moyes, vars gamla böcker gavs ut igen och folk klagade på att böckerna blev sämre, när det faktiskt troligtvis är så att de blev bättre men boken omlanserades som om den var ny. (Den nya utgåvan hänvisar till nyare titlar och det blir ju lite märkligt.)

Läsvärd? Ja, som en romance är den inte alls dum. Det är nu inte min genre och jag är svalt positiv till att rekommendera den.

Boken kan man köpa t.ex här.

You know me well av David Levithan och Nina LaCour

Mark och Kate har suttit bredvid varandra på mattelektionerna i ett år, men de har aldrig riktigt pratat. Under en kväll på Prideveckan i San Francisco står de plötsligt bredvid varandra på en bar, efter att Kate har fått panik inför att träffa en tjej som kanske äntligen är den rätta för henne, och Mark har försökt imponera på sin bästa kompis (och då och då älskare) Ryan, som nog inte är kär i honom. Det blir en oväntad och galen natt, som berättas ur bådas perspektiv omlott.

Berättelsen fortsätter en period framåt, och handlar om vänskap vid första ögonkastet och om att hitta energi och gemenskap i personer som verkligen står på ens sida och har ens rygg. Om hur det är när skolan slutar och man kanske inte alls vill gå den vägen som alla tror, och som man själv trott. Om att våga släppa taget och göra något nytt.

Varmt, ärligt och mysigt att läsa. Som en bra ungdomsbok ska vara.

Radio Silence av Alice Oseman

Någon på Goodreads tipsade om en annan av Alice Osemans böcker häromsistens, just den fanns inte på biblioteket som e-bok men Radio Silence lät också spännande, så jag testade. Alltid roligt att upptäcka nya författare av en slump tycker jag! Jag har förstått i efterhand att hennes debutroman, Solitaire, utspelar sig i samma ”universum” som denna, så jag ska försöka passa på att lyssna på den under semestern.

Frances lägger större delen av sin tid och energi på att plugga. Hon är säker på att hon vill gå in i den akademiska världen, och vet att hon måste få riktigt bra resultat för att kunna komma in på något av de bästa universiteten. Hon älskar en science fiction-podcast som heter Radio Silence och har en fantastisk mamma. Alltid härligt med bra föräldrar i YA-böcker!

Hon blir, något oväntat, nära vän med en kille i skolan, Aled. Hans syster Carys och Frances var goda vänner innan Carys försvann från den lilla staden i Kent och Frances vet varför – men hon vill absolut inte berätta om det. Något händer förstås som gör att hon måste kännas vid sitt förflutna.

Det som jag tar med mig mest av allt från denna boken är att det är väldigt uppfriskande och trevligt att läsa om en vänskap mellan en tjej och en kille som inte resulterar i romantik och hjärtesorg om vartannat. Ett annat viktigt tema är kritik mot det brittiska skolsystemet, eller snarare deras system kring slutprov och akademia. Jag har alltid tyckt att det är helt galet att unga människors framtid hänger på dessa prov, efter femton års skolgång, och attityden till att gå på universitet i Storbritannien är också ganska konstig. Det viktigaste är ATT man pluggar, det spelar inte så stor roll vad (om man inte vill gå vidare inom juridik, medicin eller liknande förstås) – och ett sådant otroligt stigma kring vilket universitet man kommer in på.

Psykisk ohälsa är ett annat tema som tas upp på ett bra sätt av Oseman. Jag har förstått att hon skriver mycket kring just psykisk hälsa och ohälsa, och även om asexualitet vilket ju inte är den oftast förekommande infallsvinkeln till kärlek i ungdomsböcker.

Oseman skriver med driv, flyt och energi – jag läste ut boken på något dygn, vilket inte händer så ofta numera. Det är ett bra betyg. Det är roligt, fyndigt och smart, men absolut inte utan mörker och bekymmer. Riktigt bra.