Galgbergets väktare (Maria Wern, #22) av Anna Jansson

En deckarserie som är uppe i över tjugo böcker riskerar förstås att börja tappa sin charm. Maria Wern-böckerna gör faktiskt inte det, jag tycker att detta var den bästa på ett tag. En riktigt bra story.

Marias man Björn har blivit förlamad från halsen och neråt, och kan knappt kommunicera alls. Han vårdas i hemmet av Maria och diverse personliga assistenter, och när ett lik hittas i vattnet behöver hon arbeta mer och därmed lämna över en stor del av ansvaret just till assistenterna. Ett annat mord sker efter ett par tonåringars hemliga kärleksmöte, och flickans föräldrar hanterar det på ett väldigt underligt sätt.

Det är väldigt spännande och lagom intrikat, även för min hjärna som just nu ofta beter sig som gröt och vill somna så fort jag lägger mig ner. Här finns gammal folktro sida vid sida med modern teknik, det blir en bra balans.

Som så ofta är det polisernas privatliv som blir riktigt intressant, och tyvärr hade jag förstått lite för mycket av en annan bloggrecension gällande slutet – men det är sådant som händer, är man känslig för sådant får man undvika att läsa!

Boken finns att köpa här. Jag lyssnade på den i en app nära dig eftersom Norstedts numera tar evigheter på sig att släppa e-böcker vilket är hemskt tråkigt.

Ett halvt andetag av Anna Agrell

Jag har sällan stenkoll på kommande utgivning, vilket är lite på gott och ont. Men i år har jag onekligen haft mer tid till saker såsom att bläddra i tidningar och kataloger, och gjorde ett gediget arbete med att anteckna intressanta titlar i Svensk Bokhandels höstkatalog. Därmed är jag i höst betydligt mer uppdaterad än vanligt, och har därmed läst fler nya böcker än vanligt. Väldigt trevligt! Särskilt som mycket nytt har varit väldigt bra.

Anna Agrells debut är en av de bästa böcker jag har läst i år, det kan jag säga på en gång. Jag var lite osäker, historiska romaner är inte nödvändigtvis min grej, men jag fastnade för beskrivningen och växlade lyssning med e-bok. Den passar bra som ljudbok, inläst av duktiga Lo Kauppi som blivit en av mina favoritinläsare.

Året är 1948, när vi träffar Sonja som bor i ett stort hus på landsbygden i Småland tillsammans med sin fästman. De skulle ha gift sig, men så gick fästmannens pappa bort och allt sköts på framtiden. Sonja känner sig trängd och tyngd av plikter – gentemot sin fästman, och sin psykiskt sjuka mamma som varit inlagd på sjukhus länge, och omvärlden som tjatar om att de borde skaffa barn. Hon har sitt arbete på glasbruket, och dit flyr hon för att fokusera om.

Bredvid det stora huset finns en gammal förfallen stuga, och där flyttar en dag en finsk kvinna in. Mirkka ter sig först lite konstig för Sonja – hon springer och springer, fort som vinden genom skogarna och drömmer om att en dag få springa ärevarv på Stockholms Stadion. Läkarna på denna tid trodde att det var livsfarligt för kvinnor att springa, men det bryr hon sig inte om. Trots sina olikheter blir Sonja och Mirkka nära vänner och Sonja känner ett systerskap med henne, och får sällskap när fästmannen allt oftare reser till Stockholm.

Mirkka öppnar ögonen på Sonja och får henne att tänka över de val hon gjort i livet och sina resonemang kring plikt och tillvaron blir förändrad på djupet.

Det är så finstämt skrivet, utan att alls bli pretentiöst och blommigt, och en njutning att läsa. Efterkrigstiden är en speciell tid i historien som jag inte vet så mycket om – det känns som en verklig mellanperiod mellan det lite mer gammalmodiga och moderniteten, och det är intressant att läsa om. Jag förstår till exempel av läsningen att det i detta skedet började bli okej att skaffa barn utan att vara gifta, men förstår även att man inte kommit så långt inom medicinsk forskning kring kvinnors hälsa – såväl fysisk som psykisk. Plikten som tema är också väldigt intressant – nog har vi alla plikter som är faktiska, men även sådana som är mer upplevda än nödvändiga?

Jag är så glad att jag plockade upp denna, och hoppas verkligen på mer från Anna Agrell.