Eileen är en karaktär olik alla andra jag kommit i kontakt med i litteraturen, och en av de absolut bästa gestaltade. Hon är också en av de mest komplexa, och på många sätt, motbjudande och osympatisk. Men på något vis är framställningen av henne på något sätt förtrollande.
På dagarna arbetar hon som sekreterare på en ungdomsvårdsanstalt. På ”fritiden” tar hon hand om sin alkoholiserade pappa i deras ruckel till bostad, hon handlar hans sprit för husfridens skull. Hon snattar, hon har perversa fantasier och drömmer om något mer, något i storstaden. Men det händer inte särskilt mycket nytt.
Åtminstone inte förrän en ny kurator dyker upp på ungdomsvårdsskolan. Rebecca Saint John är allt som Eileen inte är – glamourös, vacker, glad och intelligent. Hennes största önskan verkar vara att bli Eileens vän, och en vänskap formas mycket riktigt, hur märkligt det än verkar. Men det leder inte bara till vänskap, utan till ett gräsligt brott som Eileen blir indragen i.
Det är så mörkt, men absolut inte utan humor. Bland alla beskrivningar av misär och olycka döljer sig ett och annat oväntat gapskratt, och det är verkligen min grej. Jag har haft boken på min lista rätt länge, men det var först när den blev cirkelbok som jag plockade upp den. Ännu en bra sak med bokcirklar.
Ottessa Moshfegh är också författaren bakom den mycket hyllade Ett år av vila och avkoppling, och det börjar nog bli dags att plocka upp även den. Om inte annat för verklighetsflykten, i och med att titeln känns rakt motsatt mot livet som bebisförälder 😉
Boken kan man köpa t.ex här.
Stories from the city, stories from the sea 