Etikett: Kvinnlig författare

The weight of water av Sarah Crossan

Sarah Crossan är, i mitt tycke, som allra bäst när hon skriver prosalyrik. The weight of water är ett starkt bevis på min övertygelse, och det känns skönt att återvända till genren efter att ha läst ett par av hennes romaner på prosa på sistone (Breathe och Apple and Rain).

13-åriga Kasienka och hennes mamma lämnar Gdansk för Coventry, efter att Kasienkas pappa lämnat familjen med en lapp där han meddelar att han rest till England. De hyr ett rum med kokskåp där de måste dela säng, Kasienka börjar skolan där hon genast blir omdöpt till Cassie och mobbad av de coola tjejerna. Det är ett ensamt liv. På kvällarna ger sig hennes mamma ut för att leta efter pappan. Någonstans måste han ju finnas.

Kasienka har alltid varit en duktig simmare, och det är i simhallen hon hittar sin plats även i Coventry. Vattnet är universellt, och där passar hon in och vet hur hon ska röra sig.

“When I am in the water

My body moves like a wave:

There is a violence to it

And a beauty.”

Ur The weight of water av Sarah Crossan, Bloomsbury: 2012

I simhallen finns även William, som är ett par år äldre och blir en viktig person för Kasienka. Och hemma finns grannen, som också är invandrare men från ett afrikanskt land (jag minns varken landet eller hans namn nu), och Kasienka hittar äntligen en vuxen hon kan prata med och som kan hjälpa henne att hitta strategier. Och sin pappa.

Finstämt och innerligt om att komma som ny till ett land, en stad, en skola, och ensamheten och främlingskapet man kan uppleva – särskilt som tonåring, då det inte är helt lätt att hitta fotfästet ens i en bekant miljö. Mycket bra.

The Postscript Murders (Harbinder Kaur, #2) av Elly Griffiths

Första boken om Harbinder Kaur, The Stranger Diaries, läste jag i våras och blev golvad. Det är ju alltid lite läskigt att plocka upp bok nummer två i en serie – kommer den att leva upp till den första? Jag är glad att kunna meddela att det gör denna. Njutning rakt igenom!

Vi är tillbaka i West Sussex, i den lilla staden Shoreham. Det är en liten stad som inte tar mer än en kvart att promenera igenom, och som till stor del har en äldre befolkning. Det är just hemma hos en av dessa äldre som historien tar sin början, när hemsköterskan Natalka ska besöka Peggy Smith och hittar henne sittande död i sin stol. Hon har hjärtmedicinen bredvid sig så Natalka tycker att det verkar otroligt att hon dött av naturliga orsaker. Men hon var gammal och hade underliggande hälsoproblem, så det är så det hanteras.

Men Natalka tror att det är något annat som hänt, och anförtror sig till Benedict, en förra detta munk som driver ett litet kafé på stranden och Edwin, Peggys granne och gode vän. När Natalka hjälper till att städa ur Peggys lägenhet upptäcker hon massor av kriminalromaner som har en dedikation eller ett tack till Peggy från författaren i för- eller efterord. och hon går därför och pratar med Harbinder Kaur på Shorehams polisstation. När en beväpnad person sedan dyker upp i Peggys lägenhet, till synes enbart för att få tag på en av hennes böcker, inser DS Kaur att det måste finnas mer i denna historien.

Även amatörspanarna Natalka, Benedict och Edwin sätter igång med ett grävjobb. Det visar sig att Peggy frilansat som ”mordkonsult” – hon har hjälpt författare att hitta på mord till sina böcker. Fler mord med koppling till Peggy sker och DS Kaur och hennes parhäst Neil får verkligen något att bita i. Vi får åka med till Aberdeen på bokmässa och författarevent i en bokhandel och gå på biblioteket och det är ju väldigt långt ifrån livet i verkligheten just nu. (Men, som jag längtar efter bokmässa, författarevent och biblioteksbesök!)

Jag gillar alla karaktärer så himla mycket. Natalka, Benedict och Edwin är en osannolik trio men de funkar väldigt bra ihop, och Harbinder Kaur är en ljuvligt komplex poliskaraktär. Hon kommer från en sikh-familj och bor fortfarande hemma vid 35 års ålder, har inte kommit ut för sina föräldrar och bor i sitt gamla flickrum – men hon trivs med deras sällskap, även om hon blir trött på sina smått chauvinistiska bröder och föräldrarnas trötta schäfer. Ett samtal hon har med sin pappa Deepak mot slutet är underbart, i all sin enkelhet.

Riktigt spännande, väl sammansatt, oväntat och skarpsynt. Fullt med lågmäld humor och livsöden som jag inte vetat så mycket om, såsom situationen i Ukraina och livet i ett modernt munkkloster. Och det är härligt att få vara på engelska sydkusten ett tag, även om mord och ond bråd död aldrig är trevligt.

I en mörk, mörk skog av Ruth Ware

När jag googlade lite recensioner om Bröllopsfesten fladdrade I en mörk mörk skog förbi någonstans. Jag tyckte att Kvinnan i hytt 10 var okej, men inte så mycket mer, men var ändå lite sugen på spänning och ”låsta rum”, så varför inte. Jag borde kanske ha tänkt ett steg längre och plockat upp något som jag egentligen var mer sugen på, men det blev denna till slut ändå.

Nora förstår verkligen inte varför hon blivit bjuden till sin gamla skolkamrat Clares möhippa och försöker undvika brudtärnans mail så länge det bara går. Till slut måste hon svara, och bestämmer sig tillsammans med sin bästa vän att de ska tacka ja och åka tillsammans till det märkliga glashuset i Northumberland där möhippehelgen ska hållas. Det finns förstås ingen mobiltäckning, och husets glasväggar skapar en känsla av att man befinner sig på en scen när man är där inne.

Spänningar uppstår ganska snabbt i det lilla gänget på plats och det blir inte direkt tydligare för Nora varför hon är bjuden överhuvudtaget, och särskilt varför hon är bjuden till möhippan men inte till bröllopet. Men så kryper det fram vem det är som Clare ska gifta sig med – det är Noras pojkvän från tonåren, en relation som vi förstår avslutades på ett dåligt sätt men vi vet inte vad som faktiskt hände.

Från märklig stämning och mycket sprit vänds handlingen hastigt och inte speciellt lustigt till brutalitet och våld när en objuden (?) gäst tar sig in i huset. Nora hamnar på sjukhus och har inget minne av vad som hänt från det att hon lämnade huset till att hon hamnade, skadad, i sjukhussängen.

Sakta men säkert kryper sanningen fram och det blir förvisso rafflande, men det är så långsökt alltsammans att jag bara skakar på huvudet till slut. Även om det inte direkt går att förutse slutet hela vägen är det lätt att lista ut vem som ligger bakom, och jag tycker inte att storyn riktigt hänger ihop. Karaktärerna är platta och ganska ointressanta, och även om jag inte har tolkningsföreträde så tycker jag att de starka känslorna kring ungdomsrelationen är orealistiskt löjliga.

En oönskad julklapp av Sara Molin

Jul-feelgood, alltså? Inte riktigt vad jag brukar söka mig till – fast förra året fick jag någon sorts flipp och läste flera stycken. I år är jag mindre sugen, åtminstone hittills – men Sara Molins förra roman, Som en öppen bok, var både smart, originell och rolig så jag kunde inte låta bli att prova på En oönskad julklapp. Och det är jag glad för! Den är nämligen också både smart och rolig med allvarliga undertoner.

Diana är sjuksköterska, och har arbetat i Östafrika i flera år, som volontär på olika sjukhus. En diametral skillnad till att vikariera på akutmottagning på ett sjukhus i Stockholm, som hon ska göra i år då hon inte kunnat med att säga nej till sin mammas inbjudan till barndomshemmet i Sollentuna över jul för tredje året i rad. Och på akuten kan hon tjäna bra med pengar innan hon återvänder till ett nytt uppdrag i Kenya i januari.

Det blir inte riktigt som hon tänkt sig när hon kommer hem. Trots att hon försöker hålla låg profil blir flera arbetskamrater viktiga inslag i hennes liv (Gunnel och Blaze är ljuvliga karaktärer) och hon får reda på något om sin pappa, som hon alltid trott dog i kriget i forna Jugoslavien när hon var liten. Det visar sig nämligen att han lever, och att Diana har en halvsyster och en systerson som bor alldeles i närheten. Men hon vill inte riktigt ge sig tillkänna – åtminstone inte på en gång…

Dessutom pockar kärleken på hennes uppmärksamhet – och det hade hon verkligen inga planer på. Just den biten tar inte över resten av berättelsen dock, vilket jag tycker är skönt. Det spårar liksom inte ur in en romance, utan fortsätter att vara en smart relationsroman. Inslagen från akutmottagningen är trovärdiga och ibland hjärtskärande och det ger en extra genuinitet till handlingen.

Vissa bitar är otroliga humoristiska och jag fick skratta försiktigt för att inte väcka min man när jag läste om APT:er på sjukhuset, arbetet med värdeord går inte att sätta ett pris på. I min bransch har man inte uttalade APT:er, men något liknande förekommer absolut och jag är glad att mina chefer inte är som chefen i boken – även om hon, liksom vissa andra mindre trevliga karaktärer, visar sig ha försonande drag. För det är ju faktiskt jul. Och feelgood! Och jag gillar det skarpt.

Bröllopsfesten av Lucy Foley

Klaustrofobiska miljöer är ofta effektfulla, och så även här. Vi befinner oss på en liten ö utanför Irlands västkust, där tidningsredaktören Jules ska gifta sig med den stigande tv-stjärnan Will. Allt är minutiöst planerat och mycket påkostat – men det är tretton personer på gästlistan och det vet vi ju vad det betyder.

Och det finns sannerligen drama på gästlistan. Brudgummens marskalkar är alla kompisar från skoltiden och vi förstår att svensexan varit något i hästväg. Brudtärnan, brudens halvsyster, vill helst vara någon helt annanstans – var som helst än på det här bröllopet, faktiskt.

Och så hittas någon död. Mördad, förstås Liksom i Foleys förra bok, Nyårsfesten, tar det tid innan vi får reda på vem offret är, och varför mordet skett och det bygger absolut upp en spänning. Extra spännande blir det då mobiltäckningen är dålig och en storm blåser upp…

Vi får berättelsen ur flera perspektiv – bruden Jules, tärnan Olivia, Hannah som är flickvän (eller fru, jag minns inte) till en av marskalkarna, brudgummens best man Johnno och bröllopskoordinatorn Aoife, som är en av de få som är bofasta på ön tillsammans med sin man Freddy, som är kock. Detta är det första evenemanget de tar hand om på sitt nyköpta hotell, Fåfängan, och de kommer garanterat att få publicitet – men kanske inte av de rätta anledningarna.

Jag tyckte att detta var en fullt habil spänningsroman, men det var lite stökigt att hålla reda på allt folk. Även om det är en begränsad skara människor så blev det ibland klurigt att minnas vem som var vem, speciellt bland marskalkarna. Men det var underhållande och lagom spännande och jag läser gärna mer av Lucy Foley framöver.

Stormvakt (Strindberg, #1) av Kristina Ohlsson

Ny deckarserie av Kristina Ohlsson? Ja tack! Som utspelar sig på Sotenäs? Ännu mer ja tack! Äntligen kom det där undantaget där höga förväntningar infrias – detta är en riktigt bra deckare. Jag gillade verkligen böckerna om Fredrika Bergman, men hade svårare för den om Martin Benner (jag läste bara den första). Nu är hon tillbaka där jag gillar henne bäst.

August Strindberg (ja, han heter faktiskt så) är en före detta framgångsrik finansman från Stockholm, som efter en separation bestämmer sig för att göra något helt annat. Han upptäcker att den före detta begravningsbyrån i Kungshamn ligger ute till försäljning och beslutar sig för att köpa den. Inte för att driva begravningsbyrå (även om likbilen ingår i köpet), utan för att förverkliga sin dröm och öppna Strindbergs Second Hand. Han vill dock inte bo i lägenheten utan hyr ett hus i Hovenäset, några kilometer bort – men det är ett hus med en mörk historia. Det vet han förstås ingenting om när han väljer att flytta dit, men han blir så småningom varse om sanningen.

Samma natt som Strindberg kommer till Sotenäs försvinner den populära läraren och tonårsmamman Agnes. Hon går ut i stormen för att titta till båten, medan man och son är hemma och väntar med middagen. Läsaren vet att hon går ut med ett vapen i fickan för att göra något hon måste, men varför slutar spåren vid Fisketången?

I Hasselösund bor Maria Martinsson, polis och ledare för ortens bokcirkel. Med högkvarter i en husvagn utanför gamla polisstationen i Kungshamn söker man efter Agnes dag och natt – fysiskt med hjälp av Missing People, men även genom spaning och grävande i Agnes förflutna och nutida liv. Maria har egentligen alldeles tillräckligt att tampas med i sitt privatliv, men hon går fullt upp i utredningen med stor empati och ambition. En fantastiskt bra karaktär, liksom många andra.

Jag älskade verkligen Stormvakt – det var lagom spännande och väldigt klurigt och pussligt. Sidoberättelserna utöver brottet är intressanta och får ta upp lagom plats, och jag är väldigt glad att detta är just första boken i en serie. Kanske får Hunnebo spela en större roll framöver, till och med? Här förekommer min favoritplats mest i förbifarten – en kvinnlig karaktär kommer därifrån och man hade tänkt ha sina bokcirkelträffar på Bella Gästis – men nog finns det utrymme för att utöka handlingen lite bredare i kommunen!

Breathless av Jennifer Niven

Jennifer Nivens tidigare böcker, All the bright places och Holding up the universe har verkligen tagit mig med storm. Otroligt känslosamma och vackra berättelser som lämnat djupa spår och som jag ofta tänker på nu, tre-fyra år efter att jag läste dem. Jag hade därför jättehöga förväntningar på Breathless – men ni vet vad som händer när man har höga förväntningar – det är ett undantag snarare än en regel att det blir så bra som man hoppats.

Och det undantaget infann sig inte den här gången (heller). Jag tyckte absolut inte att Breathless var dålig, men den fastnade inte på samma sätt och jag fick nästan kämpa mig igenom den. Kanske är det för att den var rätt lång, kanske för att så många intressanta potentiella berättelser tas upp som sedan inte leder någonstans.

Claudine ska just gå ut high school och har allt planerat – till hösten blir det Columbia University i New York, sedan ska hon bli berömd författare. Men först – en sommar i Ohio med bästa kompisarna. Så kommer hennes pappa och släpper en bomb – han har bestämt sig för att han vill skiljas. Claudine och hennes mamma får genast andra planer och reser iväg till en ö utanför Georgias kust, där mamman ska forska i sin släkt inför ett projekt av något slag (jag minns faktiskt inte vad).

Ön är full av mygg och det finns ingen mobiltäckning. Claudine vet inte riktigt vad hon ska ta sig till, men så dyker den mystiske och tjusige Jeremiah Crew upp och golvar henne totalt. Han ser sådant ingen annan ser och de inleder ett stormigt förhållande. Förstås. Men han har ett förflutet han inte vill prata om, och ingen av dem ska vara på ön för alltid. Hur ska detta nu gå?

Jag gillar somligt i denna bok väldigt mycket – Claudines förhållande med sin mamma, till exempel, och likaså hennes roliga kommunikation med sin bästa kompis därhemma (ja, det går att få mobiltäckning på ett ställe på hela ön). Kul och varmt! Däremot finns det så mycket som jag mest irriterar mig på. Claudine är ibland otroligt naiv och barnslig, och ibland blasé och dekadent. Hon har väldigt blåögda föreställningar om mänskliga relationer, men hon dricker sprit för att bli djärvare och sådana här personlighetsdrag matchar inte riktigt för mig.

Miljöbeskrivningarna av detta landskap som är helt främmande för mig är helt underbara och jag hade väldigt gärna läst en bok som fokuserade mer på mammans forskning, om släkten som kom från ön och gammelfastern som verkar ha varit en fantastiskt spännande dam. Resten blir lite för fluffigt och upprepande – det känns som om samma sak händer flera gånger om, jag fick ibland dubbelkolla att jag inte lagt bokmärket fel för jag tyckte att jag läste samma sak som jag läst dagen innan.

Nio liv (Jana Berzelius, #6) av Emelie Schepp

Emelie Schepps senaste bok om Jana Berzelius, nummer sex i serien, är verkligen högaktuell. Här finns sociala medier och livesändningar på YouTube, och gängkriminaliteten spelar en stor roll. Det känns fräscht och i tiden.

Något som börjar kännas mindre fräscht och nytt är Jana Berzelius bakgrund – det börjar bli lite tjatigt. I de första böckerna kändes det spännande och nytänkande men nu i sjätte boken hade jag gärna varit utan åtminstone delar av det – det blir så hårdkokt och hindrar karaktärsutvecklingen. Naturligtvis är delar av hennes bakgrund relevanta, i hennes fysik och knepen hon kan, men den där Danilo kan gärna få ramla ner i något hisschakt eller något snart för jag tycker inte längre att han tillför något i berättelserna, utom möjligen frustration.

Nåväl. Gängkriminalitet och sociala medier var det. På kort tid mördas fyra medlemmar av ett kriminellt nätverk och när berättelsen börjar sprids en film på YouTube av en ung man med en sprängladdning kopplad på kroppen. Polisen lyckas identifiera platsen, men hinner inte fram i tid. Det blir den kantiga polisinspektören Mia Bolanders jobb att tillsammans med sin nya kollega Patrik Wiking reda ut vad som hänt och vem eller vilka som är skyldiga, men golare får inga polare och det verkar omöjligt att få reda på sanningen.

Jana kopplas in i sin roll som åklagare, och upptäcker (förstås) att det finns en koppling till henne själv i fallet. Men denna gången vill hon absolut inte att sanningen ska komma fram – den måste döljas till varje pris.

Det är stundvis ganska spännande och väcker lite tankar om det här med pengatvätt och knarklaboratorium som ju faktiskt kan finnas på de ställen där man minst anar det. Och jag vill gärna fortsätta läsa om Jana, hon är en cool karaktär – men jag tycker att hon måste få gå vidare nu. Kanske gör hon det, efter denna berättelse. Jag hoppas det.

Bärarna av Jessica Schiefauer

För drygt tre år sedan lyssnade jag på Jessica Schiefauer när hon läste ur sin novell Vomb på Göteborgs Romanfestival. Novellen publicerades senare i en samling, och jag har skrivit om den här. Bärarna är, så vitt jag kan förstå, en utveckling på denna idé.

Vi befinner oss i en värld där en smitta härjat i över ett sekel, och där männen är de enda som bär på smittan. Kvinnorna är bärare – männen spridare. Därför lever män och kvinnor helt åtskilda – männen i en sorts karantän, kvinnorna styr samhället. Resurserna som finns är skrala men delas systerligt mellan alla som behöver.

Nikki och Simone lever tillsammans, och Nikki blir förvånad när Simone berättar att hon så gärna vill få bära ett barn. Det har aldrig varit aktuellt förut, men Nikki vill förstås uppfylla hennes önskan – men det blir inte lätt. Sakta glider utopin över i dystopi, där männen förföljs av fördomar och fruktan. När Nikki får en insikt om sin situation flyr hon sitt samhälle och upptäcker något som hon aldrig trodde var möjligt.

Det är spännande och fascinerande läsning, och framför allt sätter det igång tankarna kring separatism och stereotyper. Varför vill somliga egentligen leva åtskilt från andra – kanske med en annan hudfärg eller religion – och varifrån kommer fördomar och generaliseringar? Schiefauer skriver mycket bra, hennes värld är otroligt väl uppbyggd och trovärdig. Det är något som saknas för mig, jag kan inte riktigt sätta fingret på det – men jag hoppas att det kommer ännu en berättelse om vad som hände sedan, det skulle nog knyta ihop det hela för mig.

The Five: The untold lives of the women killed by Jack the Ripper av Hallie Rubenhold

Det finns massor av böcker som beskriver Jack the Ripper och hans dåd, i blodiga och lite skandalsökande ordalag – men hur mycket vet vi egentligen om hans offer? Man säger lite slarvigt att han mördade prostituerade, men hur var det med den saken? Hur hamnade kvinnorna i Londons slumkvarter, och varför var det just dessa fem som hamnade i Jack the Rippers väg? Detta undersöker historikern Hallie Rubenhold i sin fantastiska bok The Five – the untold lives of the women killed by Jack the Ripper. Otroligt hantverk och research. Jag kom över en bild av en slump på Twitter eller Instagram där författaren fotograferats bredvid en reklamskylt av sin bok, jag har för mig att det var på King’s Cross Station, och visste genast att detta var en bok för mig.

Jag bodde i ungefär fyra år mitt i ”Ripperland” – jag passerade två av mordplatserna på väg till jobbet varje dag och de övriga med jämna mellanrum. Detta gör förstås att jag är lite extra fascinerad av hela historien, men visst kan det bli lite mycket med alla blodiga och brutala skildringar av det hela som gjorts. Med det sagt så har jag gått en Ripperwalk en gång, när jag hade besök av amerikanska vänner, och det var verkligen intressant och spännande.

En annan sak som gör det hela extra intressant är förstås att ett av offren kom från Torslanda, på Hisingen, och tillbringade en hel del tid i Majorna, ett par kilometer ifrån där jag bor nu. Historiens vingslag, ni vet. I Rubenholds bok får vi veta vem Elisabet Gustavsdotter, senare Elizabeth Stride, var. Hur hon växte upp på småbruket i Tumlehed, prostituerade sig i hamnkvarteren i Göteborg, tog anställning som tjänsteflicka, fick tillstånd att emigrera och sedermera gifte sig med John Stride, drev en kaffebutik och verkade blomstra – men sedan gick något fel och hon hamnade i Whitechapel och till slut i Jack the Rippers väg.

Detsamma gäller de fyra andra offren. Vi får veta hur deras barndom var, deras familjeförhållanden, deras ungdom och vuxenliv och till slut till inkvarteringshusen i Whitechapel. Här får vi reda på att det inte finns några bevis för att tre av de fem någonsin prostituerat sig, och om de tragiska händelser som gjorde att de hamnade där de gjorde. Whitechapel var en riktig slum på den tiden och det är svårt att föreställa sig det, åtminstone om man rör sig kring Spitalfields och Brick Lane där gentrifiering och hipsters numera, 130 år senare – men Rubenhold beskriver allt så att man kan se det för sig. Och vet man var man ska gå kan man promenera på gator som nästan är orörda vad gäller byggnader sedan den tiden, förutom sådant som bombades under andra världskriget, förstås. Jag ser fram emot att åka till London så snart det blir klokt att resa igen, och titta på Whitechapel med lite nya ögon. En helt fantastiskt välskriven och researchad bok. Helt enkelt lysande.

Jag vill även rekommendera Sian Cains intervju med Hallie Rubenhold i The Guardian, som finns att läsa här.