Etikett: Knopf

Mind the gap, Dash and Lily (Dash & Lily, #3) av David Levithan och Rachel Cohn

Böckerna och senare serien om Dash och Lily är så himla mysiga, och här är nu tredje delen i serien. (Läs vad jag skrivit om bok ett här, bok två här och tv-serien här, om du vill.) Titeln avslöjar att handlingen är förlagd till London, och omslaget bekräftade detta. Förstås!

Dash har börjat plugga i Oxford – en sådan där möjlighet som man omöjligt kan stå över. Lily har i sin tur tagit ett sabbatsår för att utveckla sitt företag, dels inom hundrastning men även med tillverkning av olika ”hundmodeprylar” – hon har blivit riktigt stor som ”dogfluencer” och folk känner igen henne vart hon än går. Till och med i England, visar det sig.

Lily bestämmer sig för att resa till England och överraska Dash när han meddelar att han inte tänker komma hem till New York till jul – han ska fira med sin farmor i London istället. Nu blir det naturligtvis inte riktigt som Lily tänkt sig.

Jag tyckte inte riktigt att denna flöt på riktigt lika bra som de andra gjort – vilket löjligt nog kan ha med att göra att utgåvan jag fick tag på från biblioteket är en amerikansk pocket som är ungefär som en mindre veckotidning att hålla i. Mjuk och sladdrig, så jag blev liksom inte sugen på att plocka upp den. Dock är den fint skriven och förstås knökad med jul och julstämning – och en hel del längtan efter London. Som jag ofta säger, jag saknar verkligen inte att bo i London men det är en helt fantastisk stad ändå. Underhållande och gullig.

Boken finns att köpa här. Det blir spännande att se om Netflix gör serier av de följande böckerna – jag hoppas verkligen det, det blev himla bra med första!

Redhead by the side of the road av Anne Tyler

Jag blir så glad av detta omslag! Så klara vackra färger, och man riktigt ser hur hög och härlig luften är mot den blå himmeln. Underbart fint. Jag vet inte om det är en representativ bild av en gata i Baltimore, men det ser onekligen trevligt ut.

Micah Mortimer kombinerar sitt arbete som ambulerande teknikexpert med att vara fastighetsskötare i huset där han bor – gratis, som kompensation. Han lever ett stillsamt, inrutat liv, var sak på sin plats och ett schema för allt.

Därför blir det extra upprörande när alla rutiner slås i bitar på en och samma dag. Först och främst berättar hans flickvän (som han inte riktigt vill kalla flickvän trots att de varit tillsammans i ett par år) att hon är på väg att bli vräkt. Sedan dyker en ung man upp och hävdar att han är Micahs son. Vilket är en fysisk omöjlighet – men trots det rubbar det förstås Micahs noggrant uppritade cirklar.

Förändringar måste ske – men vilka är de rätta? Titeln är lurig, och det tar ett litet tag innan jag förstår mig på den – en metafor kring att man ibland inte kan se det som är rakt framför ögonen på en.

Jag gillar Micah och jag gillar verkligen hans bullriga familj, full av matriarker. Stilen är väldigt enkel utan att vara banal, jag skulle vilja kalla det opretentiöst. Ibland är det roligt på ett ganska lågmält sätt, och det är tänkvärt praktiskt taget hela vägen igenom. Fin läsning.

Boken finns att köpa här. Den fanns med på den långa listan för Bookerpriset 2020, som sedermera gick till Shuggie Bain av Douglas Stuart – som jag ska läsa så snart jag hinner.

Breathless av Jennifer Niven

Jennifer Nivens tidigare böcker, All the bright places och Holding up the universe har verkligen tagit mig med storm. Otroligt känslosamma och vackra berättelser som lämnat djupa spår och som jag ofta tänker på nu, tre-fyra år efter att jag läste dem. Jag hade därför jättehöga förväntningar på Breathless – men ni vet vad som händer när man har höga förväntningar – det är ett undantag snarare än en regel att det blir så bra som man hoppats.

Och det undantaget infann sig inte den här gången (heller). Jag tyckte absolut inte att Breathless var dålig, men den fastnade inte på samma sätt och jag fick nästan kämpa mig igenom den. Kanske är det för att den var rätt lång, kanske för att så många intressanta potentiella berättelser tas upp som sedan inte leder någonstans.

Claudine ska just gå ut high school och har allt planerat – till hösten blir det Columbia University i New York, sedan ska hon bli berömd författare. Men först – en sommar i Ohio med bästa kompisarna. Så kommer hennes pappa och släpper en bomb – han har bestämt sig för att han vill skiljas. Claudine och hennes mamma får genast andra planer och reser iväg till en ö utanför Georgias kust, där mamman ska forska i sin släkt inför ett projekt av något slag (jag minns faktiskt inte vad).

Ön är full av mygg och det finns ingen mobiltäckning. Claudine vet inte riktigt vad hon ska ta sig till, men så dyker den mystiske och tjusige Jeremiah Crew upp och golvar henne totalt. Han ser sådant ingen annan ser och de inleder ett stormigt förhållande. Förstås. Men han har ett förflutet han inte vill prata om, och ingen av dem ska vara på ön för alltid. Hur ska detta nu gå?

Jag gillar somligt i denna bok väldigt mycket – Claudines förhållande med sin mamma, till exempel, och likaså hennes roliga kommunikation med sin bästa kompis därhemma (ja, det går att få mobiltäckning på ett ställe på hela ön). Kul och varmt! Däremot finns det så mycket som jag mest irriterar mig på. Claudine är ibland otroligt naiv och barnslig, och ibland blasé och dekadent. Hon har väldigt blåögda föreställningar om mänskliga relationer, men hon dricker sprit för att bli djärvare och sådana här personlighetsdrag matchar inte riktigt för mig.

Miljöbeskrivningarna av detta landskap som är helt främmande för mig är helt underbara och jag hade väldigt gärna läst en bok som fokuserade mer på mammans forskning, om släkten som kom från ön och gammelfastern som verkar ha varit en fantastiskt spännande dam. Resten blir lite för fluffigt och upprepande – det känns som om samma sak händer flera gånger om, jag fick ibland dubbelkolla att jag inte lagt bokmärket fel för jag tyckte att jag läste samma sak som jag läst dagen innan.

Sam & Ilsa’s last hurrah av David Levithan och Rachel Cohn

Rachel Cohn och David Levithan har skrivit några helt fantastiska unga vuxna-titlar tillsammans. Böckerna om Dash & Lily är helt underbara, och jag har även gillat boken om Naomi och Ely och den om Nick och Norah, som även blev en fin film. Sam and Ilsa’s last hurrah har gått mig obemärkt förbi, på något vis, men jag blev förstås tvungen att få tag på den så fort jag hörde talas om den.

Tidigare succéer är ju inte alltid ett framgångsrecept, tyvärr, och denna gången blev det inte riktigt lika bra som förut. Men det är fortfarande en underhållande bok, visst är det det.

Sam och Ilsa är tvillingar, uppvuxna i New York där de haft mer eller mindre fri tillgång till sin farmors paradvåning som hon kunnat hyra tack vare det otroliga rent control-system, som förstås är det som gjort att flera TV-karaktärer kunnat bo så tjusigt som de gjort (Lex Monica & Rachel i Vänner). Här har Sam och Ilsa hållit middagsbjudningar för sina kompisar genom hela high school, men nu är det strax dags för examen, farmodern är i Paris på en av sina mystiska resor och därmed är tiden inne att hålla en sista middag – a last hurrah.

Reglerna är enkla – varje tvilling får bjuda tre gäster – men den ena får inte veta vem den andra bjuder förrän gästerna anländer. Naturligtvis finns det diverse veton, men de tas ingen hänsyn till i praktiken. Således blir det en brokig skara av middagsgäster och kaoset är ett faktum. Särskilt då båda tvillingarna har varsin stor hemlighet som den andra inte vet om – eller?

Tyvärr är även boken lite kaotisk. Det passar ju, förvisso, men jag tycker att det blir lite svårläst. Många karaktärer på relativt få sidor gör att ingen riktigt kommer till sin rätt, och den person som jag allra helst skulle ha velat veta mer om, farmodern Czarina, får inte alls den plats hon hade förtjänat.

Amsterdam av Ian McEwan

Två gamla vänner möts utanför ett krematorium i London en kylig februaridag för att ta sina sista farväl av Molly Lane. De har båda varit hennes älskare, men det var längesedan nu. Clive Linley är en hyllad kompositör, och Vernon Halliday är chefredaktör på en stor tidning. Ännu en älskare finns med i berättelsen, utrikesminister Julian Garmony, tippad som nästa premiärminister och en typ som nog varit god vän med Nigel Farage i verkligheten.

Ett av McEwans signum är ju det här med moral och detta är då sannerligen en moralberättelse. Clive och Vernon sluter en pakt strax efter begravningen, och ingen av dem kunde ha väntat sig de följder som kommer. Djupt omoraliska beslut fattas av dem båda, och Garmony har det inte heller så lätt på sin kant.

Det är en ganska rolig bok på sina ställen, men trots sina dryga 200 sidor tog det mig lång tid att läsa. Det blev lite segt och lite tjatigt och jag hade gärna sett att den gick i en annan riktning efter 75%, sisådär. McEwan vann Booker-priset för Amsterdam 1998 och den har stått på min lista sedan 2016, så visst är det kul att äntligen ha läst den – men jag kan inte säga att den lämnar några bestående minnen hos mig.

Station Eleven av Emily St. John Mandel

Jag blir alltid lite stressad när det ska läsas framtidsskildringar eller overkligheter eller science fiction i diverse utmaningar och bingon – för det lirar sällan riktigt med min smak. Men, som jag skrivit många gånger så försöker jag faktiskt vidga mina vyer och ha ett öppet sinne även för de genrer som inte är ”mina”, såsom dessa. Och Station Eleven har jag blivit tipsad om otaliga gånger, så detta blev även en chans att beta av en titel från min TBR-lista.

Nu kan man diskutera om det var riktigt rätt tillfälle att läsa Station Eleven mitt under brinnande pandemi, det kan man. Och är du väldigt orolig eller stressad kring Corona/Covid-19 så tycker jag att du kan vänta med just denna, för det är en dystopi om vad som hände före, under och efter utbrottet av en våldsamt smittsam och dödlig influensa som kommer från Asien och sprider sig extremt snabbt över hela världen. Covid-19 framstår som en bagatell i jämförelse, men ändå.

En berömd Hollywoodskådespelare segnar ner och dör under en föreställning av King Lear. Några timmar senare bryter influensan ut, och civilisationen börjar ganska hastigt falla. Vi följer med skådespelaren tillbaka i tiden, under de tidiga åren av hans karriär, men hamnar även flera år fram i tiden, där en grupp överlevare format The Traveling Symphony, ett resande teatersällskap som reser runt och spelar Shakespeare på de få platser som fortfarande är bebodda. Berättelsen kommer genom och kring fem personer som på ett märkligt sätt knyts samman – skådespelaren, mannen som försökte rädda hans liv på teater, hans första fru, hans bäste vän och en ung skådespelerska i The Traveling Symphony.

Faran lurar förstås, i form av en självutnämnd profet, och det blir riktigt spännande.

Berättelsen är på samma gång drömsk och eterisk som ganska naturalistisk. Vemodigt och utmanande för tanken – för vad skulle egentligen hända om civilisationen som vi känner den skulle falla? Massor av saker som dyker upp här är sådant som jag nog aldrig reflekterat över förut. Riktigt skrämmande.

Detta är absolut en av de bästa böcker jag har läst i år – kanske blev jag så förtrollad av den delvis för att jag inte trodde att det skulle vara något för mig. Jag kunde liksom inte sluta läsa, jag var tvungen att få veta mer om vad som hänt förut och vad som komma skulle. Jag uppskattade att språket var lättillgängligt (ibland blir dystopier och post-apokalypser väldigt besvärliga) och att det fanns en touch av humor och ljus genom berättelsen. Riktigt intressant och otroligt välkomponerat.