Apple and Rain av Sarah Crossan

Sarah Crossan har blivit något av en favorit hos mig efter att jag blev totalt golvad av hennes prosalyriska Vi är en för några år sedan. Jag har inte lyckats läsa så mycket som jag skulle ha velat, men lite grann har det blivit – mer prosalyrik i form av We come apart som hon skrev tillsammans med Brian Conaghan, och dystopin Breathe som jag läste i somras. Apple and Rain stod på engelska YA-hyllan när jag gick omkring smått planlöst på biblioteket innan restriktioner kring planlöst vandrande på bibliotek trädde i kraft och jag plockade med den hem.

Apple har växt upp med sin ganska strikta och religiösa mormor, efter att Apples mamma lämnade dem på julafton för elva år sedan, för att söka lyckan på Broadway. Livet med mormor är väl helt okej, även om Apple känner sig väldigt begränsad jämfört med sina skolkamrater. Och när hennes mamma plötsligt dyker upp, och vill bli Apples mamma igen, ställs allt på huvudet. Det börjar med små utflykter, men inom kort flyttar Apple in hos sin mamma – där det visar sig finnas en lillasyster, Rain.

Och om Apple känner sig vilsen i livet är det inget emot hur Rain har haft det hittills, och hur det är för henne att plötsligt ha flyttat till ett annat land, med en mamma som är allt annat än tillräknelig. Rain är tio år gammal, men bär omkring på en docka, Jenny, som hon är helt övertygad om är en riktig bebis. Det är så hjärtskärande att läsa om, ett sådant bevis på att hon är utsvulten på närhet och kärlek.

Apple är så otroligt stark för att bara vara i tidiga tonåren, och ingenting berättas med någon sorts skönmålning här. Det är gräsligt. Men hon finner tröst i skolan, på engelsklektionerna när de jobbar med och skriver egen poesi. Till en början försöker hon dölja sin talang och sina sanna tankar – vi får läsa dem, men inte läraren eller klassen – men hon kommer till slut ur sitt skal, även om det inte riktigt är med flit, och det blir en sådan triumf. Hon är en fantastiskt fin tonårskaraktär. Och detta är en riktigt fin YA-bok.